Förlorad i skogen eller den bristfälliga autopiloten

För någon vecka sedan publicerades i DN en krönika av Richard Swartz med rubriken Förlorad i språkets skog. Det är en text som jag djupt vill rekommendera till läsare av denna blogg: skaran av utlandssvenskar lär känna igen sig i mycket, kanske reagera mot annat.  Läsare av våra bloggar kan kanske få litet mera insikt i hur vi -om jag nu får drista mig till att för ett ögonblick tala även för några odefinierade andra- känner oss när det gäller att uttrycka sig i tal och framför allt skrift.

Swartz skriver att han förfogar över det svenska språket med handen och ögat, medan tyska språket behärskar öra och mun, delvis också ögat. Men en språklig "autopilot" anser han sig bara ha i svenskan -även om tyskan även där ibland leder till navigationsfel. Han oroar sig också över att kanske tala en föråldrad svenska och över att vara oförmögen att uppskatta och acceptera förändringar. I kommentarerna, som för en gångs skull även utanför Flarnfri är intelligenta och välskrivna, påpekar en läsare att knappast någon numera skulle skriva som Swartz gör i ingressen: "svenskan har gjort sig rar i min vardag."

(Det där med navigationsfelen känner jag igen. Jag har gjort mig skyldig till åtminstone två tysk/svenska uttryck nyligen. Den ena, "förfilmning", tycker jag är bra och faktiskt bättre än "filma", "filmatisera" osv. Den behåller jag. Däremot "marknadslucka" kanske kan vara litet förvillande.)

Men läs texten själva. Det är en fin berättelse om hur det är att stå mellan ett språk som man visserligen behärskar men där "autopiloten" inte alltid fungerar och ett annat där man inte kan hänga med i förändringar och nyskapande.

Swartz skriver också att "språk är en effektivare strategi för överlevnad än köttbullar, midsommarstänger eller ombudsmän."  En annan språkkonstnär, Alf Henrikson, var av motsatt uppfattning:

Lätt glömmer en man sitt modersmål, om hans öde faller sig så.
Han överger ock sina fäders tro och får annat att tänka på.
Men sin mammas rotmos och ärter med fläsk, dem glömmer han inte ändå.

(För bloggande och läsande expatrierade damer påpekar jag att jag citerar ordet "man" som syftande på sådana av ömse kön - dock ej socialt konstruerade dylika.)

Men man bör naturligtvis inte förfalla i språknationalism. Man får komma ihåg t.ex. att:

I Paris sjangtila salar
värsta buse franska talar

 Men litet stolthet får väl tolereras, som t.ex. hos Sveriges ende egentlige nationalskald A:lfr-d V:stl-nd:

Sätt fram all världens skatter å ett bräde,
håll upp var dyrgrip som beundran tål,
och spörj, vad jag av allt ger företräde,
- jag pekar avgjort å vårt modersmål.

Och A:lfr-ed , "en trogen målvakt och ett språkets rör"  drar sig inte för att säga att han långt ifrån att dricka duskål med någon som "gör våld å ärans tungomål" skulle slå glaset ur hans hand "så vinet spröte."

Och då  är vi redan vid gamle  Tegnér som jämförde "ärans och hjältarnas språk" med t.ex. italienskan, "nöjets och trånadens språk" i landet där som bekant "sjunga kastraterna bäst", franskan som jollrande hoppar fram och "ljuger och komplimenterar" samt givetvis engelskan "språk för de stammande gjort, vart ord är ett embryon hos dig/ En hälft stöter du fram, en hälft sväljer du ner." Godkänt får, förutom de klassiska språken, endast tyskan: "frisk, starklemmad och grov, en jungfru (!) fostrad i skogen/smidig därjämte och skön". Helt riktigt påpekar emellertid Tegnér att det är stor risk att "Meningens början är glömd, innan man hinner dess slut."

För svenskan gäller det att tvätta bort det främmande sminket från de manliga (sic!) dragen. Kanske det snart är för sent reflekterar Tegnér.

(Med särskild hälsning till Lotten).