14 aug. 2013

Unsere Mütter, Unsere Väter

(I början av juni visades i svensk teve  en tysk miniserie om andra världskriget under 
den fullkomligt  meningslösa titeln "Krigets unga hjärtan".  Jag samlade då en del material
som jag tänkt skriva om men det blev av olika anledningar inte av. Trots att det nu är
väldigt sent och serien troligtvis fallit ur tevetittarnas minne försöker jag ändå
att sammanfatta mina intryck här eftersom diskussionen kom att omfatta viktiga och
komplicerade sammanhang.

Även den tyska titeln, som jag använt i rubriken, är väl missvisande? Rimligtvis borde
det väl ha rört sig om far- och morföräldragenerationen? )

OBS: Fotnoterna är viktiga och finns nedanför inlägget. Eftersom Blogger tyvärr inte har någon funktion för länkar till och från fotnoter har jag dessutom lagt upp dem på en särskild sida här och länkat dit från varje nothänvisning. Den som vill kan alltså klicka på siffran för nothänvisningen och komma till den sidan och sedan använda en "tillbaka"-funktion för att komma tillbaks hit.



Den tyska tredelaren fick i Sverige odelat positiv kritik (i den mån den överhuvudtaget diskuterades). I andra länder var debatten desto hetare.

Endast en avvikare har jag hittat men det är å andra sidan en person som verkligen vet vad han talar om. I Aftonbladet skrev Jens Christian Brandt. Han ironiserar över det kritiklösa mottagandet i Sverige speciellt över uppfattningen att "en sjuttioårig tystnad bryts" med filmen och att vi för första gången får se hur "vanliga" tyskar upplevde kriget och nazitiden. Men det är ju inte alls sant. Huvudmotivet i filmen är hur 5 kamrater dras in i kriget och förråas och delvis förvandlas till monster. En enda nazistisk skurk förekommer i filmen, en SS-officer som ensam får spela rollen av det onda. De fem kamraterna verkar inte ha haft en aning om hur det stod till i Tyskland och vart man var på väg förrän krigslyckan i Sovjet började vända sig. Brandt påpekar: "När tv-serien tar sin början, sommaren 1941, har de levt åtta och ett halvt år under vajande hakkorsfanor. De måste, rimligen, ha haft nazistiska lärare i skolan och på fritiden suttit kring Hitler-Jugends lägereldar.

Men nej, i serien är de inte det minsta indoktrinerade utan umgås glatt med judiska vänner och dansar till förbjuden amerikansk swingmusik." (1)

För SS-officeren går det bra. Civilklädd jobbar han efter kriget i ett fint kontor hos en fet, osympatisk, cigarrökande amerikansk besättningsofficer. "Dom behöver min sakkunskap" förklarar han glatt. Filmens budskap är klart: krigets segrare tar hand om skurkarna men låter de "vanliga" hederliga tyskarna lida ute i kylan.

I en annan artikel i DN skriver en Gunnar Jonsson under rubriken "Tyskar offrar inte historien" där han
vänder sig mot den kritik som hävdat eller åtminstone antytt att filmen försöker "förringa Tysklands skuld". Jonsson skriver med rätta om hur Tyskland, i motsats till en del andra länder, "tar andra världskriget och nazismen på så stort allvar, och vakthållningen mot historierevisionism är rigorös." Jonsson menar, liksom Brandt, att det vore grundfalskt att påstå att det varit tystnad om nazismen och kriget i Tyskland: vad man gjort för att upparbeta det förflutna är storartat och står i skriande kontrast mot vad som skett exempelvis i Österrike (framför allt), Italien, Finland, Japan och Ungern för att nämna några. (För grundliga genomgångar av allt detta se Henrik Arnstads böcker Skyldig till skuld  (min anmälan och diskussion här) resp. Älskade fascism. ).

Jonsson erinrar om den terror också oskyldiga tyskar utsatts för t.ex.genom sänkningen av flyktingfartyget Wilhelm Gustloff  (2) och terrorbombningen av Dresden (och andra städer).

Det är inte svårt att hålla med Jonsson i dessa avseenden. Men problemet är att han tycks betrakta teveserien som ett led i "vakthållningen mot historierevisionismen" och de fem kamraterna, trots sina delvis avskyvärda handlingar, som offer snarare än som gärningsmän. Vad skulle de ha gjort frågar filmen. Och tittarna förväntas rannsaka sig själva och fråga sig: vad skulle jag har gjort?

Der Spiegel online publicerade en ganska lång artikel med rubriken "Our Mothers, Our Fathers': Next-Generation WWII Atonement." (på engelska). Artikeln är en intressant genomgång av det historiska skeendet och också av andra filmer som anses relevanta i sammanhanget. Det är aningen svårt att greppa vad som är huvudbudskapet i artikeln men med avseende på "Unsere Mütter..." citeras med gillande ett yttrande från en av de ansvariga för den berömda Wehrmachtutställningen: ""The war is no machinery," ... "but a space in which individuals make decisions."  (3)  De fem protagonisterna kan alltså inte frias för sina gärningar. De unga generationerna  i Tyskland är väl informerade och har kunskap om vad som hände under nazitiden men saknar förmågan att förknippa detta med sina egna föräldrar eller far-och morföräldrar.  (4) Den här serien skulle alltså hjälpa till att öppna deras ögon  och visa att nazister och krigsförbrytare inte var några overkliga monster från en annan planet utan vanliga människor som de själva och deras föräldrar.

Det hette länge om Tyskland att landet var "en ekonomisk jätte men en politisk dvärg." Nazitidens och krigets mörka historia förhindrade länge landet att göra sin röst hörd på den utrikespolitiska eller europeiska scenen. Inget land har så målmedvetet och effektivt försökt upparbeta sin historia som Tyskland. I takt med det fortsatta ekonomiska uppsvinget och givetvis återföreningen har dock landet växt till en stormakt på det europeiska men även på det globala planet. Förståeligt -och uppmuntrande- nog har detta lett till en ökad självmedvetenhet  och ambition att påverka och ta ansvar också i internationella sammanhang.

År 2003 inledde den socialdemokratiske förbundskanslern Schröder en serie arbetsmarknads- och socialreformer, numera kända under samlingsbegreppet Harz IV, som innebar omvälvande förändringar på arbetsmarknaden och i det sociala systemet. Vi kan inte gå in på detaljer här (se bl.a. artikel i The Guardian här). Reformerna är till i dag mycket omstridda men har utan tvivel bidragit till den s.k. "interna devalvering" som skett i Tyskland och som innebar att (relativt konkurrentländerna) sänkta lönekostnader bidragit till en kraftig stärkning av Tysklands internationella, främst europeiska, konkurrenskraft. De ekonomiska framgångarna har givetvis stärkt Merkelregeringarnas självsäkerhet och som vi vet drar man sig inte längre för att kräva allt hårdare tag i andra EU-länder, livligt påhejade av en inhemsk opinion som alltför väl minns de påfrestningar som arbetsmarknadsreformerna fört med sig.

Problemet är att den politik de konservativa regeringen vill se i (alla) andra länder är en hopplös kvarleva grundad på minnen från mellankrigstiden, Weimarrepubliken och den galopperande inflationen. Den österrikiske författaren Robert Menasse talar om "tyskarnas fixa idé" att all finanspolitik måste inriktas på inflationsbekämpning "eftersom inflation leder till Hitler."  "Sedelpressen är för tyskarna en maskin där man lägger in papper och ut kommer en Hitler." (5)  I kraft av sin ekonomiska maktställning försöker man genomdriva denna tes med känt resultat i Sydeuropa.

Den förtvivlade ekonomiska situationen i ett antal länder har naturligtvis lett till protester och manifestationer. Ofta har Tyskland, och speciellt fru Merkel, utmålats som huvudfienden, den som har tryckt på de fattigare länderna sina sparprogram och nedskärningar. Givetvis har missnöjet också fått överdrivna och smaklösa uttryck: den tyska regeringen och förbundskanslern avbildas som ockupanter och får nazistämpeln på sig i text och karikatyrteckningar.

Den fråga som mera sansade bedömare kanske ställer sig är om tysk revanschism, eller snarare relativisering av krigstiden, trots allt långsamt börjar att spira. Kritiken mot teveserien kan sättas in i det sammanhanget. I Polen publicerar en tidskrift under rubriken "Historieförfalskning" en osmaklig bild av Merkel som lägerfånge. Budskapet är klart: genom att framställa den polska befrielserörelsen som extremt antisemitisk och en av de tyska soldaterna i en offerroll försöker man att vältra bort skulden. (6)

Det finns andra tendenser som väckt uppmärksamhet. Först en liten utvikning. En av de största mänskliga katastroferna i andra världskrigets spår var fördrivningen av mellan 12 och 14 miljoner tyskar från Östeuropa, främst Polen och Tjeckoslovakien men också Ungern, Rumänien och Jugoslavien.  Detta skedde i engelsk, amerikansk och sovjetisk regi.  Fördrivningen har väldigt sällan diskuterats och är kanske, möjligen med undantag för Sudettyskarna, förmodligen ganska okänd för gemene man. Sympatierna för de fördrivna tyskarna var väl av naturliga skäl ytterst minimala omedelbart efter kriget.

2012 publicerade professor R.M. Douglas vid Colgate University i N.Y.  en omfattande och detaljerad studie av fördrivningen av tyskar med titeln "Orderly and Humane. The Expulsion of the Germans after the Second World War." 2013 kom en översättning till tyska kallad "Ordnungsgemäße Überführung" som anmäldes mycket positivt av Richard Swartz på "Dixikon". (Douglas egen sammanfattning här.) Det är fruktansvärda fakta som Douglas presenterar: grymheterna i fördrivningarna stod i mycket inte nazisternas efter. I flera fall användes t.o.m. övergivna koncentrationsläger som uppsamlingsplatser för dem som skulle förflyttas.

Det går inte att försköna eller förringa de brott mot mänskligheten som Douglas redogör för. Ändå är det svårt att befria sig från känslan av att hans framställning i en del avseenden är mycket tendentiös. Författaren är irländare och boken är utan tvekan upplagd så att av segrarmakterna England skall ställas i en speciellt dålig dager. USA och t.o.m. Sovjet kommer lindrigare undan. Någon bakgrund till folkförflyttningen ges knappast. Speciellt tydligt blir detta i skildringen av vad som hände i Tjeckoslovakien. Att sudettyskarnas pronazistiska parti långt före kriget var det näst största i Tjeckoslovakien och stöddes av 80 % av den sudettyska befolkningen nämns inte, ej heller den aggressiva "Heim-ins-Reich"-politik som partiet och dess ledare bedrev sedan 1933.

Boken fick givetvis ett gott mottagande i Tyskland även om en del kritiska röster hördes. En mera intensiv diskussion har förts över CDU och FDP:s förslag att införa en bemärkelsedag för de fördrivna tyskarna. CSU i Bayern har gått så långt att man beslutat att lokalt införa en sådan dag även om något nationellt firande inte blir av. Kravet på en speciell dag för de fördrivna är en reaktion mot att det tyska parlamentet varje 27 januari  har en specialsittning där överlevande från Holocaust får framträda.

Mera konkret är byggandet av en permanent utställning om folkfördrivningar. Ett s.k. "dokumentationscentrum" skall stå färdigt i Berlin år 2016. Även detta projekt är omdiskuterat och har stött på mycken kritik - liksom i Douglas bok finns en risk att man bortser från den historiska bakgrunden och behandlar fördrivningen av tyskar från Östeuropa som bara en bland många förbrytelser mot folk och folkgrupper i nutida historia.

Kanske att mot bakgrunden av allt detta den välgjorda teveserien "Unsere Mütter, unsere Väter" borde betraktas i ett vidare sammanhang än en enkel kvällsunderhållning bland många andra. Jag kunde personligen inte undvika ett lätt obehag.



Noter och anmärkningar:

(Tyvärr finns ingen funktion i Blogger som gör det enkelt att länka till fotnötter och tillbaka. Så småningom skall jag skriva den erforderliga koden om jag bestämmer mig för att fortsätta med Blogger)

(1) Dock förtjänar en artikel från  Spiegel online i somras att nämnas i sammanhanget. Man har funnit och publicerat en tonårsflickas dagbok från Berlin i mitten av kriget. "The diary of Brigitte Eicke, a Berlin teenager in World War II, is an account of cinema visits, first kisses, hairdos and dressmaking, along with a brief, untroubled reference to disappearing Jews. Recently published, it highlights the public indifference that paved the road to Auschwitz" skriver Spiegel och citerar ur dagbokens antckning från 1 February 1944: "The school had been bombed when we arrived this morning. Waltraud, Melitta and I went back to Gisela's and danced to gramophone records.")

(2) Historiens största fartygskatastrof med över 9000 personer omkomna. Skeppet som skulle föra tyska flyktingar från Ostpreussen i säkerhet undan den annalkande Röda Armén torpederades 1945 av en sovjetisk ubåt.  Händelsen ingår också i Günter Grass roman Im Krebsgang, 2002.

Der Untergang der "Wilhelm Gustloff"
Gunter Grass: Im Krebsgang, Inhaltsangabe

(3) 1995 öppnades en utställning som belyste den reguljära tyska och österrikiska arméns illdåd och medverkan i krigsförbrytelser vilket utlöste våldsamma reaktioner, främst från gamla "veteraner." Dittills var den "godkända"  sanningen att förbrytelserna begåtts av SS, främst Waffen SS, medan den reguljära armén fört ett "normalt" och "anständigt" krig. Speciellt i Österrike, som aldrig erkänt någon skuld i förbrytelserna och där armén hyllats som landets räddare undan kommunismen var reaktionen enorm, speciellt underblåst av de fördrivnas organisationer. See t.ex.: Im Schatten der Mozartkugel.

(4) 2002 presenterades ett större forskningsprojekt från the University of Hanover under rubriken "Opa war Kein Nazi". (Sammanfattning på engelska här). Ett viktigt resultat var att yngre generationer var väl underrättade om nazismen och om Holocaust men ju mer man visste desto benägnare var man att "heroisera" far- och morföräldrarna - det var viktigt för barnbarn (och givetvis för barn) att mer eller mindre medvetet konstruera en historia som fritog deras egna förfäder från en skuld som man var väl medveten om. (Se eventuellt mina noteringar från 2009, scrolla till Bergen-Belsen.)

(5)  Der Europäische Landbote. Die Wut der Bürger und der Friede Europas. Menasse, Robert. Zsolnay 2012.

(6) Schuld wird abgewältzt.  Der Spiegel, 30/3 2013. Min översättning här.)

13 kommentarer:

  1. Om detta är den "långa och tråkiga" text du förebådade, så håller jag inte med dig om den karakteristiken! Det är tvärtom en mycket intressant och välskriven text. Den tar upp stora frågor. Vad gäller TV-serien så har jag inte sett den, så där kan jag inget säga. Men att serien skulle bryta en tystnad, det är naturligtvis inte riktigt.
    Om jag bortser från allt annat du skriver om, vilket är värt att diskutera om man är mer insatt, så vill jag bara ta upp en sak, den om det personliga ansvaret. Är vi bara oskyldiga kuggar i historiens maskineri? Där vi låter andra dra i spakarna och ingenting kan göra. Jag tror inte det. Det är det som gör tillvaron så hemsk. Om man tänker på det.

    SvaraRadera
  2. Tack för ett mycket intressant inlägg, Bengt.
    Förra sommaren skrev Jesús Alcalá en artikel i SvD om den etniska rensningen av tyskar i Polen och Tjeckoslovakien efter kriget. Såg du den artikeln? För mig var detta en nyhet, och jag blev upprörd minns jag. Det ledde till att jag kontaktade Forum för levande historia för att höra på vilket sätt dom informerar om dessa händelser som nog är rätt okända även för många andra. Fick svaret att det gör dom inte alls. Myndigheten har inte till "uppgift om att informera generellt om alla illdåd i historien". Rwanda och Srebenica finns med på hemsidan och självklart Förintelsen (det är ett särskilt uppdrag för myndigheten), men alltså inte det Alcalá kallar historiens största folkfördrivning.

    Jag skrev sen en artikel med utgångspunkt från Alcalás artikel och om hur Forum för levande historia hanterar dessa händelser (dvs inte alls). Jag fick inte in artikeln, tidningar vill ju sällan skriva om saker två gånger...

    Det blir intressant att få veta mer så småningom om den där utställningen om folkfördrivningar som man håller på med i Berlin.

    Vad gäller den tyska serien så har jag ju haft med den i bloggen, och jag håller med dig om att den lämnade viss dålig eftersmak. Aningslösheten, att personerna inte verkade veta nåt om politik alls. Håller också med Brandt och Jonsson som du citerar. Förutom det tyckte jag att serien kantrade över en del åt såpahållet. Nu var det så länge sen jag såg den så riktigt vad det var i serien som mina antenner mot såpa reagerade för minns jag inte nu!

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer - mycket eftertänksamma. (Sen känns det trevligt för en skribent att åtminstone någon har gjort sig besväret att läsa en ganska lång text.) Lennarts fråga är ju avgörnde men också av den existentiella typ som jag har svårt att handskas med. Får dock erkänna att jag mer och mer kommit att luta åt "maktlöshetdoktrinen."

    Jesús Alcalás artikel har jag inte läst. Det har ju varit mycket diskussion om Forum för levande historia. Att definiera och välja och vraka mellan olika folkmord är nog en omöjlig och ganska cynisk uppgift. Jag minns att (v)-partiet blev upprört när man började diskutera Stalin och menade att man skulle hålla sig till Förintelsen. Sen är det det där med att staten inte skall hålla på med forskning - något som jag absolut inte kan hålla med om (även om jag är rätt så jävig).

    Utvecklingen i Tyskland skall jag naturligtvis fortsätta att följa. Det finns anledning till en viss oro. På "bokbordet" i Stockholm i går köpte jag två böcker om nationalismen som verkar mycket intressanta. Nationalismens roll är ju också väsentlig i Arnstads bok om fascismen. Kanske återkommer jag om dessa ting.

    SvaraRadera
  4. En liten utvikning bara, till min kommentar. Vad jag hade i tankarna när jag såg oss som ansvariga kuggar var att det finns en stor fara i att betrakta oss som oansvariga - oskyldiga - kuggar.

    Jag tänkte närmast på situationer där vi är inblandade och där vi kan välja att gå emot eller hålla tyst, t ex när det gäller åsikter som vi finner felaktiga eller avskyvärda - eller i extremfallet situationer där vi kan välja att tyst åse förtryck och förföljelse eller att gå emot, med risk för liv och lem.

    Om vi alltid är oskyldiga kuggar i ett maskineri försvinner ansvaret och därmed risken att bli skyldig. Men är vi då människor?

    Vi lever naturligtvis våra liv som om vi obönhörligt satt fast i maskineriet och i praktiken omfattar även jag "maktlöshetsdoktrinen". Men det innebär att blunda för vissa av tillvarons aspekter och att inte tänka för mycket på dem.

    SvaraRadera
  5. Ja jag håller givetvis med dig, speciellt det du skriver i andra stycket. Där kan man naturligtvis i specifika situationer och enskilda fall t.o.m hjälpa till att lösa ett problem. Och givetvis bör vi försöka stå upp för våra åsikter. Men om vi skall vara ärliga så spelar det väl knappast någon roll vad vi säger och tycker om Egypten, om NSA, om Putin osv. Inte ens på närmare håll, t.ex. den ekonomiska politiken i Sverige eller ombyggnaden av Slussen - det blir ändå som makthavarna och/eller kapitalet bestämt. Nog kan det kännas skönt att säga sin ärliga mening men någon effekt lär det knappast ha. Det är väl mest självtillfredsställelse.

    Du som är utbildad pessimist borde väl hålla med mig?

    SvaraRadera
  6. Jag är lite sen - Londi och jag sov väl under en bro någonstans i Centraleuropa när denna text kom till - men jag vill ändå fråga något:

    "liksom i Douglas bok finns en risk att man bortser från den historiska bakgrunden och behandlar fördrivningen av tyskar från Östeuropa som bara en bland många förbrytelser mot folk och folkgrupper i nutida historia."

    Var ligger accenten i detta stycke, alltså vad betyder "bara"? Eller kan du kanske säga hur det i stället borde vara?

    Och här, kan du säga något konkret om denna vissa oro:

    "Utvecklingen i Tyskland skall jag naturligtvis fortsätta att följa. Det finns anledning till en viss oro."

    SvaraRadera
  7. Bodil: Fint at du är tillbaka. Du ställer som alltid kritiska (i betydelsen väsentliga) frågor. Ett kommentarsfält räcker inte för ordentliga förklaringar.

    Men:

    1) Det vore bättre att stryka ordet "bara". Men man måste, i varje särskilt fall, analysera bakgrund och historia. Sudetenland är inte Ostpreussen.

    2) Det var väl egentligen det som hela mitt inlägg syftade till. "Unsere Mütter" var den första "film" jag sett där Tysklands förbrytelser under världskriget relativerades. Det är svårt att reagera på annat sätt än "ja vad skulle dom ha gjort då? Jag hade väl kanske gjort likadant, det fanns ju inget annat val. Så man får ju förstå hur det kunde bli som det blev. För resten var polackerna lika stora skurkar." Sedan har vi diskussionerna i Bayern on minnesdagen. Och Merkels Europapolitik -låt vara att det är valår- ger ibland också en otrevlig, nationalistisk, genklang.

    Läsarreaktionerna på Jens Christians artikel i AB går delvis på den linje jag antytt - "nu får det vara nog."

    SvaraRadera
  8. Hej Bengt,
    tack för dina svar. Synd att vi inte kan ses - eller kan vi det? - och prata igenom detta mer på djupet.

    PS Jag inser att jag måste läsa JCB:s artikel, men jag är inte "i fas" än, springer från ured till ured utan att något är u redu. (ured=kontor, u redu = i ordning)

    SvaraRadera
  9. @Bodil. Ja, det börjar bli länge sedan. You ready?

    SvaraRadera
  10. U redu. (På rad.)

    I Wien kanske någon gång?

    SvaraRadera
  11. Bara det inte blir någon oreda...Skämt åsido - det vore verkligen trevligt. Skall hålla dig underrättad om våra reseplaner.

    SvaraRadera
  12. Bengt O:
    Ett senkommet svar, både för att jag varit borta ett tag och för att jag inte har något bra svar. Jag kan nog bara säga så här: om den historiska utvecklingen inte är det samlade resultatet av alla enskilda människors handlande, utan styrs av något annat: av det starka fåtalet, eller av något slags lagbundenhet, då kan vi avskriva den demokratiska tanken och inrikta oss på att överleva så gott vi kan. Men om den är det, så kan vi i alla fall kämpa emot. Även om det går åt helvete. Vilket det nog gör, om man tar i beräkning vad som styr enskilda människors handlande. Därför är jag pessimist.

    SvaraRadera
  13. @Lennart. Sitter du i en maktposition inom politik, finans eller kanske media har du nog vissa möjligheter att påverka utvecklingen. Men som "vanlig människa" är man nog maktlös. Man kan ju tycka att man måste uppfylla vissa moraliska standards och protestera men, som sagt, det är väl mest för att tillfredsställa sig själv eller döva samvetet.

    Låt mig ta ett praktiskt exempel även om det inte är så relevant för människor utanför Stockholmsområdet. Det finns en stark folklig -och elitistisk- opinion mot det förslag för ombyggnad av Slussen som partierna enats om. Projektet har faktiskt för inte så länge sedan stoppats av miljödomstolen men Stockholms stad har försökt muta den klagande parten med fina ekonomiska incitament. Fortfarande pågår dock två olika domstolsprövningar av projektets laglighet. Samtidigt pågår byggnadsarbetena för fullt. Man gräver, river och bygger allt vad man kan. Stadsmuséet har sålt nedrivna kakelplattor som souvenirer i sin gift shop. Till slut blir det så att man lagt ner så mycket arbete och kostnader att det blir omöjligt att stoppa projektet oavsett vad domstolarna kan tänkas komma fram till. Det är alltför starka ekonomiska och politiska intressen bakom projektet, till viss del i skön förening. Här spelar det ingen roll vad människor tycker, vad kulturpersonligheter skriver i pressen, vad samvetsfulla arkitekter ritar av alternativa förslag. Det måste bli som den politiska och ekonomiska makten bestämt. Vi har inget inflytande på detta.

    Men nu har vi kommit långt bort från Tyskland.

    SvaraRadera