A walk on the wild side?

Här skriver jag en ganska lång drapa om två personligheter som i olika avsnitt av sitt liv och på olika sätt haft anknytning till Wien. Mycket olika människor men båda på något sätt typiska för livet i denna stad. Ödet har trasat sönder deras inre. Efter framgångar och popularitet tar ålder och sjukdom ut sin rätt. En blir omhändertagen, en i stort sett lämnad åt sitt eländiga öde.

Men mitt i allt finns en del frivoliteter: film och musik. Fritt associerat. Hoppas ingen tar illa upp.

Läs alltså nedan: Random walk i Hollywood, Buchenwald och Wien





Random walk i Hollywwod, Buchenwald och Wien


"Mai Zetterling är omöjlig att ignorera" skriver DN.  Jag vet inte det jag. Jag har ignorerat henne sedan 1962 då jag såg henne med Peter Sellers i Only Two Can Play på svenska med den helt missuppfattade titeln "Bara två kan leka så". Och skribenten i DN har också ignorerat hennes långa bana som skådespelerska, från "Lasse Maja" 1941 till "Morfars resa" 1993  med en imponerande rad Hollywoodproduktioner där emellan. Man har i stället koncentrerat sig på hennes pionjärinsatser som kvinnlig regissör med filmer som "Älskande par" och "Flickorna".

Rätt så, förmodligen. Men på den tiden såg jag aldrig filmer med sådana titlar. I stället minns jag Zetterling som kongenial partner till  Danny Kaye i "Knock On Wood", en av Danny Kayes roligaste filmer. Ingen verkar minnas Kaye längre och hans filmer visas aldrig trots att t.ex. The Inspector General (löst grundad på Gogols "Revisorn"), Me and the Colonel och för den delen The Court Jester skulle tåla att visas fortfarande.

I "Knock On Wood" förekommer en rysk spion vid namn Gromek som förgäves försöker få kontakt med Kayes rollkaraktär som dock inte fattar någonting utan tror att "Gromek" är ett ryskt hälsningsord.


Skådespelaren som gjorde Gromek hette Leon Askin. Mest känd blev han i USA som nazistöversten Albert Burkhalter  i en populär teveserie, "Hogans Heroes". Titta på bilden! Det var inte första gången han fick spela nazist och det förstår man ju.


Men. Askin hette egentligen Leo Aschkenasy och föddes i Wien 1907 som son i en strängt ortodox judisk familj. Men hans stora intresse var teatern och han försökte så gott det gick  att ta del av det rika teaterlivet i Wien. Han lyckades t.o.m gå igenom en folkhögskolekurs för en berömd skådespelare och 1926 fick han fast engagemang i avantgardistiska "Theater der Jugend". Väl där lyckades han komma in i Reinhard-Seminariet, än idag den mest berömda skådespelarutbildningen (DE) i det tyska språkrummet. Hans engagemang i Tyskland kom till ett brått slut vid Hitlers makttillträde och via Frankrike kom han till slut till USA, där han först fick arbeta som scenarbetare men 1942 blev medborgare och arbetade för arméns räkning. I USA fick han veta att båda hans föräldrar dött i koncentrationsläger.

Efter kriget tog hans karriär fart och han spelade teater men mest film i Hollywood, Tyskland och Österrike. Hans filmografi i IMDb upptar 136 olika titlar. Askin var en birollernas man där han ofta förekom just som tysk eller möjligen rysk litet komisk eller sinister figur, alltid övertygande.

1993 kom Askin till Wien för ett filmengagemang och stannade sedan där till sin död 2005, 97 år gammal. Han arbetade mycket och fick ett antal utmärkelser i och av den stad han tvingats fly från och faktiskt en park och en allmännyttig bostadsanläggning uppkallad efter sig och till slut en "Ehrengrab" - en alldeles speciell fast litet senkommen ärobetygelse i Wien. En kort biografi på engelska finns hos IMDb  och en längre på tyska i en judisk kulturtidskrift.

Den som ev. är intresserad kan här höra Askin läsa en dikt av Jura Soyfer som dog i Buchenwald, 28 år gammal.

I ett skakande reportage från ett judiskt ålderdomshem i Wien där Askin bodde mot slutet av sitt liv berättar han under några minuter om när nazisterna tog makten, om sina föräldrar som brändes i Lublin och om återkomsten till Wien som var mera påtvingad än önskvärd. Se minut 26:26. (Även övriga pensionärers öden och berättelser är värda att lyssna till. Allt på tyska förstås. Man grips av förtvivlan.)

Med allra största tvekan länkar jag nu till Askins framträdande i ett teveprogram kallat "Nette Leit Show" dvs. ungefär "Trevligt folk".  Man måste förmodligen vara fullt utbildad Wienare för att inte se programledaren, Hermes Phettberg, annat än som en "freak"  och den programserie som med stor popularitet gick i två år som annat än en "freak show". Men det är något som i högsta grad också hör till bilden av Wien så jag vågar mig ett par steg in på  banan.

En ganska lång artikel om Phettberg publicerades 2014 i Die Zeit med under rubriken ungefär "En skön människa i ett gräsligt fodral". Med sina 150 kilo, långa hår och allmänt ovårdade uppenbarelse betraktades han av tevepubliken ("Die Wiener Intellektuellen-Schickeria" ) med skräckblandad fascination. "Han blev en figur" skriver Die Zeit "som man ofta finner i Wien: betittad, föremål för medlidande och tolererad knasboll som man kan acceptera bara han inte kommer för nära." Teveserien tjänade egentligen huvudsakligen till att via inbjudna kända kulturpersonligheter ge Phettberg möjlighet att utveckla anekdoter om sitt depraverade leverne och sina sadomasochistiska eskapader till tevetittarnas skräckblandade förtjusning. Det var ingen tvekan om att det var programledaren som stod i centrum och att de inbjudna gästerna ofta hade svårt klara sig ur situationen. Men i detta låg naturligtvis ett visst underhållningsvärde.

Phettberg lever fortfarande men efter svåra sjukdomar och slaganfall i största elände. Den glittrande pseudointellektuella publik vars sociala och kulturella skenöverlägsenhet han erbjöd en narrspegel har naturligtvis för länge sedan glömt honom. Teveproducenten "ställde in honom som en kvast i sopskrubben" skriver Die Zeit.

Nåväl. Detta är ju en random walk  så vi kan ju sluta med något mera upplyftande och gå tillbaka till Danny Kaye. Sitt egentliga genombrott fick han i en radioshow 1941 med en sång där texten faktiskt lär ha skrivits av Brecht och musiken, i den mån den hörs, av Weill. 46 ryska kompositörer på 38 sekunder. Tydligen är det något i ryska språket som lockar till tungvrickning. Tom Lehrer försökte sig på genren i Lobachevsky. Mästarprovet är väl dock "The Elements", även om ytterligare några upptäckts sedan 1967:



Det var det.