Efter P.D. James har nu också baronessan Rendell of Babergh avlidit, 85 år gammal. Jag tar mig friheten att citera vad jag 2009 skrev om Rendell:
"Även Ruth Rendell knallar på i åren.Hon är nu nästan 80 år - dvs. 10 år yngre än James- även hon baronessa (Rendell of Babergh). (Får vi se Camilla Läckberg som grevinna av Bohuslän?) Rendell är kanske mest känd för sin serie om kommissarie Wexford. Den började med ganska enkla "whodunits" men har utvecklats till intressanta romaner som skildrar och analyserar samtida problem inte minst genom Wexfords båda döttrar, den besvärliga feministen Sylvie och den framgångsrika skådespelarskan Sheila. Hennes absolut bästa böcker är emellertid de romaner där hennes standardfigurer inte förekommer. "Adam and Eve and Pinch Me " (2001) och "Thirteen Steps Down" (2004) är romaner som på ett visst sätt påminner om Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten." Det finns en kriminalhistoria i bakgrunden men det är fråga om skönlitterära romaner i ordens bästa bemärkelse som kan läsas flera gånger trots att man "vet vem som är mördaren"'.
Rendell är litet kul för svenska läsare eftersom hon gör åtminstone ett par referenser till Sverige. I "The Babes in the Wood" (2002) besöker både inspektör Wexford och en av de huvudmisstänkta Uppsala där Rendell gör en roande och lätt ironisk skildring av den svenska självmedvetenheten. I "Portobello" (2008) längtar en av huvudpersonerna till Kiruna eftersom det är både mörkt och kallt där.
Men precis som hos James innebär Rendells senaste bok ett visst steg tillbaka. Som alltid i sina historier är hon en mästare på att väva ihop en mängd personers historier och öden till en polyfoni av fraser som till slut förenas i en förlösande kontrapunkt (precis som hos Kerstin Ekman). Men en av de viktigaste personernas problem är smått bisarrt: han är "addicted" till en viss sorts chokladkarameller och inställer t.o.m. sitt planerade bröllop på grund av detta. Men även i "Portobello" får vi under en tid följa ett tiotal personers skiftande öden med beröringspunkter som är tillfälliga och obetydliga men vars historier mot slutet av romanen kommer allt närmare varandra och till slut - mot alla odds - förenas i en avslutning som faktiskt (den här gången) blir lycklig för de flesta utom för en person som mördas och hans mördare som hamnar i fängelse. Men så måste det ju vara i en kriminalroman."
Citatet är ur en text som också handlar om P.D. James och Donna Leon. För den som eventuellt är intresserad finns en länk här.
På sätt och vis uppskattar jag nog Rendell mer än James men det gäller de böcker hon skrev utan att använda sina standardpersoner. "Adam and Eve and Pinch Me", "Thirteen Steps Down" och "Portobello" är romaner som möter höga litterära anspråk med anspråksfulla psykologiska teckningar av huvudpersonerna och skildringar av engelskt vardagsliv men naturligtvis med en spännande kriminologisk twist.
En jämförelse mellan två böcker av Joyce Carol Oates och Ruth Rendell gjorde jag i den här texten. Om P.D.James i Den döende baronessan och Bekräftade fördomar. Om James självbiografi skrev jag under momentet "Sanctus" i "Min bokmässa". (Scrolla)
Det känns tomt. Några samtida författare av kriminalromaner med anspråk har jag inte lyckats hitta, särskilt inte på svenska.
Apropos det du skrev om samtida svenska kriminalförfattare av rang.. Du borde i så fall läsa Jan Myrdals senaste alster, "Sverige och den offentliga lögnen". Om än något vindlande föredrag ger han en ganska intressant förklaring som går ut på att svenska intellektuella inom naturvetenskaper (p.g.a. en tradition med protoindustrialisering på landsbygden, Bergslagen, myrmalmsupptagning ) har det bättre förspänt framför de inom humaniora, särskilt litteraturvetenskaperna, där man ännu sitter kvar i "Tänka fritt är stort, tänka rätt är större" för att citera skriften ovanför Uppsala universitets aula.
SvaraRaderahttp://www.kolumbus.fi/nya.argus/2015/04/Den%20intellektuelle%20och%20makten.html
Tack för din kommentar! Det krävdes en viss självövervinning för att frivilligt läsa Myrdal som jag brukar karaktärisera som "en parricid koloss på intellektuella lerfötter". Men jag följde din länk med roat överseende och tog del av den utflykt han tog oss med på. Inte minst för mötet med några "valbekanta" t.ex. Adler Karlsson som jag en gång mötte på ett "Stundenhotel" i Wien eller Chubas Bose som omtalades i entusiastiska ordalag av indiska och tyska kollegor, förmodligen av skumma orsaker...Intressant f.ö. att Myrdal kallar indierna för "icke-arier" - jag trodde de var själva "ur-arierna", men vad vet jag.
SvaraRaderaHan kan nog ha rätt i mycket det han skriver om "Den svenska lögnen." Men jag har ytterst svårt att acceptera M. som sanningssägare sedan jag med egna ögon och öron kunnat genomskåda de lögner han själv spred i sin bok "Den albanska utmaningen" med beundrande instämmanden av några representanter för den dåvarande kultureliten (som naturligtvis inte visste något om Albanien).
Jag skrev om mitt första besök i Albanien på: http://www.karlsson.at/texter/albania.htm och mina reflektioner på Myrdals bok på: http://www.karlsson.at/texter/myrdal.html
För något år sedan såg jag i ett svenskt teveprogram Jan Myrdal som expert på modelljärnvägar (något han också berör i det länkade inlägget). Ytterligare ett försonande drag.
Rendell hade en svensk mor vilket redovisas i runorna i brittiska medier men tigs om i de svenska minnesorden, bizarre bizarre
SvaraRadera@chaumont. Tack för denna upplysning, det visste jag inte. Det belyser ju referenserna till Sverige och framför allt "Kerstin Kvist" i "The Minotaur".
SvaraRaderaBengt: Sa man inte i Albanien om Stalin att han hade 70% rätt och 30% fel? (eller så var det Maos politik man hänvisade till). Andelarna är väl något liknande med Myrdal fast åt båda hållen beroende på ämnet han talar om.
SvaraRadera70% rätt och 30% fel är det reformistiska Kinas sätt att hantera Mao-tiden (eller ordagrannt 三分过七分功, 3 delar misstag och 7 delar meriter).
SvaraRadera