24 dec. 2013

Rent mjöl i påsen?

Santa Claus is coming to town
He's making a list
And checking it twice;
Gonna find out Who's naughty and nice
Santa Claus is coming to town
He sees you when you're sleeping
He knows when you're awake
He knows if you've been bad or good
So be good for goodness sake!

Flarnfri bjuder er på ett avslöjande i bästa Snowdenstil. Tomten jobbar tydligen också för NSA!

Men det kanske ni redan visste. F.ö. är jag övertygad om att alla som har det goda omdömet att läsa Flarnfri även i övrigt har rent mjöl i den s.k. påsen. Så då kan tomten sitta där med sin lista!. Och det bör vara helt riskfritt för er krönikör att tillönska er alla en riktigt god jul. Vilket han härmed med största glädje ber att få göra.

Ol' Blue Eye's version: (the best!)




19 dec. 2013

18 dec. 2013

Det blev ingen julgröt men ändå en glad julafton

Vi fortsätter vårt botaniserande i gamla jultexter och återger här vårt bidrag till Joruns Adventskalender 2009 i förhoppning om att väcka en smula eftertanke hos alla litteraturkritiskt inställda läsare. Skriver ni bättre själva?

Visst var allting bättre förr, folk var snällare och författarna skrev så man begrep? På det förträffliga Internet hittar vi en berättelse som har fått ge rubriken till denna text. Vad kunde vara bättre  ämne i en adventskalender? Vi upptäcker till vår förvåning att berättelsen  är skriven  av ingen mindre än Anna Maria Lenngren. Nå, desto bättre tänker vi och kastar oss ivrigt över det hela.

Ett bra betyg får hon av Franzen som skriver till Carl Birger Rutström, en annan gammal bekant: "Det förträffliga stycket ’Det blev ingen julgröt’ är säkert av fru Lenngren. Tacka henne därför på mina och otaliga finnars och finskors vägnar som alla läst det med tårar. O natur! natur! Detta är naivitet,"

Det börjar bra: "Få vi sötgröt i afton, Mamma? sade den lilla Marie till sin goda mor, den fattiga Clara."  Men redan då var det bättre förr: "Ach! när Pappa levde, sade Fredrica, då var det alltid så roligt om Julafton. Då fick Mamma så många Julklappar, och syster och jag så vackra kläder."

Mamma levererar nu en klänning som hon sytt åt den rika och förnäma fru von Agio som emellertid prutar ner sylönen från 5 till 2 Riksdaler. Till råga på allt råkar moder Clara springa på en fordringsägare på vägen hem som tar även dessa 2 Riksdaler som avbetalning på en skuld. Det blir ingen rolig julafton men barnen är förstående och gör allt för att trösta sin moder. Fru Lenngren reflekterar: "Den som har känsla begriper lätt, att dessa små oskyldigas bemödande att trösta var bittrare för Claras hjärta, än själva nöden". Men då!  Som Deus ex machina dyker svåger Adolph upp. Han hade "varit lycklig på sin OstIndiska resa" och kommer nu med "Nankins, Bomullslärfter, Silkesdukar etc. … Gott vin i flaskfodret och friska pengar i bröstfickan."  Någon julgröt kunde man inte få vid det laget men med järpar och saffransbullar blev det en glad julafton.

Och, tillägger fru Lenngren, nog var "deras sällhet tusenfalt större än den Fru von Agio i sitt palats, med all sin överdådiga yppighet åtnjöt".

Tjenligt åt den dumdryga fru von Agio. Men, erkänn kära läsare, nu sitter ni där och tänker så här: gud så pinsamt. Vilket pekoral: vilka klicher av fattigdom och elände! Och så ett lyckligt påklistrat  slut. Tacka vet jag Lotta Lotass, där får man klistra själv. Genusperpektivet saknas fullständigt. Och dessutom: det är en berättelse. Djupare kan man inte sjunka.

Men hörni: vad är det ni sitter där och tänker?  Skall vi alltså förakta en text som visar hur lyckan plötsligt kan drabba även de mest eftersatta i samhället?  Får man inte skriva en snäll berättelse eller är det bättre att vara elak och dyster och skriva att Claras stackars barn drivs ut på gatan och blir offer för nattens rovdjur medan Clara själv går under som alkoholiserad hemlös (om hon har råd med spriten) samtidigt som Adolph satsar sina ostindiska tillgångar i futures och derivatives och blir oförskämt rik?

Jorun vill ju ha multimedia i kalendern och vi kan i sammanhanget inte tänka oss en bättre sammanfattning än den här:


(Den som eventuellt vill ha ännu en julberättelse ur kalendern hänvisas till Den gamle kamrerns julafton från 2008. Men sen är det slut.)

15 dec. 2013

Wokad lutfisk

Idag rekommenderar jag starkt en blogpost från Tidens Tecken kallad just "En jultidning". Som Torsten Kälvemark skriver "de blickar tillbaka till en sedan länge förgången tid". Jag rekommenderar särskilt bloggarens sammanfattnig av novellerna "Hembygdens jul" och "Gården därhemma" från 1933/34.

Men det finns fortfarande jultidningar faktiskt, låt vara av ett mera portmodernistiskt slag. Med anledning därav bidrog jag till Joruns adventskalender 2007 med en lucka om detta som jag tar mig friheten att återge här med Joruns tillåtelse.



Långsamt kryssar vi oss fram mellan de lattesörplande småbarnsmammorna som parkerat sina terränggående barnfordon i serveringen i nya ”Skrapan” på Götgatan och snubblar in i bokhandelns vänligt öppna famn. Det första vi ser är ett skyltställ med ”Jultidningar”. Finns det sådana fortfarande undrar vi och drar oss till minnes hur skolbarn brukade gå omkring och teckna prenumerationer på ”Julstämning”, ”Julkväll” och allt vad de hette. För varje tecknat abonnemang fick man poäng som sedan kunde inlösas mot någon lockande pryl ur tidningsförlagets premiekatalog, en ficklampa, en fickkniv eller kanske rentav någon julduk som kunde bli en julklapp till mamma.

Det ringde en flicka på vår dörr
med en jultidning i sin hand.
Vad det var roligt med sådana förr
i ett nu försvunnet land!

Vi drar ut ”Julstämning” ur skyltstället och genast faller några lösa blad ner på butiksgolvet. Det visar sig vara bilder av konstnären Billgren och föreställer någon sorts djur som bär på ljusstakar. Innehållsförteckningen omfattar artiklar om Linné, klimatförändringen, Fuglesang (!), Bellman och Gustav III m.m. Det enda julaktiga, förutom omslagets reproduktion av Jenny Nyströms gråklädda tomte, verkar vara en samling recept på lutfisk i form av lutfiskgratäng, wokad lutfisk och gyllenbruna lutfiskkakor. En eftergift åt årstiden kanske är att den annars allerstädes närvarande tzatsikin (filmjölk med gurka) saknas. Även ruccolan verkar lysa med sin frånvaro.

Hur korrekt och samhällstillvänd har inte jultidningen blivit i dessa tider när det är obligatoriskt att protestera mot kommersialiseringen, frosseriet, jäktet, köpruschen osv. Mänsklighetens djupt rotade begär efter kitsch förnekas och förträngs vilket naturligtvis skapar dolda traumata vilket förr eller senare kommer att framkalla en motreaktion. Vi förutser en ny era där vi utan skamkänslor och med en öppenhet som numera endast visas sexuella ting får ägna oss åt skinkor, syltor och grisfötter, dansa runt granen och droppa brännhett rött lack på julklappspaketen.

Vi erinrar oss när vi i strikt vetenskapligt syfte på KB gick igenom Skolbarnens jultidning Jultomten, årgång 1891 – 1934. Då var det inte tal om klimatförändringar eller ens Bellman utan där varvades julberättelser av exempelvis Elsa Beskow, Topelius, Anna Maria Roos, Jeremias i Tröstlösa och Hugo Gyllander med färgsparkande helsidesillustrationer av Carl Larsson och Louis Moe. ”Vi tillstå gärna, att vi aldrig sett någon bättre jultidning för de små till så lågt pris” skriver Ystad Allehanda 1895 och Karlstads-Tidningen fyller på med ”Jultomten häfdar äfven i år sin första-rangsställning inom den för barnen afseda jullitteraturen.”

Du land där ett halvt dussin julgransljus
spred ett sken som var rikt och stort
och vi kände var vrå i Carl Larssons hus
och var kulla som Zorn hade gjort.

Faktiskt ringde även en flicka på vår dörr i Stockholm och sålde jultidningar i höstas. I tidens anda tyckte vi dock att vi måste förmana henne och fråga om hon inte borde ha vuxensällskap när hon gick och ringde på främmande dörrar. En konstig och obehaglig känsla och kanske bara en föråldrad persons beskäftighet.

Armodets tid är dessbättre förbi
och vi fick det så bra, så bra.
Flickans jultidning inköpte vi
men den var inget att ha

(Vers av Alf Henrikson: Jultidningen)

14 dec. 2013

Sover "sociala" media?

Jag läser i DN:s nätupplaga att ett svenskt kryssningsfartyg gått på grund utanför Finland och tar in vatten. Från rederiets sida bagatelliserar man det hela men har ändå skickat dit helikoptrar och dykare (!).

Trots usla erfarenheter från tidigare  (Syrien, Egypten, Boston, Mali etc etc) kollar jag snabbt på Twitter. En handfull tweets som helt kort upprepar vad som stått i DN är allt. Söker man på begreppet "Amorella", dvs. fartygets namn, får man en lång lista med sånt som tydligen kallas "kärlek" i dagens läge.

DN avslutar sin notis med  "Är du ombord på M/S Amorella? Kontakta nyhetstips@dn.se!"

Det enda positiva är att man åtminstone slipper tweets av typen "jag innesluter er i mina böner; "mina tankar går till offren" osv. som var vad som huvudsakligen meddelades efter Boston bombningarna.

Kanske vi borde bilda en Facebookgrupp med namnet: "Täta läckorna på Amorella" ?

Uppdatering 16:15. En person twittrar: "Yikes! A ferry I took across the Baltic a couple of years ago has run aground in the Ålands and is taking on water" Räddad i sista minuten alltså.

Uppdatering 21:50. Ett antal nya tweets har komit in under "Amorella". Samtliga helt intresselösa och många bara meddelar att grundstötningen skett trots att detta varit känt sedan 12:00. Fjantkommetarer à la USA börjar strömma in. Ett popband pluggar en sång: "A heartfelt dedication to all those who've spent most of the day stranded". En känd finlandssvensk komiker:   "All värme till er ombord, hoppas ni snart är i land".  En otroligt rolig humorist: "Did they hire an italian captain on the Amortella?". Samme man litet tidigare: "too much drinking can cause blackout to intoxicated people."

En del twittrare verkar ha konstant blackout, med eller utan "drinking".


6 dec. 2013

En strimma ljus...?

Mark- och miljödomstolen stoppade (oväntat) den planerade bussterminalen i Katarinaberget. Vad det betyder för ombyggnaden av Slussen är svårt att säga. Den detaljplanen är ju redan godkänd av mark- och miljöverdomstolen som är identisk (tror jag) med Svea Hovrätt och huvudsakligen ombyggnadsvänlig eftersom man utan att skämmas godkände stadens fräcka "köp" av överklagandet i lägre instans. Bussterminalen lär väl hamna där också och eftersom dagens utslag huvudsakligen är grundat på formella skäl är det väl troligt att den högre instansen struntar i det. Och det blir väl gratis den här gången.

Staden lär väl fortsätta att riva och gräva och göra helt området svårtillgängligt och otrevligt så att det blir omöjligt att genomföra någon alternativ plan.

Dock: hoppet är det sista som dör och i vart fall kan vi räkna med en ordentlig försening av hela ombyggnadsfrågan. Under tiden kanske några tar sitt förnuft till fånga. Nej, kanske inte det...

Helt orelaterat: Det här är också bra, särskilt slutet. Och via Tidens tecken hittar jag den här artikeln från die Zeit. Den är på tyska men jag kan tala om att den inte är särskilt smickrande för Sverige. Ni får försöka blanda bort korten med flera avsnitt av Bullerbü och framför allt Inga Lindström. Men tänk om man inte går på det längre?

3 dec. 2013

Abba Haidschi bumbaidschi bum bum

Bortsett från videon är denna text det bidrag jag skrev 2006 till Joruns adventskalender, en fin tradition från perioden 2005 till 2010. Men den är aktuell än idag. 2005 fanns inte så mycket på YouTube, nu finns hur mycket som helst och vill ni höra Placido Domingo, Hans Hinterseer eller en kinesisk barnkör är det bara att leta på YouTube med visans namn.




I Österrike sjunger man. Män sjunger, kvinnor sjunger, barn sjunger. Ibland var för sig, ibland tillsammans. Och det är ofta fruktansvärt vackert. Särskilt till advent och jul. En av de traditionella sånger som oupphörligt spelas i radio, teve, shoppingcenters, tunnelbana, julmarknader – som gosskör eller blandad kör eller smäktande insjungningar av Engelbert Humperdinck, Nana Mouskouri, Peter Alexander, Mireille Mathieu, Heintje och många andra:
Abba Haidschi bumbaidschi schlaf lange,
Es ist ja dei Muetter ausgange,
Sie ist ja ausgangend kummt lang net hoam,
und läßt dös kloa Büabel alloa net dahoam.
Refrain:
Abba Haidschi bumbaidschi,
Bum, bum, bum, bum,
Abba Haidschi bumbaidschi, bum bum.
 (Abba Haidschi bumbaidschi sov länge; din mor har gått ut och kommer inte hem på länge; hon har lämnat den lille pojken ensam hemma;)

Men vad i allsindar betyder det?  Det  märkliga är att ingen verkar veta varifrån orden kommer. Själva visan är uråldrig: den anges vara bajersk, tyrolisk, steyrisk allteftersom. En vardaglig och populär förklaring är att det bara är nonsensord, ibland utsmyckat till att vara ljudhärmning  av en sång som en grekisk barnflicka skulle ha sjungit för något tyskt furstebarn.  Men seriösa forskare verkar se en anknytning till turkiska. En vacker tolkning är att sången handlar om Maria och Jesusbarnet;  eftersom de kom från mellanöstern har man i sången vävt in turkiska ord man hört från ockupanterna. Därför har det också övergått till att bli en julsång.

En annan, och mera sinister, tolkning, härleds från sista versen:
Und da Heidschi-Bumbeidschi is kumma
Und hat ma mei Büabal mitgnumma.
Er hat ma's mitgnumma und hat's nimma bracht,
drum wünsch i mein Büabal a recht guate Nacht
(Och Heidschi-Bumbeidschi har kommit och tagit min lille pojke med sig. Han har tagit honom med sig och inte lämnat tillbaks honom; därför önskar jag min lille pojke en god natt).

På gränsen mellan det osmaniska och habsburgska riket förekom ofta ömsesidiga kidnappningar, terroraktioner och plundringar. Känt är att turkarna kidnappade gossebarn som uppfostrades till ”janitscharer” vid sultanens hov. Möjligt, ja troligt, är väl att sången syftar på detta.

Dock: i nuvarande politiska läge vill vi inte ytterligare hetsa upp sinnena utan lutar oss tillbaks och njuter av den smäktande kören.  Att inte begripa vad man hör är ju en omistlig del av nutida musikkultur. Men litet spännande är det med denna direktkanal ner i historiens djup och till en tid när gränsen mellan orient och occident  gick just utanför dörren mot den fredliga gatstump vi numera bebor.
Abba Haidschi bumbaidschi,
Bum, bum, bum, bum,
Abba Haidschi bumbaidschi, bum bum.

(Wien 2006 12 02)


1 dec. 2013

Den stora kometen

Jag vånne jag vore som Andersson,
eller Pettersson,
och hade nån
synpunkt på härligheten.
Nu vakar jag bara som Lundström  kring
i ingenting - -
och väntar den stora kometen
(Ferlin 1930)



Hallå! Är ni kvar? I så fall är det ju bra men hur blir det om en vecka eller så? All världens astrologer har försäkrat oss att den stora kometen Ison har slukats upp av solen och att bara fragment finns kvar. Men hur vet man det när kometen just nu finns bakom solen? Och hur vet man att den s.k. gravitationen  inte slungar bitarna rakt emot oss? I och för sig har jag alltid varit skeptisk mot gravitationen: jag menar vart skulle ett äpple falla om det trillar av grenen? Uppåt? Skulle inte tro det. Men kanske bäst att vänta litet för säkerhets skull.

Förr i världen var människor rädda för kometer. Man tänkte sig bl.a. att kometsvansen kunde bestå av giftiga gaser som skulle utrota allt liv om jorden passerade genom den. När Halleys komet gjorde sitt besök 1910 gjorde försäljare av hemmagjorda gasmasker goda affärer. (Sant). Numera har vi i stället klimatfrågan att bekymra oss över. Men läser vi Ferlins dikt "Den stora kometen" från 1930 ser vi att det är ungefär samma sak. Dikten är för lång att återges i sin helhet och tyvärr har jag inte hittat någon fullständig nätversion. Men ett utdrag antyder rätt så bra hur man resonerar i båda fallen:

Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!

Järtecken, sade man till slut
-en rackare att blänka!-
Nu blåstes nådatiden ut,
nu är det dags att tänka!

Nu är det tid att handla rätt
mot mor- och faderlösa
och garda sig på alla sätt
och varda religiösa
.....
De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar.
.....
[Sen] blev det åter fart och ras
och buller och affärer
och fattigskjuts och kräftkalas
kring alla landamärer
.....
Vi sitter där vi sitter nu
och har det ej så galet.
Den där kometen kommer ju
tre gånger i kvartalet.

Än är han här, än är han där
och krumelurar värre.
- Vi skålar för den dag som är
och litar på Vår herre!

Men det är trots allt möjligt att den bästa strategin faktiskt är att skåla för den dag som är. Men det får bli en annan gång, det här skulle handla om kometen. "Och viftar han till med svansen / då tar det slut på dansen."

27 nov. 2013

Ågustpriset -"han var fullkomligt normal och skarp i tankegången"

I ett inlägg 21/10 med rubriken Ågustpriset förutspådde jag att Athena Farrokhzad  samt. Schibbye och Persson skulle få prisen för skönlitteratur resp. fackbok. Nu blev det inte alls så vilket förundrar mig mycket. Inte pga den litterära kvaliteten som jag inte vet något om men pga det allmänna kulturklimatet just nu. Jag har inte läst Lena Anderssons bok och kommer inte att göra det men jag läser vad hon skriver i DN och tycker att det  för det mesta är mycket bra. Att Bea Uusmas bok skulle vinna fackboksklassen i den överväldigande konkurrensen där nästan alla andra nominerade så väl passar in i tidsandan  hade jag heller aldrig trott.

Mina intryck av hennes bok skrev jag om den 17/9. I slutet av inlägget har jag drabbats av ett minnesfel. Den bok jag tänkte på var inte alls någon fiktiv dagbok utan en mycket bra faktabok (sic!) om just Nils Strindberg av Tyrone Martinsson. Vid sitt Parisbesök 1896 uppsökte Nils sin faders kusin, själve August S. Nils skriver i ett brev hem:
På måndagen sökte jag upp August Strindberg och fann honom efter något kringflackande i staden på 60 Rue d'Assis. Han kände ej igen mig först, men var mycket intresserad av expeditionen. Han var fullkomligt normal och skarp i tankegången.
August själv skriver i Inferno:
Den 13 maj. Fick brev från min hustru, som av tidningarna inhämtat att en herr S. skall fara till Nordpolen i ballong, och höjer ett ångestskri, tillstår att hon oföränderligen älskar mig, ber mig på sina knän att avstå från ett företag, som är liktydigt med självmord.
Jag upplyser henne om misstaget, och att det är en son till min kusin som ämnar våga livet för en stor vetenskaplig upptäckts skull.
Även Gauguin trodde tydligen, enligt Martinsson, att det var August som flugit mot Polen och skrev att han hoppades att författaren skulle komma hem utan att ha brutit armar eller ben av sig.

26 nov. 2013

Fel hästar - vad var det jag sa'?


I ett inlägg 12/11 med rubriken Fel hästar  berättade jag om förre österrikiske inrikesministern och europaparlamentarikern Strasser som sedan flera år varit föremål för en rättsprocess ang. korruption. Två brittiska journalister hade kontaktat honom i Bryssel och erbjudit en stor summa pengar för att få honom att ändra i två lagförslag (rörande skydd för investerare resp. handhavande av div. avfall) för ett antal storföretags räkning. Strasser accepterade glatt och berättade öppet om hur mycket han brukade få från sex andra "klienter" i liknande ärenden. Det hela filmades i smyg och blev en stor succé på nätet.

I mitt inlägg  skrev jag att det visserligen brukar bli åtal (och ibland t.o.m. fällande domar) i liknande fall men att ingenting egentligen händer därefter. Efter ca fem år brukar ett frikännande komma och då har ju alla glömt bort vad det handlade om och alla kan fortsätta som förut.

Efter många om och men dömdes Strasser faktiskt till 4 års ovillkorligt i första instans. En så hård dom hade man aldrig hört talas om tidigare när det gäller korruption på hög nivå och det var väl mest för att demonstrera för EU och andra hur omutlig rättvisan i Österrike är. Nåväl, efter ytterligare något år togs ett överklagande upp. Det spekulerades nu att  en högre instans skulle sänka straffet betydligt och kanske nöja sig med att ge Strasser en s.k. fotboja.  Idag kom emellertid ett överraskande beslut från den högre domstolen att första instansen hade gjort formella fel. Man hade dömt för korruption men glömt att tala om exakt vilka lagförslag som skulle påverkas. Den högre domstolen läser tydligen varken tidningar eller tittar på TV eller Internet - där framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Nu får allt dras igenom på nytt. Man börjar till våren och en ny dom kanske kan väntas i slutet av nästa år eller början av 2015. Därefter kan man naturligtvis vänta ett nytt överklagande osv.

Fiat justitia, pereat mundus

22 nov. 2013

Heterodoxa hyror

"A precursor to the financial crisis post-2008 was the collapse of the hedge firm LTCM 10 years earlier in September 1998. On the company's board were Myron Scholes and Robert Merton who had won the Nobel prize for economics in 1997 on the valuation of derivatives. This was an egregious instance of the prestige of the Nobel prize being accorded to economic orthodoxy, thereby adding to the dominance of neoclassical economics in academia."
(Från ett brev till The Guardian, länk nedan)
Jag har ofta nämnt eller vidrört skandalen 1997 då skojarna Scholes och Merton fick "nobelpriset" i ekonomi. Citatet ovan kommer från en artikel i Guardian från en grupp som kallar sig The Post-Crash Economics Society at Manchester University med rubriken "We need economic theories fit for the real world." Märkligt nog kallar gruppen sina krav på ekonomisk teoribyggnad baserad på den verkliga utvecklingen i världen för "heterodox ekonomi". Så långt har det alltså gått att verkligheten blivit heterodox (vilket ju också bekräftas av årets val av pristagare).

En annan kommentar tar upp samma tema: "Orthodox economists have failed their own market test".

På en svensk site kallad Ekonomistas skriver företrädesvis yngre svenska nationalekonomer. De måste få en eloge för sin strävan att försöka förena ekonomisk teori med verkliga problem i ekonomi och samhälle vilket ofta gör artiklarna intressanta. Men deras "ortodoxa" övertygelse skiner oftast fram. Så skriver t.ex. Robert Östling om Högre hyror i allmänhetens tjänst och uttrycker sin förvåning över att "många människor" har "svårt att förstå" att högre priser på en begränsad resurs leder till att brist och köer försvinner. Som exempel tar han parkeringsplatser och bostäder i Stockholm. "Höjer man priset tills dess kön försvinner skulle parkeringsplatserna nyttjas av de med högst betalningsvilja, vilket tenderar att vara de som har störst nytta av dem. Just detta argument verkar dock gå dem flesta som inte läst nationalekonomi förbi." skriver Östling.

Nu är bostäder inte riktigt detsamma som parkeringsplatser skriver Östling vidare. Men höjda hyror skulle dock leda till bättre "yteffektivitet" dvs. fler människor skulle bo i lägenheterna och dela på kostnaderna vilket också skulle reducera köerna. Högre hyror skulle också leda till att många inte skulle ha råd att bo kvar utan ersättas av nya hyresgäster med "högre betalningsvilja" vilket också leder till större "ekonomisk effektivitet."

Människorna i Östlings modell reduceras till subjekt med varierande betalningsvilja, dvs. till variabler i en ekonomisk modell. Jag känner inga sådana människor, alla jag träffat är mer eller mindre heterodoxa.

Ni "som inte läst nationalekonomi" kan titta på ett blogginlägg av en folkpartistisk riksdagsledamot som lättfattligt visar vad det är fråga om. Hennes lista över samhällsproblem som går att lösa med högre priser avfärdas dock av någon anledning av Östling som "sarkastiskt". Visst, det är säkert sarkastiskt men beror på att författaren skriver om människor av kött och blod osv. och inte om variabler i en ekonometrisk modell.

Dock bör man ju vara hjälpsam mot en kollega och jag återpublicerar därför den lägenhetsannons som avslutar Östlings artikel:

"SÖKES: Undertecknad söker liten hyresrätt (20-30 kvm) i centrala Stockholm, företrädesvis på Södermalm eller längs tunnelbanans röda linje. Ett extra plus är om ombildning till bostadsrätt är på gång. Lägenheten kommer att användas sparsamt som övernattningslägenhet för släkt och vänner varför slitaget kommer vara minimalt. Maxhyra: 2500 kronor per månad."

6 nov. 2013

Konungens död 1632

Idag den 6 november uppmärksammas året 1632 i Sverige eftersom den tämligen fete Gustav II Adolf då stupade i sitt försök att erövra kejsartronen i Wien. Men även Sveriges rättmätige konung, Sigismund III Vasa dog detta år. Denne Johan den tredjes son som tillträtt år 1592 avsattes dock helt bryskt av sin fabror Karl IX 1599 och fick trösta sig med att vara kung av Polen. Han hade dock föga glädje av detta, invecklad som han var i olika krig under hela resten av sin levnad. Sina anspråk på Sveriges tron gav han dock aldrig upp. Trots krigen var Sigismund en känslig artistnatur och var känd som en fin oljemålare och silversmed.

Usurpatorn Karl hade mera tur. Bl.a. lyckades hans general Jacob de la Gardie erövra Moskva, en bedrift som ingen västerlänning efter honom lyckats med trots som bekant våldsamma försök. Men det var fegt av Karl att överfalla Ryssland just då i den s.k. Stora oredans tid som också kallades De falska Dimitriernas tid. Ingen visste riktigt vem som regerade i Ryssland och Karls ambition var att sätta in sin son Karl Filip (yes!) som tsar. Tur att det inte lyckades.

Någon Sigismundbakelse finns inte vad jag vet. Dags för ett sockerbagarinitiativ här.

31 okt. 2013

Du ångestens svarta fågel


















Vilse jag sprang bland träden dem aldrig en yxa slog,
hörde ångestens vita fågel skrika i kärrig skog.
Det var långt före Abrahams offer och långt innan Sara log.
....
Jo:Freud har jag läst och Adler. Och Biblia läste jag med.
Men ångestens vita fågel lyfter på vinge bred
och skriker som förr kring kärren där mastodonterna stred.

Du ångestens vita fågel - hvi håller du aldrig fred?

(Ur en dikt av Nils Ferlin)

Tänkte jag skulle skriva någonting ruskigt dagen till ära kanske i stil med fjolårets försök att med hjälp av fotoredigering förvandla det gulliga Sisikapellets gotiska krokan i Wienerwald till ett dystert mausoleum över Poe's Ulalume "i det griftskumma skoglandet Weir". Men jag tror inte att någon blev rädd.

En av Hitchcocks mest skrämmande filmer var "Fåglarna". Just därför att man lätt kan tänka sig att något sådant kan hända i verkligheten och ibland befinner sig i utsatta situationer. Så här års förmörkas skyn ofta av hundratusentals fåglar som formar gigantiska möbiusband i skyn och till synes helt oplanerat men i perfekt koreografi producerar ett  slags dansande norrsken där färgerna varierar från ljusgrått till djupsvart. Det kan vara kajor eller ett slags ryska kråkor, någon gång starar. Eftersom ingen kan förklara hur eller varför flockarna bildas och formerar sig finns det väl ingen garanti att de inte någon gång kommer att anfalla också människor. Det var det Hitchcock kom på och verkligheten efterliknar som vi vet ofta dikten. Tänk på det.

Annars är döden mycket populär här i Wien just i dessa dagar. TV:s programtablåer är helt präglade av detta: döden är ett genomgående tema i nyheter, musikprogram, talkshows, teater och kriminalserier. Nyheterna nyss visade ett inslag om katten Jimmy som troget fast ensam regelbundet besöker sin döde ägares grav. Huvudprogrammet i en av de största kanalerna handlar  ikväll om Wiens berömda Zentralfriedhof - världens kanske största samling av döda människor. Jag har sett trailern ett par gånger - det räcker för mig. Emellertid kan den som vill här lyssna till en av de ledande artisterna inom Austropop sjunga: "Es lebe der Zentralfriedhof/und  alle seinen Toten." Den som är i närheten kan också mot en smärre avgift ta en guidad tur. Spårvägen har ökat turtätheten för att klara anstormningen.

Döden - denna fräckhet, denna oförskämdhet.

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess hvalv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,'
och natten mässar om allt som är dödt,
allt hö, allt kött

Man får, dock kanske förgäves, försöka trösta sig med att den dagen kommer då

Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans

och då fågelflockarna i skyn kanske är ett brokigt band av musikanter som styr upp mot vårt land. Allt enligt Karlfeldt.

Tro't den som vill.

26 okt. 2013

Flarnfri gäver där hen står

Några korta osammanhängande nyheter eller vad man skall kalla det från (går)dagens Wien:

1 I Österrike och Wien breder främlingsfientligheten ut sig. Det postfascistiska FPÖ utmanar SPÖ som största parti. Samtidigt pågår många olika integrations- och samarbetsprojekt på olika plan vilka också får stort utrymme i media, speciellt TV.  Varje vecka visas dessutom ett timslångt program kallat "Heimat, fremde Heimat" som belyser positiva och negativa sidor av minoriteternas liv i Österrike. Och på djupet, inga sound bytes.

Just nu håller ett teveprojekt att avslutas där tevetittare skall rösta på det bästa projektet i ett antal "kategorier," Mycket intressant och tänkvärt och just idag visades resultatet för kategorin "Kulinarik". Vann gjorde en nyöppnad restaurang som drivs av två damer, den ena från Korea, den andra från Iran. Dit måste vi gå. Vi får se vad som bjuds, schnitzel, knödel och stelze blir det troligen inte. Bra så.

2  I morgon är det nationaldag. För att fira dagen har armén dragit ihop sig med helikoptrar och allt på Heldenplatz, alltså den  plats där Hitler hade publikrekordet tills han avlöstes av Jean Paul II.  Den stora attraktionen är dock en 200 meter (!) hög kran från vilken en soldat skall göra  en bungy jump. På söndag får vem som helst hoppa mot en smärre avgift. Jag hade gärna ställt upp men är tyvärr förhindrad just då.

3  Ni kanske tycker att politiken i Sverige är konstig men det är ingenting mot hur det är här. I parlamentsvalet nyligen förlorade socialdemokrater och konservativa stort och skall följaktligen bilda regering tillsammans. "Ny stil" skall det bli och båda partierna har därför mobiliserat de äldsta veteranerna i förhandlingsgrupperna - de vet hur det skall vara. Haiders gamla utbrytargrupp BZÖ åkte ur parlamentet - ingenting att glädja sig åt eftersom det parti han förde till regeringsställning, FPÖ, var valets stora vinnare. De Gröna vann också men bara marginellt och besvikelsen är stor.

Den verkliga cirkusen gäller emellertid två helt nya partier kallade NEO resp. Team Stronach. Ingen vet riktigt vad NEO med 9 ledamöter vill men det verkar vara en näringslivsliberal inriktning - alltså den sorts gruppering som hittills saknats i Österrike. Team Stronach är en sak för sig: här vet man ännu mindre vad gruppen vill. Den sitter redan i riksdagen eftersom miljardären Frank Stronach helt fräckt köpte 5 eller 6 ledamöter från BZÖ.  Nu blir det några till. Efter valet har Stronach avskedat alla regionala partichefer och...ja ingen vet egentligen vad som pågår. Den stora snackisen är att före detta teve- och radiochefen ställde upp på Franks lista, blev vald och hoppade därefter omedelbart av gruppen för att få bli "vild" ledamot.

Allt det här kanske inte intresserar Flarnfris läsare men det kan få stor betydelse. Stödet för FPÖ ökar kraftigt i takt med politikerföraktet. Om inget oförutsett inträffar är det svårt att se att FPÖ inte skall bli största parti i nästa val. Efter Norge får vi då troligen ytterligare ett postfascistiskt part i en EU-regering. Mycket stor framgångar lär väl också komma för le Pen och Sverigedemokraterna liksom för "Sannfinländarna".. Europaparlamentet som hittills lyckats spela en välgörande roll som broms på rådets nationalistiska huggsexor kommer väl troligen efter nästa års val att stå under starkt inflytande eller kanske behärskas av högernationalister, fascister och eurofober.

Sanna mina ord. Sanna dom.


Not: Det där med "hen" i rubriken satt jag dit bara för att retas. Det är ju bara slöhet eller någon sorts barnslig politisk markering att inte orka skriva "han eller hon", "den" eller "det" eller på annat sätt visa att en viss befattning e.dyl inte  är exklusivt förbehållen endera män eller kvinnor. Men det är enklare att vara jämlik i käften än i verkligheten.

19 okt. 2013

Unsere Mütter - anmärkning i förbifarten

I kväll har vi tittat på en dokumentärfilm i Tagesschau 24 om partisankrig i Vitryssland och Ukraina under andra världskriget.  Vitryska och ukrainska partisaner, oskyldiga bybefolkningar, medlöpare, tyska armé- och SS-förband var inblandade.  Den som såg dokumentären kunde inte låta bli att observera hur otroligt verklighetstrogen den tyska tevefilmen Unsere Mütter, unsere Väter verkar vara. Många scener kunde vara direkt hämtade ur filmen - eller rättare sagt: tevefilmen kunde ha kopierat dokumentärmaterial rakt av.

Det är det som gör tevefilmen tvivelaktig. Den skildrar verkligheten men urskuldar, åtminstone antydningsvis, de skyldiga. Alla är lika goda kålsupare.

Min långa text om Unsere Mütter...osv. och en hel del annat finns här.

Förlorad i skogen eller den bristfälliga autopiloten

För någon vecka sedan publicerades i DN en krönika av Richard Swartz med rubriken Förlorad i språkets skog. Det är en text som jag djupt vill rekommendera till läsare av denna blogg: skaran av utlandssvenskar lär känna igen sig i mycket, kanske reagera mot annat.  Läsare av våra bloggar kan kanske få litet mera insikt i hur vi -om jag nu får drista mig till att för ett ögonblick tala även för några odefinierade andra- känner oss när det gäller att uttrycka sig i tal och framför allt skrift.

Swartz skriver att han förfogar över det svenska språket med handen och ögat, medan tyska språket behärskar öra och mun, delvis också ögat. Men en språklig "autopilot" anser han sig bara ha i svenskan -även om tyskan även där ibland leder till navigationsfel. Han oroar sig också över att kanske tala en föråldrad svenska och över att vara oförmögen att uppskatta och acceptera förändringar. I kommentarerna, som för en gångs skull även utanför Flarnfri är intelligenta och välskrivna, påpekar en läsare att knappast någon numera skulle skriva som Swartz gör i ingressen: "svenskan har gjort sig rar i min vardag."

(Det där med navigationsfelen känner jag igen. Jag har gjort mig skyldig till åtminstone två tysk/svenska uttryck nyligen. Den ena, "förfilmning", tycker jag är bra och faktiskt bättre än "filma", "filmatisera" osv. Den behåller jag. Däremot "marknadslucka" kanske kan vara litet förvillande.)

Men läs texten själva. Det är en fin berättelse om hur det är att stå mellan ett språk som man visserligen behärskar men där "autopiloten" inte alltid fungerar och ett annat där man inte kan hänga med i förändringar och nyskapande.

Swartz skriver också att "språk är en effektivare strategi för överlevnad än köttbullar, midsommarstänger eller ombudsmän."  En annan språkkonstnär, Alf Henrikson, var av motsatt uppfattning:

Lätt glömmer en man sitt modersmål, om hans öde faller sig så.
Han överger ock sina fäders tro och får annat att tänka på.
Men sin mammas rotmos och ärter med fläsk, dem glömmer han inte ändå.

(För bloggande och läsande expatrierade damer påpekar jag att jag citerar ordet "man" som syftande på sådana av ömse kön - dock ej socialt konstruerade dylika.)

Men man bör naturligtvis inte förfalla i språknationalism. Man får komma ihåg t.ex. att:
I Paris sjangtila salar
värsta buse franska talar
 Men litet stolthet får väl tolereras, som t.ex. hos Sveriges ende egentlige nationalskald A:lfr-d V:stl-nd:

Sätt fram all världens skatter å ett bräde,
håll upp var dyrgrip som beundran tål,
och spörj, vad jag av allt ger företräde,
- jag pekar avgjort å vårt modersmål.

Och A:lfr-ed , "en trogen målvakt och ett språkets rör"  drar sig inte för att säga att han långt ifrån att dricka duskål med någon som "gör våld å ärans tungomål" skulle slå glaset ur hans hand "så vinet spröte."

Och då  är vi redan vid gamle  Tegnér som jämförde "ärans och hjältarnas språk" med t.ex. italienskan, "nöjets och trånadens språk" i landet där som bekant "sjunga kastraterna bäst", franskan som jollrande hoppar fram och "ljuger och komplimenterar" samt givetvis engelskan "språk för de stammande gjort, vart ord är ett embryon hos dig/ En hälft stöter du fram, en hälft sväljer du ner." Godkänt får, förutom de klassiska språken, endast tyskan: "frisk, starklemmad och grov, en jungfru (!) fostrad i skogen/smidig därjämte och skön". Helt riktigt påpekar emellertid Tegnér att det är stor risk att "Meningens början är glömd, innan man hinner dess slut."

För svenskan gäller det att tvätta bort det främmande sminket från de manliga (sic!) dragen. Kanske det snart är för sent reflekterar Tegnér.

(Med särskild hälsning till Lotten).

17 okt. 2013

À propos årets "Nobelpris" i ekonomi.

Senaste numret av Grönköpings Veckoblad (högaktuellt till mitten av November) berättar om hur Sparbanken nyligen anställt en pensionär som "makroekonom" alltså "kunnig i att förutse de mest spektakulära ekonomiska fenomen:"

Pensionären i fråga har i en tidigare karriär uppträtt som spåkärring på Brylunda marknad. "Och då är steget inte långt till att sitta här i banken och förutsäga räntor och...BNP-tillväxt." Med hjälp av spelkort, kaffesump och kristallkula förutsäger frkn Liljedotter därefter att "inköpsindex för fjärde kvartalet ökar till 51.8, det blir fint för tillväxten det."

Tråkigt att Veckobladet inte var litet tidigare ute med denna nyhet. I så fall hade herrar Fama, Hansen och Shiller fått en värdig medpristagerska, minst lika meriterad vad gäller den praktiska nyttan av forskningen. Och antalet kvinnliga pristagare hade dessutom ökat med 100 %. Men kanske nästa år om Nobelstiftelsen fortsätter på det inslagna spåret i stället för att växla in på forskning som har  med den verkliga ekonomin att göra.

9 okt. 2013

Skabb

Älskande ha ofta gnabb
andra stackare ha skabb
(Ur ett av fakiren Falstaffs alfabeten, under bokstaven "Ä". En annan gång under "J" : "Jag kan inte äta den framsatta biffsteken/ ety den företer tydliga livstecken"

Den säregna sjukdomen skabb verkar göra stora framsteg i Sverige främst via surfplattor och andra touch screens.  Det förvånar inte mig som länge har förundrats över den synnerligen bristfälliga hygienen på paddor och smartphones - ingen verkar ha reagerat. Men jag!

I skabbfallet verkar det dock vara så att smittan överförs av kvalster via intensiv hudkontakt. Men sitter ofta tätt tillsammans när man spelar Ipad och liknande tror DN och Metro och då är det lätt hänt. "Prylarna fungerar som utmärkta trampoliner för kvalster som gärna landar under huden på människan" skriver DN i briljanta metaforer.  Råd ur min kommande bestseller Livsstilcoachen berättar (1) : se till att du är ensam när du använder din padda. Eftersom det är liksom meningen med det hela bör det ju vara lätt att följa detta råd.

Varning: följ inte länken till Metro om ni är känsliga typer.

(1)  Coachar även neurolingvistisk programmering, atlantean healing samt kärlek och acceptans. Kvalsteravstötande jordningslakan och protection spray för endast 1390 Kr / månad. (Jmf  Catia Hultquist i DN.)

1 okt. 2013

DN resensserar


DN publicerar b*mbr*c*pt :


DN hittar ny deckarförfattare och Stockholmsskildrare:



Bara under några höstveckor. Det är bara en observation i förbifarten. Det är så här det kommer att bli. Men so what?

27 sep. 2013

Som väntat - the bad guys won

Något annat var naturligtvis inte att vänta. För mycket pengar inblandade.

Mark- och miljööverdomstolen godtar detaljplanen för Slussen 

24 sep. 2013

Slussen: Money talks - särskilt lättåtkomliga skattemedel

(Uppdatering torsdag 26/09: Stor artikel i DN:s nätupplaga i dag om den juridiska problematiken nedan. Rubrik "Uppgörelse kan vara muta - än är inte sista ordet sagt." Denna fråga övervägs nu i Förvaltningsdomstolen och det är inte klart när något avgörande kommer att falla. Detta lär dock inte förhindra nybygget: litet böter för mutbrott kan väl enkelt kalkyleras in i den hemliga kostnadsberäkningen.

Av artikeln framgår att det finns andra hinder för byggstart även om mark- och miljööverdomstolen säger "ja" i morgon. Det är dock inte troligt att dessa kommer att bekymra kommunstyret och byggherrarna  - man lär väl fortsätta att ivrigt riva och bygga vidare så att det skulle bli alldeles för dyrt att stoppa eller förändra det hela.

OBS Det är DN som talar om "mutor". Inte jag, jag har bara tänkt det tyst för mig själv...)


På fredag 27/9 kl 1100 faller Mark- och Miljööverdomstolens dom ang. stadens (Stockholm) överklagande av den dom i en lägre instans som underkände stadens plan för ombyggnad av Slussen eftersom den skulle medföra ett stort ekonomiskt avbräck för ägaren till det s.k. Glashuset vid Stadsgårdskajen.

Det är en mycket egendomlig historia. Efter det negativa beskedet i den lägre instansen erbjöd staden företaget Atrium Ljungberg ägaren till glashuset ett mycket förmånligt ekonomisk avtal.  Men slipper betala tomträttsavgäld i många år, man får vara med och utforma de omstridda byggnaderna, får första tjing på att köpa dessa nya byggnader och hyra ut dem. Allt på skattebetalarnas bekostnad förstås. (Se mina inlägg Guldkantat avtal för skattepengar respektive Svenska kulturmord.)

Detta självsvåldiga gynnande av ett privat företag strider naturligtvis mot diverse lagar både svenska och EU-d:o. Det har också överklagats till Förvaltningsdomstolen. (Se DN Han kan fördröja nya Slussen. Det tror jag väl ändå inte.)

Vi har alltså två domstolsutslag att vänta. Detta bekymrar dock föga kommunstyrelsen i Stockholm som muntert river och bygger vidare. Södermalmstorg står knappt att känna igen - man skriver jubelartiklar om hur man lyckats gräva sig ner till 1600-talet.  Någon möjlighet för allmänheten att se dessa minnesmärken finns dock inte, man får nöja sig med foton på stadens propagadaskrifter. Trappor har sågats ner, kurvan ner mot Kornhamnstorg är helt uppgrävd och avskärmad med gula plastskynken. Den berömda "Debaser" har sagts upp (liksom den populära restaurangbåten "Flyt"). Trafikkontoret funderar enligt uppgift på att stänga av trappan vid Karl-Johans staty och t.o.m. flytta statyn!

Myndigheterna vägrar att lämna ut uppgifter om de beräknade kostnaderna för nya Slussen.Inte heller finns någon plan för finansieringen - som bekant hade man bl.a. tänkt sig att Mälarkommunerna skulle vara med och betala. Självfallet har de vägrat detta.  Jag hittar i dagens SvD en artikel av Mats Wickman, kulturhistoriker och författare med rubriken Odemokratiskt tigande om Slussen (ännu ej på nätet) som handlar om stadens ovilja att diskutera och deras metoder för att föra allmänheten bakom ljuset. Under tiden har man lagt ner kanske en miljard SEK på förberedande arbeten - i flera fall ännu icke tillåtna. Hur stor är sannolikheten att domstolarna skall låta dessa sunk costs gå till spillo?

Intressant är att Wickman tar upp den roll som nätverket Yimby spelar. Yimby har, enligt min mening, förlorat all kredibilitet i Slussenfrågan genom att använda sig av en anonym skribent som "chefsideolog" och debattör. Han kallar sig "Herbert Tingesten". Som Wickman skriver vet ingen utanför Yimbys innersta krets vem mannen (?) är. (I början av sin verksamhet skrev signaturen sig "Herbert, Tingesten" -alltså med ett kommatecken- som han dock numera tagit bort kanske för att det skall se mera "äkta" ut.) Wickman tänker sig bl.a. att det kan vara en grupp "från det byggindustriella komplexet som anonymt vill genomföra sin agenda." Med tanke på den uppsjö av ritningar, tekniska detaljer och blueprints som den anonyme skribenten vräker ut kan  detta vara en sannolik hypotes. Litet lustigt är att åtminstone en artikel som publicerats på Yimbys websida med nätverkets ledare och talesman tillsammans med Tingesten som författare senare publicerades i DN men då hade pseudonymen försvunnit och Anders Gardebring stod som ensam författare. Detta trots att materialet var identiskt med vad den anonyme skribenten brukar redovisa på Yimbys website.

Nu ingår emellertid Wickman i sin egenskap av "kulturhistoriker" inte i den grupp som borde få yttra sig i dessa frågor enligt en annan ledande Yimby-företrädare Magnus Orest. Inte heller Benny Andersson (artist) eller er krönikör (ålder) hör till de "målgrupper" som  Orest  tycker skall få yttra sig.

Wickman har väl gjort bort sig totalt när han skriver "Det är därför en allvarlig överträdelse av det offentliga samtalets principer att Yimby håller sig med en pseudonym som talesperson".

En annan teknik som kommunstyrelsen använder är att låta Slussen i sitt nuvarande skick förfalla totalt så att den utgör klara risker både för fordon, fotgängare och cyklister. Sedan kan man skriva indignerade artiklar om hur motståndare till det nya förslaget riskerar människors liv och lem. Nedan syns bilder från det senaste (?) uppslaget. Där uppfarten från Stadsgården slutar har asfalten skadats ordentligt och gropar och bubblor har uppstått. Det är bara en tidsfråga innan en olycka sker.

Det grövsta  tricket, som dock blev för mycket t.o.m för upphovsmännen själva, var att bryta loss gula kakel och sälja dem som souvenirer i Stadsmuséets gift shop!






 Fotnoter:

(1) Att undertecknad någon gång skulle komma att ställa upp med underskrifter och understödja protester för bevarande av en popklubb hade aldrig fallit mig in för några år sedan. Nu är det emellertid gjort.

(2) Signaturen "Herbert, Tingesten" skrev för några år sedan många kommentarer på min dåvarande blogg. Eftersom jag har som regel att inte tillåta anonyma kommentarer (om jag inte vet vem som står bakom) släppte jag inte fram honom förrän han faktiskt i ett mail gav mig ett namn. Jag släppte då fram honom men blev på grund av språk och tonfall senare tvungen att blockera honom. Namnet han gav var ganska vanligt och trots allvarliga försök lyckades jag aldrig identifiera honom.

22 sep. 2013

Det tyska valet

Trots Angela Merkels imponerande seger lever spänningen kvar när detta skrivs på söndagskvällen. Det verkar som om det liberala partiet inte klarar gränsen för att komma in i förbundsdagen men siffrorna är ännu inte definitiva. Det finns t.o.m. en möjlighet att Merkel får absolut majoritet i förbundsdagen och alltså inte behöver något stödparti. Men just nu spekulerar man om vilka koalitioner som kan bli aktuella: det enda teoretiskt tänkbara alternativet till en "stor koalition" (CDU/CSU och SPD) skulle vara svart - grön men den möjligheten ter sig som ytterst osannolik. Återstår alltså en stor koalition - något som ingen vill ha allra minst socialdemokraterna som bara kan förlora på ett sådant samarbete. Men landet måste ju regeras på något sätt.

Det kan noteras att Die Grüne förlorar. Miljöpartiet som i mycket varit en förebild för Europas gröna (utom Sveriges) och som i koalition med socialdemokraterna med den karismatiske Joschka Fischer som utrikesminister spelat en viktig och progressiv roll i Tyskland och Europa.

Vidare kan noteras att det finns en viss risk att ett nytt Europafientligt parti möjligtvis kan klara 5 %-spärren. Det glöms naturligtvis i den stora elefantdansen att det omskrivna Piratpartiet helt misslyckats (DE) i valet och ligger mycket långt från femprocentsgränsen. De par procent av väljarna som rösta på piraterna har alltså helt kastat bort sina röster. Ett rationellt tänkande hade t.ex. kunnat ge CDU absolut majoritet, hållit FDP kvar i förbundsdagen eller stärkt socialdemokraternas förhandlingsposition. Ville man bara j-vl-s vilket väl är själva den existentiella basen för piraterna och deras systerpartier kunde man ju ha röstat in det Europafientliga AfDi förbundsdagen.

Ett memento för svenska väljare som funderar på att kasta bort sina röster på betydelselösa småpartier i det kommande valet.

21 sep. 2013

Förvirrade EU-parlamentariker tänker själva - lyder inte Anders Borg.

Nog är det bedrövligt att de direkt folkvalda EU-parlamentarikerna inte lyssnar på vad Anders Borg och hans lydiga lakejer i EU-nämnden har bestämt! Av någon underlig anledning har de fått för sig att de representerar sina väljare och inte Borg och nämnden.

Europaportalen berättar att när ministrarna själva röstade om EU:s tilläggsbudget röstade Sverige nej tillsammans med Danmark, Finland, England och Nederländerna. Det räckte dock inte eftersom alla andra röstade ja. När frågan kom upp i Parlamentet röstade dock alla medlemmar från Alliansen "Ja" medan socialdemokraterna avstod eller hade annat för sig. En vänsterpartist och en miljöpartist röstade nej. Hur pipipartiets representanter röstade framgår inte.  Anders Borg vägrar att uttala sig men han har tidigare sagt att de som inte röstar som han är "förvirrade".

För en utomstående ter det sig dock än mera förvirrande att man avstår från att rösta om man skall ha en budget eller inte. Det tyckte nog också Christofer Fjellner (m), Åsa Westlund (s) och Olle Ludvigsson (s) eftersom de inte hade tid att närvara vid omröstningen eller kanske saknade lust att demonstrera sin brist på självständighet.

Budgeten antogs med 590 röster mot 95.

På Flarnfri har vi skrivit om liknade frågor:

Håll käften och tryck på knappen!
Uppdatering om EU-budgeten.
EU Parlamentet förkastar Rådets budgetförslag

Tycker ni (liksom de tre frånvarande?) att det här är tråkigt och oviktigt kan ni i stället läsa hos Ylva Nilsson om hur Sverige räddade vaniljsnuset.

17 sep. 2013

Bea Uusma - en kärlekshistoria i två utföranden

"Expeditionen. Min kärlekshistoria ges samtidigt ut i två utföranden: en textbok i mjukband och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial."

(Bokus)

Så beskriver en nätbokhandel Norstedts förlags egendomliga utgivningspolicy av en av höstens mest fascinerande svenska böckert Bea Uusmas "Expeditionen Min kärlekshistoria."

Boken handlar författarens mångåriga fascination, man kan säga besatthet, av Andréeexpeditionens öde och av gåtan om hur och varför de tre männen dog, möjligen kort efter sin ankomst till den arktiska Vitön. Expeditionens öde från starten på Svalbard (Spetsbergen) den 11 juli 1897, katastrofen den 14 juli, den tröstlösa isvandringen med ankomst till den öde glaciärön Vitön där man går i land i början av oktober, allt finns förhållandevis väl dokumenterat genom Andrées dagboksanteckningar, Fraenckels loggbok, Strindbergs brev till sin fästmö och framför allt hans fantastiska fotografier. Sedan: tystnad. 30 år senare hittas de omkomna av en slump. Spekulationerna om vad som hänt börjar omedelbart och en mängd olika teorier lanseras. På senare tid verkar teorin om död genom trikininfekterat isbjörnskött ha blivit mer eller mindre accepterad.

Men Bea Uusma, som också är läkare, är inte övertygad och drivs av oemotståndliga krafter att själv försöka utröna vad som verkligen hänt. Hon reser ett antal gånger  till Svalbard och ishavet men förhållandena tillåter aldrig en landstigning på Vitön. Till slut lyckas hon finansiera en egen expedition och lyckas också verkligen komma i land för att försöka bilda sig egna uppfattningar.

Denna märkliga och vackra bok består av ett antal slingor, som tonerna i en Bachfuga där slingorna är texten om expeditionens faktiska förlopp, berättelsen om författarens mödor, känslor och besatthet, Nils Strindbergs otroliga fotografier, bilder av fynden från Vitön inklusive dagböckerna, utdrag ur Strindbergs kärleksbrev till sin fästmö, teckningar, obduktionsprotokoll och tabellariska sammanställningar över kronologi och möjliga dödsorsaker, färger och stilgrader som varieras beroende på vad som presenteras. Alla teman slingrar sig om varandra, vävs samman och kontrasteras för att till slut förenas i en kontrapunkt  där författaren försöker sammanfatta vad hon lärt sig om vad som hände och hur slutet på historien blev.

Min beskrivning är dålig och oprecis. Men boken blir ett multikonstverk som man måste ta del av i ett sammanhang. Det är inte en bok om Andréexpeditionen. Det är inte en bilderbok om Arktis. Det är inte en inblick i Strindbergs kärlek till sin Anna. Det är inte en medicinsk redogörelse för tänkbara dödsorsaker, ännu mindre ett obduktionsprotokoll. Den är allt detta men mycket mera till: framför allt ett sammanhållet konstverk som låter oss ta del av detta fascinerande och tragiska drama i många aspekter. När jag betraktar långsidan av den sammanslagna boken kan jag urskilja åtminstone 7 olika lager av sidor i varierande färger.

Hur man kan ge ut en "textbok i mjukband" och behandla bilderna, fotografierna, breven och dagboksanteckningarna som "extramaterial", låt vara "omfångsrikt" är mig en gåta.

Fast kanske inte ändå. Boken är omfångsrik (315 sidor), tung och gedigen med vackert tryck i flera färger. Priset är förhållandevis högt (379 SEK på Akademibokhandeln). Hur många kan tänkas vara intresserade av ett sådant verk om en misslyckad polarexpedion på artonhundratalet? Men en "textupplaga" för 156 SEK (Bokia) kan man kanske prångla ut och så mycket kostade det väl inte att trycka upp den.

Thomas Nydahl har funderat över detta och skrivit om textversionen. Väl värd att läsa (trots de politiska övertonerna) är P.O.Sundmans "Ingenjör Andrées luftfärd" . Det finns också en läsvärd roman baserad på en fiktiv dagbok av Knut Fraenckel som jag tyvärr inte kan identifiera just nu liksom inte heller August Strindbergs reaktion när han in något sammanhang blev förväxlad med sin avlägsne släkting polarfararen ( I "En dåres försvarstal"?) 

10 sep. 2013

Lyckan kommer, lyckan går

DN:s nätupplaga meddelar att Sverige inte är världens lyckligaste land.  Den titeln tas i stället av Danmark, tätt följt av Norge, Schweiz, Nederländerna och  på en enligt DN "respektabel"  femte plats  Sverige. Rapporten är publicerad av FN. I en liknande rapport från OECD kom Sverige däremot tvåa efter Australien.

Danmark har innehaft denna titel i ett antal år. År 2008 passerades dock landet egendomligt nog av Island som ju just då genomgick en katastrofal finansiell och politisk kris.

Redan 2004 skrev jag om lyckan att vara dansk och lanserade hypotesen att den danska förnöjsamheten ökar i kristider eftersom man då har lägre förväntningar. Dagens Nyheter talade föraktfullt om "detta öldrickande och lakritsätande folk". En bloggarkollega drog uppmärksamheten till Mary Wollstonecraft som i sin reseberättelse "A Short Residence in Sweden, Norway and Denmark"  t.o.m. utnämnde danskarna till världens lyckligaste folk, oklart dock på vilka grunder.

Ett citat från den danske diktaren Benny Andersen förtjänar att upprepas:
Livet er inte det vaerste man har
om lidt er kaffen klar 

Besserwissernot:  
 Mary Wollstonecraft var, som vi vet, en feminist avant la lettre ("Vindication of the rights of woman") och mamma till den berömda Mary W. Shelley som trots att hon var gift med skönanden P.B. Shelley ändå lyckades skriva "Frankensteins monster." (Frankenstein or The modern Prometheus.) 10 gånger mera läsvärd än exempelvis Hymn to Intellectual Beauty som hennes make totat ihop.

9 sep. 2013

Det du Per Ankersjö!



 Bild från verkligheten i Gävle. Det är en officiell trafikskylt.

29 aug. 2013

Håll er till Gunilla Läckberg


DN som inte är särskilt noga med fakta åtminstone inte i nätupplagan skriver om serietecknaren Jakob Nilsson som jobbar på ett seriealbum utifrån Stieg Trenters "Sturemordet". Hur Stockholm såg ut på Ivar Trenters tid vet jag inte eftersom jag aldrig hört talas om honom. Hur det såg ut på 1950-talet kan man dock få en ganska fin uppfattning om genom att läsa Nilssons tidigare album Roparen respektive Färjkarlen. De är ritade i den finaste fransk/belgiska stil - Jacques Tardi och kanske framför allt Adèle Blanc-Sec kommer i tankarna.

Tyvärr hör både Färjkarlen och framför allt Sturemordet till Trenters svagare böcker (medan Roparen är en av de bättre). Skall bli intressant att se vad Nilsson kan göra av den. Miljön är ju lovande.

DN:s reporter menar att "Stieg Trenter ger sannerligen inga höga hipsterpoäng i dag". Det är utan tvivel sant men är ju inte heller meningen. Intressant är att Nilsson påpekar att Trenters jargong är vad han kallar "tidstypisk" och att han försöker att tona ner detta. Men faktum är att Trenter kritiserades för att han ofta använde uttryck i dialogen som var föråldrade redan på den tid böckerna skrevs. Det finns alltså dubbel anledning att tona ner detta.  Konstigt är också att Trenter som ju var en erfaren journalist och tidningsman skrev oerhört töntiga  texter när han skulle återge pressmeddelanden eller nyhetsartiklar i sina böcker speciellt märkbart t.ex. i "Dockan till Samarkand".

Men annars var det bra. Och en nutida publik kan antagligen få se hur Sturebadet såg ut innan det blev ett wellness spa eller vad det heter.

Så avslutar vi med en annan DN-klassiker som handlade om Bostonbombaren:


Thomas Nydahl påpekade att detta tydde på att en större organisation låg bakom eftersom en ensam terrorist väl hade högst 20 naglar och därför knappast kunde ställa till särskilt stor skada.

DN kanske bör hålla sig till Gunilla Läckbläck eller Biertil Larsson. Fler hipsterpoäng att hämta där.

27 aug. 2013

"Det mångkulturella samhällets utmaningar"

"Så länge det finns vuxna som förmedlar att det är okej att säga att profeten Muhammed snusar kommer mångkulturalismen bli ett problem. Då kommer politiska strömningar som anspelar på rädsla för det okända vinna stöd."

Jenny Madestam i Expressen efter att en fritidsledare klagat på hennes 8-årige son som på,ovanstående sätt kränkt en kamrat.

Personligen är jag glad att det äntligen är någon som reagerar. Snusningen är ohygienisk och ohälsosam, vanställer ansiktsdragen och är en stor miljöförstörare genom snusarnas snuskiga spottande. Att folk äntligen känner sig kränkta över att beskyllas för att snusa är ett steg i rätt riktning - man vill inte förknippas med detta beteende.

(Länk till Expressen via Merit Wager).

26 aug. 2013

Språkpolis, språkpolis, språkpotatisgris

Språkzeloterna fick ordentligt med vatten på sina kvarnar för några dagar sedan när DN:s nätupplaga klämmer i med rubriken "Anmäler myndighet för obegripligt språk" kompletterat med en test på Kanslisvenska där läsaren själv kan testa sin förmåga att förstå Patent- och Registreringsverkets rappakalja (OBS ironi OBS).

Det märkliga med artikeln var att den i stort sett utgjorde oförblommerad reklam för ett privat företag kallat "Språkonsulterna" som velat varumärkesskydda nament på sitt arrangemang "Grammatikdagen". När svaret från PRV inkom tog man chansen och gjorde en JO-anmälan eftersom man, enligt egen uppgift, inte kunde förstå svaret.

DN-artikeln av en Katarina Lagerwall gav inga exempel på de föregivna obegripligheterna och naturligtvis inga länkar vare sig till PRV eller "Språkkonsulterna".  Efter att jag påtalat detta lade man dock till, inledningsvis, ett utdrag ur den obegripliga texten - dock utan slutklämmen som väl närmast var vad det privata företagets  VD sade sig inte kunna förstå. Den som har lust kan ju läsa texten och se vad ni tycker. Själv menar jag nog tillsammans med åtskilliga kommentatorer att den som inte förstår vad PRV skrev nog bör syssla med något annat än att vara "språkkonsult."

Testet, som ni också kan göra, innehåller att par lustiga språkfel (!). Man ger exempel på "krångliga" ord och skall sedan avgöra vilket av tre alternativ "som är mest synonymt"  med exemplet. Nu kan ju inte två ord vara mer eller mindre synonyma utan antingen är de det eller också inte (om ni förstår vad jag menar). DN:s uttryckssätt är alltså inte så optimalt (OBS ironi OBS). I en av testfrågorna skriver man som exempel på krångligheter: "Ett förhållande som inte ländat till förfång för käranden."  Enligt SAOL heter det inte "ländat" - temat är "lända, lände, länt". Om DN och "Språkkonsulterna" kan vi alltså citera Olaus Petri via SAOB: att de "wamdradhe...i mörkret och wiste ocke hwart thet ländahde."

Ni kan ju göra testet om ni vill. Själv klarade jag det med alla rätt på ett par minutrar (sic!). Det gör säkert ni också.

Vill i all vänlighet påpeka att det är ingen idé att anmärka eller peka på språkfel i min egen text - jag gör inte anspråk på att vara språkexpert och försörjer mig inte heller som "språkkonsult" vilket vissa tydligen gör med fullt stöd av DN:s nyhetsredaktion. Inte heller är jag skyldig enligt lag att skriva begripligt. Hydo compo? som Tage Danielsson sade.

Jag kan dock inte låta bli att än en gång länka till min text Språkexperternas dolda värderingar. Den har några år på nacken men är tyvärr fortfarande aktuell.

19 aug. 2013

Veckans metmask

Man får ju läsa vad som finns till hands och DN har tydligen städslat en ny kolumnist, Elsa Kugelberg, vars senaste budskap f.ö. var att om man blev arg för att apoteken säljer onödiga bluffprodukter har man inte fattat att det skall vara så nu. Det är som på ICA: man måste själv veta om man behöver spenat eller lösgodis. (Kugelberg skriver "sega råttor" - finns det verkligen fortfarande?)

Tidigare i veckan kunde vi läsa krönikan "Civil olydnad: Onödigt att svära i kyrkan". Tydligen har två kvinnorättsaktivister åtalats för "förargelseväckande beteende" för att de genomfört en barbröstad aktion i moskén på Södermalm under parollerna "Free women" och "No Sharia."  Kugelberg visar nu ett vackert exempel på metkrokat maskbeteende. Hon går igenom all de föreskrivna ritualerna: "Offentlig nakenhet" kan "absolut vara ett bra sätt att illustrera den skeva syn på kvinnokroppen som råder i det svenska samhället." Och muslimskt kvinnoförtryck och misogyn sharialagstiftning är inte heller bra. Men när de protesterar i en moské reducerar hon kvinnorna till "nakna gaphalsar" som stör de som försöker  "få kontakt med Gud".

Kugelberg tycker att demonstrationen borde genomförts i näraliggande Björns Trädgård i stället.  De hade nog blivit både uppmärksamhet och åtal tror hon men utan att störa de gudssökande.

Nu skall vi se: var skulle en barbröstad aktion mot muslimskt kvinnoförtryck  få störst effekt? I Björns Trädgård ett känt tillhåll dels för A-laget och narkomaner, dels för unga skateboardare eller i en lokal fylld med religonsutövande muslimer? Jag har en känsla av att publiken i parken skulle vara betydligt mera positivt inställd och troligen jubla över de avklädda damerna och knappast kräva något åtal eftersom man inte direkt blivit förargad.

Nu tycker jag att just den här formen av protest är litet barnslig och tänker att kanske nakenheten tar uppmärksamheten från budskapet. Men jag accepterar att syftet var gott  och menar definitivt att man med den utgångspunkten var på rätt ställe. Det är ju så civil olydnad måste fungera.Kanske hade de religiösa blivit "kränkta" men syftet var ju just att attackera en primitiv och reaktionär religion. Det måste väl också vara Kugelbergs uppfattning eftersom hon talar om kvinnoförtryck i muslimska sammanhang och misogyn sharialagstiftning.

En viss parallell finns ju till den berömda aktionen av "Pussy Riot" i en katedral i Moskva. Här ingrep regimen hårt men även allmänna opinionen tyckte i stor utsträckning att det var fel att störa en gudstjänst. Jag kan till stor del sympatisera med den synpunkten men inte som Kugelberg först mena att det var rätt och riktigt men sedan att det inte skulle ha genomförts just där.

Jag undrar också vem som väckt åtal. En liknande aktion i en kyrka eller ett tempel eller på kristdemokraternas partimöte skulle säkert också, med rätta, ha väckt förargelse och ilska men jag tvivlar på att någon skulle velat ha en rättegång.

14 aug. 2013

Unsere Mütter, Unsere Väter

(I början av juni visades i svensk teve  en tysk miniserie om andra världskriget under 
den fullkomligt  meningslösa titeln "Krigets unga hjärtan".  Jag samlade då en del material
som jag tänkt skriva om men det blev av olika anledningar inte av. Trots att det nu är
väldigt sent och serien troligtvis fallit ur tevetittarnas minne försöker jag ändå
att sammanfatta mina intryck här eftersom diskussionen kom att omfatta viktiga och
komplicerade sammanhang.

Även den tyska titeln, som jag använt i rubriken, är väl missvisande? Rimligtvis borde
det väl ha rört sig om far- och morföräldragenerationen? )

OBS: Fotnoterna är viktiga och finns nedanför inlägget. Eftersom Blogger tyvärr inte har någon funktion för länkar till och från fotnoter har jag dessutom lagt upp dem på en särskild sida här och länkat dit från varje nothänvisning. Den som vill kan alltså klicka på siffran för nothänvisningen och komma till den sidan och sedan använda en "tillbaka"-funktion för att komma tillbaks hit.



Den tyska tredelaren fick i Sverige odelat positiv kritik (i den mån den överhuvudtaget diskuterades). I andra länder var debatten desto hetare.

Endast en avvikare har jag hittat men det är å andra sidan en person som verkligen vet vad han talar om. I Aftonbladet skrev Jens Christian Brandt. Han ironiserar över det kritiklösa mottagandet i Sverige speciellt över uppfattningen att "en sjuttioårig tystnad bryts" med filmen och att vi för första gången får se hur "vanliga" tyskar upplevde kriget och nazitiden. Men det är ju inte alls sant. Huvudmotivet i filmen är hur 5 kamrater dras in i kriget och förråas och delvis förvandlas till monster. En enda nazistisk skurk förekommer i filmen, en SS-officer som ensam får spela rollen av det onda. De fem kamraterna verkar inte ha haft en aning om hur det stod till i Tyskland och vart man var på väg förrän krigslyckan i Sovjet började vända sig. Brandt påpekar: "När tv-serien tar sin början, sommaren 1941, har de levt åtta och ett halvt år under vajande hakkorsfanor. De måste, rimligen, ha haft nazistiska lärare i skolan och på fritiden suttit kring Hitler-Jugends lägereldar.

Men nej, i serien är de inte det minsta indoktrinerade utan umgås glatt med judiska vänner och dansar till förbjuden amerikansk swingmusik." (1)

För SS-officeren går det bra. Civilklädd jobbar han efter kriget i ett fint kontor hos en fet, osympatisk, cigarrökande amerikansk besättningsofficer. "Dom behöver min sakkunskap" förklarar han glatt. Filmens budskap är klart: krigets segrare tar hand om skurkarna men låter de "vanliga" hederliga tyskarna lida ute i kylan.

I en annan artikel i DN skriver en Gunnar Jonsson under rubriken "Tyskar offrar inte historien" där han

4 aug. 2013

Miljöfällan

Innan jag publicerar den långa och tråkiga text som jag sitter och filar på kan jag inte låta blir att länka till en  teckning i söndagens DN på nätet:

Det är märkligt hur karikatyrister i lyckade fall kan ställa saker på sin spets med ett par serierutor. I Sverige är Berglin mästaren men någon gång när Marin Kellerman lyckas frigöra sig från sin existentiella ångestnoja slår han också huvudet på spiken som i den här teckningen.

Här på Flarnfri har jag berört samma ämne i texterna La grande illusion resp. Svälja mygg och sila kameler.

(Jag hoppas att länken till teckningen håller: annars får jag göra något fult och kopiera den.)

25 juli 2013

Hansans drottning







Marienkirche. Dit Bach gick till fots
från Thüringen för att höra Buxtehude.










Lübeck, den centrala punkten för det mäktiga Hansaförbundet som i flera århundraden behärskade handel och sjöfart på Östersjön och stora delar av Nordsjön, ger än i dag ett yttre intryck av solid trygghet grundad på Luther och borgerliga dygder. Saltmagasinen vid Obertrave där salt från Harz lastades om för transport till det sillfiskande Sverige står kvar. De väldiga timmerupplagen på kajerna  vittnar ännu om livliga förbindelser norrut liksom gaveln till vad som en gång var svenska kyrkan men numera är ett profant bostadshus. En mängd båtar och skepp trängs i hamnen och faktiskt också en och annan kogge, Hansans typiska lastfartyg, låt vara byggd i nutid och huvudsakligen använd för turist-och feständamål.  Den gamla staden som bombarderades sönder under andra världskriget har pietetsfullt byggts upp och de enhetliga (mer eller mindre) fasaderna som speglar sig i vattnet längs Untertrave drar betraktaren direkt in i Medeltiden.

Speciellt gäller detta en morgon när Mariakyrkans klockor bullrar ut sin sång. Men det skulle krävas en Strindberg för att beskriva ackompanjemanget från S:t Petri, S:t Jacobi, Domen och S:t Ägiden. Jag vet inte om Thomas Mann eller Heinrich Böll  skrivit om klockorna i Lübeck eller om Herbert Frahm tänkte på dem när han som Willy Brandt besökte Mosebacke eller kanske läste Röda Rummet. Men de är endast ett par av de kulturella och politiska personligheter som präglat staden och vars intryck än i dag är ytterst påtagliga.

Men trots detta är musiken kanske det mäktigaste med Lübeck. I sjuttonhundratalets början vandrade den unge Bach till fots från Thüringen till Lübeck för att lyssna till, och möjligen ta lektioner av Buxtehude (född i Helsingborg!). Buxtehude var jämte Jan Pieterzoon Sweelinck ("Fantasia op de manier van een echo") den främste företrädaren för den nordtyska orgelskolan  Vackrare, enklare, klarare musik finns inte och -för att säga som Sergel i ett annat sammanhang- "ta mej tusan jävlar en stråle av det himmelska ljuset".

Men ingen orgel i kväll. Vi vandrar vidare. Från S:t Petri (som f.ö. inte har några klockor) hörs sång. På affischen utanför ser vi att dagen efter bjuder på en konsert med Verdi och Wagner. Kyrkan är, säger en skylt, "geschlossen". Dock är glasdörrarna öppna, vi smyger oss in och från bänken längst bak kan vi njuta av hur två körer från Lübecks universitet repeterar.

Allt nog. Vi avslutar kvällspromenaden med att hälsa på en gammal kompis, just vid Marienkirche. Kanske en del av er känner igen honom, andra kanske inte. Här sitter han för att erinra om hur han blev arg när man började bygga Marienkirche och försökte rasera bygget. En klok byggmästare sade då till honom "Herr Teufel, låt det som är byggt stå kvar" och föreslog att man i stället tillsammans skulle bygga en vinstuga mitt emot kyrkan. T. nappade på anbudet eftersom han visste att han fått många själar genom sådana inrättningar, hjälpte till att bygga kyrkan färdig och deltog sedan i bygget av en vinstuga mitt emot. Den står där än idag (liksom kyrkan).

(Se också "Totentanz" från 2010.)

Där slog vi oss ner och avnjöt en (liten) Holsten Bier. Gott, men inte lika gott som det "Lücksche Bier" som fanns att få för mycket länge sedan när Lübeck fick representera det fascinerande utlandet för en liftande gymnasist från det icke sönderbombade Sverige.

(Lübeck 2013 06 30)

23 juli 2013

Om RSS-readers m.m.


Så kan det gå!


Någon kanske har tittat på mina metainlägg om efterföljare till Google Reader som ofattbart lades ner vid halvårsskiftet. Bäst tyckte jag att The Old Reader var som jag har använt nu under ett par månader. Bortsett från att det inte fanns någon "index" över alla bevakade rssflöden och att den ibland var irriterande långsam fungerade den bra.

Idag kom ovanstående meddelande upp.

Jag har arbetat med persondatorer och deras efterföljare sedan 1980. Bortsett från den allra första datorn, en illegal Apple II clone från Ungern köpt i en källare i Wien, har jag ganska stenhårt hållit mig till vad som var och är "mainstream" inom både hardware och software, dvs. Intel, Windows, Office osv. Jag har naturligtvis testat alternativ och lärt mig en hel del men som regel alltid blivit besviken. Eftersom jag hela tiden uppgraderat till de nyaste versionerna har jag , trots den snabba utvecklingen, egentligen aldrig känt mig på efterkälken.

De stora företagens hegemoni har numera urholkats ordentligt, framför allt Microsofts. Detta bejublas givetvis av den "frikyrkliga" och "liberala" sektorn och marknaden översvämmas av alternativa operativsystem, applikationer och datalagringssystem för att inte tala om hela hårdvarusektorn där utvecklingen går mot allt mindre enheter. (Uppenbarligen tittar folk på film i telefonen!) Standardisering, överblick och datasäkerhet försvinner. Småföretagen köps upp av giganterna och läggs sedan ner i takt med att de inte blir lönsamma eller konkurrerar med deras egna lösningar.

Personerna bakom The Old Reader skryter med att de började utveckla läsaren för sig själva och "sina vänner" . Gulligt, men utan ordentliga resurser i botten så går det så här. De glada amatörernas tid är förbi - frågan är om det är något att sörja över.

Jag hoppas trots allt att TOR kommer igång igen. Jag har aldrig lyckats få konkurrenten "Feedly" att bara visa uppdaterade eller olästa flöden vilket då gör den oöverskådlig. Om någon vet hur man gör vore jag tacksam för ett tips.

28 juni 2013

Om efterföljare till Google Reader

I mprgon, 30 juni, är tydligen sista dagen som GR kommer att finnas. Jag hoppas att ni som använt GR har hittat lämpliga ersättningsprogram och sparat era data.

De flesta verkar använda Feedly som har den fördelen att det är väldigt enkelt att föra över alla data från GR. Sen kan man experimentera med utseende och presentation och förhoppningsvis hitta något man tycker är bra. I den sista skälvande minuten vill jag emelletid tipsa om The Old Reader, se den här blogposten hos TKJ. Den liknar i mycket GR och innehåller inte en massa onödig information eller desperata försök att presentera innehållet poppigt och coolt. (Inte heller försöker den rekommendera saker som den tror man kan vara intresserad av vilket ofta känns som rena förolämpningar.) För den, som i likhet med mig, bara vill ha en lista över nya bloggposter sedan man senaste tittade är den perfekt.

Två nackdelar dock: Att föra över data från GR är litet omständligt men det går om man följer instruktionerna lugnt och noga. Sedan -precis som f.ö. Feedly- importeras alla tillgängliga poster på en feed, även sådan man redan läst. Första gången får man alltså rensa upp en stund men sedan är allting enkelt.

En fördel med Feedly är att den har en "index"- man kan alltså se en lista på alla rss man prenumererat på även om de inte uppdaterat. På TOR finn ingen sådan funktion om jag förstått saken rätt. Där får man bara nyheter om uppdateringar.

Man kan ju prova med båda och se vem som passar bäst. Däremot avråder jag från "Digg" och liknande, typiska besserwisserprogram

Lycka till och hör gärna av er med era erfarenheter.

Kirchheim, Hessen 28/6 2013


6 juni 2013

De stora vattnen

då utbrusto alla stora djupets källor och himmelens fönster öppnade sig.
Och ett regn kom på jorden i fyratio dagar och fyratio nätter.
(Genesis 7:11-12)
Flodvågens maximum har nu rullat genom Wien och är på väg in i Bratislava, Sedan Ungern, Rumänien, Bulgarien. Åt andra hållet via Elbe mot Hamburg.

I de länder som hittills berörts har ca 12 dödsoffer krävts, i Österrike 3. En stor tragedi för de berörda men när man betraktar de enorma materiella skador som orsakats i Tyskland resp. väster om Donau måste man ändå konstatera att det skyddsarbete och den planering man genomfört sedan vad som kallats "århundradets flöde" 2002 varit förhållandevis effektivt.

Vi har alltså haft två århundradeflöden på 10 år.

Sammanhållning och solidaritet mellan människor och orimliga (och obetalda) arbetsinsatser av frivilliga medarbetare inom brandkår, ambulans, dammskydd och sjukvård har varit -och är- av enorma proportioner och på något sätt hoppfullt. Ändå är det tragiskt att se hur många människor fått allt de äger förstört. En kvinna berättar att de just färdigreparerat sitt hus med  hjälp av lån och besparingar -nu är allt borta. En immigrant berättar hur han sparat i 15 år för att kunna starta en egen rörelse som blev framgångsrik men som sopades bort på ett par timmar.

Politiker av alla kulörer skär pipor i vassen. Man får hoppas att de kommer att infria sina löften om snabb obyråkratisk hjälp till de behövande. Regeringschefen i Österrike gjorde en särskild poäng av att kommuner, "länder" och den federala regeringen skulle samarbeta och samordna på ett sådant sätt att de behövande inte ens skulle märka det. Något ovanligt i så fall i Österrike men det låter åtminstone bra. (Normalt sett är det omöjligt att exempelvis samordna åtgärder mellan en konservativt styrd kommun, ett socialdemokratiskt "land" och koalitionsregeringen i Wien.). Man kan jämföra detta med fru Merkel som helt torrt lovade att för varje euro som ett förbundsland använde för hjälpinsatser skulle den federala regeringen också bidra med en euro. Alltså inget resonemang om behov eller prioriteringar, bara bokföring. Det är väl ideologi bakom också: var och en får klara sig själv. Ungefär som Renfeldt resonerat om Husby.

För djurlivet längs Donau utspelas stora tragedier. Längs floden finns s.k. "aue", dvs gamla flodfåror som nu fungerar som naturliga översvämningsytor. Djur och växtliv är där oerhört rikt, speciellt vad gäller rådjur och hjortar. Eftersom vägarna går parallelt med Donau finns överallt staket för att förhindra viltolyckor. Men vid det onormalt höga vattenståndet fungerar dessa områden nu som fängelser för djuren som i panik står intill staketet utan att kunna fly vidare. År 2002 förgick 80 % av rådjursstammen i området.

Till sist en bild från en servering vid Donau där vi ofta dricker kaffe eller har lunch. Det lär väl dröja innan det blir torrt kanske.