Den internationella kvinnodagen

Vet inte om det är selektiv varseblivning eller ett faktum men det verkar på mig som om kvinnodagen i år observerats och kommenterats i mycket högre utsträckning än tidigare både i bloggar och massmedia. Bra så.

Vackra ord. Flammande appeller. Vem vill inte vara feminist en sån här dag? Men hur ser det ut bakom orden, bakom de lysande exemplen, bakom de  beundrande artiklarna och ordkonstnärernas och skönandarnas verbala piruetter. Nere i den tråkiga byråkratin. Där ändå de avgörande besluten fattas och inte i Aftonbladets kolumner som folk gärna tror.

Kanske kan det finnas anledning att erinra litet om hur en konkret och aktuell fråga rörande jämlikhet behandlats av de två senaste regeringarna, representerade av både män och kvinnor.

Läs vidare genom att klicka nedan. Det blir litet om TV också.



Jag tänker på den diskussion ang. kvinnor i börsnoterade bolags styrelser som pågått i EU sedan en tid tillbaka. Redan 2013 förstärkte EU-parlamentet ett kommissionsförslag med ett krav på lagstiftning som  även kunde innehålla krav på kvotering om medlemsländerna inte gjorde tillräckliga framsteg för att nå målet om 40 % år 2020.  Parlamentet antog resolutionen med överväldigande majoritet (478 mot 148 röster). Det innebar att även högergrupperna i stor utsträckning röstade för resolutionen. Utom i den svenska gruppen då. Socialdemokrater och miljöpartister röstade för medan allianspartierna man- och kvinnogrant röstade emot (även sådana profiler som Marit Paulsen och Cecilia Wikström). Sällskap fick man av det olycksaliga Pipipartiet och den enda kommunis..vänsterpartisten Mikael Gustafsson som inte heller ville ha några skärpta krav på börsbolagen.

Högermannen Christofer Fjellner röstade dock "ja" men angav i ett särskilt yttrande att han i hastigheten råkat trycka på fel knapp. Kanske gällde detta även Marit Paulsen fast hon ingenting sade . Att fru Bildt visste vad hon tryckte kan man dock räkna med.

Nåväl. Resolutionen antogs ju med överväldigande majoritet så nu borde väl något hända. Men då hade man inte räknat med Rådet som ansåg att det behövdes "further work and political reflection" och därmed uppsköt frågan ad infinitum.  Sverige tillsammans med bl.a. England och en rad östeuropeiska stater ledde oppositionen mot Parlamentets förslag och fick alltså sin vilja igenom.

Men skam den som ger sig. Ett italienskt kompromissförslag lades fram där 40 % gränsen kvarstod men ett resultat på 25 % år 2018 skulle räknas som "godkänt".  Den nya regeringen var beredd att stödja kompromissförslaget men i den borgerligt styrda EU-nämnden gick man emot och Sverige fick alltså gå på nejlinjen även denna gång. Såvitt jag vet har ännu inget beslut fattats men under tiden har både Finland och Tyskland antagit liknande lagstiftning och Sveriges jämlikhetsminister förutspått ett lagförslag 2017 (trots att hon alltså varit tvungen att motsätta sig detta i Rådet  ;)  )

Så ser det alltså ut när det gäller allvar. Vackra ord och eldande paroller om glastak gäller inte mycket då och alla de tappra skribenterna i kvällspressen har ägnat sig åt mera läsarvänliga frågor.

....

Österrikisk TV har den senaste tiden visat en serie ytterst intressanta och välgjorda program om starka kvinnor och deras öden. Bertha von Suttner (som avhånades av sin samtid som Friedensbertha) vann efter ett hårt och prestationfyllt liv i strid mot tidens konventioner till slut både erkännande och ära. Men Marie Curie, med två Nobelpris och en likaså nobelprisad dotter, blev ett offer för den "radioaktivitet" hon både upptäckt och givit namn åt. Sophie Scholl, gymnasisten i München som tillsammans med sin bror och ett antal likasinnade delade ut flygblad som attackerade nazismen utifrån en kristen och borgerlig ståndpunkt avrättades tillsammans med sina kamrater i Die weisse Rose.  Clara Immerwahr, Tysklands första kvinnliga doktor i kemi, bidrog i avgörande grad till upptäckten  av ammoniaksyntesen men tog sitt eget liv när hon upptäckte att hennes man (som senare också fick Nobelpriset) utvecklat en giftgas som tog livet av 5000 allierade soldater vid Ypres. (Läs gärna min text Clara Immerwahr om ni inte gjort det. Där finns också en fin dikt av en oväntad författare.)


Länknot: Jag har inte länkat ovan till den mängd dokument som finns. En viss genomgång med flera länkar finns i min tidigare text Ont om kompetenta kvinnor? Här finns en timeline för vad EU anser att man gjort i frågor om könsolikhet. Och här är Kommissionens häpnadsväckande information om hur Europe is cracking the glass ceiling. Eftersom det huvudsakligen är resultatet av vad konservativ/reaktionära mansdominerade regeringar tycker är det väl snarast fråga om att putsa glaset ordentligt så att det inte syns så väl.

Second thought not: Man kan ha olika uppfattningar om kvotering. Jag har själv länge varit i beslutsposition i en organisation med stränga kvoteringsregler dock icke för kön utan för nationalitet och vet av bitter erfarenhet hur besvärligt det kan bli. Men att tro att det inte skulle finnas kompetenta personer inom en grupp som omfattar ca 50 % av mänskligheten förefaller vara en mycket underlig verklighetsuppfattning.