Bokens titel lovar för mycket. Den är i stort sett koncentrerad till Budapest även om namn som Thomas (och Klaus) Mann, Kraus, Canetti, Rilke och Zweig också förekommer. För att inte tala om Dante.
Jag har litet svårt för den här sortens böcker. Det börjar som en dagbok med långa utläggningar om vad läsning betyder för författaren och hur denna läsning utvecklats med avstamp i Dante och Den gudomliga komedin - ett avstamp som förefaller aningen konstlat. Först på sidan 71 landar författaren i Budapest och då blir det genast mera spännande. Vi får möta den litterärt produktive lebemannen Gyula Krúdy, tydligen populär och läst i sin ungdom, senare bortglömd och föraktad för att efter sin död rehabiliteras och räknas som en av de stora ungerska författarna. Idag, skriver Enander, visar restauranger och kaféer där han var stamgäst stolta upp de bord där han en gång suttit, ofta utan att ha kunnat betala notan efter sig.
Senare, när jag läst både boken och diverse recensioner slås jag av hur anmälarna av Enanders bok försöker låtsas som om de är välbekanta med Krúdys verk och berömmer Enander för att han äntligen riktat uppmärksamhetens ljus på denne deras favoritförfattare. Det tror jag inte ett dugg på. Det påminner om den clown som brukade ropa "äntligen" när litteraturpristagarens namn offentliggjordes av Akademin.
Sedan avbryter Enander presentationen av centraleuropeiska författare med några kapitel om sina känslor för Budapest där han tydligen bott i vissa perioder. Det är en finkänslig beskrivning av den stad han älskat som kanske bäst kan sammanfattas med ett citat: "Ibland...är det bättre att leva ned minnena och hålla liv i en förgången och fängslande verklighet...än att utsätta sig för den brutala och frånstötande verkligheten",
Sedan kommer ett långt kapitel om Sándor Márai, av Enander kallad "den stridbare humanisten". Återigen en författare som jag aldrig hört talas om men som definitivt lockar till läsning. I exil under kommunismens dagar vägrade han konsekvent att låta sig publiceras i Ungern, Thomas Nydahl i sin oerhörda beläsenhet skriver ett intressant blogginlägg om Màrais Dagbok 1984 - 1989. Under rubriken Skriv enkla satser...enstaka ord sammanfattar Nydahl Màrais verk som: Här finns livet och konsten skildrat i koncentrat av en man som hade mycket bestämda uppfattningar om vad som hade värme och vikt, och vad som bara kunde kallas tomhet och dumhet.
Sedan byter framställningen återigen spår. Efter några reflektioner under rubriken "Frihet och skuld" sammanfattar Enander "att det är möjligt att vinna över den starkare...det är bättre att dö i strid för friheten än att bli avrättad som ett offer." Och han kallar detta ganska banala konstaterande "en storartad och avgörande tanke" som för alltid präglat hans syn. Jag kommer att tänka på Kiplings dikt Tomlinson i Gyllanders översättning, Tomlinson som aldrig gjort vare sig en god eller en ond gärning på eget bevåg och vars själ bestod av trasor och remsor som han snappat upp från ivrigt läsande och därigenom varken fick plats hos Sankte Per eller Satan:
"Nej, så har jag hört", sade Tomlinson, "och sådant ett rykte ljöd,
och det har jag fått från en belgisk bok om en fransk markis, som är död."
Då Enander varnar för Thomas Manns tänkande som även "i vår tid" representeras av en elitär konservatism som framför "de grumligaste och mest fatala av idéer", ja då känner jag helt enkelt inte igen mig. Var finns ett sådant tänkande idag? De grumliga och fatala idéeerna förs idag fram med full kraft från alla politiska väderstreck.
Elitära konservativa finns knappast längre, i så fall möjligen på diverse kultursidor utan inflytande på omvärlden. (1)
Kapitlen om Canetti, där även Kraus förekommer, fläckas av irriterande småfel och bidrar knappast till någon djupare insikt i nobelpristagarens verk. (2) Enander fokuserar mycket på den problematiska posthumt utgivna fjärde delen av självbiografin utgiven under titeln Party im Blitz (Sv: "Party under blitzen".) Det är i och för sig viktigt efter som det är där Canetti skriver om sin exil i England med ingående porträtt av författare och kulturpersonligheter, en genre som han drivit till fulländning i de tidigare delarna av självbiografin. Redan där kunde han vara förhärande elak (t.ex. om Alma Mahler) men i "Party" blommar elakheten i en del fall ut på ett sätt som gör att man måste undra om det någonsin varit Canettis mening att publicera porträtten i detta skick. Speciellt gäller detta hans kapitel om Iris Murdoch. Men Enander blinkar inte ens inför de okaraktäristiska grovheter som förekommer i denna text.
Vid det här laget börjar jag att tappa tråden. Budapest är den "östeuropeiska" huvudstad som jag oftast besökt under mycket lång tid- i början som turist, senare huvudsakligen i tjänsten både för FN och Sverige, Jag har sett utvecklingen från benhård stalinism, över gulaschkommunism och "den gladaste baracken" i Sovjet, till tokmarknadisering och råkapitalism. Slutstadiet: den illiberala Orabanismen har jag inte upplevt personligen men daglig information från press och teve talar ju sitt tydliga språk. Jag hade gärna läst ett mera sammanhållet stadsporträtt av Enander, baserat på hans erfarenheter om hur staden förändrats. Jag hade också gärna läst en samling presentationer av ungerska författare - gärna sådana som inte är så välkända i väst. Jag får nu båda men upphackade och blandade med varandra på ett sätt som aldrig förenas till en helhet. Stora delar av texten skyms också av en slöja av ytlighet som ibland blir ganska irriterande.
En lång rad författarporträtt följer. En del ingående och med intressanta vinklingar (Rilke, Beril Malmberg, Peter Nàdas, Péter Esterházy), andra som verkar tillkomna huvudsakligen för att komplettera listan över ungerska författare (Kertez, Koestler, György Lukàcs). All interfolierat med delvis roande eller intressanta reflektioner över de många baden i Budapest eller det berömda Hotel Gellert. Berättelsen om mötet med en förvirrad kvinna på en bro är god läsning. Men det hela gör ett splittrat, fragmenterat, intryck och kräver att läsaren är beredd och förmögen att många gånger snabbt byta läsart och följa författarens hoppande mellan vitt skilda litterära genrer.
En anmälare av boken skrev: "Det täta i det tänkta i detta bokverk ger mångfacetterade apostroferingar som leder bort i tankespår vilka utvecklas till konstruktiva intellektuella byggen att fördjupa sig i, hart när omöjliga att smälta i en hast. Boken försätter läsaren i intellektuellt slagläge, spetsar med sin vassa vishet, bjuder på resa ut på litteraturens öppna hav där intrycken är många i oväntade möten med känslopassager som lynniga passadvindar där det gäller att hålla kursen."
En annan anmälare talade däremot om "ett splittrat intryck" där "det finns guldklimpar...,men läsaren måste själv vaska fram dem" och där "Längre essäer blandas med korta recensioner, flanörprosa, polemik och stycken som närmar sig novellformen. Stilen är helt enkelt ojämn; tonarterna alltför många. Som vore detta två eller flera ganska olika böcker som råkat bli en."
För den som i likhet med mig endast har en ytlig kunskap om modernare ungersk litteratur (3) kan Enanders bok fungera som en lämplig introduktion. För den som älskar Budapest och gärna velat delta i en stadsvandring i tid och rum hade en längre sammanhållen berättelse gett mycket mer.
(1) Den eventuellt intresserade kan läsa om Per Landins essäsamling Dieter Eckarts onda öga som jag skrev -kritiskt- om under rubriken Bjälken i ögat. Där kan man träffa en samling "elitära konservativa" och se vad deras tänkande ledde till. Men det var i en annan tid,
(2) En detalj: Enander beskriver Veza Canetti som en av Kraus mest hängivna beundrare som alltid satt på första bänkraden. Så var det nog men det framgår klart av Canettis texter att hon, i klar motsats till honom, kunde bibehålla en viss distans till Kraus. Enligt Canetti var hennes inställning "Kraus intresserar sig bara för sådant som håller hans vrede vid liv - hans vrede är storartad men den som inte redan har den inne i sig kan inte låna den av någon annan." När Canetti fick besöka henne blev han alldeles förskräckt över att se att hon hade Heines samlade verk i bokhyllan: "Kraus dansade oupphörligen på Heines grav" skrev en kritiker och Elias undrade hur hon vågade träda inför mästarens ögon om hon kanske just dessförinnan suttit och läst t.ex. Heines Französiche Zustände.
Veza kunde behålla distans och kritiskt omdöme. För Canetti själv tog det mycket lång tid innan han kunde frigöra sig från Kraus. (2007 skrev jag en längre text om Canetti och Kraus: Se gärna Kraus och Canetti - två elaka genier.)
(3) Claudio Magris är en författare som ägnas rätt mycket utrymme av Enander. Det slumpar sig så att Ragnar Strömberg just publicerat en kortessä om denne författare i DIXIKON (på svenska trots titeln).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar