Lotta, Boris och Godwin. Och Gustav.

"As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one."

Boris Johnson lär ha liknat EU med Hitler. The EU wants a superstate just as Hitler did enligt en artikel i The Telegraph. Ett vackert exempel på den s.k. Godwins Law (vars ursprungliga formulering citeras ovan) som säger att ju längre en diskussion varar desto större är sannolikheten för att en jämförelse med Hitler görs. En följdsats till lagen är att den som gör jämförelsen har förlorat och att vidare diskussion är meningslös.

Rätt skall emellertid vara rätt. Jämförelsen mellan EU och Hitler gjordes redan 2003 av det svenska miljöpartiets (vem annars?) dåvarande språkrör Lotta Nilsson-Hedström, Material på nätet finns naturligtvis inte kvar men hon lär ha citerat "Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer",

I en TT-intervju hette det:

TT: Hitler och Napoleon var diktatorer. Kan man jämföra dem med EMU?
L N-H:  Ja. Det handlar till exempel om Sveriges möjligheter att inlägga veto

Kritiken blev mycket hård och talröret fann sig föranlåtet att precisera "att hennes parallell inte omfattar Hitlers fascistiska tankegods".

Vad blir det kvar då kan man fråga sig.

En hundvänlig vegan som "gjorde tokiga saker"?  (Jmf Maud Olofsson här)

Men det här var länge sedan. Och kanske bara dumheter jämfört med Fridolins envetna vägran att se de övertramp som med jämna mellanrum poppar upp i hans parti som annat än "misstag" som vem som helst kan göra. Att en religiös fjant vill ha uppmärksamhet genom att vägra att ta kvinnor i hand är en sak, förre bostadsministerns långvariga balansgång, inklusive övertramp, på gränsen till islamismen är betydligt allvarligare.

En lång litania om Brexit

På Euroflarn publicerar jag en ganska lång text om Brexit och om varför det fortfarande vore den bästa lösningen.

Skynda alltså till inlägget: Vårt sorgespel är slut.

Lagen om alltings ....

Dagens Nyheter beskärmar sig för den dåliga kunskapen om EU också bland beslutsfattare, lärare och forskare i statsvetenskap och hänvisar till en offentlig utredning som visar just på detta. Det är dystert skriver DN. T,ex var det en stor majoritet av de tillfrågade som inte visste att EU:s två lagstiftande organ är Europeiska rådet och Europaparlamentet.

Tja. Nu är det dock så att "Europeiska rådet" är den samling av stats-och regeringschefer som utformar de politiska riktlinjerna  men inte deltar i lagstiftningsarbetet. "Europeiska unionens råd", i dagligt tal kallat Ministerrådet, består däremot av fackministrar från de nationella regeringarna och är den ena av EU:s två lagstiftande institutioner. (Webplatsen  http://www.consilium.europa.eu/sv/council-eu/ reder ut detta. "Europarådet" har f.ö.inget med EU att göra.)

Några uppmärksamma bloggare uppmärksammade detta och DN blev tvungna att publicera en rättelse.  Där framgår det också att det var hemmaredaktionen som självsvåldigt petat i Brysselkorrespondentens text som givetvis var korrekt från början.

Denna incident visar ju hur rätt utredningen om dålig kunskap hade.

F.ö   har jag efter långt uppehåll gjort ett kortare inlägg på Euroflarn med några spontana reaktioner på vad jag betraktar som rådsordförandens kapitulation för Cameron.

Allt väl ombord i det sjunkande skepet

Har äntligen kommit mig för att skriva en post på Euroflarn med rubriken Allt under kontroll på det sjunkande skeppet. Jag har egentligen aldrig bekymrat mig mycket för den s.k. "eurokrisen" (kanske mest därför att jag aldrig riktigt fattade vari den bestod) eller för "Greklandskrisen" (vars dimensioner var så små att den naturligtvis skulle lösas om det blev riktigt allvarligt  och för att "grexit" var ett komplett omöjligt alternativ). "Brexit" som ansågs och anses som en ödesfråga ser jag snarare som en win-winsituation. Det verkliga problemet enligt min mening var den ekonomiska stagnationen och de ökande sociala klyftorna, allt frambringat av en primitiv och föråldrad ekonomisk politik. Men opinionen mot denna politik växte sig allt starkare.

Medlemsländernas reaktioner på inströmningen av flyktingar från krigshärjade områden liksom från länder där möjligheterna till utbildning och arbete är obefintliga och deras sabotage av de åtgärder som Kommission och Råd beslutat om är av en helt annan dignitet. Det är här fråga om ett återfall i avgrundsdjup nationalism som en reaktion på och underblåst av invandringsfientliga rörelser med ideologi från vanlig patriotism till nyfascism. Alltså ett frontalangrepp på de värden som skapat den europeiska unionen och som vi gärna förknippar med en sekulär värdegrund baserad på upplysningens ideal.

När vi samtidigt ser att demokratifientliga rörelser dominerar i USA och Ryssland och att religion blivit en allt viktigare drivkraft för att attackera dessa värden finns det anledning att se mörkt på utvecklingen. Någon väsentlig motreaktion för att försvara demokrati, sekularism och öppenhet ser vi knappast. Yttersta höger och yttersta vänster må inbilla sig att man bekämpar varandra: i realiteten drar man åt samma håll. Avgrunden.

Om någon vill läsa litet mer kan ni alltså gå till Euroflarn. Om inte annat kan ni lyssna på Udo Jürgens, salig i åminnelse.

Kålrotsräknarnas triumf

Det känns svårt och futtigt att blogga mot bakgrunden av den apokalyptiska stämning som med tsunamins kraft brutit in över Europa de senaste månaderna och i en blink ödelagt så mycket av vad vi under decennier byggt upp och visat på ihåligheten i de värden som vi optimistiskt etiketterat som "europeiska" och trott vara en stabil grund för framtida utveckling. När detta skrivs är inte ens väpnade konflikter mellan "väst" och "öst" otänkbara -jag tänker på "incidenten" med Turkiets nedskjutning av ett ryskt stridsflygplan.

Mitt i den existensiella ovissheten finns det fortfarande personer som lägger ner mycket tid och digitalt bläck på att diskutera oväsentligheter. (1)  Rubriken till inlägget syftar på Gunnar Strängs föraktfulla beteckning på ekonomer som han inte tyckte om.(2) Nog lyssnade han på sina rådgivare i departementet och även på utomstående experter men när det kom till kritan gjorde han konjunkturbedömnigen själv genom att ringa upp en gammal fackkompis på SJ och höra sig för om utvecklingen på fraktmarknaden.

Men hela diskussionen om budgetunderskott, överskottsmål och utgiftstak är i egentligen bara ett gräl mellan kålrotsräknare.

It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Macbeth, Act V, Scene v)

Kostnaderna för flyktingmottagandet diskuteras hejvilt mellan politiker och journalister. Jag har redan tidigare skrivit om att merkostnaden för flyktinginströmningen är en nullitet som på intet sätt kan skada varken Sveriges ekonomi eller statens finanser. Ekonomistyrningsverket beräknar att den offentliga sektorns underskott kommer att öka från 1 % av BNP till 1.3 %  2017. EU:s budgetregler tillåter 3 %. Man har dessutom beslutat att tillåta överskridande av målet för extra kostnader betingade av flyktingkrisen. Eftersom Sverige skulle kunna låna upp vad som behövs till en obetydlig kostnad (eller egentligen gratis om man vågade sig på att låna i Riksbanken - enda hindret för detta är grovpopulistisk propaganda mot att "trycka pengar".)

Sveriges statskuld är f.ö. den lägsta inom EU-15 (dvs. exkl.östeuropa) med undantag för Luxemburg. Den uppgår till ca 45 %. Tillåtet enligt EU:s regler är 60 %. (Här är en intressant jämförelsetabell för det makroekonomiska läget mellan EU:s medlemslämder. Klicka på bilden för läsbar version.)

Från alla vettiga ekonomiska utgångspunkter kan alltså Sverige lugnt acceptera de ekonomiska konsekvenserna av flyktinginströmningen. En progressiv politik skulle t.o.m. kunna öka utgifterna för att snabbt producera bostäder och kraftiga åtgärder för utbildning och integration av flyktingarna.

Men så blir det naturligtvis inte. Kommunerna vill inte ha flera utlänningar än man absolut måste och det är lätt att hänvisa till bristande resurser. Eldunderstöd får man då från de "experter" och politiker som vägrar att acceptera den makroekonomiska verkligheten. Eller som kanske inte förstår vad det är frågan om.

Men skam den som ger sig. En skara debattörer med DN:s Johan Schück i spetsen tillsammans med professor  Lars "Än slank han hit och än slank han dit" Calmfors med KD-ledaren Ebba Bush Thor som comic relief  har kommit på att det finns något som heter "utgiftstaket" som definitivt hotas av merkostnaderna för flyktingmottagandet. Nu är "utgiftstaket" en självpålagd restriktion, konstruerad i ett helt annat konjunkturläge som kan ändras genom ett enkelt riksdagsbeslut om den politiska viljan finns. Det är en ren formalitet utan några som helst realekonomiska konsekvenser. Dessa bestäms ju till större delen av de storheter jag redovisat ovan ang.budgetunderskott och statsskuld.  Ebba och Lars tror att det skulle kunna påverka "marknadens förtroende" för Sverige negativt. Oklart vad detta i så fall skulle betyda och personligen är jag rätt övertygad om att "marknaden" har andra bekymmer just nu.

Liksom den allmäneuropeiska politiken nu är helt i händerna på  på osolidariska nationalister är alltså den svenska flyktingpolitiken i händerna på kålrotsräknare. Eller de fungerar kanske snarare som nyttiga idioter för en invandringsfientlig allmänhet och dess politiska representanter.


 1) Mera roande än allvarligt är kanske Folkpartiets självmordsförsök att döpa om sig till "Liberalerna". Bortsett från att det väl retar upp en del allianskamrater inom (c) och (kd) som nog anser sig ännu mer liberala så kommer naturligtvis många väljare att medvetet eller omedvetet associera namnet med den så grundligt diskrediterade "nyliberalismen" - en politisk rörelse som givit oss tokprivatiseringar, nedskärningar i vård, skola och omsorg, ett groteskt järnvägskaos, reducerat strandskydd och i stort sett eliminerat begrepp som ansvar och solidaritet ur samhällslivet. Men var så god: en upprensning i det svenska partilandskapet vore väl enbart välkommet.

2) Det finns många anekdoter om uppkomsten av detta uttryck. Följande är belagt. Under Strängs tid fanns en institution som hette "Ekonomiska planeringsrådet" i vilket han var ordförande. Medlemmarna var Sveriges ledande ekonomer och cheferna för näringslivets och fackföreningsrörelsens organisationer. Jag var själv några gånger föredragande  i rådet. Palme var inte formellt medlem men satt ofta med i samanträdena. Under en särkilt hetsig och förvirrad denbatt skickade Palme en lapp till Sträng med texten "Hur har du stått ut med det här i 18 år?" Sträng skickade tillbaks lappen med texten. "Förstår du nu varför jag kallar dem kålrotsräknare.". Ett annat bevingat uttryck från Sträng var "andens lättmatroser" varmed han avsåg dagspressens journalister. Huvudet på spiken kanske...

En statsmans död

En "Elbsegler" som blev Helmut Schmidts kännemärke

Helmut Schmidt har avlidit 95 år gammal. Kedjerökande in i det sista, alltid med en ny cigarett tänd på den gamla.

Med Helmut Schmidt försvinner kanske den siste av de stora europeiska statsmännen som var med och skapade det nya Europa ur världskrigets ruiner. Schmidt, Kohl, de Gaulle, Delors, Adenauer, Monnet, Spaak - de må alla ha haft sina svagheter och mörka sidor men de var statsmän och ledare med visioner som sträckte sig långt bortom dagspolitikens futtiga fejder.

Om Schmidts politiska gärning se Die Zeit: Wie geht das - ohne ihn ?  (eller senare: http://www.zeit.de/politik/2015-11/helmut-schmidt-nachruf-politiker, även i engelsk version). Schmidts senaste bok, naturligtvis utan spökskrivare,"Was ich noch sagen wollte" anmäldes nyligen på Dixikon. Om ni klickar på länken får ni också se Schmidt i den typiska mössa varav jag avbildat min egen ovan.

Det europeiska skymningslandet

Det har inte blivit många uppdateringar här och speciellt inte på Euroflarn på senaste tiden. Det känns snarast motbjudande att skriva även om  det europeiska samarbetet väl aldrig har stått i centrum till den milda grad som nu är fallet, även i Sverige. Men tyvärr är det alltså bristen  på och sabotaget av detta samarbete som står i centrum där medlemsländerna gör allt vad de kan för att undandra sig sitt gemensamma ansvar och den nationalism som i slutändan leder till fascism har blivit den allt överskuggande ideologin, praktiskt taget utan undantag. Schengensamarbetet som tillsammans med den gemensamma valutan hör till de absolut största framgångarna för EU har kollapsat. Överallt reses nya gränser och taggtrådsstängsel.

Högerextrema och fascismanstuckna partier går framåt över hela linjen. I många länder, nu också i Sverige, försöker de gamla partierna att förhindra väljarflykt genom att antingen "samarbeta" med de extrema eller genom att  delvis överta deras politik i ett försök att ge den ett mera demokratiskt ansikte. Allt genom historien välkända förlorarstrategier.

Flyktingkrisen har ju dessutom dolt andra allvarliga problem som finns kvar även om ingen verkar ha tid eller ork att tänka på dem.  Situationen med Grekland är på intet sätt löst och kommer troligen att bli akut igen. Utvecklingen går mot ett nej till fortsatt medlemsskap i UK och någon förnuftig strategi för att underlätta en "Brexit" finns inte trots att en sådan borde ligga högt på EU:s agenda. Den vanvettiga åtstramningspolitiken fortsätter att vara det yttersta goda även om ett allt större antal förnuftiga bedömare, ekonomer och politiker ifrågasätter det vettiga i denna inriktning.

Ett Frankrike med le Pen som president och ett USA under republikanskt styre ter sig allt sannolikare. (Enda sättet att undvika det senare vore väl om man verkligen nominerade Trump eller Carson som kandidat. I grunden desillusionerad vad  gäller den politiska mognaden i USA har jag ändå svårt att tro att någon av dem skulle kunna bli vald. En kandidat som t.ex. Rubio, i grunden lika extrem som de nämnda men mera polerad, skulle däremot ha goda chanser att "krossa socialismen" i landet.)

Trots allt vill jag passa på att hänvisa till en ledare i dagens Industri med titeln Camerons sak är inte Sveriges där  Sverige uppmanas att inte i alltför hög grad gå Cameron till mötes utan koncentrera sig på samarbete med exempelvis Frankrike och Tyskland. Ihåligheten i Camerons just redovisade "krav" reduceras också till sitt rätta värde. Att dessa åsikter inte kommer att sitta väl hos UK-groupies som Gunnar Jonsson, Katrine Marçal (Kielos), Carl Bildt och Mikael Damberg kan man ta för givet.

Off topic (lyckligtvis): I senaste laget (man stänger på fredag) vill jag rekommendera fotoutställningen "Vårt 80-tal" på S:t Paulsgatan 2. Någon ev. läsare kanske t.o.m. var med på 80-talet och minns husockupationerna t.ex. på Skaraborgsgatan och kvarteret Mullvaden. Mycket intressanta tidsdokument i form av bilder och videos. Avslutningsfest på fredag "med musik och dans" som det står på webbsidan. Intressant också för att man kan träffa tidigare ockupanter och demonstranter numera i tamare form som akademiker, mediafolk och artister men med samma brinnande ande.

En annan utställning som är värd att ses är öppen ända till den 17 januari, nämligen Olafur Eliassons "Verklighetsmaskiner" på Moderna Muséet. Det är en fantastisk rolig utställning av vad man vid mitten av förra århundradet brukade kalla "modern konst". Man ser den inte ofta utställd nu för tiden, senast minns jag utställningen "The World is Yours" på Louisiana 2009 (Min text: Fallfrukt) . På Centre Pompidou som brukade vara ett centrum för detta slags konst finns den numera såvitt jag kunnat finna endast representerad av en maskin av Tinguely som man kunde knäppa igång var 20:e minut.

Analysen av konstverken lämnar jag med varm hand åt andra (Gabrielle B.?) och nöjer mig med att rekommendera en trevlig upplevelse. Tag gärna med barnbarnen om sådana är för handen.

Den hycklande vägrarfronten

4 länder, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien  röstade nej till det förslag om obligatorisk fördelning av 120 000 flyktingar som antogs av EU:s ministerråd i tisdags.Finland avstod från att rösta eftersom regeringen är i klorna på de avgrundsextrema Sannfinnländarna.

I ett inlägg på Euroflarn Att bita den födande handen diskuterar jag denna brist på solidaritet och avsteget från de europeiska värdena.Visste ni att de 4 länderna tillsammans fick mer än 10 % av EU:s utgifter som understöd år 2013? Att Polen svängde i sista minuten kanske hade något att göra med att man kom att tänka på att man faktiskt får mer än 9 % av den samlade EU-budgeten i understöd vilket möjligen kunde tänkas motivera en viss solidaritet med övriga länder.

Men Slovakiens Fico tänker inte släppa in nåra muslimer i landet så länge han är premiärminister och Ungerns Orban skickar beväpnade soldater med tårgas till gränsen för att hindra flyktingar.

Läs mer på Euroflarn.

Hur kan vi få död på euron? (2)

Det var rubriken på ett inlägg  från 2012. Min slutsats var att det går nog inte trots tappra försök från högraste höger och vänstraste vänster och en del mitt emellan. Men nu efter allt hemskt som hänt och alla "kriser" är det kanske bättre läge? Jag gör en ny bedömning på Euroflarn med rubriken. Hotel California i Frankfurt.

Beklagligtvis visar det sig att den första bedömningen står sig än i dag och har t.o.m. blivit än bättre rotad. Den sällsamma koalitionen mellan Åkesson och Sjöstedt med instämmanden från Krugman och Andersson får nog hitta på något annat att enas om än eurons död.

"We are all just prisoners here, of our own device
And in the master's chambers, 
They gathered for the feast 
They stab it with their steely knives, 
But they just can't kill the beast "

Vi ses på Euroflarn.

Hall Of Shame - en överlägsen segrare

Med ett par dagars försening presenterar jag nu listettan i EU:s Hall Of Shame. Det fanns egentligen bara en person som ohotad kunde göra anspråk på denna plats.

Om  ni har synpunkter på listan eller skulle vilja lägga till eller ta bort några namn är ni  hjärtligt välkomna i kommentarerna.

Ett självklart val

Den här mannen gick inte att undvika i EU:s Hall Of Shame. Gärna hade jag försökt hitta någon originellare personlighet men lyckades inte.

Plats nummer 2 går alltså till...ja, vem annars?

En kvinna på listan

Även i EU:s Hall Of Shame måste det väl få finnas en kvinna även om dylika som regel inte släppts fram till de nivåer där man kan göra bort sig ordentligt. Nej, det är inte fru Merkel vi finner på plats nr 3 utan en helt annan iron lady.

Flera nedriga personangrepp

I vår Hall Of Shame för Europapolitiker har vi idag  skadeglädjen att presentera nummer 4 i ordningen. En man som aldrig missar en mikrofon eller en tevekamera.

Nedriga personangrepp på Euroflarn

På Euroflarn inleder vi nu en kortare serie kallad "EU- Hall Of Shame". Där uppmärksammar vi EU-politiker som utmärkt sig speciellt under den senast tidens alla kriser. Det skall bli en lista på fem personer. Idag presenterar vi nummer 5, en person som kanske något missvisande räknas in i denna grupp av europeiska politiker.

Ingen enighet om flyktingmottagandet

(Detta inlägg har även lagt ut på  Euroflarn)

EU:s inrikesministrar möttes i Luxemburg och kunde inte komma överens om ett system för att ta emot 40000 asylsökande som kommit till Italien och Grekland. De 40 000 är endast en bråkdel av alla flyktingar som under året tagit sig in i Europa, huvudsakligen från Nordafrika och Mellanöstern (Syrien).

Frankrike har stängt sin gräns mot Italien och just nu pågår kravaller vid gränsövergången i Ventimiglia  när Italien försöker att få de strandsatta flyktingarna att komma tillbaks in i landet i speciella bussar.

Det är ju fullkomligt orimligt att dessa problem skall lämnas åt Italien, Grekland och Malta enbart på grund av deras geografiska läge. Den europeiska solidariteten har satts på prov och fullständigt kollapsat.

Det starkaste motståndet kommer från de östeuropeiska länderna. Genom sitt medlemskap i EU har man kunnat frigöra sig från förtryck och ockupation. Att detta skulle förpliktiga dem till att visa någon form av solidaritet med andra medlemsländer är tydligen en helt främmande tanke.

Det grövsta hyckleriet kommer dock, som vanligt från England. Man har redan förklarat att man kommer att opt out från varje överenskommelse. Nu har ju den katastrofala situationen till stor del förorsakats av Englands illegala ockupationskrig i Irak tillsammans med USA.  Men notan får någon annan ta hand om.  Denna attityd har varit helt avgörande för Englands EU-politik där man bla. låter alla andra medlemsländer, inklusive exempelvis Grekland och Rumänien, betala en stor del av sin EU-avgift (Thatcherrabatten). Mr. Cameron håller just nu på med en kampanj för att tillskansa sig ytterligare fördelar och ännu mindre ansvar.

Även lilla Danmark var med i Irakkriget och liksom storebror vägrar man också att vara med om att ta hand om flyktingar.

Storheter som moral, ärlighet eller solidaritet förekommer naturligtvis inte i politiken vilket vi ju lätt kan se också i inrikespolitiken tex. i Sverige. Men någon gång blir det så grovt och och oförskämt att det är svårfattbart att man kan komma undan. Det förakt och den vämjelse som vanliga medborgare måste känna för de valda politikerna och deras institutioner kan väl i slutändan enbart leda till demokratins kollaps.

Uppdatering 17/6: På morgonen ser jag på Europas förmodligen bästa nyhetskanal, Euronews, hur polis (möjligen med hjälp av civilister) behandlar de strandsatta flyktingarna i Ventimiglia. Det är våld, nedbrottningar,  slagsmål och tvångsinkastande i bussar. De vill inte vara i Italien, Italien vill inte ha dem och Frankrike släpper inte in dem.

Skål!

Vilken är då min nästa?

Varje dag ankommer 200 - 250 flyktingar till Österrike från krigshärjade områden i Afrika och vad vi kallar Mellanöstern. De flesta är lyckliga över att ha lyckats få fast fot i Europa, om än utmattade och utmärglade. Nu hamnar man i en långdragen process efter vilken ett fåtal kommer att lyckas få politisk asyl, andra skickas tillbaka, ytterligare andra stannar kvar illegalt. Glädjen rinner så sakta ut i sanden och övergår i förtvivlan och hopplöshet. Åratal utan möjlighet till arbete eller utbildning med begränsa tillgång till hälsovård och sociala tjänster mal långsamt men säkert ner livsviljan hos de strandade.

Det första problemet blir det omedelbara omhändertagandet. Alla boenderesurser är uttömda och regeringen har sett sig tvungen att resa upp tältstäder för att ge åtminstone något skydd. De senaste dagarnas hällregn har förvandlat tältområdena till leråkrar. Tevebilderna kunde ha varit från Libanon eller Turkiet.

Regeringen försöker förtvivlat att åtminstone provisoriskt lösa situationen. En ljusglimt kom häromdagen när försvarsdepartementet förklarade sig villigt att ställa ett antal kaserner som inte längre behövdes till förfogande - ca 800 platser.

Ett harmfullt protestskri hördes omedelbart från de självsvåldiga provinsfurstarna som är vana att ha absolut makt över sina respektive Bundesländer . Ännu högre skrek dock borgmästarna, av alla politiska färger, i de kommuner som skulle beröras. Odemokratiska beslut över deras och befolkningens huvud! Och medborgarna själva skriker naturligtvis allra värst och högst.

Den ev. intresserade och tyskspråkige kan läsa vidare i t.ex. "Die Angst vor dem Flüchtling von nebenan" och en bit ner i en lägre artikel med rubriken "Der unwürdige Streit um Flüchtlinge." I ett övergivet hotell i Simmering samlas befolkningen med borgmästaren i spetsen och hotar att blockera tillfartsvägarna.

Sansade bedömare erinrar om hur hundratusentals flyktingar togs om hand i Österrike efter Ungernkrisen 1956, Pragkuppen 1968 och de senare Jugoslavienkrigen på ett föredömligt sätt som vann  allmänt internationellt erkännande.

Nu berättar jag inte detta för att hänga ut Österrike men det är

EU efter det brittiska valet

En blänkare: På Euroflarn skriver jag några preliminära reaktioner på det brittiska valet ur ett europeiskt perspektiv. Jag menar att det nu gäller att hålla en stiff upper lip och inte lyssna alltför mycket på UK-groupies som Gunnar Jonsson och Katrine Marçal...

Läs gärna: Ett EU utan England?

Upp till kamp!

I ett tiotal österrikiska städer hölls idag protestdemonstrationer mot TTIP, dvs. "frihandelsavtalet" mellan EU och USA. I Wien deltog ca 10000 personer och i Österrike totalt ca 20000.

Som ofta i Österrike var det trots det allvarliga uppsåtet mycket likt ett karnevalståg med vagnar, "flottar" och musik och dans. Bl.a. en gigantisk  trojansk häst, en ganska bra illustration till TTIP.

Också i andra europeiska städer demonstrerades mot avtalet. Såvitt jag kan se av dagspressen förekom dock ingenting i Stockholm - naturligt nog där bl.a. näringsministern tillsammans med Cameron och andra krävt ett fullständigt implementerande av den omstridda tvistlösningsmekanismen.

Argentina har genom liknade klausuler i NAFTA-avtalet tvingats att betala enorma belopp i skadestånd till US amerikanska firmor p.g.a  att energipolitiska beslut för att trygga försörjningen bedömts som "handelshinder".  Slovakien och Australien är andra länder som hotas av kraftiga skadestånd för politiska beslut utdömda av privata domstolar av den typ som föreslås i TTIP.

Nu är det kanske inte ett realistiskt scenario men antag att en svensk regering skulle besluta om ett förbud mot "vinster i välfärden" vilket ju faktiskt är ett politiskt krav från vissa håll.  Amerikanska företag i branschen skulle då omedelbart kunna stämma Sveriges regering inte enbart om de redan vore etablerade i Sverige utan enbart på grund av att ett sådant beslut vore ett hinder för dem att framdeles uppträda på marknaden. Den demokratiska processen har alltså fullständigt satts ur spel.

Beträffande läkemedel, livsmedel osv. gäller i Europa i huvudsak principen att företag måste kunna visa att de inte är hälsovådliga innan de får säljas på marknaden. I USA är däremot principen att man inte får förbjuda något förrän det bevisats vara hälsovådligt. Om detta säger Kommissionen i den enorma propagandavåg man släppt lös i sociala medier, främst Twitter, att "både EU och USA har stränga regler". Sant, men i ena fallet tillämpas reglerna inte förrän skadan redan är skedd.

Propagandan påstår även att avtalet skulle gynna produktion och sysselsättning i Europa. Fantasisiffror har nämnts. I realiteten finns det dock inga seriösa studier som belägger detta, tvärtom visar fler oberoende studier på att vinsten möjligen skulle kunna uppgå till någon halv procentenhet. Då är inte sociala skador inräknade. Handeln mellan USA och EU är till överväldigande del redan befriad från tullar och handelshinder. Kvarvarande hinder (t.ex. amerikanskt förbud mot oljeexport) kunde enkelt lösas genom överenskommelser ad hoc.

För den som eventuellt är intresserad har jag lagt upp ett antal sidor om avtalet och dess konsekvenser på Euroflarn. Högst upp i högermarginalen hittar ni länkar till 5  sidor som behandlar olika aspekter på avtalet. Artiklarna sammanfattas här.

Uppdatering 19/4: Jag ser att stora demonstrationer hållits i många europeiska städer, bl.a. i Helsinki, Bryssel och  -mycket stor-  München. Det verkar som om "den trojanska hästen" förekommit på många platser - en utomordentlig symbol för den systemförändring som TTIP och framför allt investeringsskyddsmekanismen ISDS skulle innebära. Min text här.

Från Sverige har jag inte ett några reaktioner. Näringsminister Damberg har ju redan stött förslaget om ISDS tillsammans med Cameron och andra frihetskämpar. DN toppar i stället med bl.a. priset på varm korv och en motorsågsmassaker.

Den internationella kvinnodagen

Vet inte om det är selektiv varseblivning eller ett faktum men det verkar på mig som om kvinnodagen i år observerats och kommenterats i mycket högre utsträckning än tidigare både i bloggar och massmedia. Bra så.

Vackra ord. Flammande appeller. Vem vill inte vara feminist en sån här dag? Men hur ser det ut bakom orden, bakom de lysande exemplen, bakom de  beundrande artiklarna och ordkonstnärernas och skönandarnas verbala piruetter. Nere i den tråkiga byråkratin. Där ändå de avgörande besluten fattas och inte i Aftonbladets kolumner som folk gärna tror.

Kanske kan det finnas anledning att erinra litet om hur en konkret och aktuell fråga rörande jämlikhet behandlats av de två senaste regeringarna, representerade av både män och kvinnor.

Läs vidare genom att klicka nedan. Det blir litet om TV också.

Euro för euro ger dyrare öl i Österrike

Tröst för ett tigerhjärta: att den ekonomiska politiken kan vara ännu virrigare på andra håll än i Sverige skriver jag om på Euroflarn. Se Kreativ finanspolitik.