10 nov. 2015

Det europeiska skymningslandet

Det har inte blivit många uppdateringar här och speciellt inte på Euroflarn på senaste tiden. Det känns snarast motbjudande att skriva även om  det europeiska samarbetet väl aldrig har stått i centrum till den milda grad som nu är fallet, även i Sverige. Men tyvärr är det alltså bristen  på och sabotaget av detta samarbete som står i centrum där medlemsländerna gör allt vad de kan för att undandra sig sitt gemensamma ansvar och den nationalism som i slutändan leder till fascism har blivit den allt överskuggande ideologin, praktiskt taget utan undantag. Schengensamarbetet som tillsammans med den gemensamma valutan hör till de absolut största framgångarna för EU har kollapsat. Överallt reses nya gränser och taggtrådsstängsel.

Högerextrema och fascismanstuckna partier går framåt över hela linjen. I många länder, nu också i Sverige, försöker de gamla partierna att förhindra väljarflykt genom att antingen "samarbeta" med de extrema eller genom att  delvis överta deras politik i ett försök att ge den ett mera demokratiskt ansikte. Allt genom historien välkända förlorarstrategier.

Flyktingkrisen har ju dessutom dolt andra allvarliga problem som finns kvar även om ingen verkar ha tid eller ork att tänka på dem.  Situationen med Grekland är på intet sätt löst och kommer troligen att bli akut igen. Utvecklingen går mot ett nej till fortsatt medlemsskap i UK och någon förnuftig strategi för att underlätta en "Brexit" finns inte trots att en sådan borde ligga högt på EU:s agenda. Den vanvettiga åtstramningspolitiken fortsätter att vara det yttersta goda även om ett allt större antal förnuftiga bedömare, ekonomer och politiker ifrågasätter det vettiga i denna inriktning.

Ett Frankrike med le Pen som president och ett USA under republikanskt styre ter sig allt sannolikare. (Enda sättet att undvika det senare vore väl om man verkligen nominerade Trump eller Carson som kandidat. I grunden desillusionerad vad  gäller den politiska mognaden i USA har jag ändå svårt att tro att någon av dem skulle kunna bli vald. En kandidat som t.ex. Rubio, i grunden lika extrem som de nämnda men mera polerad, skulle däremot ha goda chanser att "krossa socialismen" i landet.)

Trots allt vill jag passa på att hänvisa till en ledare i dagens Industri med titeln Camerons sak är inte Sveriges där  Sverige uppmanas att inte i alltför hög grad gå Cameron till mötes utan koncentrera sig på samarbete med exempelvis Frankrike och Tyskland. Ihåligheten i Camerons just redovisade "krav" reduceras också till sitt rätta värde. Att dessa åsikter inte kommer att sitta väl hos UK-groupies som Gunnar Jonsson, Katrine Marçal (Kielos), Carl Bildt och Mikael Damberg kan man ta för givet.

Off topic (lyckligtvis): I senaste laget (man stänger på fredag) vill jag rekommendera fotoutställningen "Vårt 80-tal" på S:t Paulsgatan 2. Någon ev. läsare kanske t.o.m. var med på 80-talet och minns husockupationerna t.ex. på Skaraborgsgatan och kvarteret Mullvaden. Mycket intressanta tidsdokument i form av bilder och videos. Avslutningsfest på fredag "med musik och dans" som det står på webbsidan. Intressant också för att man kan träffa tidigare ockupanter och demonstranter numera i tamare form som akademiker, mediafolk och artister men med samma brinnande ande.

En annan utställning som är värd att ses är öppen ända till den 17 januari, nämligen Olafur Eliassons "Verklighetsmaskiner" på Moderna Muséet. Det är en fantastisk rolig utställning av vad man vid mitten av förra århundradet brukade kalla "modern konst". Man ser den inte ofta utställd nu för tiden, senast minns jag utställningen "The World is Yours" på Louisiana 2009 (Min text: Fallfrukt) . På Centre Pompidou som brukade vara ett centrum för detta slags konst finns den numera såvitt jag kunnat finna endast representerad av en maskin av Tinguely som man kunde knäppa igång var 20:e minut.

Analysen av konstverken lämnar jag med varm hand åt andra (Gabrielle B.?) och nöjer mig med att rekommendera en trevlig upplevelse. Tag gärna med barnbarnen om sådana är för handen.

6 kommentarer:

  1. Du är så ung, Bengt. Inte visste jag att du brann för husockupanter. Men där finns väl då min gamle vän Peter Tucker, och min bekant, Marika Lagercrantz, kan jag tro.

    Har ännu inte sett utställningen på Moderna. Lever i skrivarisolering, som nog bör brytas inom kort. Men då jäklar!

    SvaraRadera
  2. Sannerligen mörka tider. I krisen prövas om alla EU-länder verkligen är villiga att bära bördan av att ingå i en gemenskap, inte bara ta för sig av fördelarna. Vi kan få se ett betydligt mer sammansvetsat EU när stormen har lagts sig - mycket möjligt ett betydligt mindre EU.
    Och vad gäller Brexit, ge inte upp hoppet om byråkraterna! En plan B brukar utarbetas för alla scenarios men det vill de aldrig erkänna för det kan ses som att man har accepterat scenariot som fait accompli. Själv kan jag inte se hur UK skulle kunna stanna kvar när det har drivits så här långt, skulle kräva en grundläggande politisk omvälvning i London. Kanske flyktingkrisen pressar ut Norge, Schweiz och Östeuropa i ett återupplivande av Efta?

    SvaraRadera
  3. @Gabrielle: Det vore mycket att diskutera om det meningsfulla i att göra uppror. Det berömda kvarteret "Mullvaden" på Krukmakargatan blev -efter ockupation och avhysning- lyxrenoverat och senare ombildat till bostadrätter. Föreningen heter i dagens läge "Ockupanten."

    Ironiskt nog hålls utställningen i ett John Mattsonhus där just den process pågår som en av deltagarna kritiserade (förmodligen utan att känna till situationen). Ägaren har rymt ut huset, skall starta en kyxrenovering (enligt flera bedömare helt onödig) och naturligtvis kraftigt höja hyrorna. Utställningen borde kanske avslutas genom att arrangörer och deltagare gick ut och ockuperade huset! Men jag tror knappast att det blir så.

    Det verkade f.ö.råda konsensus on att någon vettig bostadspolitik inte gick att föra i Stockholms innerstad ("innerstan är död"sa en deltagare) utan man fick hoppas på ytterområdena. Men såvitt jag vet håller dessa ppå att antingen gentrifieras eller ghettoiseras - inte mycket hopp där heller.

    SvaraRadera
  4. @Ylva. Jag har också bollat med tanken på ett EFTA rediviva dock kanske med ett annat medlemsskap. UK, Sverige, Island och kanske Norge t.ex. Schweiz satsar nog på samarbete med EU och för östlönderna skulle väl status quo ge en mycket bättre utdelning finansiellt sett vilket verkar vara vad man huvudsakligen strävar efter.

    Btrf Brexit läser jag stämningen just nu som om ledande EU-länder verkar vara villiga att ge britterna en hel del av vad man vill ha medan den inhemska opinionen knappast nöjer sig med vad man uppfattar som småsmulor. Flyktingsituationen -trots att den inte drabbat själva UK- är ju lätt att använda för att skrämma upp opinionen.

    Vad som kommer att hända i Frankrike och Holland tror jag blir avgörande för EU:s framtid.

    SvaraRadera
  5. Olof Å20:03

    Apropå de senaste händelserna, som har en hel del bäring på den här diskussionen, så kan jag rekommendera den här diskussionen om IS i Hufvudstadsbladet:

    http://hbl.fi/nyheter/2015-11-15/778353/irakexpert-desperat-tappar-mark

    Hittills verkar de flesta tänkt i omvänd riktning, att attackerna visar på styrka hos organisationen. Men om det inte är så och den gradvis försvagas får man väl hoppas att det finns planer för vad som då kan dyka upp och hur den fortsatta situationen i Syrien ska hanteras.

    SvaraRadera
  6. @Olof Å. Tack för kommentar och länk. Intressant perspektiv men jag har mina tvivel om att deras strategi är ett resultat av svaghet. Snarare är det väl ett tvåfrontskrig som intensifierats.

    SvaraRadera