Den som möjligen är intresserad kan läsa vidare här:
Om hur mina fördomar inte alls kom på skam och det är jag stolt över.
Det finns ju faktiskt några läsare som troget följt mina bloggar genom åren. Förhoppningsvis har dessa läsare förletts att tro att min huvudsakliga läsning består av Iliaden på franska, Divina Commedia, Skogekär Bergbo, Elias Canetti , Elfriede Jelinek, Ian McEwan eller - något lättare som omväxling - medeltida handböcker om inkvisitionsmetoder. Allt detta interfolierat med tjocka samhällshistoriska avhandlingar om amerikanska politiker eller europeisk historia. Men redan 2009 lämnade jag mitt bidrag till bekännelselitteraturen och publicerade det hänsynslöst uppriktiga inlägget The secret life of Erwin Klipspringer. Knausgård släng dig i väggen!
I artikeln uttryckte jag min uppskattning av den engelska författaren P.D. James, aka baronessan James of Holland Park. År 2011 berättade jag under rubriken "Min bokmässa" om hennes självbiografi "Time to be earnest" (Scrolla till avsnittet "Sanctus. Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är frågan om.) Jag uppskattade boken men uttryckte min förvåning över "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet". Hennes självbild är dramatiskt annorlunda än den som jag hade format mig efter att ha läst praktiskt taget alla hennes kriminalromaner. Ingalunda osympatisk - tvärtom - men jag tänkte mig att om jag av någon anledning läst biografin först hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner.
Jag trodde att romanen The Private Patient från 2008 skulle bli hennes sista bok, åtminstone i kriminalgenren. Så d(r)öm om min förvåning när jag på Medborgarplatsens bibliotek (numera: "Tranströmerbiblioteket") hittar "Death Comes to Pemberley" publicerad 2011 av den då 91-åriga James. Den måste jag naturligtvis läsa men i omslagstexten ser jag att det rör sig om en fristående fortsättning eller uppföljning av Jane Austen's Pride and Prejudice. Rimligtvis måste jag då först läsa Austen's bok som jag hört talas om (och läst om hos Bernur). Något egentligt intresse hade jag aldrig haft eftersom jag hade uppfattning att det rörde sig om jolmig chick lit från början av 1800-talet. Så hade den också karatäriserats i en artikel -som jag tyvärr nu inte kan återfinna- som jag läste när jag klassade in en bok av Joyce Carol Oates, Little Bird of Heaven, i samma fack. (Se min text från 2010 Vi läser Joyce.)
Så jag plöjer igenom den 351 sidor tjocka boken i 61 kapitel. Redan anslaget får mig att känna rysningar: "It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife." Och så går det vidare. Romanen handlar om hur modern i en familj i övre medelklassen försöker få sina fem döttrar bortgifta, hennes enda intresse och ambition i livet. Naturligtvis händer det en hel del under denna process. Men huvudsakligen i form av baler, fester och besök i olika familjer. Men allt går ut på att flickorna skall hitta män med goda inkomster. Övriga kvaliteter verkar man inte bry sig om. Ordet "love" förekommer visserligen här och där men någon verklig kärlek hittar man inte och absolut inte något som närmar sig åtrå eller fysiska relationer. Inte ens i det lyckliga slutet när huvudpersonerna efter sju sorger och åtta bedrövelser får varandra förekommer det så mycket som en kyss, om än aldrig så oskyldig.
Ett undantag finns möjligen fast det är inte säkert. Den yngsta systern, Lydia, rymmer faktisk iväg med en officer. Vad som händer dem emellan får man inte veta -officeren är uppenbarligen en bedragare men när de utsända borgerliga emissarierna med hjälp av vad som måste kallas mutor får honom att ingå det äktenskap han lovat men aldrig tänkt förverkliga blir Lydia extatisk lycklig i flera år. Inte för att hon fått mannen utan för att hon, den yngsta av systrarna blivit gift först. Triumferande sträcker hon ut handen med vigselringen genom vagnens fönster när den kör fram mot föräldragården. Föräldrarna som svurit ve och förbannelse över sol- och våraren sluter honom ömt till sitt bröst när han väl har äktat deras dotter.
Nåja, så där var det väl i den viktorianska eran och man bör ju inte läsa boken med nutidens läsglasögon. Men jag vägrar att tro att man ens för 200 år sedan pratade så styltat och invecklat mellan familjemedlemmar, syskon, föräldrar och uppvaktande kavaljerer. Inte heller att livet var så ytligt och innehållslöst: de få personer som hade ett yrke (en köpman, en präst) sågs över axeln. Hela tillvaron gick bara ut på att skaffa sig relationer till personer som hade stora inkomster från sina jordagods och herresäten. Vad man skulle göra när målet väl uppnåtts diskuteras inte heller.
Alla personerna är utomordentligt ointressanta med bara några undantag. En kusin i flickornas familj gifter sig med en grannflicka. Han är präst och en överväldigande pratkvarn som man knappast får tyst på. Han avslöjar i sitt pratande också precis hur grumligt och dumt han tänker och den devota beundran och respekt han hyser för härskarinnan på det gods där han har ett litet hus. Han är ofrivilligt komisk och Austen får faktiskt läsaren att dra litet på munnen åt Mr Collins svada. Den andra är Lady Catherine de Bourgh - adelsdam som är karikerad ungefär som Wodehouse gjorde med sina grevar och baroner dock med den skillnaden att personerna på Blandings Castle har rikligt med försonande drag medan frun till Rosing definitivt saknar all mänsklighet. En mycket elak, men därför roande, karikatyr av Austen.
Den tredje karaktären med försonande drag är faktiskt den rymmande Lydia. Alla kritiker och analytiker genom århundradena föraktar henne men jag tycker att hon är den enda med litet drag i. Nog är hon ett korkat litet våp som sticker iväg med en äldre officer som inte alls är någon gentleman men hon vet i varje fall vad hon vill, jobbar målmedvetet på det och är överlycklig när hon fått det som hon ville. Sedd över axeln av de äldre systrarna kan hon nu triumfera över dem med sin vigselring.
Det här är ingen bok som jag kan rekommendera annat än från en litteraturhistorisk synpunkt. Jag är något av en läsnarkoman som grips av svår abstinens om jag inte har något att läsa. Om detta inträffar te.x. på en tandläkarmottagning kan jag även greppa tag i någon av de veckotidningar som är fyllda av kärleksnoveller, ofta med bidrag från läsekretsen. Det är ungefär på den nivån som jag placerar Pride and Prejudice. Mer seriösa analyser, fast för den skull inte tråkiga, kan ni hitta t.ex. här eller här.
Nu skulle det vara utomordentligt roligt om t.ex. Björn Kohlström eller t.o.m. Håkan Lindgren hade orkat läsa det här och beslutat att ge mig en ordentlig avhyvling. Kanske jag kan få vara med i en litterär debatt för en gångs skull!
Nu skall det bli spännande att se vad P.D.James kan göra av detta.
Som en bonus för den som eventuellt råkat ända hit en oförglömlig bonus - helt utanför ämnet. You can learn a lot from Lydia.
I artikeln uttryckte jag min uppskattning av den engelska författaren P.D. James, aka baronessan James of Holland Park. År 2011 berättade jag under rubriken "Min bokmässa" om hennes självbiografi "Time to be earnest" (Scrolla till avsnittet "Sanctus. Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är frågan om.) Jag uppskattade boken men uttryckte min förvåning över "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet". Hennes självbild är dramatiskt annorlunda än den som jag hade format mig efter att ha läst praktiskt taget alla hennes kriminalromaner. Ingalunda osympatisk - tvärtom - men jag tänkte mig att om jag av någon anledning läst biografin först hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner.
Jag trodde att romanen The Private Patient från 2008 skulle bli hennes sista bok, åtminstone i kriminalgenren. Så d(r)öm om min förvåning när jag på Medborgarplatsens bibliotek (numera: "Tranströmerbiblioteket") hittar "Death Comes to Pemberley" publicerad 2011 av den då 91-åriga James. Den måste jag naturligtvis läsa men i omslagstexten ser jag att det rör sig om en fristående fortsättning eller uppföljning av Jane Austen's Pride and Prejudice. Rimligtvis måste jag då först läsa Austen's bok som jag hört talas om (och läst om hos Bernur). Något egentligt intresse hade jag aldrig haft eftersom jag hade uppfattning att det rörde sig om jolmig chick lit från början av 1800-talet. Så hade den också karatäriserats i en artikel -som jag tyvärr nu inte kan återfinna- som jag läste när jag klassade in en bok av Joyce Carol Oates, Little Bird of Heaven, i samma fack. (Se min text från 2010 Vi läser Joyce.)
Så jag plöjer igenom den 351 sidor tjocka boken i 61 kapitel. Redan anslaget får mig att känna rysningar: "It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife." Och så går det vidare. Romanen handlar om hur modern i en familj i övre medelklassen försöker få sina fem döttrar bortgifta, hennes enda intresse och ambition i livet. Naturligtvis händer det en hel del under denna process. Men huvudsakligen i form av baler, fester och besök i olika familjer. Men allt går ut på att flickorna skall hitta män med goda inkomster. Övriga kvaliteter verkar man inte bry sig om. Ordet "love" förekommer visserligen här och där men någon verklig kärlek hittar man inte och absolut inte något som närmar sig åtrå eller fysiska relationer. Inte ens i det lyckliga slutet när huvudpersonerna efter sju sorger och åtta bedrövelser får varandra förekommer det så mycket som en kyss, om än aldrig så oskyldig.
Ett undantag finns möjligen fast det är inte säkert. Den yngsta systern, Lydia, rymmer faktisk iväg med en officer. Vad som händer dem emellan får man inte veta -officeren är uppenbarligen en bedragare men när de utsända borgerliga emissarierna med hjälp av vad som måste kallas mutor får honom att ingå det äktenskap han lovat men aldrig tänkt förverkliga blir Lydia extatisk lycklig i flera år. Inte för att hon fått mannen utan för att hon, den yngsta av systrarna blivit gift först. Triumferande sträcker hon ut handen med vigselringen genom vagnens fönster när den kör fram mot föräldragården. Föräldrarna som svurit ve och förbannelse över sol- och våraren sluter honom ömt till sitt bröst när han väl har äktat deras dotter.
Nåja, så där var det väl i den viktorianska eran och man bör ju inte läsa boken med nutidens läsglasögon. Men jag vägrar att tro att man ens för 200 år sedan pratade så styltat och invecklat mellan familjemedlemmar, syskon, föräldrar och uppvaktande kavaljerer. Inte heller att livet var så ytligt och innehållslöst: de få personer som hade ett yrke (en köpman, en präst) sågs över axeln. Hela tillvaron gick bara ut på att skaffa sig relationer till personer som hade stora inkomster från sina jordagods och herresäten. Vad man skulle göra när målet väl uppnåtts diskuteras inte heller.
Alla personerna är utomordentligt ointressanta med bara några undantag. En kusin i flickornas familj gifter sig med en grannflicka. Han är präst och en överväldigande pratkvarn som man knappast får tyst på. Han avslöjar i sitt pratande också precis hur grumligt och dumt han tänker och den devota beundran och respekt han hyser för härskarinnan på det gods där han har ett litet hus. Han är ofrivilligt komisk och Austen får faktiskt läsaren att dra litet på munnen åt Mr Collins svada. Den andra är Lady Catherine de Bourgh - adelsdam som är karikerad ungefär som Wodehouse gjorde med sina grevar och baroner dock med den skillnaden att personerna på Blandings Castle har rikligt med försonande drag medan frun till Rosing definitivt saknar all mänsklighet. En mycket elak, men därför roande, karikatyr av Austen.
Den tredje karaktären med försonande drag är faktiskt den rymmande Lydia. Alla kritiker och analytiker genom århundradena föraktar henne men jag tycker att hon är den enda med litet drag i. Nog är hon ett korkat litet våp som sticker iväg med en äldre officer som inte alls är någon gentleman men hon vet i varje fall vad hon vill, jobbar målmedvetet på det och är överlycklig när hon fått det som hon ville. Sedd över axeln av de äldre systrarna kan hon nu triumfera över dem med sin vigselring.
Det här är ingen bok som jag kan rekommendera annat än från en litteraturhistorisk synpunkt. Jag är något av en läsnarkoman som grips av svår abstinens om jag inte har något att läsa. Om detta inträffar te.x. på en tandläkarmottagning kan jag även greppa tag i någon av de veckotidningar som är fyllda av kärleksnoveller, ofta med bidrag från läsekretsen. Det är ungefär på den nivån som jag placerar Pride and Prejudice. Mer seriösa analyser, fast för den skull inte tråkiga, kan ni hitta t.ex. här eller här.
Nu skulle det vara utomordentligt roligt om t.ex. Björn Kohlström eller t.o.m. Håkan Lindgren hade orkat läsa det här och beslutat att ge mig en ordentlig avhyvling. Kanske jag kan få vara med i en litterär debatt för en gångs skull!
Nu skall det bli spännande att se vad P.D.James kan göra av detta.
Som en bonus för den som eventuellt råkat ända hit en oförglömlig bonus - helt utanför ämnet. You can learn a lot from Lydia.
Jag såg filmen. DEt var en rätt het grej där med Lydia och officern. Gjorde sig bra på film. Ja - hela filmen var välgjord. Men jag aldrig känt någon dragning till dessa romaner, det gick lite mode i dem iom feminismen. Men då tar jag tusen gånger hellre rebellerna: Lessing, Jelinek,. Sara Lidman, Norman Mailer - höll jag på att dra till med. Hej!
SvaraRaderaTack för din kommentar. Jag gillar dina alternativ. Fast Mailer som feminist - tja, jag vet inte det precis...
SvaraRaderaKanske du kan förklara varför PaP blev "mode" inom feminismen som du skriver? Där finns väl inga rollmodeller? (Tom huvudhjältinnan, Elisabeth, som ju visserligen är både intelligent och uppnosig, har ju som enda mål att bli rik gift.) Eller är tanken att visa att kvinnor alltid har varit förtryckta av patriarkala strukturer, då som nu? Eller kanske helt enkelt att Austen's bok var ett pionjärarbete i en genre, impopulär i tidens samhälle?
Oj! När jag har visat viss tvekan inför den här säger alla Austen-fans att jo, den här är mest känd, men de andra är bättre ... Emma är faktiskt bättre, tycker jag, men jag vet inte. Du sätter fingret på flera saker som jag själv stör mig på när jag läser JA. Minns också Lydia som ett uppfriskande inslag.
SvaraRaderaFast hela poängen är att mycket litteraturdebatt har utvecklats till hejaklacksretorik. Du ska inte hålla på fel lag, liksom. Men jag tror på det motsatta: bra böcker - den klass JA måste anses tillhöra - måste tåla att bli ifrågasatta.
Att JA blivit populär de senaste 20 åren beror väl mycket på tv-serien och allt det där om Darcy & Bridget Jones.
Tack fördin kommentar. Jag hade egentligen väntat mig en avhyvling. Det skulle vara intressant att höra från någon som menar att PaP är stor litteratur - den har ju bevisligen överlevt så något måste det väl vara.
SvaraRaderaJag har lagt 2/3 av P.D. James bakom mig - jag beundrar hennes handlag men hon skriver nästan lika tråkigt som J. A. Återkommer.
Jag måste göra dig besviken - jag kommer inte att starta någon debatt med dig. Jag har varken läst Austen eller Brontë, fast jag länge har sett fram mot att göra det. Vi får väl se om jag reagerar på samma sätt som du.
SvaraRaderaVi får väl fightas om något annat fast jag vet inte vad. Vad gäller "identitet" t.ex. håller jag fullständigt med dig.
SvaraRadera