Hansans drottning

Marienkirche. Dit Bach gick till fots
från Thüringen för att höra Buxtehude.










Lübeck, den centrala punkten för det mäktiga Hansaförbundet som i flera århundraden behärskade handel och sjöfart på Östersjön och stora delar av Nordsjön, ger än i dag ett yttre intryck av solid trygghet grundad på Luther och borgerliga dygder. Saltmagasinen vid Obertrave där salt från Harz lastades om för transport till det sillfiskande Sverige står kvar. De väldiga timmerupplagen på kajerna  vittnar ännu om livliga förbindelser norrut liksom gaveln till vad som en gång var svenska kyrkan men numera är ett profant bostadshus. En mängd båtar och skepp trängs i hamnen och faktiskt också en och annan kogge, Hansans typiska lastfartyg, låt vara byggd i nutid och huvudsakligen använd för turist-och feständamål.  Den gamla staden som bombarderades sönder under andra världskriget har pietetsfullt byggts upp och de enhetliga (mer eller mindre) fasaderna som speglar sig i vattnet längs Untertrave drar betraktaren direkt in i Medeltiden.

Speciellt gäller detta en morgon när Mariakyrkans klockor bullrar ut sin sång. Men det skulle krävas en Strindberg för att beskriva ackompanjemanget från S:t Petri, S:t Jacobi, Domen och S:t Ägiden. Jag vet inte om Thomas Mann eller Heinrich Böll  skrivit om klockorna i Lübeck eller om Herbert Frahm tänkte på dem när han som Willy Brandt besökte Mosebacke eller kanske läste Röda Rummet. Men de är endast ett par av de kulturella och politiska personligheter som präglat staden och vars intryck än i dag är ytterst påtagliga.

Men trots detta är musiken kanske det mäktigaste med Lübeck. I sjuttonhundratalets början vandrade den unge Bach till fots från Thüringen till Lübeck för att lyssna till, och möjligen ta lektioner av Buxtehude (född i Helsingborg!). Buxtehude var jämte Jan Pieterzoon Sweelinck ("Fantasia op de manier van een echo") den främste företrädaren för den nordtyska orgelskolan  Vackrare, enklare, klarare musik finns inte och -för att säga som Sergel i ett annat sammanhang- "ta mej tusan jävlar en stråle av det himmelska ljuset".

Men ingen orgel i kväll. Vi vandrar vidare. Från S:t Petri (som f.ö. inte har några klockor) hörs sång. På affischen utanför ser vi att dagen efter bjuder på en konsert med Verdi och Wagner. Kyrkan är, säger en skylt, "geschlossen". Dock är glasdörrarna öppna, vi smyger oss in och från bänken längst bak kan vi njuta av hur två körer från Lübecks universitet repeterar.

Allt nog. Vi avslutar kvällspromenaden med att hälsa på en gammal kompis, just vid Marienkirche. Kanske en del av er känner igen honom, andra kanske inte. Här sitter han för att erinra om hur han blev arg när man började bygga Marienkirche och försökte rasera bygget. En klok byggmästare sade då till honom "Herr Teufel, låt det som är byggt stå kvar" och föreslog att man i stället tillsammans skulle bygga en vinstuga mitt emot kyrkan. T. nappade på anbudet eftersom han visste att han fått många själar genom sådana inrättningar, hjälpte till att bygga kyrkan färdig och deltog sedan i bygget av en vinstuga mitt emot. Den står där än idag (liksom kyrkan).

(Se också "Totentanz" från 2010.)

Där slog vi oss ner och avnjöt en (liten) Holsten Bier. Gott, men inte lika gott som det "Lücksche Bier" som fanns att få för mycket länge sedan när Lübeck fick representera det fascinerande utlandet för en liftande gymnasist från det icke sönderbombade Sverige.

(Lübeck 2013 06 30)