31 mars 2014

Så gör dom väl allihop?


I går avslutades da Pontecykeln med Nicholaus Harnoncourt, Consentus Musicus och Arnold Schoenbergkören på Theater an der Wien med "Cosí fan tutte." Jag skrev tidigare en (alltför) lång drapa om den första föreställningen "Le Nozze de Figaro" som så här i efterhand nog visade sig vara den bästa av de tre.

Att få biljetter var inte att tänka på - möjligen på svarta börsen. Men det fick bli ett par timmar framför teven - inte så illa, Österrikarna kan verkligen göra musik- och operateve.

Nu skall jag inte trötta ut er med att skriva om denna föreställning, det kanske inte är så intressant och någon egen möjlighet att se den hade väl de flesta av de eventuella läsarna inte. Musik och sånginsatser (med något undantag) i alla föreställningarna var absolut magnifika - det lär dröja länge innan man får uppleva en musikalisk stjärnkonstellation av den klassen.

Jag har alltid tyckt att "Don Giovanni" är litet tråkig. Mozart lär ha skrivit musiken i en hast för att följa upp succén med Figaro och där finns naturligtvis ett par hitnummer. Men vad handlar det om? En sexmissbrukare ( med ett osannolikt framgångsregister "Cameriere, cittadine, contesse, baronesse, Marchesine, principesse" . Se "Katalogarian" - också med svensk text) som får sitt välförtjänta straff men också en hoper våp som låter sig missbrukas. Nåja, där fanns också den manipulativa Zerlina, sjungen av Marit Eriksmoen (scrolla), för mig den stora nyupptäckten i detta sammanhang.

Cosí fan tutte är en i högsta grad omdiskuterad opera och har varit så ända sen sin tillkomst. I äldre tider retade man sig mest på den fullkomligt orealistiska handlingen. Numera koncentrerar man sig på den minst sagt ålderdomliga kvinnosynen för att inte säga -föraktet. Operans försvarare (och de äro legio) försöker försvara sig med att även männen i sin fåfänga och sitt övermod demaskeras, et je m'en passe... Det tror jag inte alls på men man får ta det för vad det är. Och i operan förekommer en av mina absoluta favoritkaraktärer i denna genre: tjänsteflickan Despina. Hon sjöngs här av Elisabeth Kulman med stor skicklighet och humor (men i en misslyckad kostym om jag får säga min mening).

Nåväl. Eriksmoen var perfekt som den svekfulla men samvetsömma Fiordiligi men överraskningen för mig var hennes syster Dorabella som sjöngs av Katija Dragojevic (scrolla). Jag har aldrig hört talas om den sångerskan men hon var fantastisk. Mera lättövertalad än sin syster och med ett litet slampigt uttryck när väl revorna i anständighetens mask började vidgas. Så visar det sig att hon är svenska! Jag kollar naturligtvis och ser att hon med stor framgång sjungit klassiska roller på berömda teatrar i Europa och New York  bl.a. La Scala, Covent Garden och Salzburger Festspiele.Till sommaren skall hon sjunga Cosí på la Scala under Daniel Barenboim.

Dragojevic är alltså en stor internationell svensk stjärna. Nu kanske jag läser fel tidningar eller fel sidor i dem jag läser men jag har aldrig sett hennes namn i lättillgänglig svensk press. Däremot tvångsmatas man med spaltmeter efter spaltmeter om outbildade och obildade popsnören som kvider fram obegripliga sånger på "Mello".  Märkliga prioriteringar - men så gör dom ju alla...

Trots de briljanta sånginsatserna var väl den största behållningen av denna cykel (heter det verkligen så på svenska?) Harnoncourts tolkning av Mozart med aldrig tidigare uppnådd detaljtrohet, originalinstrument och originalklang. Det anses här att detta var en engångsföreteelse som svårligen låter sig upprepas. Harnoncourt (scrolla) som är 85 år har sagt att detta var hans sista stora insats.

Ni får ursäkta att jag skrivit så mycket om detta men man skall ju gräva där man står heter det.

Hur mycket är klockan ?


En del kollegor har bloggat om övergången till sommartid t.ex. Tiden tecken: Tidsomställning. Gunnar Pettersson har länkat till en artikel i The Guardian: Why fiddle with our clocks?

Nå. Kossorna verkar ha vant sig vid det här laget och när tågen krockat har det berott på att man sparat in på underhållet för att kunna amortera ner statsskulden. Inte på tidsomställningen.

Själv vill jag bara bidra med en svensk översättning/adaptering av Piet Heins Gruk "Det eneste riktige" som jag gjorde 2004 för "När jag ändå har ordet".

När klockan är 11 i Sverige
är den 5 i USA
10 i London och 18 i Kina
och 13 precis i Moskva.
Nog är vi svenskar ett utvalt folk
som lyckats bli födda i själva
det märkliga land där klockan precis
är 11 när den är 11.
 Så var det inget mer.

27 mars 2014

Varför Reinfeldt inte vill att ni röstar i Europavalet


Europaminister Birgitta Ohlsson har formulerat regeringens mål för valdeltagandet i det kommande Valet till Europaparlamentet till 50 % (vilket skulle vara en uppgång från 45.5 % 2009). Den senaste opinionsundersökningen från SIFO visar att hon kunde få rätt. Nu har det märkliga inträffat att Reinfeldt inte ställer sig bakom detta och förklarar att man måste förstå att folk inte röstar när det inte betyder någonting som det gör när man väljer regering, landsting och kommunfullmäktige.

Den nedlåtande och nonchalanta attityd som Reinfeldt (och även Anders Borg) har gentemot EP och de svenska delegaterna ("Håll käften och tryck på knappen") är säkert ingen tillfällighet. Ett högt valdeltagande skulle gynna de partier  som vill se en annan politik, främst Vänsterpartiet, SD och Miljöpartiet. Det gäller alltså att behålla sin relativa position vilket bäst åstadkommes genom att hålla valdeltagandet lågt. På så vis kan man förhindra en ohelig allians med meningsfränder i andra länder som t.ex. vill stoppa den tokprivatisering av vattenförsörjningen som ligger regeringscheferna och Kommissionen så varmt om hjärtat.

Om detta har jag skrivit en längre drapa, på försök som ett inlägg på engelska på min gamla blogg, A Northern Perspective (som legat i träda sedan 2009).  Det vore roligt om någon klickade på Not helpful och kanske även kommenterade där (eller här).

Jag ser detta också som ett mycket tentativt försök att införa några olika tematiska avdelningar i mitt bloggande något som jag känner bli allt mer nödvändigt.

 ”wer glaubt ... einem politischen Schriftsteller Humor? Dem Satiriker Ernst? Dem Verspielten Kenntnis des Strafgesetzbuches, dem Städteschilderer lustige Verse? Humor diskreditiert.“

Kurt Tucholsky  

Uppdatering  2014 03 28:  Det antas allmänt att Europaparlamentet kommer att välja nästa Kommissionspresident vilken alltså ffg skulle bli folkvald, om än indirekt.  Huvudkandidaterna är Martin Schulz, DE, för den socialistiska gruppen och Jean-Claude Juncker, LUX, för de konservativa. Att parlamentet skulle välja Kommissionspresident ses inte med blida ögon av de regeringscheferna som vill behålla detta prerogativ för sig själva för att inte förlora kontrollen.

Båda favoriterna har vissa "federativa" inslag i sin politik och är dessutom starka ledare vilket givetvis irriterar regeringscheferna främst Merkel och Hollande, men också Reinfeldt. Bloggen mhp Brussels spekulerar nu i att ett lågt valdeltagande skulle ge regeringscheferna möjlighet att förklara valet av president orepresentativt och i stället utnämna någon av sina egna favoriter.

Även Ylva Nilsson på EU-merabloggen påpekar att regeringscheferna troligen inte alls anser sig behöva acceptera parlaments val av president utan vidare. Alltså ännu ett utmärkt skäl att försöka hålla valdeltagandet lågt. Ingen har dock hittills försökt göra det så blatant som Reinfeldt.

"Skam och förbannelse över de nidingar som gör detta"


Som den Stockholmsintresserade läsaren (och läsarinnan på förekommen anledning...) säkert har observerat har en grupp motståndare presenterat en film om den s.k.nya Slussen i Stockholm som redan fått en viral spridning på nätet.

Filmen finns här: Stoppa vansinnet - Rädda Slussen! I en artikel hos Resumé finns en del bakgrund till filmen.

Skräcks inte av för att filmen börjar med litet "science fiction" Några minuter in börjar animationer av  hur den nya installationen kommer att se ut ur olika vinklar och dimensioner. Min enda invändning är att när man visar hur utsikterna och Slussen ser ut idag (som kontrast) är detta inte riktigt sant: Stora delar av Södermalmstorg har redan grävts upp liksom även Slussplan. Stora förändringar av trafikflödena har gjorts som bla. är till stor nackdel för fotgängare som vill ta sig mellan Götgatan och Kornhamnstorg. Kolingsborg och Djurgårdsfärjans terminalbyggnad kommer snart att rivas. Allt detta innan alla juridiska prövningar genomförts. Stadens taktik är uppenbarligen att riva  och förändra så mycket som möjligt att det kommer att bli omöjligt att stoppa den pågående processen.

Filmen visar inte heller all utsikt som kommer att förstöras t.ex. från Fjällgatan och Bastugatan.

Protester mot filmen börjar redan sippra fram. En sak man bör ha i minnet är att Yimbys mätningar och projektioner kommer från en anonym källa vars eventuella anknytning till politiska eller ekonomiska intressen aldrig har klarlagts. När Yimby därför försöker att vederlägga "myter" gör man det huvudsakligen genom att sprida dimridåer av tvivelaktigt ursprung. (1)

En mera skurril invändning mot alternativa förslag är att dessas finansiering inte redovisats...  En av de allvarligaste invändningarna mot den plan som håller på att genomföras är ju just att finansieringen är fullkomligt oklar. De glädjekalkyler som byggt på kostnadsbidrag från Mälarkommunerna (!) eller SL har redan punkterats. Man kan med säkerhet utgå ifrån att man kommer att försöka fylla Slussen och Stadsgården med profitabla kontors- och affärsbyggnader för att åtminstone i någon mån reducera den belastning som ofrånkomligen kommer att drabba skattebetalarna.

Rubriken till detta inlägg kommer från en skrivelse från Konstakademin från 2009.  Fast jag helt delar Akademins åsikter distanserade jag mig i viss mån från uttryckssättet - kanske inte riktigt en produktiv debattton. Men sedan tiden gått, sedan jag observerat stadens manipulationer (bl.a. mutan till Atrium Ljungberg för att dra tillbaka sitt överklagande), sett hur förödelsen redan börjat sprida sig och efter att ha sett den här filmen tror jag att rubriken ungefär täcker det som behöver sägas. (2)



(1) Om detta se artikel i Sv.D Odemokratiskt tigande om Slussen samt min kommentar till artikeln ang. Yimbys anonyma källor:  Slussen: Money talks -  särskilt lättåtkomliga skattemedel
(2) Se mina texter:
Guldkantat avtal för skattepengar
Slussen: Money talks - särskilt lättåtkomliga skattemedel
Svenska kulturmord

26 mars 2014

Sjukt svårt



"När man bott här ett tag återkommer insikten, det är så sjukt svårt att besjäla sitt eget liv."

Denna djupa tanke är det första som möter oss när vi klickar på DN:s nätupplaga idag.

Där passar den också.

19 mars 2014

Slutet för InomIet? Ett mene tekel för hen?


Kära LäsarInnor,

Så skulle det förmodligen heta i en tyskspråkig  blogg (fast på tyska). Det s.k. "Binnen-I" ("InomIet"?) används regelmässigt sedan länge för att indikera att man vänder sig till både kvinnor och män. Som bekant är detta ett problem även i Sverige dock icke så utpräglat som i tyskspråkiga länder där särskilda maskulin- och femininformer för t.ex. yrkesbeteckningar och akademiska titlar (mycket viktigt i denna kulturkrets) är praktiskt taget genomgående. (Polizist - Polizistin, Slowake - Slowakin, Arzt - Ärztin, Magister - Magistra bara för att ta några mera obstrusa exempel). Dock: träffar man en fru Professorin vet man inte utan vidare om det är en akademikerIn eller en dam som är gift med en dylik. Men det spelar ju oftast ingen roll.

Nu har en österrikisk standardiseringskommission som märkligt nog heter "Austrian Standards Institute" lagt fram förslag till en "ÖNORM A 1080" som skall reglera detta. Som riktlinje i officiella och affärsmässiga dokument förordas att den maskulina formen skall användas genomgående, dock med en. s.k. Generalklausul som inledningsvis berättar att man vänder sig till båda könen. (Ingenting sägs om socialt konstruerade dylika.) Anledningen är att varje text "måste vara möjlig att problemfritt läsas högt".  Dock kan man alternativt använda båda formerna, varvid den feminina bör komma först. Man håller upp dörren för damerna liksom.

Nu försöker standardiseringskommissionen att hävda att det här skall vara frivilligt och att det inte blir några rättsliga påföljder om man skriver t.ex. "Landeshauptfrau" (1). Men missnöje och upprorsstämning gör sig kraftigt gällande i olika kvarter, främst i de politiska kvinnoförbunden förstås.

Många kommentarer från män som aldrig gillat iden med "Binnen-I" går i triumferande hatfyllda tonarter

I sammanhanget har någon påpassligt nog konstruerat en "app" för Firefox och Chrome som automatiskt tar bort "inomIet" på de websidor man läser om man irriteras av detsamma. "Binnen-I be gone" kan ställas om så att man valvis ändrar texten till både maskulina och feminina former, enbart maskulina eller i förekommande fall något neutralt begrepp (t.ex. Studerande istf Student). Man kan också vit- resp. svartlista olika siter.

Nu har ni ju en liknande debatt i Sverige vad gäller det nya pronomenet "hen", av DN kallat det största som hänt på 400 år. Vad gäller pronomen alltså. Såvitt jag vet har ingen ännu konstruerat någon "Hen-eliminator" som app för våra webläsare men det kanske kommer och då ligger väl bl.a några av mina favoritbloggar Jonas, Håkan och Björn i farozonen. Själv kommer jag naturligtvis inte att peta i deras texter men något "hen" blir det inte på Flarnfri och ingen generalklausul heller. Ni vet naturligtvis ändå att jag tänker på er, alla sorters läsare.

Ett par länkar  till tyskspråkiga tidningar:

Liebe Wähler! Liebe Österreicher! Liebe Herren!  (Die Presse)

Norm-Entwurf zu geschlechtergerechter Sprache sorgt für Empörung (Der Standard. Denna tidning skriver mycket om feminism och kvinnofrågor men i en särskild avdelning som man kallar "Die Standard". Om det är så klokt?)

Das Ende des Binnen-I (Wiener Zeitung)

(1) Vissa kvinnor på denna viktiga politiska post föredrar dock att kalla sig "Landeshauptman". Tro det eller ej men formen "Landeshauptmännin" förekommer också.

Några nischningsfunderingar

På föregångaren till Flarnfri schalottenlök på Blogger var det enkelt att dela upp inläggen på olika avdelningar  - inte bara i "kategorier" som man måste göra här. Då kunde man lättare skilja frivolare eller mindre allvarliga inlägg och allmänna reflektioner från försök till mera seriösa resonemang om t.ex. litteratur, Europapolitik eller tragiska händelser som t.ex. just nu om Ukraina eller det försvunna flygplanet. Man slapp nischa sig med andra ord vilket är den framgångsrike bloggarens viktigaste rättesnöre. Jag kunde skära olika lökringar ut schalottenlöken. Eftersom ett tvivelaktigt företag köpte kommentarssystemet och sedermera lade ner det var jag tvungen att hitta en annan plattform.

Men så blir det som det blir - en salig blandning här på en gemensam sida. Jag hoppas att läsarna har överseende och kan skilja agnarna från vetet (och då kanske främst ägna sig åt agnarna) om det blir exempelvis tragiken i Ukraina, Anders Borg och stavfel i Dagens Nyheter sida vid sida.

18 mars 2014

Obetald reklam och krökta gurkor

Flarnfri gör ett avsteg från sin reklamfrihetsprincip och rekommenderar en bok som heter "Allt du trodde att du visste om EU är förmodligen helt fel. ".  Boken beräknas utkomma den 25 mars och kommer att kosta ca 150 kr + frakt.

Hur kan Flarnfri i sin kompromisslösa objektivitet och sin obönhörliga obundenhet då rekommendera en bok som ännu inte kommit ut och som vi alltså inte kan ha läst? Enkelt. Boken är skriven av Ylva Nilsson, en av de skarpaste EU-skribenterna med lång erfarenhet från Bryssel, Svenska Dagbladet och Dagens Industri. Men till skillnad från de flesta som skriver om EU-frågor finns det nästan alltid en underfundig humor bakom allvaret i Ylvas krönikor som man numera huvudsakligen finner i form av kortare inlägg på EU-merabloggen. Det förefaller alltså ganska riskfritt att rekommendera denna bok.

12 mars 2014

Försiktiga färdkamrater


Det s.k. "överskottsmålets" dagar är kanske räknade.  Skaran av ekonomer som vill avskaffa eller revidera målet ökar nästan dagligen. Senast ut är Robert Boije som tidigare bl.a.  var chef för Makroanalysenheten på Finansdepartementet. Liksom tidigare Lars Calmfors ("än slank han hit och än slank han dit") och i likhet med många andra vill han dock ersätta överskottsmålet med ett balansmål, dvs den offentliga sektorns budget skulle inte behöva visa ett överskott i genomsnitt under en konjunkturcykel utan det räcker med att den är i balans.

Nu har jag visserligen påpekat att själva samhällsekonomin i Sverige är långt ifrån i balans. Den som inte tror mig kan läsa här, eller t.o.m. här (Kommisionen). Så långt som att försöka åtgärda detta vill inte herrar (sic) Boije och Calmfors gå. Men ett steg på vägen -låt vara kort- är det eftersom även en balanserad budget som regel har positiva multiplikatorverkningar på ekonomin även om man har glömt bort det numera och i stället bara stirrar på obligationsräntor och hur "marknaden" skall reagera. Alla definitions- och beräkningsproblem kvarstår naturligtvis också.

Så att herrar Borg och Reinfeldt skulle reagera på sympatiserande ekonomers rådslag kan man nog inte räkna med. Mjölkflickan räkning måste gå ihop.

En vissa rationalitet från regeringens sida finns det i detta: en uppluckring av överskottsmålet skulle omedelbart resultera i valvinnande attacker från höger från Magdalena Andersson (s). Och eftersom man inte bryr sig om vad t.ex. Keynes, den unge Lindbeck eller nobelpristagarna Stiglitz och Krugman menar utan verkar grunda sin ekonomiska filosofi på Lyckoslanten (se också nedan) förblir nog allt vid det gamla.

(OBS: Obligatorisk måsteläsning - överkurs. Karl Malghults kommentar till inlägget nedan!)

11 mars 2014

Ekonomisk politik à la Anders




(Flickan Spara har samlat gammalt garn
och stickat vantar som hon sålt.)

Och allt vad hon tjänar på sina vantar
står på banken och växer.  Ty slantar
läggas till slantar, och snart blir det - ränta
Så Spara får mer än hon vågat vänta








Slösa är inte förtjust i att sticka
Det enda hon gör är att klubbor slicka.
Men när hon blir äldre, så kan man befara
hon ångrar att inte ha lärt sig spara.








Precis så är det tydligen i statens ekonomi också. Om man inte sparar och skär ner kan man inte ta hand om gamla och sjuka. Och om man befäster Gotland måste man ju skära ner och spara ännu mer -krona för krona så att säga. Det är ju dessutom alla partier ense om.

Däremot är det ju litet dåligt med ränta på det sparade kapitalet. Banken är nog ingen bra idé men man kan ju göra saftiga vinster genom att investera i välfärdssektorn. Men i och med att den nu accelererande inflationen ("galopperande" skulle kanske Riksbankchefen säga) kanske går upp ända till 0 % kanske det blir bättre på räntefronten också.

(Anm:  Ovanstående är ett försök, låt vara klumpigt, till satir, ett slags stilgrepp som fanns förr i världen innan humor omdefinierades till att dra ner byxorna mot publiken eller tafsa på varandra. Men å andra sidan är det väl ungefär så regering och opposition tänker. Och Ingves.)

10 mars 2014

Nozze Giovanni Cosi


Ja så kallar vi vår egen "mello" här i Wien - Mozarts tre s.k. da Ponteoperor uppförs med två föreställningar var under mars månad på anrika Theater an der Wien. Publik- och kritikersuccé garanterad.

Föreställningarna ges "konsertant" - dvs. man spelar inte upp operan på en scen utan sångarna står bakom sina notställ och sjunger rakt upp och ner. Det kan verka tråkigt men gårdagens premiär på Le Nozze di Figaro var allt annat än det. En scenbild var uppbyggd och sångarna "spelade" mot varandra på ett sätt som gjorde att man totalt glömde att det inte var en konventionell föreställning. Dessutom hördes texterna bättre och det var lättare att följa med i den inte alltför enkla handlingen.

Cykeln (heter det verkligen så på svenska?)  har satts upp av Nicolaus Harnoncourt som dirigerar sin Concentus Musicus med Arnold Schoenbergkören under Erwin Ortner. I musikens värld är det svårt att tänka sig en djupare skönhet och formfulländning - jag frestas att än en gång citera Johan Tobias Sergel: ta mig tusan djävlar var det inte en stråle av det himmelska ljuset. Och sångarna gjorde honom all rättvisa. Den danske barytonsångaren Bo Skovhus var utan tvekan den bäste Almaviva jag sett och hört. I en intervju före föreställningen berättade han att han inspirerats av John Cleese som Basil Fawlty - och när man visste det var det inte svårt att se likheten. En suverän prestation. (1) Susanna spelades av en norsk sopran, Mari Eriksmoen på ett sätt som skulle ha fått kardinalkurian i Rom att fundera på om det här med celibat är en så bra idé.

En särskild pikant poäng ger kritiken till den tyska mezzon Elisabeth Kulman som spelade Cherubino. Nu är ju det en roll som borde vara särskilt intressant i dessa tider - en kvinnlig sångare som spelar en mansroll i vilken hon kläs ut till kvinna.  Här hade man lagt till ett extra lager: Som Cherubino bar hon visserligen kavaj och byxor men kroppsspråket och urringningen gjorde det helt klart från början att hans/hennes kön inte var något socialt konstruerat dylikt. Intressant nog spelade Kulman en liknande roll i vad som betecknades som årets operahändelse 2011, Donizettis Anna Bolena med Netrebko och Garancha (min text: Off with her head!) Kulman spelade där den unge pagen Smeton som ställer till det för alla inblandade.

Spännande blir det nu att många av de ledande sångarna (tyvärr inte Skovhus) kommer att spela andra roller i Don Giovanni resp. Cosi fan tutte. Speciellt den senare med Eriksmoen som Fiordilgi och Kulman som Despina (!) borde bli kul. Dirigent, musiker och kör är givetvis genomgående. Om man kan komma över biljetter återstår att se.

(1) Om hur jag avsade mig titelpartiet i Ambroise Thomas Hamlet till förmån för Skovhus se : Min karriär som operasångare.

8 mars 2014

Internationella kvinnodagen reloaded

Hej på er kvinnor och män.

Jag hade tänkt skriva något snällt om kvinnodagen men såg i DN att det tydligen bara är kvinnor som kan uttala sig där. Det har väl blivit ungefär som med diskussionen om rasdiskriminering där tydligen den fastställda åsikten just nu är att det är bara de diskriminerade som får uttala sig. Även icke-diskriminerade personer som uttrycker sitt medhåll med denna åsikt anklagas för att just därmed diskriminera eller "ta frågan ifrån oss."

Nej något sådant kan vi inte ge oss in i. Jag återpublicerar därför en text från 2011 - det gick ju bra då och chansen finns kanske att texten klarar sig även denna gång. Å andra sidan finns där några vänliga ord om ett par ryska kommunister också och det kanske inte går hem idag.

Vi får väl se. Läs alltså gärna Internationella kvinnodagen reloaded.

5 mars 2014

Kolla aldrig en bra story



"Any girl can be glamorous.
All she has to do is stand still and look stupid."
(Hedy Lamarr)


Ett par gånger har jag skrivit om den österrikiska skådespelerskan Eva Maria Kiesler som bl.a. spelat i en av filmhistoriens första (seriösa) nakenscener i filmen Extase från 1933, blev troféhustru till en österrikisk  ingenjör och nazist som stolt förevisade henne för sina nazistvänner från Tyskland och Österrike på flotta bjudningar i det luxuösa hemmet. Eva Maria hatade emellertid Hitler och hans anhang men snappade upp en hel del av vad de nazistiska vapenkonstruktörerna talade om. Hennes man var patologiskt svartsjuk och hyrde en tjänsteflicka som skulle vakta henne. Eva Marie lyckade droga sin vakt och rymma till England och senare till USA.

I USA blev hon en mycket berömd och framgångsrik filmskådespelerska under namnet Hedy Lamarr och spelade som jämbördig partner till tidens största stjärnor. Hon erbjöds rollen som Ilse Lund i Casablanca men avböjde och rollen gick som bekant senare till Ingrid Bergman. Hon var gift sex  (6 ) gånger men lyckade under tiden tillsammans med en medarbetare ta ut ett patent på "simultaneous multi-channel operations" baserat på vad hon snappat upp av de nazistiska middagsgästerna och som fick stor betydelse för fjärrstyrning av torpeder. Senare upptäckte man även dess betydelse för modern mobil telefoni. Hedy Lamarr räknas därför som en av de framgångsrika föregångskvinnorna inom radioteknologin.

Den som vill kan läsa mina två texter från 2004 resp. 2006 under den gemensamma rubriken One very smart lady.

Vilken story! Hennes liv borde ha filmats och så skedde också 2004. Jag har inte sett filmen eftersom den verkar koncentrera sig på det kroppsliga och mentala förfallet av en berömd kvinna som dog 85 år gammal. Jag vill inte veta någonting om det. Jag ville ha kvar min bild av den rika bankirdottern från Wien som nazistiskt gift, tjyvlyssnade på militära hemligheter, drogade sin fångvaktare, blev berömd skådespelare  i Hollywood och uppfinnare med ett patent som har betydelse än idag. Hon kom aldrig tillbaka till Wien förrän hennes son strödde hennes aska i Wienerwald (vilket är mycket förbjudet).

Idag läser jag emellertid en artikel av Kurt Bayer  (DE) (f.ö. en av de kunnigaste och vettigaste Europaskribenterna) om ett seminarium om kvinnliga vetenskapare som just hållits i Wien med anledning av den Internationella kvinnodagen. (Min text: Internationella kvinnodagen). Man diskuterade i tur och ordning Marie Curie, Lise Meitner och Hedy Lamarr. Av dessa är kanske Meitner mest bekant, Hon forskade som judisk flykting i Stockholm under svåra förhållanden - vad kan en kvinna veta om kärnfysik? Hon bestals på Nobelpriset av sin kollega Otto Hahn.

Om Hedy Lamarr skriver Bayer att han har anledning att tvivla på den underliggande historien om tjuvlyssnande av nazisterna och menar att hon först långt senare utarbetade teorin tillsammans med sin kollega George Antheil. (Bayer är ytterst tveksam till värdet av wikipediaartikeln om Hedy. Bra så.)

Jaja. Fakta är en sak och skall väl också ha sin plats. Men den ursprungliga historien är mycket bättre och det är så jag alltid kommer att minnas Eva Maria Kiesler.

Den som eventuellt är över 18 år kan titta på det här. Men naturligtvis var inte Eva Marie tjeckiska som det sägs.

3 mars 2014

Tre besvikelser



1989, en höstdag i Moskva. Uppluckringen av Sovjetunionen hade redan fortskridit ganska långt. Helt oplanerat hade jag beslutat att flyga från Kiev, där jag befann mig för ett möte, till Moskva för att besöka ett av de projekt jag var ansvarig för. Sådana improvisationer hade varit helt otänkbara tidigare då varje besök i Sovjet omgärdades av strikta formaliteter och alltid utkommenderat sällskap från de ryska värdarna.

Jag hade litet problem med att skaffa rum för natten men det ordnade sig med hjälp av en bunt dollarsedlar. Sedan jag installerat mig promenerade jag nerför den långa Gorkijgatan i riktning mot Röda torget. Det var en vacker höstkväll med sol och angenäm värme. Mycket folk flanerade längs den breda gatan. Men jag var medveten om ett egendomligt buller långt i fjärran. Min fantasi räckte inte till för att identifiera det men det blev allt starkare. Någonting närmade sig. En mängd poliser började dyka upp och uppmanade människorna att gå upp på trottoarerna . Rep sattes upp som avspärrningar. För mig som väl trots allt var påverkad av den inherenta rysskräck, som just i dessa dagar fått en sådan renässans, verkade det litet obehagligt. Men människorna verkade helt oberörda och makade snällt åt sig efter polisens anvisningar. Bullret blev allt starkare. Plötsligt, utan närmare förvarning, stormade hela Röda Armén fram längs gatan med pansar, lastbilar, interkontinentala raketer och soldater beväpnade till tänderna. Över trupperna vrålade sammanhållna formationer av MIG-plan fram. En imponerande men skräckinjagande syn.

Gorbatjev var på statsbesök i Finland och missnöjet med hans "perestrojka" var stort i konservativa och militära kretsar. Min första tanke var att det var en statskupp.