Det första problemet blir det omedelbara omhändertagandet. Alla boenderesurser är uttömda och regeringen har sett sig tvungen att resa upp tältstäder för att ge åtminstone något skydd. De senaste dagarnas hällregn har förvandlat tältområdena till leråkrar. Tevebilderna kunde ha varit från Libanon eller Turkiet.
Regeringen försöker förtvivlat att åtminstone provisoriskt lösa situationen. En ljusglimt kom häromdagen när försvarsdepartementet förklarade sig villigt att ställa ett antal kaserner som inte längre behövdes till förfogande - ca 800 platser.
Ett harmfullt protestskri hördes omedelbart från de självsvåldiga provinsfurstarna som är vana att ha absolut makt över sina respektive Bundesländer . Ännu högre skrek dock borgmästarna, av alla politiska färger, i de kommuner som skulle beröras. Odemokratiska beslut över deras och befolkningens huvud! Och medborgarna själva skriker naturligtvis allra värst och högst.
Sansade bedömare erinrar om hur hundratusentals flyktingar togs om hand i Österrike efter Ungernkrisen 1956, Pragkuppen 1968 och de senare Jugoslavienkrigen på ett föredömligt sätt som vann allmänt internationellt erkännande.
Nu berättar jag inte detta för att hänga ut Österrike men det är
den verklighet jag möter i press och teve varje dag. Förmodligen är situationen liknande i andra europeiska länder - jag vet inte så mycket om Sverige i detta avseende. Konflikter uppkommer ju men ägnas inte så stor uppmärksamhet. SD:s uppsving får väl också ses i detta ljus.
Nu är alla politiska partier i Österrike -utom naturligtvis postfascistiska FPÖ- på det klara med situationen och nödvändigheten till snabba åtgärder. Men regeringen är som alltid.klavbunden av landets federala struktur. På regeringsnivå har konservativa ÖVP visserligen en klar linje men får svårt att göra något mot provinsfurstarnas vilja. SPÖ har det något bättre förspänt - visserligen protesterar även deras Landeshauptmänner och framför allt borgmästare högljutt men de har inte samma makt över partiet framför allt inte eftersom den mäktige chefen i Wien lojalt står på regeringspartiets linje. Wien för även en efter förhållandena generös flyktingpolitik.
På EU-nivå utspelas samma tragedi. Rika och mäktiga länder som Frankrike motsätter sig en rättvis fördelning av antalet flyktingar (England är inte ens värt att befatta sig med i sammanhanget) men framför allt de östeuropeiska länder som genom medlemskapet i EU fått möjlighet att lösa sig ur diktaturens förtryck och skapa drägliga förhållanden för sina medborgare visar sig i stort sett oförmögna att dela ett solidariskt ansvar. Till denna grupp får man, dessvärre, även räkna Finland som med den nya regeringen verkar ta ett ordentligt steg in i det självcentrerade nationalistiska lägret och göra sig beroende av ett rasistiskt anstucket parti.
Jag drar ett par slutsatser av skeendet. Den öppna politik som Sverige tillämpar ter sig human och värdig i ett internationellt sammanhang. Att de problem som skapas genom bristande förmåga att integrera den stora tillströmningen inte diskuteras är naturligtvis en allvarlig svaghet. Men den goda viljan genom partier och befolkningsgrupper kan inte förnekas och borde kunna vara grunden till en föredömlig utveckling.*
Den goda tanken att beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt har fått sig en allvarlig knäck. Schweiz har alltid varit ett varnande exempel. Den benhårda konservatism som rotfastheten i den inhemska tuvan alltid för med sig omöjliggör eller försvårar långsiktigare och vidsyntare lösningar av samhällsproblem.
Inom EU biter länderna sig envist fast i den fördragsfästa subsidiaritetsprincipen. Ett resultat ser vi nu i omöjligheten att få till stånd ett rättvist system för flyktingmottagandet. I dessa tider när nationalismen växer sig stark under hotet från de nyfascistiska rörelserna ter det sig dock otänkbart att börja fundera över det vettiga i denna princip. Men att begära att länder som Italien, Malta och Grekland av geografiska skäl eller Tyskland och Sverige av humanitära skäl skall fortsätta att axla huvuddelen av den börda som en alltmer accelererande flyktingström innebär ter sig också orealistiskt och kan bara leda till ytterligare upplösningstendenser -alternativ repressiv politik. Den i och för sig vettiga tanken att hjälpa till i flyktingarnas hemländer stupar ju också på den vettlösa åtstramningspolitiken eftersom enorma resurser skulle krävas.
Enklare då att bomba sönder båtarna.
* Den accelererande flirten med nyfascistiska SD, speciellt på lokal nivå är dock olycksbådande.
En intressant, saklig och skrämmande analys av situationen. En situation som har alla utsikter att förvärras. Globaliseringen gör att ekonomiska kriser, svält, terror och massakrer inte längre bara är lokala fenomen. Jag tror att vi bara har sett början av en utveckling som kommer att ställa frågor om humanitet och människovärde på allt svårare prov.
SvaraRaderaNågon gång kommer kanske ditt swiftska förslag på dagordningen.
Tack för din kommentar. Beträffande Österrike ser vi nu ett flertal exempel på hur privatpersoner eller hotellägare (t.ex. på vintersportorter där säsongen är över) erbjuder sig att ställa platser till förfogande men att de då aktivt motverkas av lokalpolitikerna som fruktar negativa reaktioner från ortsborna.
SvaraRaderaDet visar med allo oönskvärd tydlighet hur det kan bli fel när besluten skall tas så nära gräsrötterna som möjligt.
Sverige tar emot mängder av syrier, som lämnar sitt land på grund av regimens krig mot egen befolkning. I FN röstar Sverige troget med samma regim och med många andra diktaturer från vilka det kommer flyktingar till vårt land.
SvaraRaderaI veckan röstade Sverige och resten av EU-länder, för en syrisk resolution i WHO, som utpekade Israel som världens största - och enda - frörövare av brott mot hälsan.
Vem blir förvånad om samma länder röstar in Saudi Arabien som ordförande i FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter? De röstade ju in Iran i Kommittén för Kvinnors Rättigheter... Och under tiden kan vi ta emot fler iranier och kanske yemeniter också?
Jag följer inte längre Sveriges agerande i FN så jag kan inte kommentera dina observationer om röstningarna. Det verkar ju ytterst orimligt, FN:s olika kommittéer för mänskliga rättigheter har alltid varit ett dåligt skämt just pga av deltagande av länder som systematiskt missaktar dessa rättigheter.
SvaraRaderaMargot W. gjorde ju ett undantag då hon faktiskt attackerade Saudi men det ledde ju omedelbart till en massa kryperi och bortförklaringar från både regering och näringsliv. Så ekonomi trumfar mänskliga rättigheter alla gånger.
Men: det kan inte få påverka den akuta flyktingpolitiken. Om människor håller på att drunkna (bokstavligt så väl som bildligt) kan måste man göra vad man kan för att rädda dem, oavsett vad man tycker om anledningarna till deras belägenhet eller deras egna politiska eller religiösa åsikter. När rika och mäktiga länder smiter undan sitt ansvar är det bra att några försöker göra sitt bästa. Men att resurser (och vilja?) att lösa de problem som utan tvekan uppkommer saknas är ytterst allvarligt.
Minns ni (kanske för unga) vilket liv det blev när Palme talade om "satans mördare" och "diktaturens kreatur"? För min del skulle jag önska liknande tongångar mot Mellanösterns och Nordafrikas barbari i stället för den feghet och självcensur som praktiseras av politik och media. Om det inte gäller Israel förstås.
Jag håller med det mesta Du anför. Vill dock hålla Palme utanför. Romsons Auschwitz kom inte från ingenstans; Palmes Treblinka satte tonen.
SvaraRadera(En personlig parentes. Jag kom till Sverige som en statslös östeuropé. Min far anbefallde evig tacksamhet mot Olof Palme och hans parti och i det första valet som svensk medborgare röstade han mycket riktigt på (s). Det fortsatte han med så länge han levde, trots den oinbjudne Palmes hycklande tal i Storkyrkan 1983, som plågade honom mycket. Jag vill gärna förklara det med att för min leninistiske far, Olof Palme och hans socialdemokrati var den yttersta högergränsen han kunde sträcka sig till).
Flyktingsituationen är inte bara akut; den är kronisk. Så länge det finns reglerad invandring, kommer den inte att förändras. De, vars asylskäl (fattigdom, t ex) inte räcker till enligt gängse konventioner, kommer att försöka ändå, igen och igen. Enda sättet är helt öppna gränser och slopad migrationskontroll. Alla är välkomna. Vad händer sedan är en annan fråga.
Innan dess kan vi kanske fundera på vårt eget beteende? Ta exemplet Etiopien, som många av flyktingarna kommer från. Landet, som har nästan 100 miljoner invånare, går som tåget ekonomiskt med en BNP- tillväxt på c:a 10% om året. Om jag läser SIDA:s tabeller rätt, skickar Sverige en kvarts miljard kronor om året i bistånd till Etiopien. Så gör också EU från sin budget och EU:s medlemsländer vart för sig. Dessutom stödjer vi landet diplomatiskt, genom att för det mesta rösta med det i olika FN-organ. Vilka incitament har den etiopiska regimen att ändra sin politik? Varför skulle de?
Varför finns det hemlösa marockanska gatubarn i Stockholm? Därför att EU vill fiska i västsahariska vatten.
Så visst är situationen vårt fel. Men inte på det sättet Romson och många med henne inbillar sig.
Tack för din personligt hållna kommentar. Jag har egentligen ingenting att tillägga. Såg just att regeringspartiet tagit en storseger i valet i Etiopien...
SvaraRaderaDock: Tror knappast att pratkvarnen Romson inspirerats av Palme. Sådant där kommer helt automatiskt när hon öppnar munnen ;)