Det är fullbordat

Stubbar efter popplarna jag skrev om nedan.

Trädmordet på Sjöbergsplan som jag skrev om nedan är nu fullbordat. Av någon anledning har man låtit ett träd stå kvar.

(Jag kan f.ö. inte låta bli att citera Stockholms stads svar på frågor från medborgare som är bekymrade över de skenande kostnaderna, Från ursprungligen 8 miljarder har man ju redan  nu kommit upp i 12. Staden förklarar varför; "Ökningen av kostnaderna från lägesredovisningen består främst i att uppsatta besparingsmål inte kunnat nås, att projektets omfattning ökats, att tidsförskjutningar skett och att riskreserven utökats." Samma sak hade kunnat uttryckas betydligt kortare: "Kostnadsökningen beror på att projektet blivit dyrare," Men risken hade ju då varit att medborgarna hade genomskådat det hela.)

Den stora poppelstriden

Natten till måndagen utbröt en stor poppelstrid då tiotusentals stockholmare från alla stadsdelar ockuperade Sjöbergsplan för att förhindra att de ståtliga popplarna fälldes för stadens prestigeprojekt. Det blev en blodig strid när polisen grep in med kravallchock mot de kontorsanställda, bankdirektörer, studenter, söderhippies, uteliggare, bullbakande och kaffeserverande damer, skådespelare och artister som stod enade i motståndet mot vandaliseringen. Till slut fick polisen ge sig och popplarna står kvar.

Nej det blev visst fel. När jag googlade efterkällmaterial fick jag upp i stället upp information om den stora almstriden i Kungsträdgården år 1971 och blandade ihop det. Det var då det. Den här gången gick det lugnt och stilla stilla när man sågade ner 5 av 9 träd som förberedelse för den 8-filiga motorvägen från Söder till Gamla Stan.  De kvarblivande kommer också att kapas. Vegetationselement är bara i vägen.

Skönt att folk har lärt sig vem det är som bestämmer. Hoppas det går lika lugnt till när man börjar såga i kastanjeträden vid Medborgarplatsen för att bereda plats för motortrafiken.

Uppdatering: Gabrielle, alltid på vakt mot förfulning och skövling, har också skrivit om popplarna.

https://rolandwalden.wordpress.com/

PR-konsultens nya kund

"Mina örnar skola flyga från torn till torn
tills de nå Kreml."

När en debatt bröt ut om politikers s.k. "karenstid" dvs den tid som borde förflyta innan man antog ett nytt jobb efter det att man avgått skrev jag en liten ironisk sväng om Rasmussen Consulting som jag ansåg hade satt ett svårslaget rekord i branschen. Trots att jag rekommenderade min läsekrets att vända sig till den förre NATO-generalsekreteraren, speciellt om man ville börja något krig eller så, vet jag inte om han fick några kunder. Men nu kanske marknaden öppnats: för några dagar sedan meddelades att Ukrainas president  Petro Poroshenko utnämnt Fogh Rasmussen till sin "Advisor".

Att detta inte sitter så bra i Kreml är klart. EU Observer skriver visserligen att Russia mocks ex-Nato chief's new Kiev job , Att en man vid namn Kalashnikov (sic!) uttalar sig argsint tyder dock knappast på något humoristiskt sinnelag.

Kreml menar att utnämningen visar att Poroschenko inte litar på sina egna. Kanske man vågar ta ett litet litet steg ut ur åsiktskorridoren och påpeka att det verkar finnas ett visst fog för detta: EU Observer skriver att "The ex-Nato chief is the latest in a series of foreigners appointed to senior posts in Ukraine including in the finance ministry, economy ministry, EU affairs ministry, the prosecution service and local government".

Det största utropstecknet är naturligtvis att regeringen utnämnt Georgiens tidigare regeringschef Mikhail Saakashvili till guvernör i Odessaregionen och givit honom ukrainskt medborgarskap¨vilket han kan behöva eftersom han fråntagits sitt georgiska. Här får Ukrainas ledning verkligen se upp: i konflikten med Ryssland angående utbrytarregionen Sydossetien överskattade han grovt det stöd han kunde räkna på från NATO och USA och provocerade därmed fram ett katastrofalt inbördeskrig.

Kombinationen Fogh Rasmussen - Saakashvili  kan bli ödesdiger för Ukraina.

I djupa källarvalven

För att i någon mån kyla ner känslorna inför vad som pågår i Österrike passar  jag på att återpublicera en text från 2008 för en stunds läsning. Den är av personlig karaktär och handlar om ett möte med en trevlig och vänlig FPÖ-sympatisör och är trots sin ålder relevant än idag.  Enda skillnaden är att tanken att åter låta partiet nalkas maktens grytor då var ett stort tabu både för konservativa och socialister medan man idag närmast funderar på om man själv skall få tag i sked för att dela soppan.

Läs alltså gärna texten I djupa källarvalven.

Ett djupt splittrat land

Ovissheten om utgången av presidentvalet i Österrike kvarstår åtminstone till i eftermiddag eller kväll. Under tiden kan man begrunda nedanstående diagram publicerat i dagstidningen Der Standard. Språket lär inte lägga hinder i vägen för den klara tolkningen:

Österrikiska presidentvalet - första resultat

Enligt de högräkningar som just nu /17:30) föreligger är utgången ytterst oviss. FPÖ-kandidaten Hofer beräknas få 50.1 % av rösterna och hans motståndare van der Bellen 49.9 %. Detta är en prognos när ca 60% av rösterna räknas. Den innehåller också en prognos om poströsternas fördelning. I den gruppen har man räknat med ett tydligt övertag för van der Bellen. Men antalet poströster har varit oväntat stort tdenna gång (ca 900 000) och slutresultatet bli antagligen inte klart förrän under måndagen. I motsats till de flesta prognoser steg valdeltagandet ytterligare från första omgången och beräknas nu uppgå till 72.5 %, ett aktningsvärt tal.

Det enda som med säkerhet kan sägas är att de som talat om ett polariserat land fått än mera tydligt ätt än man kunde  befara.

Länk till ORF:s  (det statliga TV-bolaget) högräkning: http://orf.at/stories/2340480/2340481/

En fascistisk regering i Västeuropa?

Uppdatering 22/5 2016:

Nu, på själva valdagen strömmar de artiklar in som borde ha publicerats och diskuterats lång tidigare. Aftonbladet skriver  "Snart kan vi vara tillbaka i nåt som liknar 1930-talets Europa"  resp.  "Bakom leendet finns järnnäven" . Deras korrespondent har träffat och intervjuat Hans Rauscher som jag också refererade till i  mina inlägg.


Uppdatering 21/5 2016:

Äntligen två vettiga artiklar i DN. Först givetvis Richard Swartz: Politisk radikalisering underifrån. Sedan Jan Lewenhagen: Högerpopulist kan ta hem vinsten i Österrike Trots sin intetsägande rubrik har den senare artikeln flera intressanta samtal med både politiker och "vanligt folk" - ger en ganska bra bild av stämningen.

Men det är så dags nu!


Jag har på Euroflarn skrivit tre inlägg om utgången av den första omgången i presidentvalet i Österrike (länkar nedan). Jag är djupt besviken men inte förvånad över hur litet intresse detta väckt  i svensk press och andra MSM. Man menar väl att vad som händer i detta lilla alpland långt bort inte är mycket att fästa sig vid.

Faktum är dock att möjligheten att Österrike nu på söndag väljer en president från postfascistiska FPÖ är överväldigande stor. I den mån svenska tidningar uppmärksammat detta har man viftat bort det med att presidentposten endast är "ceremoniell".

Detta är inte sant. Grundlagen ger presidenten stora möjligheter att avsätta och tillsätta regeringar vilket den ledande kandidaten förklarat sig beredd att göra. Detta skulle leda till nyval vilket med ganska stor sannolikhet skulle innebära att FPÖ blev största parti och anförtros regeringsbildningen. Både de stora traditionella partierna (SPÖ och ÖVP) vacklar i sina ståndpunkter men är egentligen helt inställda på att samarbeta med FPÖ.

Vi står alltså inför perspektivet att ett "västeuropeiskt" land kommer att ledas av en folkvald högernationalistisk regering med ideal som Ungerns och Polens. Men egenltigen värre eftersom Österrike fortfarande dras med en stor mängd brun surdeg, inte minst genom de s.k. Burschenschaften ur vilka FPÖ:s (och till stor del även ÖVP:s) ledande politiker rekryteras.
Österrike skulle då styras av det parti som ,medförde att landet bojkottades av övriga EU år 2000. Bojkotten upplöstes senare genom en mycket tvivelaktig insats av sedermera fredspristagaren Martti Ahtisaari.
En sådan utveckling kunde få katastrofala följder för utvecklingen i Europa. En artikel ur EU Observer "Austria  prepares for historic swerve to the right" skriver om detta.

Mina inlägg på Euroflarn:

Presidentval i Österrike

Another one bites the dust

Tillbaks till trettiotalet?

Lotta, Boris och Godwin. Och Gustav.

"As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one."

Boris Johnson lär ha liknat EU med Hitler. The EU wants a superstate just as Hitler did enligt en artikel i The Telegraph. Ett vackert exempel på den s.k. Godwins Law (vars ursprungliga formulering citeras ovan) som säger att ju längre en diskussion varar desto större är sannolikheten för att en jämförelse med Hitler görs. En följdsats till lagen är att den som gör jämförelsen har förlorat och att vidare diskussion är meningslös.

Rätt skall emellertid vara rätt. Jämförelsen mellan EU och Hitler gjordes redan 2003 av det svenska miljöpartiets (vem annars?) dåvarande språkrör Lotta Nilsson-Hedström, Material på nätet finns naturligtvis inte kvar men hon lär ha citerat "Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer",

I en TT-intervju hette det:

TT: Hitler och Napoleon var diktatorer. Kan man jämföra dem med EMU?
L N-H:  Ja. Det handlar till exempel om Sveriges möjligheter att inlägga veto

Kritiken blev mycket hård och talröret fann sig föranlåtet att precisera "att hennes parallell inte omfattar Hitlers fascistiska tankegods".

Vad blir det kvar då kan man fråga sig.

En hundvänlig vegan som "gjorde tokiga saker"?  (Jmf Maud Olofsson här)

Men det här var länge sedan. Och kanske bara dumheter jämfört med Fridolins envetna vägran att se de övertramp som med jämna mellanrum poppar upp i hans parti som annat än "misstag" som vem som helst kan göra. Att en religiös fjant vill ha uppmärksamhet genom att vägra att ta kvinnor i hand är en sak, förre bostadsministerns långvariga balansgång, inklusive övertramp, på gränsen till islamismen är betydligt allvarligare.

Ställ Magdalena Andersson inför riksrätt!

Jag skyndar mig att understryka att rubriken är sarkastiskt menad och att sarkasmen riktar sig mot Rouseffaffären i Brasilien och mot dem som utan att tänka efter välkomnar avsättningen av en impopulär och möjligen misslyckad politiker, i Sverige givetvis främst representerad av DN:s Gunnar Jonsson.

Brasilien hade en lång framgångsperiod (BRIC-staterna, nån som minns?) under den populäre och internationellt aktade presidenten"Lula" da Silva. När hans efterträdare kom till makten vände  alla kurvorna, speciellt oljepriset under senaste period. Till detta kom en rad andra problem som t.ex. ZIKA-viruset, kriminaliteten i storstäderna osv. Regeringen förmådde inte anpassa sin politik och vågade naturligtvis inte börja skära i de välfärdssatsningar som gjorts under framgångsåren.

För att täcka hålen i budgetbalansen  lånade regeringen pengar i statliga banker och fonder, enligt Rouseff ett standardförfarande i den ekonomiska politiken. Oppositionen såg sin chans och inledde ett "impeachment"-förfarande: presidenten hade brutit mot budgetlagen! I dagarna lyckades man när senaten med nödvändig majoritet beslutade att suspendera presidenten och ställa henne inför "riksrätt". Om hon fälls blir hon definitivt avsatt.

Nog kan man kalla detta en "statskupp". "Trams" tycker Jonsson.

Men vad har Magdalena med det här att göra? I dagarna har Riksrevisionen och delar av den politiska oppositionen klagat på finansministerns sätt att hantera det s.k. utgiftstaket, dvs det nominella värde som statens utgifter maximalt får uppgå till. Utgiftstaket fastställs för en treårsperiod, Nu  öppnar detta möjligheter till en del kreativ bokföring - om taket hotas kan man exempelvis förskjuta en del betalningar till kommande år vilket man tydligen gjort för att kunna klara kostnaderna för flyktingmottagandet.  Detta kallas av motståndare för att  "fiffla med bokföringen".

Egentligen borde det inte ens vara nödvändigt eftersom, som Riksdagen själv skriver: "Riksdagens beslut om utgiftstaket är ett så kallat riktlinjebeslut. Det betyder att riksdagen inte är bunden av någon lag som säger att statsbudgeten inte får överskrida utgiftstaket.

Riksdagen kan när som helst ompröva ett redan beslutat utgiftstak. "

I sammanhanget kan nämnas att EU beslutat att tillåta högre maxgränser för budgetunderskott för att klara flyktingkrisen. Men Sverige ligger trots denna inte ens i närheten av EU-s gränsvärde. Skräcken för utgiftstaket är alltså helt hemgjord,

(Det bär mig egentligen emot att skriva om det här eftersom jag anser att hela diskussionen om överskottsmål, utgiftstak, krona-för-krona osv är grundad i ett antediluvianskt tänkande som inte är relevant i dagens ekonomi. Men man får sänka sig till kamrersnivån om man vill kommentera debatten,,,)  (1)

Så vad Magdalena och Sveriges regering gör är väl ungefär detsamma som Dilma gjort. Pengarna finns kvar, de har inte gått till mutor (2) och redovisningen är transparent. Det är heller inget nytt utan utnyttjas nu och då både i Sverige och i andra länder.

Om man är missnöjd med en regerings politik skall ju denna normalt sett bekämpas med politiska medel inklusive opinionsbildning och möjligen krav på nyval. Inte med juridiska finter. Tyvärr ser vi i Sverige ett ökande antal okynnesanmälningar till KU främst från (m)  och (c) vilket är
i en liknande anda. En KU-anmälan från Ulf Kristofferson kommer säkert som ett brev på posten. (3)

Jag rekommenderar en artikel ur Guardian till läsning: Dilma Rouseff suspended.. . Lättläst och klar. Men scrolla ner till avsnitttet "Brazil's presidential line of succession" så får ni se vilken skara renlevnadsmän som skall efterträda presidenten. Vice presidenten som nu träder till  är själv föremål före ett avsättningsförfarande och utredning om korruption liksom f.ö ungefär hälften av senatens ledamöter.


(1)  Vilka groteska resultat respekten för "utgiftstaket" kan få skrev jag om 2014 i inlägget The evil that men do  Sverige gick miste om EU-bidrag  om 1.1 miljarder kr till åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i speciellt utsatta områden.  Som vanligt i EU-sammanhang skulle regeringen först betala ut pengarna till olika åtgärder och sedan få ersättning från EU. Men om Sverige hade gjort det skulle man ha överskridit "utgiftstaket" ett år men fått tillbaka pengarna nästa år och därför avstod man från EU-pengarna,  Bokföringen var viktigare än åtgärderna för ungdomarna.

(2)  Brasilien är ett genomkorrupt land med jättelika korruptionsaffärer i det statliga  oljeföretaget Petrobras. Båda Rouseff och Lula är misstänkta inte för att ha berikat sig själva utan för partifinansiering. Men det är inte dessa affärer som ligger bakom avsättningsbeslutet utan de föregivna brotten mot budgetlagarna.

(3) Ju mer jag hör av eller läser om denne man övertygas jag om att det vore en katastrof för Sveriges ekonomi om han fick något att säga till om.
         

Gamla spöken blir som nya

Tron att en FPÖ-president i Österrike bara skulle vara ytterligare en högerpopulistisk krumelur i det politiska landskapet kan visa sig ytterst bedräglig. På Euroflarn skriver jag om hur favoriten i presidentvalet blåst liv i gamla grannfejder och uttalat sig aggressivt mot Italien och fientligt mot Tjeckien. Detta av omsorg om sina Volksgenossen.

Läs alltså: Tillbaks till trettiotalet?

Vi läser lokalpressen

Men dessa de mycket fattiga
dem gör det mej ont att se.
De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén
och aldrig ett ord i Clarté.

Jag orkar inte förklara vad Clarté var och förresten finns den kanske inte längre. Frälsningsarmén finns nog men man märker den aldrig. Att versen skrevs av "busen Fabian" kanske någon lägger märke till.

Jag lägger märke till en artikel i alldeles utmärkta tidningen "Södermalmsnytt" som berättar om hur en grupp volontärer varje helg delar ut kaffe och mat till hemlösa personer vid Björns trädgård vid Götgatan. Det speciella är dock att man bara delar ut till hemlösa svenskar -  eftersom dessa enligt en representant för volontärerna är de sista som får hjälp. "Den gruppen som är minst gynnad...De som inte får kaffe vid centralen och alltid kommer in sist på härbärgena" säger hon vidare.  Tidningen skriver att gruppen har "beskyddare med kopplingar till Sverigedemokraterna, Soldiers of Odin (!) och Nordisk ungdom".

Ett motinitiativ med namnet "Fika för alla" har bildats.

I ett brett uppslag berättar tidningen om något som gått rikspressen alldeles förbi. Att man skall bygga modulhus för 2 810 flyktingar på tillgängliga ytor runt Stockholm har kanske omnämnts men den kraftiga ilska, inte helt fri från rasism som det verkar, bland lokalbefolkningen som riktats mot frånvarande politiker har jag inte läst något om tidigare. En stackars tjänsteperson har avdelats till att handskas med denna folkliga ilska. Naturligtvis har hon blivit hotad och trakasserad och vill inte uppträda i bild i intervjun. Den ansvariga politikern, Karin Wanngård, tar dock det hela lugnt och menar att bristen på information beror på att man inte hade tid att lämna någon sådan. (Tid hade hon dock att hålla ett helt irrelevant tal om Nobelprisets betydelse i fullmäktige när det gällde byggandet av det förgyllda bilbatteriet på Blasieholmen.). "Vi måste hjälpas åt" säger Wanngård som har kritiserats hårt för att inte en enda modul byggts i innerstaden.

Där har jag ett konstruktivt förslag. Bredvid Medborgarplatsen på Södermalm finns en stor cirkulär lergrop som går under namnet Fatbursparken. "Fatbur" förstår man men begreppet "park" verkar helt malplacerad på detta ett av huvudstadens största planeringsfiaskon. Jag har länge pläderat för att byta namn på "parken" till "Piazza Benito Mussolini" eftersom den är omgiven av en arkitektur som kunde vara direkt hämtad ur Musses jätteprojekt, förorten EUR, i Rom. Här finns plats för ett stort antal modulhus - centralt belägen och "parken" skulle äntligen komma till vettig användning.

Men det blir nog inte så. Däremot kommer man att bygga 80 lyxbostadsrätter på en remsa av parkens norra sida,

Det gäller att prioritera.

Kompromissdemonstration

(Foto Mksson)

Den megafonförsedda marschledaren för vänsterpartiets förstamajtåg med Adidasreklamen på tröjan under blågula fanor.

Mera revolutionärt var det längre bak i tåget där "Tantpatrullen" entusiastiskt sjöng riktiga kampsånger från 70-talet som "Tjejer" och "Vi äro många".

En annan megafonledd grupp skulle just klämma i med "Röda fanan" men sången dränktes av en blåsorkester på trottoaren som körde "Internationalen"  så det dånade. Kanske var det en efterklang från de fraktionsstrider som alltid präglat vänsterismen.

Emellertid skall ni inte behöva gå miste om "Bandiera rossa". Här är en länk: Röda fanan.

Översättningen är av Lars Forsell. Men det låter bättre på italienska. Därför var det också den versionen som användes när de blivande näringslivstopparna och jag skrålade sången i Handelshögskolans källare i forna tider. Man kan undra varför kommunister och socialister alltid haft de bästa sångerna. 

Det var en härlig vårdag så min toleransnivå var okaraktäristisk hög.

Någonting har brustit

"Posten har tappat bort två tusen paket med facit till nationella proven i engelska i årskurs 9 som Skolverket har skickat ut till alla grundskolor i Sverige. Runt hundratusen elever tvingas nu vänta på att få sina prov rättade.

Kartongerna har lämnat vår distributör i Malmö och gått vidare till posten men där vet man inte var de är. 

Vi har hittat pallarna  säger  Postnord.

det är tydligt att något har brustit."



Citat från DN --nätupplagan- idag. Jag noterar att Posten som vanligt tänker "se över sina rutiner" men att man glömt att använda standardfrasen "det är fullkomligt oacceptabelt".

Ja visst är det fint ordnat nu  för tiden att det alltid finns någon annan att skylla på. I gårdagens "Uppdrag granskning" t.ex. berättades om hur en väl inarbetad grupp av nyanlända fick sparken från sina jobb som receptionister och kökspersonal på ett asylboende från ena dagen till den andra och ersattes med arbetsförmedlingens hjälp av en grupp avsevärt billigare "praktikanter" från en ort 400 km därifrån.  Arbetsförmedlingen säger att man bara gör som "klienten" önskar, "klienten" säger att den tidigare personalen jobbade för en "underleverantör" och att man enligt avtal haft rätt att säga upp kontraktet med denne. Arbetsförmedlingens chef säger att det är så arbetsmarknaden fungerar, Asylboendets ägare som fakturerat mångmiljonbelopp från Migrationsverket tillbringar vintern i Florida och säger att han har alltför många järn i elden för att hålla reda på allting. Under tiden går en grupp nyanlända som faktiskt lyckats komma in på arbetsmarknaden plötsligt arbetslösa uppe i Ljusdal.

En annan granskning av SVT har visat att "gode män" som är tillsatta för att förvalta ekonomin  åt personer som själva har svårigheter att klara av detta-  mer eller mindre regelmässigt svindlar åt säger den förvaltades pengar. Bara i det stickprov som SVT tagit hittade man 27 försnillade miljoner.  Det finns s.k. "överförmyndare" som skall ha uppsyn över detta och väl också utövar denna men enbart slumpmässigt och ganska översiktligt. Någon polisanmälan av oegentligheter förekommer i stort sett inte (i 1 fall av 27 granskade av SVT) eftersom detta enligt en intervjuad kommunchef skulle kunna "försvåra rekryteringen av gode män."

Dags att se över sina rutiner kanske? Eller vore det oacceptabelt?

Inom offentlig sektor ger missbruk av systemet med "offentlig upphandling" utomordentliga möjligheter att komma undan ansvar. Ett vacker exempel är hanteringen av hushållssopor i delar av Stockholm när det "upphandlade" företaget fick sitt bud som låg 20 % lägre än konkurrenternas antaget. Det visade sig omedelbart att man var fullkomligt ur stånd att  fullgöra sina förpliktelser varpå ett Neapelliknande sopkaos bröt ut i delar av huvudstaden, Den myndighet som skall ansvara för sophanteringen slår upprört ifrån sig: de har bara följt reglerna för upphandling.

Den ansvarsabdikation som är en grundpelare in den nyliberala ideologin har spridit sig som mögelsvamp genom hela samhällssystemet. Skönt och lönsamt för de som kan utnyttja systemet, snopet för de som litar på myndigheter, storföretag och banker, katastrofalt för de som är beroende av deras verksamhet för liv och uppehälle.

Men för att sluta men litet ljusare ton har jag in bilden ovan. Våren, ungdomens tid, börjar nalkas så sakteliga. Fy fan va vi ä bra.

Snacka med Shakespeare

Gårdagen, 23 April, uppmärksammades världen över Shakespeares förmodade dödsdag. SVT sände faktiskt direkt en större gala från Stratford-upon-Avon där en skara skådespelare, musiker och artister framförde verk av eller om skalden. Det blev ganska bra faktiskt med en blandning av allvar och humor och en mängd förnämliga artister, för en svensk publik kanske huvudsakligen kända från diverse teveserier (Broadchurch, Sherlock, Downton Abbey och annat  - bl.a.med Judy Dench som "Hamlet, the Dame".) The Telegraph har en förkortad version av en av sketcherna här med en litet oväntad upplösning.  Höjdpunkten nåddes som sig bör i slutet av föreställningen med alla artister på scenen och David Tennant ("Broadchurch") som läste slutrepliken ur A Midsummer Nights Dream där Puck på skådespelartruppens vägnar inte helt seriöst ber publiken om ursäkt ifall det inte var så bra och lovar att bli bättre nästa gång. Men det var utomordentligt bra (med bl.a. den mest avskyvärda Lady Macbeth jag någonsin sett.)

(Rubriken ovan är från Gösta Rybrants kongeniala översättning av Cole Porters "Brush up your Shakespeare" - tyvärr hittar jag ingen vettig svensk version på nätet.)

Strax efter det jag börjat blogga 2002 skrev jag två ironiska inlägg med anknytning till Shakespeare. Det första "En mera korrekt Hamlet" gällde en Hamletföreställning på Orionteatern i Stockholm där regissören uppenbarligen tyckte att Shakespeare inte riktigt hade förstått vad det var han skrivit och förbättrade originalet genom att tona ner Hamlets roll som han tyckte tog onödigt mycket plats och också anlitade en koreograf. Herr Friberg medgav dock att det var "en himla bra text". Det var roligt i och för sig men som det hampade sig hade jag just läst ett referat i en gammal upplaga av Grönköpings Veckoblad  om hur det Janssonska Teatersällskapets gjort en mindre lyckad uppsättning av Hamlet. Parallellerna med Orionteatern var häpnadsväckande!

Det andra inlägget från 2003,  Var Hamlet mördaren? var mera seriöst i och med att det tog avstamp i psykoanalytikern och litteraturkritikern Pierre Bayards  "Enquête sur Hamlet" där han leder i bevis att det i själva verket var Hamlet själv som mördat sin fader eftersom han upptäckt att denne haft ett förhållande med Ofelia! OBS att det inte är någon parodi eller något skämt utan ett resultat av allvarligt menade litteraturvetenskapliga undersökningar. Trots detta skrev dock Bayard med glimten i ögat vilket man inte kan säga om Stephen Ratcliffe som på ca 25 sidor analyserar ca 20 rader av drottningens beskrivning av Ofelias självmord (Akt 4, scen 7). Ratcliffe kommer fram till att det varken var självmord eller olycka utan att flickan blev mördad. Han pekar också ut gärningspersonen. Läs själva.

Bayard har senare  skrivit om hur både Sherlock Holmes och Hercule Poirot pekat ut fel mördare i ett par av sina mest kända berättelser. Om detta se Mördaren som Shakespeare missade, en understreckare som väl får karaktäriseras som meta-meta,

Dessa båda artiklar var alltså allvarligt menade vilket man inte kan säga om James Thurbers "The Macbeth Murder Mystery" som jag också berör i mitt inlägg. Thurber kommer där fram till en förbluffande men övertygande ny hypotes om vem som mördade kungen i "Macbeth". Det var varken herr eller fru Macbeth kan jag avslöja, Att dessa två lät sig misstänkas var bara för att de ville skydda varandra.

Den som eventuellt är intresserad kan följa ovanstående två länkar.

A great while ago the world begun,
With hey, ho, the wind and the rain,
But that's all one, our play is done,
And we'll strive to please you every day.

Den förolämpade sultanen

En hel del har skrivits om president Erdogans avsikt att dra en tysk "satiriker" inför rätta och hur han fått förbundskansler Merkels erforderliga tillstånd att genomföra detta. Yttrandefrihetsfundamentalister (till vilka jag avgjort räknar mig) har närmast ryckt på axlarna. Alla snälla människor som menar att man måste "ta hänsyn", "lämna i fred" eller i värsta fall "avstämma" (Rosenberg...)  med offren har också hållit sig märkvärdigt tysta. Det ger väl inte så många kulturhipsterpoäng att ömka Erdogan som att bekymra sig för den lilla minoritet på en fjärdedel av världens befolkning som oftast kommer i skottgluggen. Eller bakom den, as the case may be.

Men missförstånden om den tyska affären har varit många. För den intresserade tänkte jag bidra med några länkar, något som tyvärr nästan alltid utelämnas i tryckt press.

Det hela började med en visa i satirprogrammet "extra 3" i NDR (Nordwestdeutsche Rundfunk). med refrängen "Erdowie, Eerdowo, Erdogan". Här är en länk som i skrivande stund fungerar:

https://youtu.be/R2e2yHjc_mc

Visan är en travesti på en känd schlager från 1984 med omkvädet "Irgendwie Irgendwo Irgendwann" framförd av artisten Nena.  (Nena är f,ö tillsammans med Nina Hagen en av de få artister som i någon mån kan få en att försonas med tysk populärmusik. Här är en länk till Nina Hagens framförande av "The Lady is A Tramp" - litet orepresentativ men kul och som hon sjunger: The Lady Is A Punk".)

Nåväl. Även med fragmentariska kunskaper in tyska kan man nog få ut en del av travestin, t.ex. om hur Erdogan bidragit till ökad jämlikhet för kvinnor eftersom de numera också misshandlas på samma sätt som männen.  Det satt naturligtvis inte så bra hos sultanen av det nyottomanska riket i sin 1000-rums villa. Den tyske ambassadören blev uppkallad till regeringen och man krävde officiellt att Tyskland skulle ta bort inslaget från videoarkiv och Internet.  Den gången reagerade ambassadören och officiella tyska talespersoner föredömligt och försvarade det fria ordet och att speciellt ledare och statsmän var tvungna att tåla kritik och satir. Även från Bryssel kom  liknande tongångar.

"Extra 3" var naturligtvis överlycklig över all uppmärksamhet och utnämnde Erdogan till "Månadens medarbetare". Men det var bara början på historien. Den rikstäckande kedjan ZDF förde saken vidare i sitt eget satirprogram, på ett sätt som blivit grundligt  missförstått både i Tyskland och andra länder, även Sverige. Programledaren Jan Böhmermann  tog upp  och lovordade NDR-inslaget men berättade sedan att det även enligt gällande tysk lag fanns saker som absolut inte får sägas,s.k. Schmähkritik. Som exempel läste han sedan upp en självskriven vers om  Erdogan där denne förolämpades på det värsta. Här gällde det inte bara politiken som i NDR:s program utan Erdogan tillvitades allehanda perversa vanor och åsikter t.ex. som utövare av tidelag. Naturligtvis var avsikten att förolämpa presidenten men den huvudsakliga tanken var naturligtvis att belysa den groteska lagstiftningen vilket Böhmermann hela tiden återkom till i sin uppläsning: "Så här får man alltså inte säga."

Men nu tog det verkligen hus i h-e. Genom att versen var så vulgär och tarvlig försvann alla andra perspektiv och det var svårt att försvara texten med yttrandefrihetsargument. Den tyska strafflagen innehåller ganska stränga paragrafer om  "Förolämpning av institutioner och företrädare för utländska stater". (Paragrafen i sin helhet här.)  Genom juridiska spetsfundigheter som blir alltför krångliga att redovisa här kan den förolämpade anmäla saken till åtal vilket Erdogan gjort. Emellertid lrävs godkännande av den tyska regeringen för att anmälan skall beaktas vilket Merkel redan medgivit. (Om någon verkligen är detaljintresserad finns  en utförligare förklaring i den här artikeln. /(Tyskvarning). Böhmermann har också fått åtminstone tillfälligt yrkesförbud och allt tagits bort från nätet och från kanalens s.k. Mediatek.

När jag skriver detta hittar jag en artikel i Sydsvenskan med rubriken "En satirisk fullträff. Förolämpningen mot Erdogan träffar hela EU". Artikeln beskriver det mesta av vad jag försökt säga men på ett betydligt klarare och mera lättläst sätt. "Detta underfundiga metaperspektiv är finessen med hela situationen. Poängen är inte i första hand att reta Erdogan. Poängen är att trampa på lagen " skriver tidningen helt riktigt.

Men nu finns lagen och åtal lär det väl bli.  Även om han fälls anser många att Europadomstolen för människorättsfrågor kommer att upphäva en eventuell bestraffning vilket man tydligen gjort tidigare i samband med politisk satir.

Lagen i fråga tillkom 1851. Man skulle kanske kunna förklara lagen som "totes Recht" , dvs.låta den vara kvar tills ett eventuell avskaffande men underlåta att tillämpa den. Prejudikat finns i viss utsträckning. I sammanhang med utvidgningen av EU uppstod en skarp konflikt mellan Tjeckien och Tyskland . Tjeckien vägrade absolut att avskaffa de s.k. Benesdekreten vilket var ett oavvisligt krav från tysk sida, Båda parter enades till slut att förklara dekreten som "totes Recht" och så gick det som det gick.  Situationen nu är emellertid betydligt svårare: genom flyktingavtalet har Turkiet hela EU i sin hand och lär knappast visa sig medgörligt. Kanske får vi alltså snart se en tysk journalist skaka galler för något han  sagt och skrivit. Sitt syfte att uppmärksamma den antediluvianska lagen och bidra till dess avskaffande skulle han ju dock ha uppnått.

Videon med Böhmermann finns på nätet men tas bort i snabb takt. När jag skriver detta kan man dock se den under denna länk.  Bäst att snabba på in sultanens digitala janitsjarer slår till.



Not: Även i Sverige finns exempel på vad som förmodligen räknas som "död rätt". Byggningabalkens kapitel 12 från 1736 är fortfarande gällande lag med rubriken "Hur svin må i ollonskog släppas."  Dock kanske mindre kontroversiell än kapitel 11 "Om mulbete, hjordavård, och vallgång"  där det stackars vallhjonet hotas med skadestånd i tredje paragrafen: "Tappar vallhjon bort fä, eller gör vilddjur skada, där vallhjonet prövas det hindra kunnat; umgälle det med sin lön, eller arbete."

Krigsförbrytare, poet, bluffdoktor

I morgon, skärtorsdagen, avkunnas dom i den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) över den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic. Hans roll under Bosnienkriget är väl känd liksom den fruktlösa jakten efter honom under 13 år där han i början kunde leva helt öppet och senare i säkert beskydd av serbiska anhängare på högsta nivå. Jakten på honom antog ibland bisarra drag tills han infångades år 2008. En artikel i Guardian belyser väl både hans grova brott mot mänskligheten och de stundtals rent groteska försöken att ta fast honom.

Att mannen är skyldig råder det inga tvivel om. Om han kommer att bli fälld i domstolen är en annan fråga. En artikel i DN  belyser de juridiska problem som domstolen ställs inför.

Karadzic  hade många strängar på sin blodiga lyra. Han hade en akademisk grad i psykiatri som han bl.a. utnyttjade till att skriva falska intyg åt soldater som ville bli frikallade. Han arbetade också som biträdande ledare i ett multietniskt fotbollslag för att "install the will to win". Hans verkliga ambition var emellertid

( Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
 

Tårtkränkning

"Livet är katten så besynnerligt" skrev Hjalmar Söderberg en gång när han besökte någon som envisades med att Söderberg skulle skriva något tänkvärt i gästboken. Utan alla jämförelser i övrigt (nåja...) känner sig även krönikören på Flarnfri att skriva om något väsentligt mitt i ett uppehåll påtvingat av diverse förkylning o.dyl.

För ett par år sedan var det högsta mode i Sverige att känna sig "kränkt" (eller "krängt" som det stavades av åtminstone en universitetsstuderande som fick för dåligt betyg). Det verkar som om luften gått ur denna bubbla numera. Man ser mindre ofta nyhetsmeddelanden i stil med att någon blivit kränkt och fått ett skadestånd på 4000 kr eftersom han tilldelats ett personnummer med fel slutsiffra. (Sant även om länk saknas).

Men kanske kan kränktheten komma tillbaka? I dagen tidning läser jag nyheten att en skola i Lund där man tydligen har en "ridlinje" förbjudit s.k. Tvångstårtor.  Det har tydligen funnits en lång tradition att den som trillat av hästen måste bjuda på en tårta. Det verkar inte som om trillande elever känt sig särskilt kränkta, det verkar mera vara rektorn som är panikslagen inför risken för ett drev. "Det är viktigt att akta sig för sådant som kan bli en kränkning" anser han.

Besynnerligt var ordet.

Back to the future

(Detta inlägg har samtidigt publicerats på Euroflarn - ett europeiskt perspektiv)

Så här skriver Rickard Swartz i dag på DN:s nätupplaga:

Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.

Jag har knyckt några stycken men ni bör utan tvekan läsa hela krönikan med titeln Europa reduceras till geografi av en erfaren och övertygad europé.

Swartz text erinrade mig om en text jag lade upp 2007 med en smärre uppdatering 2010. Jag lägger upp den igen här i det nya formatet med rubriken Gränslöst. Mot bakgrund av Swartz text och den faktiska situationen i Europa idag ter sig mina funderingar från 6 -9 år sedan som tämligen naiva.

Min text utgår från en berättelse av Jolo  från 1971 där han berättar

Tankar efter att ha läst en runa

People expect old men to die,
They do not really mourn old men.
Old men are different. People look
At them with eyes that wonder when…
People watch with unshocked eyes;
But the old men know when an old man dies.

Ogden Nash

För litet muntrare tonarter se min text Rim och reson från 2008.

En lång litania om Brexit

På Euroflarn publicerar jag en ganska lång text om Brexit och om varför det fortfarande vore den bästa lösningen.

Skynda alltså till inlägget: Vårt sorgespel är slut.

Ytterligare en nål i woododockan!

Oj! Riksbanken sänker reporäntan med 0.15 %! Där fick alla "experter" som hade gissat på 0.10 procent! Nu skall väl inflationsbrasan äntligen ta sig.

Visserligen går ekonomin bra enligt vad man säger och arbetslösheten minskar ganska ordentligt. Samtidigt gnider experter och politiker sina geniknölar för att hitta sätt att försvåra för folk att låna pengar till en bostad, alternativt förhindra att man har råd att bo kvar. En ytterligare räntesänkning kanske då inte går i rätt riktning men som vi alla vet är ju det viktigaste av allt att få upp konsumentprisindex.  (Min text om ett lyckat privat initiativ i den riktningen med den något missvisande rubriken: Inflationen äntligen besegrad? )

Riksbanken oroas över att den svenska kronan är för stark. Under 2016 sjönk emellertid kronan gentemot euron med 38 öre redan före dagens räntesänkning. Jag har inget exakt tal men enligt presstext trillade kronan ner ytterligare 10 öre efter räntebeskedet men klättrade upp till föregående nivå under dagen.

Att enögt fixera sig vid ett inflationsmål är ungefär lika intelligent som att mixtra med febertermometern för att kunna visa att man är sjuk eller eventuellt frisk. Den "åtgärder" som sätts in har ungefär samma effekt som nålar i en woododocka. (Den som vill öva privat kan få vägledning här. )

Det är dags att inse att penningpolitiken har nått vägs ände, Den var alltid ett instrument härlett ur teoretiska modeller i stället för ekonomisk och social verklighet. I gamla tider spelade detta ingen större roll men allt eftersom vanliga människors "riktiga" pengar i form av pension och sparande i allt högre grad kommit att satsas i marknadens ädelkasino kan sagda marknads irrationella beteende få allvarliga konsekvenser  för den enskilde,

Att politiker nu slår sig för bröstet och förklarar att "ekonomin går som tåget" innebär i själva verket att man accepterar en arbetslöshet på 6 - 8 % med mångdubbelt högre tal för speciellt utsatta grupper. Man accepterar de upprörande brister inom vård, omsorg och utbildning som vi konfronteras med varje dag. Och naturligtvis accepterar man att de människor som sökt skydd här från krig och lidande inte kan tas hand om ordentligt.

Någon skrev nyligen -tråkigt nog har jag tappat  bort länken- att det inte är så att det skulle innebära en börda för våra barn och barnbarn om staten ökade den s.k. statsskulden ( i begränsad mån och inom EU:s ramar). Tvärtom är det ett svek  mot kommande generationer att inte utnyttja detta troligen unika tillfälle att låna (eller trycka) pengar för att bygga bort de uppenbara brister som har uppkommit i samhället.

Men vem vet, kanske det hjälper att sänka reporäntan med 0.15 %. Och sen är ju regeringen ute för att kursa stridsflygplan till det behövande Indien, Det kanske också ger litet klirr i statskassan.

En rimsmeds frånfälle

Ser just att Svenska Arbetsgivarföreningens förre VD Curt-Steffan Giesecke har avlidit 94 år gammal. Artikeln i Sv,D, ger också ett prov på de limerickar som Giesecke skrev. Här är två andra som jag citerar ur minnet.

En känd alpinist ifrån Bayern
var alltför förtjust i Tokajern.
Han linbanan tog
men störta och dog
för hans andedräkt frätte på vajern.

Det var två bröder Montgomery
som aldrig drack annat än Pommery
och gav man dem vatten
så sa dom "fy katten
det där är ju sånt man omkommer i."

Det var alltså inga fräcka verser av det slag man numera förknippar med limericks men fulla av spiritualitet och rimkonst.

Jag undrar om Carola Lemne eller Tordvaldson (stavning?)  skriver några limerickar?

Lagen om alltings ....

Dagens Nyheter beskärmar sig för den dåliga kunskapen om EU också bland beslutsfattare, lärare och forskare i statsvetenskap och hänvisar till en offentlig utredning som visar just på detta. Det är dystert skriver DN. T,ex var det en stor majoritet av de tillfrågade som inte visste att EU:s två lagstiftande organ är Europeiska rådet och Europaparlamentet.

Tja. Nu är det dock så att "Europeiska rådet" är den samling av stats-och regeringschefer som utformar de politiska riktlinjerna  men inte deltar i lagstiftningsarbetet. "Europeiska unionens råd", i dagligt tal kallat Ministerrådet, består däremot av fackministrar från de nationella regeringarna och är den ena av EU:s två lagstiftande institutioner. (Webplatsen  http://www.consilium.europa.eu/sv/council-eu/ reder ut detta. "Europarådet" har f.ö.inget med EU att göra.)

Några uppmärksamma bloggare uppmärksammade detta och DN blev tvungna att publicera en rättelse.  Där framgår det också att det var hemmaredaktionen som självsvåldigt petat i Brysselkorrespondentens text som givetvis var korrekt från början.

Denna incident visar ju hur rätt utredningen om dålig kunskap hade.

F.ö   har jag efter långt uppehåll gjort ett kortare inlägg på Euroflarn med några spontana reaktioner på vad jag betraktar som rådsordförandens kapitulation för Cameron.

Dagar vid Donau

Så heter en bok av Crister Enander  som jag skrivit ett (alldeles för) långt inlägg om. Trots en hel del intressant material  blev jag ganska besviken på boken. Troligen var mina förväntningar påverkade av titeln. Här är länken till min text om Dagar vid Donau.

Lennart Erling  har skrivit om boken tidigare. Thomas Nydahl har skrivit om en av de ungerska författare som Enander behandlar i boken. Den som läser dessa inlägg får troligen en mer nyanserad bild av Enanders bok än vad jag kunde åstadkomma.

Vad skulle Jesus ha sagt?

Varför är det bland de demokratiska partierna just de som gör anspråk på att vara kristna och t.o.m. bär epitetet i sitt namn som är mest hårdhänta och avvisande gentemot flyktingar? CSU och KD är värst i sina respektive länder, låt vara att i det senare fallet en omedveten komik i partiledarens framträdanden bidrar med ett om än minimalt försonande drag.

Är det helt enkelt undergångshotade partier med en irrelevant ideologi som försöker profilera sig?

Kristna fundamentalister i USA körde åtminstone förr i tiden med slagordet "What would Jesus do?" Borde inte deras meningsfränder i Europa och Sverige ställa sig samma fråga  emellanåt? Vi andra kunde ju fundera litet över vad humanism innebär i det konkreta fallet.

Sympathy for the devil?

Polens utrikesminister Witold Waszczykowski förklarar den nya lagstiftningen i sitt land: det gäller att försvara de nationella värdena och hålla inhålla Polen fritt från "a world made up of cyclists and vegetarians, who only use renewable energy". För detta man har han fått inhösta en hel del kritik. Som invånare på Söder i Stockholm där detta hot är högst reellt känner man dock - men enbart i detta avseende - en viss förståelse för den svåruttalade herr Waszczykowski.

I lokalbladet "Mitt i Södermalm" läser jag dessutom att stadsdelsnämnden bryter sitt löfte att införa mindre barngrupper i förskolan (=fler förskollärare) och att garantera sommarjobb för ungdomar. I stället satsar man pengarna på "ekologisk mat...ett nätverk för genus och normmedvetenhet och att minska kemikalierna".

Vi får väl vara glada för det inte finns någon herr Waszczykowski på Söder (det vore ju dessutom på grund av vokalbristen mycket svårt att utttala) men en liten utvald del av hans tänkande vore kanske värd att fundera på?

En konsert och en musikstund

Förra årets nyårskonsert från Wien kommenterades ganska negativt i mitt blogginlägg från 2014, Pressen ansåg att det var bra att Zubin Metha inte dirigerade så mycket eftersom orkestern nog visste bäst själv hur man skulle spela.  Mariss Jansons däremot jobbbade ordentligt i årets version speciellt när det gällde att få alla musiker att sluta spela på en gång.

Repertoiren var mera varierad än i fjol. Orkestern var uppenbarligen förnyad med många nya musiker. Särskilt uppmärksammad blev harpisten som fick möjlighet att göra två solon för harpa och för detta fick en välförtjänt applåd. I övrigt kunde jag bara räkna till två kvinnliga violinister (varav en första fiol) och en oboist. Om jag inte missat någon så var det alltså färre kvinnor på scenen än 2014.

Gunnar Pettersson på Pressylta publicerade en negativ kommentar redan innan konserten var slut. Även om jag sätter årets konsert högre än fjolårets är det svårt att inte hålla med honom. Arrangemanget har överlevt sig självt. Det lär ta 5 år i kö för att få  biljetter till överdrivna priser om man inte har speciella kontakter vilket nog en överväldigande majoritet av besökarna har. Och om sanningen skall fram: kvalitativt når musiken inte upp till den nivå som man normalt kan finna i Wien vilken vecka som helst under resten av musikåret.

I år uppträdde även -under publikens jubel-  Wiener Sängerknaben. Nu fattas bara Spanska ridskolans lippizanerhästar så har man helt täckt in klichébilden av Wien.

Peter Havlicek, Traude Holst och Karl Hodina

Som en liten kontrast en bild från en annan konsert strax före jul på Gasthaus Birner  på en gata med namnet "An der oberen alten Donau" på andra sidan Donau. En trio med kontragitarr, sång och dragspel trakterat av Wienerliedernas nestor och ikon,  professor Karl Hodina.

Wienerlied är en mycket speciell musikgenre - det är visor från och om Wien men oftast med ett realistiskt och socialt innehåll, företrädesvis vemodigt eller rent av sorgligt. På Wienerdialekt naturligtvis vilket gör texterna ganska svåra att förstå för den oinvigde. Men det är äkta sånger skapade av folkliga artister med rötter i sitt eget liv och situation.Konserten inleddes f.ö.med en sång från 1930-talet med en titel och refräng som kan översättas som "Folk har för litet pengar" (Die Leute haben zu wenig Geld) som skildrar nöden och fattigdomen under lågkonjunkturen.

Men Wienerlieden har utvecklats också i en annan riktning som man kan kalla Wiener Blues där text och innehåll är densamma men musiken går mera i blueston. Kända utövare är Extremschrammeln och den ovannämnde Hodina.

Men det finns också humoristiska sånger och jag får erkänna att vid det här laget föredrar jag nog "Die Zehn Uhr Mette" framför "Sfärernas klang" av Josef Strauss. Låt vara att Strauss musik är en omistlig del av Wienkulturen men den är numera närmast ett museiföremål att visas upp för beundrande turister medan den folkliga musiken har rötter i tidigare århundraden och fortfarande är livskraftig och utvecklingsduglig. Mera svårtillgänglig dock pga språket.