PR-konsultens nya kund

"Mina örnar skola flyga från torn till torn
tills de nå Kreml."

När en debatt bröt ut om politikers s.k. "karenstid" dvs den tid som borde förflyta innan man antog ett nytt jobb efter det att man avgått skrev jag en liten ironisk sväng om Rasmussen Consulting som jag ansåg hade satt ett svårslaget rekord i branschen. Trots att jag rekommenderade min läsekrets att vända sig till den förre NATO-generalsekreteraren, speciellt om man ville börja något krig eller så, vet jag inte om han fick några kunder. Men nu kanske marknaden öppnats: för några dagar sedan meddelades att Ukrainas president  Petro Poroshenko utnämnt Fogh Rasmussen till sin "Advisor".

Att detta inte sitter så bra i Kreml är klart. EU Observer skriver visserligen att Russia mocks ex-Nato chief's new Kiev job , Att en man vid namn Kalashnikov (sic!) uttalar sig argsint tyder dock knappast på något humoristiskt sinnelag.

Kreml menar att utnämningen visar att Poroschenko inte litar på sina egna. Kanske man vågar ta ett litet litet steg ut ur åsiktskorridoren och påpeka att det verkar finnas ett visst fog för detta: EU Observer skriver att "The ex-Nato chief is the latest in a series of foreigners appointed to senior posts in Ukraine including in the finance ministry, economy ministry, EU affairs ministry, the prosecution service and local government".

Det största utropstecknet är naturligtvis att regeringen utnämnt Georgiens tidigare regeringschef Mikhail Saakashvili till guvernör i Odessaregionen och givit honom ukrainskt medborgarskap¨vilket han kan behöva eftersom han fråntagits sitt georgiska. Här får Ukrainas ledning verkligen se upp: i konflikten med Ryssland angående utbrytarregionen Sydossetien överskattade han grovt det stöd han kunde räkna på från NATO och USA och provocerade därmed fram ett katastrofalt inbördeskrig.

Kombinationen Fogh Rasmussen - Saakashvili  kan bli ödesdiger för Ukraina.

Ett djupt splittrat land

Ovissheten om utgången av presidentvalet i Österrike kvarstår åtminstone till i eftermiddag eller kväll. Under tiden kan man begrunda nedanstående diagram publicerat i dagstidningen Der Standard. Språket lär inte lägga hinder i vägen för den klara tolkningen:

Österrikiska presidentvalet - första resultat

Enligt de högräkningar som just nu /17:30) föreligger är utgången ytterst oviss. FPÖ-kandidaten Hofer beräknas få 50.1 % av rösterna och hans motståndare van der Bellen 49.9 %. Detta är en prognos när ca 60% av rösterna räknas. Den innehåller också en prognos om poströsternas fördelning. I den gruppen har man räknat med ett tydligt övertag för van der Bellen. Men antalet poströster har varit oväntat stort tdenna gång (ca 900 000) och slutresultatet bli antagligen inte klart förrän under måndagen. I motsats till de flesta prognoser steg valdeltagandet ytterligare från första omgången och beräknas nu uppgå till 72.5 %, ett aktningsvärt tal.

Det enda som med säkerhet kan sägas är att de som talat om ett polariserat land fått än mera tydligt ätt än man kunde  befara.

Länk till ORF:s  (det statliga TV-bolaget) högräkning: http://orf.at/stories/2340480/2340481/

En fascistisk regering i Västeuropa?

Uppdatering 22/5 2016:

Nu, på själva valdagen strömmar de artiklar in som borde ha publicerats och diskuterats lång tidigare. Aftonbladet skriver  "Snart kan vi vara tillbaka i nåt som liknar 1930-talets Europa"  resp.  "Bakom leendet finns järnnäven" . Deras korrespondent har träffat och intervjuat Hans Rauscher som jag också refererade till i  mina inlägg.


Uppdatering 21/5 2016:

Äntligen två vettiga artiklar i DN. Först givetvis Richard Swartz: Politisk radikalisering underifrån. Sedan Jan Lewenhagen: Högerpopulist kan ta hem vinsten i Österrike Trots sin intetsägande rubrik har den senare artikeln flera intressanta samtal med både politiker och "vanligt folk" - ger en ganska bra bild av stämningen.

Men det är så dags nu!


Jag har på Euroflarn skrivit tre inlägg om utgången av den första omgången i presidentvalet i Österrike (länkar nedan). Jag är djupt besviken men inte förvånad över hur litet intresse detta väckt  i svensk press och andra MSM. Man menar väl att vad som händer i detta lilla alpland långt bort inte är mycket att fästa sig vid.

Faktum är dock att möjligheten att Österrike nu på söndag väljer en president från postfascistiska FPÖ är överväldigande stor. I den mån svenska tidningar uppmärksammat detta har man viftat bort det med att presidentposten endast är "ceremoniell".

Detta är inte sant. Grundlagen ger presidenten stora möjligheter att avsätta och tillsätta regeringar vilket den ledande kandidaten förklarat sig beredd att göra. Detta skulle leda till nyval vilket med ganska stor sannolikhet skulle innebära att FPÖ blev största parti och anförtros regeringsbildningen. Både de stora traditionella partierna (SPÖ och ÖVP) vacklar i sina ståndpunkter men är egentligen helt inställda på att samarbeta med FPÖ.

Vi står alltså inför perspektivet att ett "västeuropeiskt" land kommer att ledas av en folkvald högernationalistisk regering med ideal som Ungerns och Polens. Men egenltigen värre eftersom Österrike fortfarande dras med en stor mängd brun surdeg, inte minst genom de s.k. Burschenschaften ur vilka FPÖ:s (och till stor del även ÖVP:s) ledande politiker rekryteras.
Österrike skulle då styras av det parti som ,medförde att landet bojkottades av övriga EU år 2000. Bojkotten upplöstes senare genom en mycket tvivelaktig insats av sedermera fredspristagaren Martti Ahtisaari.
En sådan utveckling kunde få katastrofala följder för utvecklingen i Europa. En artikel ur EU Observer "Austria  prepares for historic swerve to the right" skriver om detta.

Mina inlägg på Euroflarn:

Presidentval i Österrike

Another one bites the dust

Tillbaks till trettiotalet?

Ställ Magdalena Andersson inför riksrätt!

Jag skyndar mig att understryka att rubriken är sarkastiskt menad och att sarkasmen riktar sig mot Rouseffaffären i Brasilien och mot dem som utan att tänka efter välkomnar avsättningen av en impopulär och möjligen misslyckad politiker, i Sverige givetvis främst representerad av DN:s Gunnar Jonsson.

Brasilien hade en lång framgångsperiod (BRIC-staterna, nån som minns?) under den populäre och internationellt aktade presidenten"Lula" da Silva. När hans efterträdare kom till makten vände  alla kurvorna, speciellt oljepriset under senaste period. Till detta kom en rad andra problem som t.ex. ZIKA-viruset, kriminaliteten i storstäderna osv. Regeringen förmådde inte anpassa sin politik och vågade naturligtvis inte börja skära i de välfärdssatsningar som gjorts under framgångsåren.

För att täcka hålen i budgetbalansen  lånade regeringen pengar i statliga banker och fonder, enligt Rouseff ett standardförfarande i den ekonomiska politiken. Oppositionen såg sin chans och inledde ett "impeachment"-förfarande: presidenten hade brutit mot budgetlagen! I dagarna lyckades man när senaten med nödvändig majoritet beslutade att suspendera presidenten och ställa henne inför "riksrätt". Om hon fälls blir hon definitivt avsatt.

Nog kan man kalla detta en "statskupp". "Trams" tycker Jonsson.

Men vad har Magdalena med det här att göra? I dagarna har Riksrevisionen och delar av den politiska oppositionen klagat på finansministerns sätt att hantera det s.k. utgiftstaket, dvs det nominella värde som statens utgifter maximalt får uppgå till. Utgiftstaket fastställs för en treårsperiod, Nu  öppnar detta möjligheter till en del kreativ bokföring - om taket hotas kan man exempelvis förskjuta en del betalningar till kommande år vilket man tydligen gjort för att kunna klara kostnaderna för flyktingmottagandet.  Detta kallas av motståndare för att  "fiffla med bokföringen".

Egentligen borde det inte ens vara nödvändigt eftersom, som Riksdagen själv skriver: "Riksdagens beslut om utgiftstaket är ett så kallat riktlinjebeslut. Det betyder att riksdagen inte är bunden av någon lag som säger att statsbudgeten inte får överskrida utgiftstaket.

Riksdagen kan när som helst ompröva ett redan beslutat utgiftstak. "

I sammanhanget kan nämnas att EU beslutat att tillåta högre maxgränser för budgetunderskott för att klara flyktingkrisen. Men Sverige ligger trots denna inte ens i närheten av EU-s gränsvärde. Skräcken för utgiftstaket är alltså helt hemgjord,

(Det bär mig egentligen emot att skriva om det här eftersom jag anser att hela diskussionen om överskottsmål, utgiftstak, krona-för-krona osv är grundad i ett antediluvianskt tänkande som inte är relevant i dagens ekonomi. Men man får sänka sig till kamrersnivån om man vill kommentera debatten,,,)  (1)

Så vad Magdalena och Sveriges regering gör är väl ungefär detsamma som Dilma gjort. Pengarna finns kvar, de har inte gått till mutor (2) och redovisningen är transparent. Det är heller inget nytt utan utnyttjas nu och då både i Sverige och i andra länder.

Om man är missnöjd med en regerings politik skall ju denna normalt sett bekämpas med politiska medel inklusive opinionsbildning och möjligen krav på nyval. Inte med juridiska finter. Tyvärr ser vi i Sverige ett ökande antal okynnesanmälningar till KU främst från (m)  och (c) vilket är
i en liknande anda. En KU-anmälan från Ulf Kristofferson kommer säkert som ett brev på posten. (3)

Jag rekommenderar en artikel ur Guardian till läsning: Dilma Rouseff suspended.. . Lättläst och klar. Men scrolla ner till avsnitttet "Brazil's presidential line of succession" så får ni se vilken skara renlevnadsmän som skall efterträda presidenten. Vice presidenten som nu träder till  är själv föremål före ett avsättningsförfarande och utredning om korruption liksom f.ö ungefär hälften av senatens ledamöter.


(1)  Vilka groteska resultat respekten för "utgiftstaket" kan få skrev jag om 2014 i inlägget The evil that men do  Sverige gick miste om EU-bidrag  om 1.1 miljarder kr till åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i speciellt utsatta områden.  Som vanligt i EU-sammanhang skulle regeringen först betala ut pengarna till olika åtgärder och sedan få ersättning från EU. Men om Sverige hade gjort det skulle man ha överskridit "utgiftstaket" ett år men fått tillbaka pengarna nästa år och därför avstod man från EU-pengarna,  Bokföringen var viktigare än åtgärderna för ungdomarna.

(2)  Brasilien är ett genomkorrupt land med jättelika korruptionsaffärer i det statliga  oljeföretaget Petrobras. Båda Rouseff och Lula är misstänkta inte för att ha berikat sig själva utan för partifinansiering. Men det är inte dessa affärer som ligger bakom avsättningsbeslutet utan de föregivna brotten mot budgetlagarna.

(3) Ju mer jag hör av eller läser om denne man övertygas jag om att det vore en katastrof för Sveriges ekonomi om han fick något att säga till om.
         

Gamla spöken blir som nya

Tron att en FPÖ-president i Österrike bara skulle vara ytterligare en högerpopulistisk krumelur i det politiska landskapet kan visa sig ytterst bedräglig. På Euroflarn skriver jag om hur favoriten i presidentvalet blåst liv i gamla grannfejder och uttalat sig aggressivt mot Italien och fientligt mot Tjeckien. Detta av omsorg om sina Volksgenossen.

Läs alltså: Tillbaks till trettiotalet?

Den förolämpade sultanen

En hel del har skrivits om president Erdogans avsikt att dra en tysk "satiriker" inför rätta och hur han fått förbundskansler Merkels erforderliga tillstånd att genomföra detta. Yttrandefrihetsfundamentalister (till vilka jag avgjort räknar mig) har närmast ryckt på axlarna. Alla snälla människor som menar att man måste "ta hänsyn", "lämna i fred" eller i värsta fall "avstämma" (Rosenberg...)  med offren har också hållit sig märkvärdigt tysta. Det ger väl inte så många kulturhipsterpoäng att ömka Erdogan som att bekymra sig för den lilla minoritet på en fjärdedel av världens befolkning som oftast kommer i skottgluggen. Eller bakom den, as the case may be.

Men missförstånden om den tyska affären har varit många. För den intresserade tänkte jag bidra med några länkar, något som tyvärr nästan alltid utelämnas i tryckt press.

Det hela började med en visa i satirprogrammet "extra 3" i NDR (Nordwestdeutsche Rundfunk). med refrängen "Erdowie, Eerdowo, Erdogan". Här är en länk som i skrivande stund fungerar:

https://youtu.be/R2e2yHjc_mc

Visan är en travesti på en känd schlager från 1984 med omkvädet "Irgendwie Irgendwo Irgendwann" framförd av artisten Nena.  (Nena är f,ö tillsammans med Nina Hagen en av de få artister som i någon mån kan få en att försonas med tysk populärmusik. Här är en länk till Nina Hagens framförande av "The Lady is A Tramp" - litet orepresentativ men kul och som hon sjunger: The Lady Is A Punk".)

Nåväl. Även med fragmentariska kunskaper in tyska kan man nog få ut en del av travestin, t.ex. om hur Erdogan bidragit till ökad jämlikhet för kvinnor eftersom de numera också misshandlas på samma sätt som männen.  Det satt naturligtvis inte så bra hos sultanen av det nyottomanska riket i sin 1000-rums villa. Den tyske ambassadören blev uppkallad till regeringen och man krävde officiellt att Tyskland skulle ta bort inslaget från videoarkiv och Internet.  Den gången reagerade ambassadören och officiella tyska talespersoner föredömligt och försvarade det fria ordet och att speciellt ledare och statsmän var tvungna att tåla kritik och satir. Även från Bryssel kom  liknande tongångar.

"Extra 3" var naturligtvis överlycklig över all uppmärksamhet och utnämnde Erdogan till "Månadens medarbetare". Men det var bara början på historien. Den rikstäckande kedjan ZDF förde saken vidare i sitt eget satirprogram, på ett sätt som blivit grundligt  missförstått både i Tyskland och andra länder, även Sverige. Programledaren Jan Böhmermann  tog upp  och lovordade NDR-inslaget men berättade sedan att det även enligt gällande tysk lag fanns saker som absolut inte får sägas,s.k. Schmähkritik. Som exempel läste han sedan upp en självskriven vers om  Erdogan där denne förolämpades på det värsta. Här gällde det inte bara politiken som i NDR:s program utan Erdogan tillvitades allehanda perversa vanor och åsikter t.ex. som utövare av tidelag. Naturligtvis var avsikten att förolämpa presidenten men den huvudsakliga tanken var naturligtvis att belysa den groteska lagstiftningen vilket Böhmermann hela tiden återkom till i sin uppläsning: "Så här får man alltså inte säga."

Men nu tog det verkligen hus i h-e. Genom att versen var så vulgär och tarvlig försvann alla andra perspektiv och det var svårt att försvara texten med yttrandefrihetsargument. Den tyska strafflagen innehåller ganska stränga paragrafer om  "Förolämpning av institutioner och företrädare för utländska stater". (Paragrafen i sin helhet här.)  Genom juridiska spetsfundigheter som blir alltför krångliga att redovisa här kan den förolämpade anmäla saken till åtal vilket Erdogan gjort. Emellertid lrävs godkännande av den tyska regeringen för att anmälan skall beaktas vilket Merkel redan medgivit. (Om någon verkligen är detaljintresserad finns  en utförligare förklaring i den här artikeln. /(Tyskvarning). Böhmermann har också fått åtminstone tillfälligt yrkesförbud och allt tagits bort från nätet och från kanalens s.k. Mediatek.

När jag skriver detta hittar jag en artikel i Sydsvenskan med rubriken "En satirisk fullträff. Förolämpningen mot Erdogan träffar hela EU". Artikeln beskriver det mesta av vad jag försökt säga men på ett betydligt klarare och mera lättläst sätt. "Detta underfundiga metaperspektiv är finessen med hela situationen. Poängen är inte i första hand att reta Erdogan. Poängen är att trampa på lagen " skriver tidningen helt riktigt.

Men nu finns lagen och åtal lär det väl bli.  Även om han fälls anser många att Europadomstolen för människorättsfrågor kommer att upphäva en eventuell bestraffning vilket man tydligen gjort tidigare i samband med politisk satir.

Lagen i fråga tillkom 1851. Man skulle kanske kunna förklara lagen som "totes Recht" , dvs.låta den vara kvar tills ett eventuell avskaffande men underlåta att tillämpa den. Prejudikat finns i viss utsträckning. I sammanhang med utvidgningen av EU uppstod en skarp konflikt mellan Tjeckien och Tyskland . Tjeckien vägrade absolut att avskaffa de s.k. Benesdekreten vilket var ett oavvisligt krav från tysk sida, Båda parter enades till slut att förklara dekreten som "totes Recht" och så gick det som det gick.  Situationen nu är emellertid betydligt svårare: genom flyktingavtalet har Turkiet hela EU i sin hand och lär knappast visa sig medgörligt. Kanske får vi alltså snart se en tysk journalist skaka galler för något han  sagt och skrivit. Sitt syfte att uppmärksamma den antediluvianska lagen och bidra till dess avskaffande skulle han ju dock ha uppnått.

Videon med Böhmermann finns på nätet men tas bort i snabb takt. När jag skriver detta kan man dock se den under denna länk.  Bäst att snabba på in sultanens digitala janitsjarer slår till.



Not: Även i Sverige finns exempel på vad som förmodligen räknas som "död rätt". Byggningabalkens kapitel 12 från 1736 är fortfarande gällande lag med rubriken "Hur svin må i ollonskog släppas."  Dock kanske mindre kontroversiell än kapitel 11 "Om mulbete, hjordavård, och vallgång"  där det stackars vallhjonet hotas med skadestånd i tredje paragrafen: "Tappar vallhjon bort fä, eller gör vilddjur skada, där vallhjonet prövas det hindra kunnat; umgälle det med sin lön, eller arbete."

Back to the future

(Detta inlägg har samtidigt publicerats på Euroflarn - ett europeiskt perspektiv)

Så här skriver Rickard Swartz i dag på DN:s nätupplaga:

Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.

Jag har knyckt några stycken men ni bör utan tvekan läsa hela krönikan med titeln Europa reduceras till geografi av en erfaren och övertygad europé.

Swartz text erinrade mig om en text jag lade upp 2007 med en smärre uppdatering 2010. Jag lägger upp den igen här i det nya formatet med rubriken Gränslöst. Mot bakgrund av Swartz text och den faktiska situationen i Europa idag ter sig mina funderingar från 6 -9 år sedan som tämligen naiva.

Min text utgår från en berättelse av Jolo  från 1971 där han berättar

Ytterligare en nål i woododockan!

Oj! Riksbanken sänker reporäntan med 0.15 %! Där fick alla "experter" som hade gissat på 0.10 procent! Nu skall väl inflationsbrasan äntligen ta sig.

Visserligen går ekonomin bra enligt vad man säger och arbetslösheten minskar ganska ordentligt. Samtidigt gnider experter och politiker sina geniknölar för att hitta sätt att försvåra för folk att låna pengar till en bostad, alternativt förhindra att man har råd att bo kvar. En ytterligare räntesänkning kanske då inte går i rätt riktning men som vi alla vet är ju det viktigaste av allt att få upp konsumentprisindex.  (Min text om ett lyckat privat initiativ i den riktningen med den något missvisande rubriken: Inflationen äntligen besegrad? )

Riksbanken oroas över att den svenska kronan är för stark. Under 2016 sjönk emellertid kronan gentemot euron med 38 öre redan före dagens räntesänkning. Jag har inget exakt tal men enligt presstext trillade kronan ner ytterligare 10 öre efter räntebeskedet men klättrade upp till föregående nivå under dagen.

Att enögt fixera sig vid ett inflationsmål är ungefär lika intelligent som att mixtra med febertermometern för att kunna visa att man är sjuk eller eventuellt frisk. Den "åtgärder" som sätts in har ungefär samma effekt som nålar i en woododocka. (Den som vill öva privat kan få vägledning här. )

Det är dags att inse att penningpolitiken har nått vägs ände, Den var alltid ett instrument härlett ur teoretiska modeller i stället för ekonomisk och social verklighet. I gamla tider spelade detta ingen större roll men allt eftersom vanliga människors "riktiga" pengar i form av pension och sparande i allt högre grad kommit att satsas i marknadens ädelkasino kan sagda marknads irrationella beteende få allvarliga konsekvenser  för den enskilde,

Att politiker nu slår sig för bröstet och förklarar att "ekonomin går som tåget" innebär i själva verket att man accepterar en arbetslöshet på 6 - 8 % med mångdubbelt högre tal för speciellt utsatta grupper. Man accepterar de upprörande brister inom vård, omsorg och utbildning som vi konfronteras med varje dag. Och naturligtvis accepterar man att de människor som sökt skydd här från krig och lidande inte kan tas hand om ordentligt.

Någon skrev nyligen -tråkigt nog har jag tappat  bort länken- att det inte är så att det skulle innebära en börda för våra barn och barnbarn om staten ökade den s.k. statsskulden ( i begränsad mån och inom EU:s ramar). Tvärtom är det ett svek  mot kommande generationer att inte utnyttja detta troligen unika tillfälle att låna (eller trycka) pengar för att bygga bort de uppenbara brister som har uppkommit i samhället.

Men vem vet, kanske det hjälper att sänka reporäntan med 0.15 %. Och sen är ju regeringen ute för att kursa stridsflygplan till det behövande Indien, Det kanske också ger litet klirr i statskassan.

Vad skulle Jesus ha sagt?

Varför är det bland de demokratiska partierna just de som gör anspråk på att vara kristna och t.o.m. bär epitetet i sitt namn som är mest hårdhänta och avvisande gentemot flyktingar? CSU och KD är värst i sina respektive länder, låt vara att i det senare fallet en omedveten komik i partiledarens framträdanden bidrar med ett om än minimalt försonande drag.

Är det helt enkelt undergångshotade partier med en irrelevant ideologi som försöker profilera sig?

Kristna fundamentalister i USA körde åtminstone förr i tiden med slagordet "What would Jesus do?" Borde inte deras meningsfränder i Europa och Sverige ställa sig samma fråga  emellanåt? Vi andra kunde ju fundera litet över vad humanism innebär i det konkreta fallet.

"Krigets unga hjärtan"

Av en slump upptäckte jag att SVT 2 sänder en repris på den tyska serien "Unsere Mütter, unsere Väter" (under den idiotiska svenska titeln som jag angivit i rubriken). Det är en oerhört välgjord teveserie, mycket omskakande och på ett gynnsamt sätt olik många andra skildringar från andra världskriget. Men samtidigt finns det mer eller mindre dolda budskap som ur vår tids synvinkel kan te sig obehagliga eller åtminstone svårförståeliga. Serien orsakade en bred diskussion i Kontinentaleuropa och England när den sändes, I Polen uppenbar ilska på vissa håll.

Jag vill i sammanhanget erinra om den ganska långa och kritiska text jag skrev om serien när den först sändes 2013 där jag också tog upp andra aspekter på  utvecklingen av synen på Tyskland och Tysklands ställning i Europa efter andra världskriget och tills nu, speciellt den stora fördrivningen av tyskar från Östeuropa omedelbart efter kriget.

Jag nämnde diskussionen i Europa - i Sverige fick, såvitt jag såg, serien reservationslöst gott mottagande. Med ett men desto viktigare undantag. Jens Christian Brandt skrev i Aftonbladet om det kritiklösa mottagandet i Sverige under rubriken "'Krigets unga hjärtan' naiva politiska blåbär."

Som vanligt med kvalitetsteve sänds programmen så sent att det kan vara svårt att hålla sig vaken tills de börjar. När jag skrev mitt blogginlägg kunde jag inte tekniken att underlinjera länkarna så de är tyvärr svåra att se. Men om något verkar intressant kan man föra cursorn litet fram och tillbaka över de relevanta orden så framträder de. Jag ber om ursäkt för detta.

Jag blir så trött...

Det accelerande inflödet av flyktingar och asylsökande till Sverige medför en oförutsedd ökning av det offentligas utgifter. Såvitt jag förstått av dagens nyheter beräknar man nu en merkostnad av 30 miljarder kronor utöver vad som redan budgeterats.

Omedelbart svartnar tidningar av rubriker i typsnitt som normalt sett är avsedda för katastrofer. I TV uttalar sig experter i dystra tonfall. Finansministern varnar för nedskärningar och ökat budgetunderskott. Det kommer att bli ännu svårare att uppnå balans och underskott (skall vara:"överskott"! Mr. Freud var framme) säger hon.

Man talar om nedskärningar i vård och kostnader för personliga assistenter. Flyktingmottagandet finansieras ur biståndsbudgeten. Kostnaderna för katastrofen får alltså bäras av de svagaste och fattigaste, inklusive de fattigare länderna där befolkningen inte haft möjlighet att fly ur eländet.

Så ställs grupp mot grupp, ändamål mot ändamål. De främlingsfientliga och nationalistiska kretsarna gnuggar händerna.

Om jag nu räknat rätt i hastigheten uppgår den beräknade merkostnaden till ca 1 % av Sveriges statsskuld. Denna "skuld" uppgår i sin tur till mindre än 40 % av BNP. Endast Luxemburg har en lägre statsskuld av de s.k. "EU-15" (dvs östländerna oräknade). EU:s regler tillåter 60 %.

Sanningen är alltså att merkostnaden för det oförutedda inflödet av flyktingar är en spottstyver i sammanhanget  som dessutom vore mycket lätt att finansiera utan att skära ner antalet personliga assistenter. Ev nästan gratis om man skulle våga sig på att låna i Riksbanken. Sverige har gott och väl råd att ta på sig denna kostnad.

Att för rubrikernas skull framställa kostnaderna som en stor belastning för samhällsekonomin tjänar bara till att gynna de främlingsfientliga krafterna - jag såg redan ett ytterst otrevligt uttalande av en SD-man i "Rapport" och till att skrämma upp en allmän opinion som tvångsmatats med det i nuläget grundfalska mantrat att "den som är satt i skuld är icke fri".

Svårigheterna att ta emot och ta hand om flyktingarna ligger på ett helt annat plan. Låt inte positivt inställda personer börja tveka och avskräckas genom en falsk matematik!

Val i Wien (2)

Den första något så när tillförlitliga prognosen över valutgången har just kommit, baserad på 48 % av rösterna. Även om tendensen är den förutsedda måste siffrorna ses som en mindre sensation och har också uppfattas så. SPÖ förlorade visserligen men förlusten begränsar sig till strax under 5 % (istf väntade 7 - 10 %). FPÖ vann med en vinst som begränsades till ca 5 %- iofs en hög siffra men mycket lägre än väntat. De gröna förlorade något men inte mer än att en fortsättning av koalitionen röd/grön ter sig som det enda möjliga regeringsalternativet.  De konservativa (ÖVP) förlorade stort och är nu endast det fjärde största partiet i Wien. Delvis kan detta förklaras med att det relativt nya marknadsliberala partiet NEOS nådde ett aktningsvärt reultat om strax över 6 %.

Valdeltagandet låg ca 5 % högre än föregående val. Kanske något att fundera på för SD:s motståndare i Sverige också.

(Litet lustigt att se den jublande segerstämningen hos SPÖ när första prognosen kom, trots att man alltså förlorat 5 % av sina väljare. Men farhågorna var mycket värre.)

Vägrarländernas triumf

Visserligen skriver DN just nu att EU-länderna "enats" om att ta emot ett antal "kvotflyktingar". Den som läser den kommuniketext (som just i ögonblicket bara finns som utkast) ser dock snabbt att överenskommelsen egentligen är till intet förbindande. Som vanligt har ministrarna inte vågat tackla de medlemmar som driver en politik som strider mot de europeiska värdena.

Jag skriver om detta på Euroflarn inklusive ett nedrigt personangrepp på en slapp journalist. Läs alltså. Vem pratar hon med?

En dos ormolja

Kina devalverar. Två dagar i rad. Vad bra! Då löser sig ju alla problem, det har vi fått lära oss inte minst i samband med "Greklandskrisen". Men varför det då blir en sådan röra och panik på marknader och i opinionsbildande press är svårt att förstå. Läs min spontana reaktion på Euroflarn. Den som vill ha en mera seriös reaktion kan gå till min text: Undermedlet (snake oil).

Upp till kamp!

I ett tiotal österrikiska städer hölls idag protestdemonstrationer mot TTIP, dvs. "frihandelsavtalet" mellan EU och USA. I Wien deltog ca 10000 personer och i Österrike totalt ca 20000.

Som ofta i Österrike var det trots det allvarliga uppsåtet mycket likt ett karnevalståg med vagnar, "flottar" och musik och dans. Bl.a. en gigantisk  trojansk häst, en ganska bra illustration till TTIP.

Också i andra europeiska städer demonstrerades mot avtalet. Såvitt jag kan se av dagspressen förekom dock ingenting i Stockholm - naturligt nog där bl.a. näringsministern tillsammans med Cameron och andra krävt ett fullständigt implementerande av den omstridda tvistlösningsmekanismen.

Argentina har genom liknade klausuler i NAFTA-avtalet tvingats att betala enorma belopp i skadestånd till US amerikanska firmor p.g.a  att energipolitiska beslut för att trygga försörjningen bedömts som "handelshinder".  Slovakien och Australien är andra länder som hotas av kraftiga skadestånd för politiska beslut utdömda av privata domstolar av den typ som föreslås i TTIP.

Nu är det kanske inte ett realistiskt scenario men antag att en svensk regering skulle besluta om ett förbud mot "vinster i välfärden" vilket ju faktiskt är ett politiskt krav från vissa håll.  Amerikanska företag i branschen skulle då omedelbart kunna stämma Sveriges regering inte enbart om de redan vore etablerade i Sverige utan enbart på grund av att ett sådant beslut vore ett hinder för dem att framdeles uppträda på marknaden. Den demokratiska processen har alltså fullständigt satts ur spel.

Beträffande läkemedel, livsmedel osv. gäller i Europa i huvudsak principen att företag måste kunna visa att de inte är hälsovådliga innan de får säljas på marknaden. I USA är däremot principen att man inte får förbjuda något förrän det bevisats vara hälsovådligt. Om detta säger Kommissionen i den enorma propagandavåg man släppt lös i sociala medier, främst Twitter, att "både EU och USA har stränga regler". Sant, men i ena fallet tillämpas reglerna inte förrän skadan redan är skedd.

Propagandan påstår även att avtalet skulle gynna produktion och sysselsättning i Europa. Fantasisiffror har nämnts. I realiteten finns det dock inga seriösa studier som belägger detta, tvärtom visar fler oberoende studier på att vinsten möjligen skulle kunna uppgå till någon halv procentenhet. Då är inte sociala skador inräknade. Handeln mellan USA och EU är till överväldigande del redan befriad från tullar och handelshinder. Kvarvarande hinder (t.ex. amerikanskt förbud mot oljeexport) kunde enkelt lösas genom överenskommelser ad hoc.

För den som eventuellt är intresserad har jag lagt upp ett antal sidor om avtalet och dess konsekvenser på Euroflarn. Högst upp i högermarginalen hittar ni länkar till 5  sidor som behandlar olika aspekter på avtalet. Artiklarna sammanfattas här.

Uppdatering 19/4: Jag ser att stora demonstrationer hållits i många europeiska städer, bl.a. i Helsinki, Bryssel och  -mycket stor-  München. Det verkar som om "den trojanska hästen" förekommit på många platser - en utomordentlig symbol för den systemförändring som TTIP och framför allt investeringsskyddsmekanismen ISDS skulle innebära. Min text här.

Från Sverige har jag inte ett några reaktioner. Näringsminister Damberg har ju redan stött förslaget om ISDS tillsammans med Cameron och andra frihetskämpar. DN toppar i stället med bl.a. priset på varm korv och en motorsågsmassaker.

Sorgsen reflektion efter kvällens "Euronews"

Städer, där jag gått obehindrat, obesvärat, ensam, sent och njutit av klimat, atmosfär, kultur, "folkliv" och bara kopplat av efter ofta hektiska arbetsdagar. Caracas, Mexico City, Nairobi, Jerusalem, Hongkong...Nu våld, upplopp, gangsterism, terrorism. Caracas- en gång Sydamerikas Genève, numera kontinentens mordstad nr 1. Och Beijing. Där finns väl inget gatuvåld och man klarar sig väl men "just of two things you must beware/don't drink the water and don't breathe the air."

En enda ljuspunkt eller åtminstone ett litet glimmer: Rumäniens nyvalde president har fått en flygande start och låtit arrestera högt uppsatta politiker och ämbetsmän, misstänkta för korruption. Men hur länge kan han kämpa mot en genomkorrupt regering och regeringschef?

God kväll.

Berlinmurens fall- en som var med

Den tidigare bloggaren och värderade kommentatorn på denna och andra bloggar Jens Christian Brandt skriver i dagens DN (nät) om När Västberlin sveptes bort. Ett delvis annorlunda perspektiv - det var inte bara Östberlin som förändrades i grunden.Läser ni inget annat så läs JCB:s krönika.

Grattis Günter Schabowski!

Hur pinsamt det kan bli när statsmän inte håller ordning på sina papper har vi ju nyligen upplevt när Sveriges statsminister bluddrade bor sig om klimatmålet och dessutom glömde namnet på sina inbjudna gäster.

Pinsamt. Nåväl.Om det funnes en utmärkelse för klantighet i det offentliga med världspolitiska konsekvenser skulle denna utan tvekan gå till Günter Schabovski som i dagarna fyller 85 år. Men med ett vänligt leende - hans misstag fick i huvudsak positiva konsekvenser och han har -som en av de få i hans ställning- offentligt tagit avstånd från sin verksamhet i DDR.s högsta kretsar. I sin självbiografi skrev han "Vi gjorde allting fel". Och "Jag skäms för den stat som jag in i det sista trodde på."

På hösten 1989  var den så kallade Tyska Demokratiska Republiken, DDR, i full upplösning. Det stod klart att något stöd från Gorbatjevs Sovjetunion inte vara att räkna med. Den gamle och sjuke Honecker hade ersatts av Egon Krenz som ansågs var bättre lämpad att behärska situationen. Men tusentals människor demonstrerade på gatorna i tyska städer och skanderade: "Wir sind das Volk" och även "Egon Krenz/wir sind die Konkurrenz."  Många tusentals östtyskar reste till Ungern som redan hade öppnat sin gränser till väst.

Den 9 November gav Schabowski en presskonferens på uppdrag av Centralkommittén vars talesman han var. Schabowski var en högt uppsatt partimedlem, medlem av politbyrån och tidigare chefredaktör för partiorganet Neues Deutschland.

Helmerson, Barth-Kron men Gunnar Jonsson

Ja så skulle jag vilja beskriva den ledande krönikörtrion i DN. I sitt senast opus skulle Jonsson försöka bena ut varför unionen vore väl värd att bevara. Han arbetar sig fram till en västgötaklimax: det är dags för Nej-sidan att vakna upp.

Se "Två älgar satt i en bastu. Säger den ene:..." på Euroflarn.