Unsere Mütter, Unsere Väter

(I början av juni visades i svensk teve  en tysk miniserie om andra världskriget under 
den fullkomligt  meningslösa titeln "Krigets unga hjärtan".  Jag samlade då en del material
som jag tänkt skriva om men det blev av olika anledningar inte av. Trots att det nu är
väldigt sent och serien troligtvis fallit ur tevetittarnas minne försöker jag ändå
att sammanfatta mina intryck här eftersom diskussionen kom att omfatta viktiga och
komplicerade sammanhang.

Även den tyska titeln, som jag använt i rubriken, är väl missvisande? Rimligtvis borde
det väl ha rört sig om far- och morföräldragenerationen? )

OBS: Fotnoterna är viktiga och finns nedanför inlägget. Eftersom Blogger tyvärr inte har någon funktion för länkar till och från fotnoter har jag dessutom lagt upp dem på en särskild sida här och länkat dit från varje nothänvisning. Den som vill kan alltså klicka på siffran för nothänvisningen och komma till den sidan och sedan använda en "tillbaka"-funktion för att komma tillbaks hit.



Den tyska tredelaren fick i Sverige odelat positiv kritik (i den mån den överhuvudtaget diskuterades). I andra länder var debatten desto hetare.

Endast en avvikare har jag hittat men det är å andra sidan en person som verkligen vet vad han talar om. I Aftonbladet skrev Jens Christian Brandt. Han ironiserar över det kritiklösa mottagandet i Sverige speciellt över uppfattningen att "en sjuttioårig tystnad bryts" med filmen och att vi för första gången får se hur "vanliga" tyskar upplevde kriget och nazitiden. Men det är ju inte alls sant. Huvudmotivet i filmen är hur 5 kamrater dras in i kriget och förråas och delvis förvandlas till monster. En enda nazistisk skurk förekommer i filmen, en SS-officer som ensam får spela rollen av det onda. De fem kamraterna verkar inte ha haft en aning om hur det stod till i Tyskland och vart man var på väg förrän krigslyckan i Sovjet började vända sig. Brandt påpekar: "När tv-serien tar sin början, sommaren 1941, har de levt åtta och ett halvt år under vajande hakkorsfanor. De måste, rimligen, ha haft nazistiska lärare i skolan och på fritiden suttit kring Hitler-Jugends lägereldar.

Men nej, i serien är de inte det minsta indoktrinerade utan umgås glatt med judiska vänner och dansar till förbjuden amerikansk swingmusik." (1)

För SS-officeren går det bra. Civilklädd jobbar han efter kriget i ett fint kontor hos en fet, osympatisk, cigarrökande amerikansk besättningsofficer. "Dom behöver min sakkunskap" förklarar han glatt. Filmens budskap är klart: krigets segrare tar hand om skurkarna men låter de "vanliga" hederliga tyskarna lida ute i kylan.

I en annan artikel i DN skriver en Gunnar Jonsson under rubriken "Tyskar offrar inte historien" där han
vänder sig mot den kritik som hävdat eller åtminstone antytt att filmen försöker "förringa Tysklands skuld". Jonsson skriver med rätta om hur Tyskland, i motsats till en del andra länder, "tar andra världskriget och nazismen på så stort allvar, och vakthållningen mot historierevisionism är rigorös." Jonsson menar, liksom Brandt, att det vore grundfalskt att påstå att det varit tystnad om nazismen och kriget i Tyskland: vad man gjort för att upparbeta det förflutna är storartat och står i skriande kontrast mot vad som skett exempelvis i Österrike (framför allt), Italien, Finland, Japan och Ungern för att nämna några. (För grundliga genomgångar av allt detta se Henrik Arnstads böcker Skyldig till skuld  (min anmälan och diskussion här) resp. Älskade fascism. ).

Jonsson erinrar om den terror också oskyldiga tyskar utsatts för t.ex.genom sänkningen av flyktingfartyget Wilhelm Gustloff  (2) och terrorbombningen av Dresden (och andra städer).

Det är inte svårt att hålla med Jonsson i dessa avseenden. Men problemet är att han tycks betrakta teveserien som ett led i "vakthållningen mot historierevisionismen" och de fem kamraterna, trots sina delvis avskyvärda handlingar, som offer snarare än som gärningsmän. Vad skulle de ha gjort frågar filmen. Och tittarna förväntas rannsaka sig själva och fråga sig: vad skulle jag har gjort?

Der Spiegel online publicerade en ganska lång artikel med rubriken "Our Mothers, Our Fathers': Next-Generation WWII Atonement." (på engelska). Artikeln är en intressant genomgång av det historiska skeendet och också av andra filmer som anses relevanta i sammanhanget. Det är aningen svårt att greppa vad som är huvudbudskapet i artikeln men med avseende på "Unsere Mütter..." citeras med gillande ett yttrande från en av de ansvariga för den berömda Wehrmachtutställningen: ""The war is no machinery," ... "but a space in which individuals make decisions."  (3)  De fem protagonisterna kan alltså inte frias för sina gärningar. De unga generationerna  i Tyskland är väl informerade och har kunskap om vad som hände under nazitiden men saknar förmågan att förknippa detta med sina egna föräldrar eller far-och morföräldrar.  (4) Den här serien skulle alltså hjälpa till att öppna deras ögon  och visa att nazister och krigsförbrytare inte var några overkliga monster från en annan planet utan vanliga människor som de själva och deras föräldrar.

Det hette länge om Tyskland att landet var "en ekonomisk jätte men en politisk dvärg." Nazitidens och krigets mörka historia förhindrade länge landet att göra sin röst hörd på den utrikespolitiska eller europeiska scenen. Inget land har så målmedvetet och effektivt försökt upparbeta sin historia som Tyskland. I takt med det fortsatta ekonomiska uppsvinget och givetvis återföreningen har dock landet växt till en stormakt på det europeiska men även på det globala planet. Förståeligt -och uppmuntrande- nog har detta lett till en ökad självmedvetenhet  och ambition att påverka och ta ansvar också i internationella sammanhang.

År 2003 inledde den socialdemokratiske förbundskanslern Schröder en serie arbetsmarknads- och socialreformer, numera kända under samlingsbegreppet Harz IV, som innebar omvälvande förändringar på arbetsmarknaden och i det sociala systemet. Vi kan inte gå in på detaljer här (se bl.a. artikel i The Guardian här). Reformerna är till i dag mycket omstridda men har utan tvivel bidragit till den s.k. "interna devalvering" som skett i Tyskland och som innebar att (relativt konkurrentländerna) sänkta lönekostnader bidragit till en kraftig stärkning av Tysklands internationella, främst europeiska, konkurrenskraft. De ekonomiska framgångarna har givetvis stärkt Merkelregeringarnas självsäkerhet och som vi vet drar man sig inte längre för att kräva allt hårdare tag i andra EU-länder, livligt påhejade av en inhemsk opinion som alltför väl minns de påfrestningar som arbetsmarknadsreformerna fört med sig.

Problemet är att den politik de konservativa regeringen vill se i (alla) andra länder är en hopplös kvarleva grundad på minnen från mellankrigstiden, Weimarrepubliken och den galopperande inflationen. Den österrikiske författaren Robert Menasse talar om "tyskarnas fixa idé" att all finanspolitik måste inriktas på inflationsbekämpning "eftersom inflation leder till Hitler."  "Sedelpressen är för tyskarna en maskin där man lägger in papper och ut kommer en Hitler." (5)  I kraft av sin ekonomiska maktställning försöker man genomdriva denna tes med känt resultat i Sydeuropa.

Den förtvivlade ekonomiska situationen i ett antal länder har naturligtvis lett till protester och manifestationer. Ofta har Tyskland, och speciellt fru Merkel, utmålats som huvudfienden, den som har tryckt på de fattigare länderna sina sparprogram och nedskärningar. Givetvis har missnöjet också fått överdrivna och smaklösa uttryck: den tyska regeringen och förbundskanslern avbildas som ockupanter och får nazistämpeln på sig i text och karikatyrteckningar.

Den fråga som mera sansade bedömare kanske ställer sig är om tysk revanschism, eller snarare relativisering av krigstiden, trots allt långsamt börjar att spira. Kritiken mot teveserien kan sättas in i det sammanhanget. I Polen publicerar en tidskrift under rubriken "Historieförfalskning" en osmaklig bild av Merkel som lägerfånge. Budskapet är klart: genom att framställa den polska befrielserörelsen som extremt antisemitisk och en av de tyska soldaterna i en offerroll försöker man att vältra bort skulden. (6)

Det finns andra tendenser som väckt uppmärksamhet. Först en liten utvikning. En av de största mänskliga katastroferna i andra världskrigets spår var fördrivningen av mellan 12 och 14 miljoner tyskar från Östeuropa, främst Polen och Tjeckoslovakien men också Ungern, Rumänien och Jugoslavien.  Detta skedde i engelsk, amerikansk och sovjetisk regi.  Fördrivningen har väldigt sällan diskuterats och är kanske, möjligen med undantag för Sudettyskarna, förmodligen ganska okänd för gemene man. Sympatierna för de fördrivna tyskarna var väl av naturliga skäl ytterst minimala omedelbart efter kriget.

2012 publicerade professor R.M. Douglas vid Colgate University i N.Y.  en omfattande och detaljerad studie av fördrivningen av tyskar med titeln "Orderly and Humane. The Expulsion of the Germans after the Second World War." 2013 kom en översättning till tyska kallad "Ordnungsgemäße Überführung" som anmäldes mycket positivt av Richard Swartz på "Dixikon". (Douglas egen sammanfattning här.) Det är fruktansvärda fakta som Douglas presenterar: grymheterna i fördrivningarna stod i mycket inte nazisternas efter. I flera fall användes t.o.m. övergivna koncentrationsläger som uppsamlingsplatser för dem som skulle förflyttas.

Det går inte att försköna eller förringa de brott mot mänskligheten som Douglas redogör för. Ändå är det svårt att befria sig från känslan av att hans framställning i en del avseenden är mycket tendentiös. Författaren är irländare och boken är utan tvekan upplagd så att av segrarmakterna England skall ställas i en speciellt dålig dager. USA och t.o.m. Sovjet kommer lindrigare undan. Någon bakgrund till folkförflyttningen ges knappast. Speciellt tydligt blir detta i skildringen av vad som hände i Tjeckoslovakien. Att sudettyskarnas pronazistiska parti långt före kriget var det näst största i Tjeckoslovakien och stöddes av 80 % av den sudettyska befolkningen nämns inte, ej heller den aggressiva "Heim-ins-Reich"-politik som partiet och dess ledare bedrev sedan 1933.

Boken fick givetvis ett gott mottagande i Tyskland även om en del kritiska röster hördes. En mera intensiv diskussion har förts över CDU och FDP:s förslag att införa en bemärkelsedag för de fördrivna tyskarna. CSU i Bayern har gått så långt att man beslutat att lokalt införa en sådan dag även om något nationellt firande inte blir av. Kravet på en speciell dag för de fördrivna är en reaktion mot att det tyska parlamentet varje 27 januari  har en specialsittning där överlevande från Holocaust får framträda.

Mera konkret är byggandet av en permanent utställning om folkfördrivningar. Ett s.k. "dokumentationscentrum" skall stå färdigt i Berlin år 2016. Även detta projekt är omdiskuterat och har stött på mycken kritik - liksom i Douglas bok finns en risk att man bortser från den historiska bakgrunden och behandlar fördrivningen av tyskar från Östeuropa som bara en bland många förbrytelser mot folk och folkgrupper i nutida historia.

Kanske att mot bakgrunden av allt detta den välgjorda teveserien "Unsere Mütter, unsere Väter" borde betraktas i ett vidare sammanhang än en enkel kvällsunderhållning bland många andra. Jag kunde personligen inte undvika ett lätt obehag.



Noter och anmärkningar:

(Tyvärr finns ingen funktion i Blogger som gör det enkelt att länka till fotnötter och tillbaka. Så småningom skall jag skriva den erforderliga koden om jag bestämmer mig för att fortsätta med Blogger)

(1) Dock förtjänar en artikel från  Spiegel online i somras att nämnas i sammanhanget. Man har funnit och publicerat en tonårsflickas dagbok från Berlin i mitten av kriget. "The diary of Brigitte Eicke, a Berlin teenager in World War II, is an account of cinema visits, first kisses, hairdos and dressmaking, along with a brief, untroubled reference to disappearing Jews. Recently published, it highlights the public indifference that paved the road to Auschwitz" skriver Spiegel och citerar ur dagbokens antckning från 1 February 1944: "The school had been bombed when we arrived this morning. Waltraud, Melitta and I went back to Gisela's and danced to gramophone records.")

(2) Historiens största fartygskatastrof med över 9000 personer omkomna. Skeppet som skulle föra tyska flyktingar från Ostpreussen i säkerhet undan den annalkande Röda Armén torpederades 1945 av en sovjetisk ubåt.  Händelsen ingår också i Günter Grass roman Im Krebsgang, 2002.

Der Untergang der "Wilhelm Gustloff"
Gunter Grass: Im Krebsgang, Inhaltsangabe

(3) 1995 öppnades en utställning som belyste den reguljära tyska och österrikiska arméns illdåd och medverkan i krigsförbrytelser vilket utlöste våldsamma reaktioner, främst från gamla "veteraner." Dittills var den "godkända"  sanningen att förbrytelserna begåtts av SS, främst Waffen SS, medan den reguljära armén fört ett "normalt" och "anständigt" krig. Speciellt i Österrike, som aldrig erkänt någon skuld i förbrytelserna och där armén hyllats som landets räddare undan kommunismen var reaktionen enorm, speciellt underblåst av de fördrivnas organisationer. See t.ex.: Im Schatten der Mozartkugel.

(4) 2002 presenterades ett större forskningsprojekt från the University of Hanover under rubriken "Opa war Kein Nazi". (Sammanfattning på engelska här). Ett viktigt resultat var att yngre generationer var väl underrättade om nazismen och om Holocaust men ju mer man visste desto benägnare var man att "heroisera" far- och morföräldrarna - det var viktigt för barnbarn (och givetvis för barn) att mer eller mindre medvetet konstruera en historia som fritog deras egna förfäder från en skuld som man var väl medveten om. (Se eventuellt mina noteringar från 2009, scrolla till Bergen-Belsen.)

(5)  Der Europäische Landbote. Die Wut der Bürger und der Friede Europas. Menasse, Robert. Zsolnay 2012.

(6) Schuld wird abgewältzt.  Der Spiegel, 30/3 2013. Min översättning här.)