Snacka med Shakespeare

Gårdagen, 23 April, uppmärksammades världen över Shakespeares förmodade dödsdag. SVT sände faktiskt direkt en större gala från Stratford-upon-Avon där en skara skådespelare, musiker och artister framförde verk av eller om skalden. Det blev ganska bra faktiskt med en blandning av allvar och humor och en mängd förnämliga artister, för en svensk publik kanske huvudsakligen kända från diverse teveserier (Broadchurch, Sherlock, Downton Abbey och annat  - bl.a.med Judy Dench som "Hamlet, the Dame".) The Telegraph har en förkortad version av en av sketcherna här med en litet oväntad upplösning.  Höjdpunkten nåddes som sig bör i slutet av föreställningen med alla artister på scenen och David Tennant ("Broadchurch") som läste slutrepliken ur A Midsummer Nights Dream där Puck på skådespelartruppens vägnar inte helt seriöst ber publiken om ursäkt ifall det inte var så bra och lovar att bli bättre nästa gång. Men det var utomordentligt bra (med bl.a. den mest avskyvärda Lady Macbeth jag någonsin sett.)

(Rubriken ovan är från Gösta Rybrants kongeniala översättning av Cole Porters "Brush up your Shakespeare" - tyvärr hittar jag ingen vettig svensk version på nätet.)

Strax efter det jag börjat blogga 2002 skrev jag två ironiska inlägg med anknytning till Shakespeare. Det första "En mera korrekt Hamlet" gällde en Hamletföreställning på Orionteatern i Stockholm där regissören uppenbarligen tyckte att Shakespeare inte riktigt hade förstått vad det var han skrivit och förbättrade originalet genom att tona ner Hamlets roll som han tyckte tog onödigt mycket plats och också anlitade en koreograf. Herr Friberg medgav dock att det var "en himla bra text". Det var roligt i och för sig men som det hampade sig hade jag just läst ett referat i en gammal upplaga av Grönköpings Veckoblad  om hur det Janssonska Teatersällskapets gjort en mindre lyckad uppsättning av Hamlet. Parallellerna med Orionteatern var häpnadsväckande!

Det andra inlägget från 2003,  Var Hamlet mördaren? var mera seriöst i och med att det tog avstamp i psykoanalytikern och litteraturkritikern Pierre Bayards  "Enquête sur Hamlet" där han leder i bevis att det i själva verket var Hamlet själv som mördat sin fader eftersom han upptäckt att denne haft ett förhållande med Ofelia! OBS att det inte är någon parodi eller något skämt utan ett resultat av allvarligt menade litteraturvetenskapliga undersökningar. Trots detta skrev dock Bayard med glimten i ögat vilket man inte kan säga om Stephen Ratcliffe som på ca 25 sidor analyserar ca 20 rader av drottningens beskrivning av Ofelias självmord (Akt 4, scen 7). Ratcliffe kommer fram till att det varken var självmord eller olycka utan att flickan blev mördad. Han pekar också ut gärningspersonen. Läs själva.

Bayard har senare  skrivit om hur både Sherlock Holmes och Hercule Poirot pekat ut fel mördare i ett par av sina mest kända berättelser. Om detta se Mördaren som Shakespeare missade, en understreckare som väl får karaktäriseras som meta-meta,

Dessa båda artiklar var alltså allvarligt menade vilket man inte kan säga om James Thurbers "The Macbeth Murder Mystery" som jag också berör i mitt inlägg. Thurber kommer där fram till en förbluffande men övertygande ny hypotes om vem som mördade kungen i "Macbeth". Det var varken herr eller fru Macbeth kan jag avslöja, Att dessa två lät sig misstänkas var bara för att de ville skydda varandra.

Den som eventuellt är intresserad kan följa ovanstående två länkar.

A great while ago the world begun,
With hey, ho, the wind and the rain,
But that's all one, our play is done,
And we'll strive to please you every day.

Tankar efter att ha läst en runa

People expect old men to die,
They do not really mourn old men.
Old men are different. People look
At them with eyes that wonder when…
People watch with unshocked eyes;
But the old men know when an old man dies.

Ogden Nash

För litet muntrare tonarter se min text Rim och reson från 2008.

En rimsmeds frånfälle

Ser just att Svenska Arbetsgivarföreningens förre VD Curt-Steffan Giesecke har avlidit 94 år gammal. Artikeln i Sv,D, ger också ett prov på de limerickar som Giesecke skrev. Här är två andra som jag citerar ur minnet.

En känd alpinist ifrån Bayern
var alltför förtjust i Tokajern.
Han linbanan tog
men störta och dog
för hans andedräkt frätte på vajern.

Det var två bröder Montgomery
som aldrig drack annat än Pommery
och gav man dem vatten
så sa dom "fy katten
det där är ju sånt man omkommer i."

Det var alltså inga fräcka verser av det slag man numera förknippar med limericks men fulla av spiritualitet och rimkonst.

Jag undrar om Carola Lemne eller Tordvaldson (stavning?)  skriver några limerickar?

Dagar vid Donau

Så heter en bok av Crister Enander  som jag skrivit ett (alldeles för) långt inlägg om. Trots en hel del intressant material  blev jag ganska besviken på boken. Troligen var mina förväntningar påverkade av titeln. Här är länken till min text om Dagar vid Donau.

Lennart Erling  har skrivit om boken tidigare. Thomas Nydahl har skrivit om en av de ungerska författare som Enander behandlar i boken. Den som läser dessa inlägg får troligen en mer nyanserad bild av Enanders bok än vad jag kunde åstadkomma.

Happy Halloween

Det var natt, var en natt i oktober,
då förvissningen fräter och tär
och himlen ett askhölje bär.
Det var natt i den kulna oktober
av det år, som mitt mörkaste är.
Det var tätt vid det dimmiga Auber
i den töckniga nejden av Weir
ner vid stranden av tjärnet vid Auber
i det griftskumma skoglandet Weir.

..vi stodo helt tvärt vid en dyster
portal till ett tillmurat rum
likt de avdödas helgade rum.
Och jag sade:Vad står det min syster
över dörren där dagern är skum?
Hon skrek till: Ulalume, Ulalume
Det är graven du byggt Ulalume!

Ur den mest skräckinjagande dikt jag vet. Poe's Ulalume i Frödings svenska version. Som vanligt sönderanalyserad av all världens experter vilka inte minst letat efter förebilder bakom de geografiska namnen i dikten.  Men många av oss har väl var och en på sin ort erfarit skräcken i det dimmiga Auber i den töckniga nejden av det griftskumma Weir och behöver inga ytterligare förklaringar.

Plus ça change...

"Min Billyhylla.... där trängs Hemingway, Fitzgerald, Gertrude Stein,  Dorothy Parker, Thurber, dos Passos, Faulkner, Steinbeck, Damon Runyon, Joyce och många andra med böcker om Hemingway, Zelda och Scott, Ford Madox Ford, H.L. Mencken , Dorothy Parker, Gertrude Stein, Alice B. Toklas, Nora Joyce och Sylvia Beach och flera andra"

Från min bloggtext från 2011: "The Pocket Book of Short Stories"

Av skäl som jag inte går in på just nu har jag nyss bläddrat litet i några biografier över ett par av de författare som nämns i citatet ovan.  I Marion Meades omfångsrika biografi över Dorothy Parker hittar jag en  passus som är intressant mot bakgrunden av dagens diskussion om vilken litteratur som skall läsas i skolan, "trigger warnings" och föräldrarnas hotfulla inflytande.

Mot slutet av sitt liv antog Dorothy Parker ett jobb som visiting professor vid California State University, huvudsakligen för att hon behövde pengarna. Man hade förespeglat henne att det fanns ett stort intresse att få höra om författare hon mött och känt som Hemingway, Scott Fitzgerald eller Faulkner. Men 1963 insåg hon snabbt att studenterna aldrig hade läst något av dessa författare. "She found their political conservatism and their general narrowness of mind to be disgraceful. When she assigned "The Grapes of Wrath", some of them called it obscene, and one said that her mother didn't want the book in the house. While studying "Sister Carrie", Dorothy found herself in the ridiculous position of having to defend not only Dreiser but also adultery in literature." (Theodore Dreisers "Sister Carrie" liksom den senare "An American Tragedy" är böcker som regelbundet aspirerar på titeln "The Great American Novel".)

Liksom Dorothy finner jag mig själv i den löjliga belägenheten att behöva försvara Knausgård och Stig Larson -författare som ingenting betyder för mig-  för att de skrivit om otrevliga saker. Men vi ser att samma obildning och småskurenhet som vi idag observerar i svensk skola och kulturdebatt fanns redan på 1960-talet vid renommerade amerikanska universitet.

A walk on the wild side?

Här skriver jag en ganska lång drapa om två personligheter som i olika avsnitt av sitt liv och på olika sätt haft anknytning till Wien. Mycket olika människor men båda på något sätt typiska för livet i denna stad. Ödet har trasat sönder deras inre. Efter framgångar och popularitet tar ålder och sjukdom ut sin rätt. En blir omhändertagen, en i stort sett lämnad åt sitt eländiga öde.

Men mitt i allt finns en del frivoliteter: film och musik. Fritt associerat. Hoppas ingen tar illa upp.

Läs alltså nedan: Random walk i Hollywood, Buchenwald och Wien

Författarens blod

Björn Wiman skriver i DN:s nätupplaga om mordet på bloggaren från Bangladesh som inte fick svenskt visum. Det är en bra artikel. Följande bör lyftas fram:

1  Ambassadens motivering för avslaget på visumansökan:

“You belong to a category of applicants where there is always a risk involved when granting a visa that you will not leave Schengen area after the visit. Furthermore, the purpose of your trip is not urgent enough to grant you visa.”

2  Wimans översättning till begriplig svenska:

" 1. Du kommer från ett fattigt land och har fel hudfärg. 2. Du sysslar med något suspekt/kulturellt/ideellt som inte har någon affärsmässig betydelse för Sverige".

En bloggares död

Mordet på bloggaren Ananta Bijoy Das den 12 maj i Bangladesh har givetvis uppmärksammats i världspressen (där man f.ö. alltid redovisar mördarnas religiösa tillhörighet något som diskret sopas under mattan  eller nämns i förbigående i svenska rapporter). Han var medlem av ett kollektiv "som kritiserar religiös fundamentalism och försvarar sekularism och yttrandefrihet"  enligt Svenska PEN.

Det är också känt att Ananta Bijoy Das hade en inbjudan av svenska PEN för att delta i ett evenemang på Pressfrihetens Dag den 3/5 men vägrades inresevisum av ambassaden i Dhaka. (Såvitt jag kunnat se har utländsk press ínte omnämnt detta samband).

Mot bakgrunden av vad som hänt finns det all anledning att ta del av den ordagranna lydelsen av ambassadens avslag:

“You belong to a category of applicants where there is always a risk involved when granting a visa that you will not leave Schengen area after the visit. Furthermore, the purpose of your trip is not urgent enough to grant you visa.”

UD värjer sig med sedvanliga byråkratiska formuleringar. Att en föreläsning om yttrandefrihet bedöms som icke "urgent" avfärdar UD:s talesperson med: "Jag har ingen specifik kommentar om just den skrivningen i just den delen".

UD:s och ambassadens kallhjärtade, kallhamrade och byråkratiska behandling av visumansökan innebar att bloggaren i stället för att vara i Sverige kunde hackas ihjäl i sitt hemland. Risken att han skulle "hoppa av" bedömdes som alltför stor.

Men om han nu verkligen hade hoppat av i Sverige?  Hade samhället verkligen tagit allvarlig skada? I andra fall fungerar kontrollen av oönskad invandring inte alls: ett aktuellt exempel här från Sv.D. Det finns andra exempel på hur bödlar och offer tagits emot och vistas i samma förläggningar. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå att risken för ett avhopp från en intellektuell från Bangladesh skulle vara så stor, speciellt när hotbilden var välkänd och  två av hans kollegor redan tidigare hade mördats av muslimska extremister.

Läs ambassadens motivering ovan en gång till. Så ser en dödsdom avfattad på byråkratspråk ut.

Ondskans banalitet.

Ett vrak på litteraturens bilkyrkogård

"Kittelflickare", detta briljanta ord. Möjligheterna till felhörning och -sägning: obegränsade.

— Erik Helmerson (@Erik_Helmerson) May 9, 2015

 Så tyckte redan Harry Martinson:

En sekt som kallas Kittlarna har uppstått.
De träffas för att kittlas och att kittla.
Det är mest kvinnor, men de ledande är män
och kallas kittelflikare,
ett gammalt ord från förgoldondisk tid.
I ”Blå arkivet” finnes ordet nämnt.
Det hör på något sätt ihop med föda
i äldre mening, och med lågor.
Mer vet jag inte.
Som barn i skolan såg jag visserligen
vid något tillfälle naturlig eld.
Den tändes, minns jag, i ett stycke trä
som visades omkring och utspred rök
och även någon värme.
När alla hade sett hölls träet ner i vatten.
Den lilla pittoreska lågan släcktes.
Trä var ett sällsynt ämne. Hade funnits
i förgoldondisk tid men sedan minskat
alltmer på grund av strålningskatastrofer.
Vi var rätt rörda, minns jag, där vi stod
i ring och såg det lilla träet lysa.
Men det är länge sedan, ack så länge.

Aniara, 17e sången

(Visa inte detta för Sara Danius som tyckte att "Aniara" var som en gammal rostig Volvo på en bilkyrkogård!)

Ruth Rendell

Efter P.D. James har nu också baronessan Rendell of Babergh avlidit, 85 år gammal. Jag tar mig friheten att citera vad jag 2009 skrev om Rendell:

"Även Ruth Rendell knallar på i åren.Hon är nu nästan 80 år - dvs. 10 år yngre än James- även hon baronessa (Rendell of Babergh). (Får vi se Camilla Läckberg som grevinna av Bohuslän?) Rendell är kanske mest känd för sin serie om kommissarie Wexford. Den började med ganska enkla "whodunits" men har utvecklats till intressanta romaner som skildrar och analyserar samtida problem inte minst genom Wexfords båda döttrar, den besvärliga feministen Sylvie och den framgångsrika skådespelarskan Sheila. Hennes absolut bästa böcker är emellertid de romaner där hennes standardfigurer inte förekommer. "Adam and Eve and Pinch Me " (2001) och "Thirteen Steps Down" (2004) är romaner som på ett visst sätt påminner om Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten."  Det finns en kriminalhistoria i bakgrunden men det är fråga om skönlitterära romaner i ordens bästa bemärkelse som kan läsas flera gånger trots att man "vet vem som är mördaren"'.

Rendell är litet kul för svenska läsare eftersom hon gör åtminstone ett par referenser till Sverige.  I "The Babes in the Wood" (2002) besöker både inspektör Wexford och en av de huvudmisstänkta Uppsala där Rendell gör en roande och lätt ironisk skildring av den svenska självmedvetenheten. I "Portobello" (2008) längtar en av huvudpersonerna till Kiruna eftersom det är både mörkt och kallt där.

Men precis som hos James innebär Rendells senaste bok ett visst steg tillbaka. Som alltid i sina historier är hon en mästare på att väva ihop en mängd personers historier och öden till en polyfoni av fraser som till slut förenas i en förlösande kontrapunkt (precis som hos Kerstin Ekman).  Men en av de viktigaste personernas problem är smått bisarrt:  han är "addicted"  till en viss sorts chokladkarameller och inställer t.o.m. sitt planerade  bröllop på grund av detta. Men även i "Portobello" får vi  under en tid följa ett tiotal personers skiftande öden med beröringspunkter som är tillfälliga och obetydliga men vars historier mot slutet av romanen kommer allt närmare varandra och till slut -  mot alla odds -  förenas i en avslutning som faktiskt (den här gången) blir lycklig för de flesta utom för en person som mördas och hans mördare som hamnar i fängelse.  Men så måste det ju vara i en kriminalroman."

Citatet är ur en text som också handlar om P.D. James och Donna Leon. För den som eventuellt är intresserad finns en länk här.

På sätt och vis uppskattar jag nog Rendell mer än James men det gäller de böcker hon skrev utan att använda sina standardpersoner. "Adam and Eve and Pinch Me", "Thirteen Steps Down" och "Portobello" är romaner som möter höga litterära anspråk med anspråksfulla psykologiska teckningar av huvudpersonerna och skildringar av engelskt vardagsliv men naturligtvis med en spännande kriminologisk twist.

En jämförelse mellan två böcker av Joyce Carol Oates och Ruth Rendell gjorde jag i den här texten. Om P.D.James i Den döende baronessan och Bekräftade fördomar. Om James självbiografi skrev jag under momentet "Sanctus" i "Min bokmässa". (Scrolla)

Det känns tomt. Några samtida författare av kriminalromaner med anspråk har jag inte lyckats hitta, särskilt inte på svenska.

Tranströmer

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Underkastelse

Den franske författaren Michel Houellebecqs roman "Soumission" har kommit ut. En svensk översättning väntas till hösten.

Märkligt nog har romanen ägnats ganska stort intresse i svensk press trots det egendomliga språk den skrivits på. En rimlig sammanfattning av det svenska mottagandet finns här. Den bästa svenska recensionen tycker jag att Kristoffer Leandoers är.

Nu vill jag på sätt och vis varna för att läsa dessa anmälningar. "Soumission" är nämligen helt enkelt en väldigt bra bok, spännande att läsa, men också anspråksfull eftersom man bör veta en del om fransk litteratur för att till fullo kunna uppskatta den. (Men man kan ju alltid googla - detta ej sarkastiskt menat.) Den utmynnar i en överraskande upplösning som man helst inte bör känna till när man börjar läsandet. Det är som en deckare fast på en oändligt högre nivå.

Det gör det litet svårt också för mig att skriva om boken - jag vill inte beröva er en läsupplevelse. Men ni har troligen inte kunnat undvika att läsa om förutsättningarna: inom en snar framtid ingår socialisterna en koalition med ett muslimskt parti för att förhindra att Front National tar makten. Vi får följa huvudpersonen, en intellektuell i tidig medelålder, och hans kollegor och hans kvinnor i den politiska process som följer.

Nu får man säga att det politiska ramverket verkar tämligen "orealistiskt." Övergången till ett islamistiskt samhälle verkar ske helt snabbt och odramatiskt. Protester från kvinnor, sekularister, akademiker och vanliga socialister verkar helt utebli. Arvet från revolutionen verkar helt ha kommit bort. Genom sin betoning av traditionella värden som familjelivets helgd, frånvaron av brottslighet osv. ter sig den nya regimen ganska sympatisk för de flesta. För män som ställer sig i det muslimska samhällets tjänst tillkommer fina löneförmåner finansierade av arabiska oljepengar och dessutom polygami som lockelser. Kvinnorna lever en skyddad och ombonad tillvaro och har inget att bekymra

Ett hörn av paradiset

Journalisten, radio- och teveprofilen Knut Ståhlberg har dött, 95 år gammal. Ståhlberg arbetade huvudsakligen från Paris  där han med vissa avbrott bott sedan 1945. Hans karaktäristiska röst och hans gestikulerande i rutan gjorde honom folkkär. Han var länge mannen som var Frankrike för en stor del av den svenska publiken.

Med Ståhlberg dör inte bara en unik journalist, författare och meddelare utan också en av de ytterst få svenska europeerna. Hans djupa erfarenhet och förståelse för de historiska förloppen uttryckte en visdom som ligger ljusår från dagens ytliga journalistik och meningsbildning. Men Ståhlberg förutsåg dagens utveckling. Själv menade han att "vi" hade lika rätt att känna oss hemma på Champs Elysées som på Götaplatsen i Göteborg - ett angrepp på den ena vore ett angrepp på den andra. Men om den svenska reaktionen var han uppgiven: "Avstånden har ökat. Vi har stått utanför. Vi har hört till men vi har inte velat vara med. Att inte vilja. Att inte förstå. Att stå utanför. Kommer det alltid att vara så?"

Ståhlberg var med. Han hörde till. Han skrev: "Jag kunde inte säga att jag kände något för de människor som jag levde tillsammans med om jag inte var beredd att vara som en av dem."

Jag måste erkänna att jag känner en stor affinitet med Ståhlbergs syn på världen och Europa. Redan 2011 skrev jag ett längre blogg inlägg om honom där jag också nämnde de böcker han givit ut, både personliga och en lysande biografi över de Gaulle. Jag återger texten nedan. Där hittar ni, om ni orkar så långt, också den sång av George Brassens som använts som titel hör och till en av Ståhlbergs böcker.

Inte många kvar nu.

Klicka nedan för att läsa vidare:

Kafka är bara förnamnet

Jemand mußte Josef K. verleumdet haben, denn ohne daß er etwas Böses getan hätte, wurde er eines Morgens verhaftet.

Vid ett besök på Hedengrens ser jag att det finns en nyutgåva på svenska av Kafkas Processen. Det påminner mig om något jag skrev redan 2010 och efter en neddykning i de undre regionerna kunde jag lägga beslag på ett ex av Der Prozess, utgiven i 7e upplagan 2009 i "Bibliothek der Erstausgaben".

Varför jag ansåg mig böra köpa denna bok kan ni läsa om i min text från 2010 som jag återger här nedan:

Danius öppnar dörren

till salen i Akademin för att tillkännage nästa års nobelpristagare i litteratur.

Hela kultursverige verkar till sig i trasorna över utnämningen. Den av mig mycket uppskattade Therese Eriksson twittrar att hon skulle vilja se Danius styra hela världen men att det här får räcka så länge. Läsa gärna hennes kärleksporträtt i Folkus från 2013: Denna Danius!  Understreckaren Lustfyllda utflykter... från november 2014, också av Therese Eriksson, lockar onekligen till läsning av Danius.

Kvalifikationer för sitt nya jobb som "ständig" sekreterare har hon onekligen som disputerad i litteraturvetenskap och professorskap i estetik även om det är på Södertörns högskola, detta högsäte för flumvetenskap och knasfeminism. Pour la petite historie  vill jag liksom de flesta skribenter också nämna att hon dessutom är utbildad croupière och har jobat som card dealer. En uppfriskande fläkt i det akademiska dammet.

Det kan nog bli bra. Men jag måste erinra om att jag 2010 skrev en mycket kritisk artikel om Danius uppfattning av Harry Martinson och framför allt Aniara som jag menar (fortfarande) att hon grovt missuppfattat. Läs Vår tids stjärnsång.  Främst anklagade hon Martinson för "en vitalistisk kvinnosyn" som gjort verket till ett "dammigt vrak på litteraturens bilkyrkogård" som hon ungefär uttryckte det. Enlhgt min uppfattning helt utan grund. Verkets huvudtema: människans inneboende ondska som obönhörlig driver oss mot undergången missade hon totalt.

Senare i min artikel om Lotta Lotass "Varia"  kontrasterar jag Danius uppfattning mot Lotass beskrivning i Litteraturbanken:

"Med eposet Aniara (1956) ger Martinson uttryck för en vass civilisationskritik, i undergångsvisionen Aniara fästad i science fiction–genrens vidsträckta, vittomfamnande uttryck. Mänskligheten är förlorad i världsrymden ombord på det vilsekomna rymdskeppet Aniara. Längtan, förtvivlan och tröst utmynnar till slut i tystnad. Tystnaden ljuder också starkt i Martinsons sena diktning där till slut bara stenarna minns hur allt en gång talade."

Lotass såg alltså något annat än en bilkyrkogård i Aniara.

Nåja. Jag ansluter mig väl till Kultursveriges uppfattning och hoppas på en spännande och nyskapande epok i Akademis historia.

Faktiskt

har  Sv.D publicerat ett antal artiklar om P D James över åren och på ett föredömligt sätt nu sparat 7 av dem i ett sammanhang (men hur länge får de vara kvar där innan digitaldöden slår till?). Den senaste är Mats Gellerfelts obituary som fått den löjliga titeln Urbrittiskt mys i dödens skugga. Den intresserade kan börja där och sedan klicka sig fram genom de 6 följande artiklarna, den äldsta från 2004, också av Gellerfelt.

Märkligt nog berör Gellerfelt inte dagboken/självbiografin Time to be in earnest  från 1994 som jag nämnt ett par gånger. Naturligtvis är det bara min egen läsart men jag tyckte att det var en intressant kontrast mellan den bild av författaren som framkommer där och den som man gärna bildar sig själv genom att bara läsa hennes romaner. "Hennes politiska ideologi, om hon nu har någon, torde vara fjärran från såväl Thatchers som Blairs" skriver Gellerfelt i artikeln från 2004 i anslutning till beskrivningen av "kriminalinspektör" Kate Miskin - en intressant karaktär som gjort en ordentlig klassresa vars konsekvenser ställs på sin spets i A Certain Justice från 1997.  "En socialt ansvarsfylld konservatism" skriver Gellerfelt, kanske inte vad man - fördomsfullt - väntar sig från en baronessa och medlem av Överhuset.

En av artiklarna behandlar När döden kom till Pemberley. Kritikern är betydligt  vänligare inställd till förlagan än jag men noterar också fördjupningen av Austens stoff och hur James gjort personerna mera mänskliga och med rikare karaktärsdrag - även de osympatiska.

Något som irriterar mig i ett par av artiklarna -och överhuvudtaget när det skrivs om klassiska kriminalromaner- är hur tanklöst Agatha Christie jämställs med författare som Dorothy Sayers, Margery Allingham eller Ngaio Marsh. Eller ännu värre med P D James eller Ruth Rendell. Jag har aldrig förstått Christies storhet: Hennes huvudhjälte är visserligen originell men egentligen bara en överdriven karikatyr. Hon konstruerade enligt min mening en enda intrig som förtjänar att gå till deckarhistorien, nämligen Murder On the Orient Express från1934 - givetvis fullständigt orimlig men som i vart fall gav upphov till en film 1974 av Sidney Lumet med ett skådespelaruppbåd som var fullkomligt överväldigande. (Jag undrar om det funnits någon film med en liknande stjärnskara.)

Christie platsar inte i det fina sällskapet. Där är filmerna, speciellt med David Suchet, mycket bättre än böckerna. De som filmat Sayers romaner borde däremot ha ställts inför rätta - gärna i överhuset. Jag har aldrig sett någon Dalglieshfilm men P D James lär inte ha varit helt lycklig över dem.

Ha, det här är väl knappast av något intresse men det var roligt att skriva något om "litteratur som den skall vara" för att citera en känd kulturpersonlighet.

Den döende baronessan

P D James, Baronessa av Holland Park, är död, 94 år gammal. Jag har uppmärksammat henne flera gånger på denna blogg och andra. Första gången var nog 2009 då jag bidrog (?) till en diskussion hos Bodil Zalesky om nattliga läsvanor med vad jag kallade en "hänsynslöst självutlämnande berättelse" med rubriken "The Secret Life of Erwin Klipspringer". (Släng dig i väggen Knausgård!).

En intressant sak med P D James var hennes kombinerade dagbok och självbiografi "Time to be in earnest". Den publicerades när hon fyllt 77 år och titeln syftar på ett citat av Johnson som tydligen   menade att när man blivit 77 år är det dags att bli allvarlig. Ni hittar mina reflektioner om denna bok som en del av inlägget Min bokmässa från 2011. (Scrolla till avsnittet "Sanctus - Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är fråga om.)

Det jag tyckte var intressant med denna bok var att den -enligt min uppfattning-  gav "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet."  Hon framträdde där tyckte jag som en helt annorlunda person än den jag tänkt mig med utgångspunkt från hennes böcker av vilka jag läst de flesta. Jag gick så långt som att säga att om jag läst självbiografin först (en något anakronistisk tanke) hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner. Men troligen ligger väl detta endast in the eye of the beholder.

P D James sista bok blev "Death Comes to Pemberley" från 2011.  Detta var tydligen en fortsättning på Jane Austen's "Pride and Prejudice"  som jag inte läst och aldrig skulle ha kunnat tänka mig att läsa. Men eftersom jag var nyfiken på vad P D James hade gjort med stoffet plöjde jag först igenom Austen's  351 sidor tjocka verk. Delvis för att försöka locka till en debatt (som dock uteblev) skrev jag ett inlägg med rubriken Bekräftade fördomar  där jag utan omsvep förklarade vad jag tyckte om Austen's roman.  Nu är jag den förste att inse att man inte får läsa en bok från  1813 med nutidens läsglasögon. Men jag fick ett mycket negativt intryck av boken - tråkig, ytlig och med ett ointressant tema som fick mig att klassa den i samma nejd som nutidens chick lit. Litet märkligt eftersom boken fortfarande prisas av kritiker och läsare och tydligen också med framgång har förfilmats.

När jag nu tittar på vad jag skrev märker jag att jag aldrig kom tillbaka med reaktioner på P D James bok som jag därefter tog itu med. Genom att lägga in ett mord piffade hon upp det tråkiga innehållet. P D James skrev också in en hel del natur och miljöskildringar och dessutom en del äkta kärlek i boken - alltså i motsats till Austen's resonemangsrelationer. Och faktiskt med en delvis humoristisk underton, något som var helt frånvarande från Austens verk även om hon blev omedvetet rolig i sina skildringar av ett par av huvudpersonerna.

Om ni inte har ett specialintressse för Pride and Prejudice kan ni hoppa över P D James sista bok. Övriga ger er däremot fina läsupplevelser, åtminstone den senare hälften. Det är kriminalromaner men man kan lika gärna stryka prefixet - det är skönlitterära verk av hög kvalitet. Man behöver inte läsa dem i tidsordning även om det är intressant att följa de genomgående personernas utveckling. "The Murder Room", "The Lighthouse" och "The  Private Patient" är tre av mina favoriter.

Mänsklighetens sista dagar

Sveriges förnämste kännare av den österrikiske publicisten Karl Kraus (1864 - 1936), bloggarkollegan Håkan Lindgren, har skrivit en understreckare om Kraus med rubriken Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden.  Artikeln rekommenderas varmt till läsning  - "varje land skulle behöva en Karl Kraus" skriver Håkan, "varje tid" skulle jag vilja tillägga och knappast mera än nu, i mänsklighetens sista dagar för att citera  Kraus mastodontverk från 1922.

Kraus livsverk är starkt anknutet till tidskriften "die Fackel" (1899 - 1936). Från 1912 skrev han samtliga bidrag själv; tidigare hade bl.a. Strindberg medverkat i tidskriften. Die Fackel finns nu i en mycket fin digital upplaga med en  bra sökfunktion. (Gratis registrering krävs).

Jag vill passa på att länka till några blogginlägg som jag publicerade 2007, främst artikeln Kraus och Canetti - två elaka genier men också bilagorna Källor och illustrerande material samt en samling Randanmärkningar.  Som framgår koncentrerar jag mig främst på förhållandet mellan Kraus och nobelpristagaren Canetti. Kanske kan dessa inlägg ge litet sidobelysning till Håkans angelägna analys. Bl.a. skriver jag om Kraus verksamhet som offentlig föreläsare som drog stor publik. När Canetti besöker en sådan "Lesung" för första gången är det i själva verket Kraus 300-de framträdande som föreläsare!

För att ge en litet intryck av det kulturliv i Wien som Kraus vistades i citerar jag ett stycke ur min artikel om Kraus och Canetti:

"När Kraus kommer in i Canettis liv (1924) har "die Fackel" publicerats i 25 år och sedan 13 år har Kraus skrivit hela innehållet ensam. Dramat "Die letzen Tage der Menschheit" som egentligen skall läsas upp, inte spelas, är färdigt sedan ett par år tillbaks.  Kafka dör samma år men inte förrän ett år senare publiceras "Der Prozess" posthumt. Musil har en framgångsrik militär karriär bakom sig och lever som skriftställare och kritiker i Wien - han har börjat sitt arbete med vad som skall bli "Der Mann ohne Eigenschaften." Thomas Mann publicerar sin tredje roman "Der Zauberberg" och Joyce publicerar ett par kapitel av Finnegans Wake i en litterär tidskrift.  I ett fängelse i München har en annan skrift just plitats ner av en obskyr lokalpolitiker under ett kortare straff för ett operettartat kuppförsök något år tidigare."

Emellertid: Läs understreckaren och eventuellt också Mats Gellerfelts anmälan av en svensk översättning av ett urval texter från Die Fackel.

Bekräftade fördomar

Av skäl som jag redogör för nedan har jag just läst ett av världslitteraturens mest välkända mästerverk eller så. Men på mig imponerar man inte så lätt.

Den som möjligen är intresserad kan läsa vidare här: