Kompromissdemonstration

(Foto Mksson)

Den megafonförsedda marschledaren för vänsterpartiets förstamajtåg med Adidasreklamen på tröjan under blågula fanor.

Mera revolutionärt var det längre bak i tåget där "Tantpatrullen" entusiastiskt sjöng riktiga kampsånger från 70-talet som "Tjejer" och "Vi äro många".

En annan megafonledd grupp skulle just klämma i med "Röda fanan" men sången dränktes av en blåsorkester på trottoaren som körde "Internationalen"  så det dånade. Kanske var det en efterklang från de fraktionsstrider som alltid präglat vänsterismen.

Emellertid skall ni inte behöva gå miste om "Bandiera rossa". Här är en länk: Röda fanan.

Översättningen är av Lars Forsell. Men det låter bättre på italienska. Därför var det också den versionen som användes när de blivande näringslivstopparna och jag skrålade sången i Handelshögskolans källare i forna tider. Man kan undra varför kommunister och socialister alltid haft de bästa sångerna. 

Det var en härlig vårdag så min toleransnivå var okaraktäristisk hög.

En konsert och en musikstund

Förra årets nyårskonsert från Wien kommenterades ganska negativt i mitt blogginlägg från 2014, Pressen ansåg att det var bra att Zubin Metha inte dirigerade så mycket eftersom orkestern nog visste bäst själv hur man skulle spela.  Mariss Jansons däremot jobbbade ordentligt i årets version speciellt när det gällde att få alla musiker att sluta spela på en gång.

Repertoiren var mera varierad än i fjol. Orkestern var uppenbarligen förnyad med många nya musiker. Särskilt uppmärksammad blev harpisten som fick möjlighet att göra två solon för harpa och för detta fick en välförtjänt applåd. I övrigt kunde jag bara räkna till två kvinnliga violinister (varav en första fiol) och en oboist. Om jag inte missat någon så var det alltså färre kvinnor på scenen än 2014.

Gunnar Pettersson på Pressylta publicerade en negativ kommentar redan innan konserten var slut. Även om jag sätter årets konsert högre än fjolårets är det svårt att inte hålla med honom. Arrangemanget har överlevt sig självt. Det lär ta 5 år i kö för att få  biljetter till överdrivna priser om man inte har speciella kontakter vilket nog en överväldigande majoritet av besökarna har. Och om sanningen skall fram: kvalitativt når musiken inte upp till den nivå som man normalt kan finna i Wien vilken vecka som helst under resten av musikåret.

I år uppträdde även -under publikens jubel-  Wiener Sängerknaben. Nu fattas bara Spanska ridskolans lippizanerhästar så har man helt täckt in klichébilden av Wien.

Peter Havlicek, Traude Holst och Karl Hodina

Som en liten kontrast en bild från en annan konsert strax före jul på Gasthaus Birner  på en gata med namnet "An der oberen alten Donau" på andra sidan Donau. En trio med kontragitarr, sång och dragspel trakterat av Wienerliedernas nestor och ikon,  professor Karl Hodina.

Wienerlied är en mycket speciell musikgenre - det är visor från och om Wien men oftast med ett realistiskt och socialt innehåll, företrädesvis vemodigt eller rent av sorgligt. På Wienerdialekt naturligtvis vilket gör texterna ganska svåra att förstå för den oinvigde. Men det är äkta sånger skapade av folkliga artister med rötter i sitt eget liv och situation.Konserten inleddes f.ö.med en sång från 1930-talet med en titel och refräng som kan översättas som "Folk har för litet pengar" (Die Leute haben zu wenig Geld) som skildrar nöden och fattigdomen under lågkonjunkturen.

Men Wienerlieden har utvecklats också i en annan riktning som man kan kalla Wiener Blues där text och innehåll är densamma men musiken går mera i blueston. Kända utövare är Extremschrammeln och den ovannämnde Hodina.

Men det finns också humoristiska sånger och jag får erkänna att vid det här laget föredrar jag nog "Die Zehn Uhr Mette" framför "Sfärernas klang" av Josef Strauss. Låt vara att Strauss musik är en omistlig del av Wienkulturen men den är numera närmast ett museiföremål att visas upp för beundrande turister medan den folkliga musiken har rötter i tidigare århundraden och fortfarande är livskraftig och utvecklingsduglig. Mera svårtillgänglig dock pga språket.

Frank Sinatra i Finspång

Frank Sinatra har uppmärksammats i dagarna eftersom det är 100 år sedan han föddes. SvT har sänt en dokumentär i två delar -mycket bra och intressant. Bland "mina" bloggar är det bara Gabrielle R.W. som skrivit om Sinatra - jag rekommenderar hennes text där jag också gjort en kommentar.

1953 nådde Sinatras karriär ett bottenläge. Sparken från Columbia, svikande publik, besvärlig skilsmässa och nytt äktenskap med den vackra och firade Ava Gardner. Förkyld och deprimerad gör Sinatra med sin nya fru en turné i Sverige med uppträdanden bl.a. i Finspångs Folkets Park. Turnén har, med rätta,  mytologiserats i Sverige.

Gabrielle publicerade en länk till en dokumentär om Sinatra och Gardner i Sverige som jag nyss tittat på  ( på storTV med hjälp av ChromeCast. Bra.). Jag kan varmt rekommendera denna film. Man får stillbilder av den nergångne Sinatra och hans strålande hustru men filmens behållning ligger helt i skildringen av och intervjuer med de svenskar som var med vid tillfället och svensk folkparkskultur i mitten av förra århundradet där man hade den sjungande bandyspelaren Snoddas Nordgren ena kvällen och Frank Sinatra den andra. Biljetterna kostade f.ö. 4 kronor för Sinatra (och 1 kr för Snoddas) men man gick ändå back när Sinatras gage på 6000 kronor hade betalats ut.

Folkparken i Finspång hade två dansbanor: en för gammaldans, en för modern dans. Dessutom en övertäckt scen där kulisserna från en föregående föreställning av "Värmlänningarna" stod kvar och bildade bakgrund till Frank Sinatras uppträdande.

Ava Gardner och Frank Sinatra övernattade på Hotell Standard i Norrköping. En överlevande hotellanställd berättar i filmen att rummet hade en så kallad granli.

Det var ett enormt anti-Sinatra pressdrev som gick där hans prestationer nedvärderades i grunden. Det gick så långt att turnén avbröts och boulevardpressen jublade: ni slipper höra Sinatra. Som kontrast får vi höra yrkesmannen Putte Wickman som gör  en professionell och beundrande värdering av Sinatras framträdanden under vidriga  omständigheter. Den orkester med danska musiker som skulle ha spelat med sångaren var så berusad att den fick avskedas och ersättas med en i hast hopplockad amatörgrupp som gjorde sitt bästa men naturligtvis inte var vuxna en sådan uppgift.

Nåja. Vi vet hur det gick. Senare samma år hade "From here to eternity" premiär och Sinatra fick sin Oscar och inledde sin superkarriär. Efter brytningen med Ava utvecklades hans röst och framför allt hans teknik till den genialiska som vi numera förknippar med honom.

Han går på rockfestival men tröttnar och går och lägger sig

Så långt behövde jag inte gå. Det vara bara att öppna sovrumsfönstret där ljudet från Vienna Rock på Donauön trängde in, fullt hörbart, särskilt trummorna.

P.g.a. bristande sakkunskap kunde jag inte avgöra om det var Metallica eller Kiss som spelade men dessa två legendära band är huvudattraktionerna i arrangemanget.

Det är inte min musik men faktum är att ju längre tiden går desto mer förädlas också det som man urpsrungligen tyckte var helt ohörbart. Det kan vara ganska roligt att se och höra t.ex. Metallica nu för tiden, bara det inte blir för mycket. Ett fornfynd liksom.

När jag såg teves nyhetsutsändningar fäste jag mig vid att de intervjuer som gjordes med publiken alltid var personer i medelåldern, ibland övre d.o. Det var uppenbart att de hade varit unga en gång och nu försökte återuppleva dessa tider.

Det skall man aldrig göra.

Man väntar sig ca 30 000  besökare. Det finns campingplats på ön men man räknar med att de flesta föredrar att bo på hotell inne i stan. Några klagade på biljettpriserna  €200 för tre konsertkvällar. Jag kan inte bedöma om det mycket eller litet.

Hemma hos oss är det gratis.

Fel låt vann!

För första gången på minst 10 år tittade jag på "Melodifestivalen" - huvudsakligen för att den sändes från Wien och det var en hel del intressanta omkring-reportage. (Man kan tycka vad man vill om tillställningen men arrangörer och TV gjorde ett fantastiskt och beundransvärt jobb- möjligen med undantag för manus till de tre moderatorerna - normalt sett duktiga personer men litet out-of-place här. Två av dem talar obehindrat tyska, franska och engelska men ändå användes praktiskt taget bara engelska. Varför?).

Emellertid: för att förekomma kollega Per Gudmundson presenterar jag här den låt som borde ha vunnit:



(med särskild hälsning till A.C.)

Ock så naturligtvis den odödliga:



Sillstryparns sång är ju anti-ABBA och där har väl en ordentlig musikalisk och politisk omvärdering skett sedan dess. Mycket roligt tycker jag att nedanstående är: Benny Anderssons son och hans hustru Nanne Grönwall framför Sillstryparns sång och ställer den därmed i nutidens ljus. Mycket bra.



F.ö: Jag har hört Nanne Grönwall sjunga Brel (på franska) och Charlotte Perelli sjunga Taube: otroligt fint och bra. Varför kan de inte få göra sådant i stället för hjärndöd modern popmusik?  Och Sylvia Vrethammar: en fin jazzsångerska innan hon fastnade i det inkomstbringande tyska schlagerträsket.

Ja, ja , det var bättre förr...

En nyårshälsning från Wien

Fast inte direkt från mig den här gången som just nu befinner mig i det varma Stockholm (+6 ) och ej i det kalla Wien (- 5) utan från den traditionella nyårskonserten med Wiener Philharmoniker som ägde rum för 75 gången. Den matematiskt begåvade inser att den första konserten alltså gavs 1941 under Gauleiter Baldur von Schirachs beskydd och med Goebbels uppmuntran.  (Karajan talade ända till sin död om denne med vördnad och goda minnen  som "Doktor" eller ännu hellre "Minister" G.)

Nåväl. Mycket har skrivits om detta och jag kan hänvisa till mina inlägg En miljon till Wien från 2014 liksom Wåga Wägra Wagner från 2013. Dagens konsert dirigerades av Zubin Mehta (för femte gången!). Några recensioner har jag ännu inte sett eller hört men de blir säkert strålande: Wien överger aldrig sina älsklingar liksom man heller aldrig förlåter den som fallit i onåd.

Det verkar dock som om konserterna stelnat i sin gamla struktur. Repertoiren var ganska fantasilös. Om man nu inte kunde eller ville förnya sig i musikvalet kunde man väl då ha löpt linan ut och tagit med några av de gamla slagnumren, de som publik och åhörare känner igen och gärna trallar eller nickar  med i: typ Im Krapfenwaldl eller Tritsch Tratsch Polka. Nu blev det mest gäspigt.

Uppriktigt sagt var det för en enkel skomakare svårt att upptäcka hur Mehta hade satt sin prägel på musiken. Orkestern spelar som den vill och dirigenten verkade mest som en uttråkad byråchef som gav ut instruktioner som alla kände till sedan förut. Men det är naturligtvis felaktigt och okunnigt och vi får väl vänta tills i morgon för att få läsa om hur briljant det hela var.

Den av mig mycket uppskattade Camilla Lundberg som refererade för SVT  missade det genomgående jubileumstemat - hon nämnde visserligen några av de bemärkelsedagar som anspelades på i konserten men utelämnade mycket bl.a. det som hade med universitetet och Tekniska Universitet att göra. Både Johan och Josef studerade på Tekniska Universitetet men bara den senare avlade en examen som skulle svara mot dagens "civilingenjör" i Sverige. ("Diplomingeneur" på tyska låter naturligtvis mycket flottare...) Dagens höjdpunkt var för mig, som verkligen inte är någon balettfan, dansen till "Studentenpolka" just i universitetets föreläsningssalar och bibliotek. Kul och skickligt med fina kostymer för en gångs skull utformade av inhemska designers.

Några detaljer. Jag har tidigare (länkar ovan) skrivit om den anmärkningsvärt låga andelen kvinnliga musiker hos filharmonikerna. Såvitt jag kunde se fanns åtminstone fem kvinnor med idag vilket är mycket mer än någon gång förut* (men givetvis löjligt få i jämförelse). Det anmärkningsvärda var att utöver de två numera gängse alibiviolinisterna hade man också en cellist, en flöjtspelare (!) och givetvis harpisten. Bra så. Men det var påfallande hur ofta och med close-ups tevekameran dröjde vid dessa damer. Inte mig emot, de var både se-och hörvärda, men jag undrar vad budskapet skulle vara?  "Här ser ni vi är inte alls kvinnofientliga som man alltid säger"? Eller helt enkelt: "Tjo här har ni litet kvinnlig fägring så ni inte sitter och somnar"?

En annan som fick mycket kameratid var den avgående ordföranden för orkestern, Clemens Hellsberg. En man som fått utstå kritik både från de ewiggestrige som tyckte att han grävde alltför djupt i nazitidens förföljelser av de judiska orkestermedlemmarna och av mera progressiva krafter för att inte ha lagt alla papper på bordet. Orkesterns hela administration har just bytts ut och lovat en "varsam kursändring" vad det nu skall betyda. Se "Eine sanfte Kurskorrektur" i Die Presse (DE).

Wiener Philharmoniker lär komma till Stockholm i juni så en del av er har chansen att få lyssna till dem på nära håll. Repertoiren blir tydligen Beethoven, Schubert osv - inga konstigheter alltså. Litet konstigt att medan man i Finland och Danmark tydligen tänker spela inhemska kompositörer gör man inte det i Sverige.

PS - Just som jag tänker trycka på "Publish" får jag läsa den första recensionen i Der Standard. (DE) Precis som jag trodde: det hela var briljant och bättre än på länge och Mehta gjorde alldeles rätt som inte dirigerade så mycket eftersom "orkestern vet bäst själv hur det skall låta". Tja.

* Om man säger att över 70 % av orkesterns kvinnliga medlemmar var på scenen i går låter det genast mycket bättre...

...men med vispgrädde, tack!

T.o.m i DN har man uppmärksammat att den österrikiske sångaren och kompositören Udo Jürgens avlidit. J. slog igenom med att vinna Eurovision Song Contest 1966 med låten "Merci Chérie" - en iofs litet tjatig sång. Han var oerhört framgångsrik och har sålt album i mångmiljontal.

Hans plötsliga död kom som en chock i Österrike och Tyskland. Nu kanske det är konstigt att det känns chockartat att en 80-årig man plötsligt får en hjärtinfarkt och dör. Men bara för några månader sedan firade han sin 80-årsdag på scenen med en jätteshow och gav ut ett nytt album med titeln "Mitten im Leben" alltså "Mitt i livet". Inga tecken på ålderdomssvaghet. En stor tidigare framgång hette "Livet börjar vid 66".

Udo Jürgens musik var väl knappast min cup of tea men man måste beundra artisten som höll igång med sådan fart och intensitet - kanske inspirerad av de unga damer han alltid hade förmågan att omge sig med...Och en del sånger är mycket sångbara och attraktiva. Rubriken syftar på succélåten "Aber bitte mit Sahne" som blev något av en signaturmelodi.  I Österrike fnös man i vissa kretsar över att österrikaren Jürgens använde ordet "Sahne" -  "grädde" heter ju som alla vet här "Obers". Texten är kanske litet tveksam rent genusmässigt sett men melodin är mycket medryckande. En länk här.

Bäst var Jürgens enligt min uppfattning när han steg in på det politiska fältet. "Fünf Minuten vor  Zwölf" är ett mera symfoniskt verk och inte särskilt sångbart men har ett starkt budskap om miljöförstöringen. Den sång jag tycker bäst om har jag redan en gång använt på den här bloggen men den duger mycket väl att upprepas. Orden "Bonn och Moskva" som förekommer i texten visar ju att den har några år på nacken men budskapet och orden i övrigt är helt aktuella idag och kommer nog att förbli så, särskilt i Sverige. Alltså mina damer och herrar: "Wir haben alles im Griff auf dem sinkenden Schiff" - vi har full kontroll över det sjunkande skeppet.

Hur en slipsten skall dras

Nicholas Harnoncourt  firar sin 85 födelsedag - det vill säga det gör han inte. Han tycker inte om födelsedagar och tillfrågad om han är stolt över sitt livsverk säger han att varje människa har något att vara stolt över - själv är han stolt när han lyckas slipa en kniv.

Detta har dock inte hindrat ORF (Österrikes "SVT") att ägna hela dagen i sin speciella kulturkanal åt Harnoncourt och hans verk. Alltså tillbringar man den regniga söndagen fastklistrad framför teven och tittar på dokumentärer, intervjuer, inspelningar från repetitioner och flera kompletta operaverk som Orefeo, Idomeneo och Riddar Blåskägg liksom repriser av de konsertanta succéföreställningarna på Teater an der Wien av Le nozze, Don Giovanni och Così.

Harnoncourt började sin bana som cellist i Wiener Symphoniker under Karajan. Efter många år genomskådade han mekaniken hos den store mästaren och berättar om hur upprörd han blev när Karajan flinade och publiken i konserhuset log med och vaggade takten till en långsam sats hos Beethoven. "Hur kan man missförstå något så - musiken handlar om död och undergång och dirigent och publik sitter och myser." Han lämnade symfonikerna och grundade tillsammans med sin hustru "Concentus Musicus" med vilken han i grunden utforskade Mozart och Bach och med originalinstrument skapade en helt ny -fast egentligen gammal-klang. Från början var motståndet från "traditionalister" massivt men med tiden utvecklades orkestern och Harnoncourts tolkningar till internationellt stilbildande. Som musikforskare speciellt vad gäller Bach och Mozart är han en av världens ledande och han har en märklig förmåga att översätta sina forskningsresultat i framförandet av musiken.

I ett av inslagen i teve vittnade den kinesiske pianovirtuosen Lang Lang om hur Harnoncourt hade hjälpt honom att få en helt ny förståelse för Mozarts verk som han sedan alltid  burit med sig.

Varje år anordnar landet Steiermark en festival "Styriarte" tillägnad Harnoncourt. Många tusentals människor som inte lyckats få biljetter tilll konsertsalarna följer musiken utomhus på stora bildskärmar.

Nicholas Harnoncourt har också gjort många legendariska operauppsättningar, främst av Mozarts verk. Han senaste kraftprov var höstens uppsättningar av de tre da Pontoperorna  på Teater an der Wien. Jag skrev ett par blogginlägg om detta under rubrikerna:  Nozze Giovanni Cosi    respektive  Så gör dom väl allihop?  Jag såg reprisen av Così i dag- en mycket okorrekt opera i dagens läge. Men man fick återse och återhöra tre av de absoluta favoriter jag upptäckt under året: Elisabeth Kulman, Mari Eriksmoen och Katija Dragojevic - fantastiska sångerskor men ockå fina skådespelerskor och med en massa humor, speciellt vad gäller Kuhlman och Dragojevic. (Åh Katija, varför avföljde du mig på Twitter, mitt hjärta blöder...)

Varje dag på året kan avnjuta musik i världsklass på någon av Wiens många scener. Om man nu t.ex. föredrar bildande konst kan man just nu välja mellan utställningar av Velasquez (!), Miro  eller Toulouse-Lautrec.

Så det så.

...du är och du blir vad du var

Under fotbollens World Cup upprepas varje dag den litet pinsamma ceremonin där de deltagande ländernas nationalsånger spelas. Vissa spelare sjunger entusiastiskt med, i andra lag kan man inte texten. Men vad är det man sjunger egentligen och varför?

Några länder har av politiska skäl ändrat sin nationalsång. Dit hör Ryssland som efter Sovjets fall fick en ny sång under Jeltsin tills Putin ändrade tillbaks till den gamla sovjetiska, dock med ny text. Dit hör även Tyskland som i och för sig behållit von Fallerslebens gamla text till Haydns lovsång till den österrikiske kejsaren men hoppat direkt till tredje versen eftersom den första "Deutschland, Deutschland über alles" var officiell nationalsång under nazitiden. Jag tycker man kunde ha stannat vid den andra versen men inser att den reflekterar en något skev kvinnosyn även om det var väl menat (och det där med Treue klingar kanske litet tveksamt):

Deutsche Frauen, deutsche Treue,
Deutscher Wein und deutscher Sang
Sollen in der Welt behalten
Ihren alten schönen Klang,
Uns zu edler Tat begeistern
Unser ganzes Leben lang.
Deutsche Frauen, deutsche Treue,
Deutscher Wein und deutscher Sang.

Fast det är klart att damlandslaget i fotboll, kanske världens bästa, hade fått hitta på något annat.

I den nationalistiska och ofta krigsförhärligande yran är det naturligtvis huvudsakligen männens bedrifter som lyfts fram. Österrikes nationalsång, som f.ö. skrevs av en kvinna från Kroatien,

En opera där ingen dör

Katija Dragojevic (till vänster) och Maria Bengtsson som Dorabella och Fiordiligi i Cosi fan tutte  på La Scala. 

Premiär igår - har ännu ej sett några recensioner - med Daniel Barenboim som dirigent och Rolando Villazon som en av killarna. Jag skrev om en uppsättning i Wien i mars med rubriken Så gör dom väl allihop? där Katija också sjöng Dorabella men med Mari Eriksmoen som syster Fiordiligi.

Hör har vi alltså två svenska världsstjärnor som uppträder på världens förnämsta operascener tillsammans med ledande dirigenter, regissörer och sångare. Nu är det fullt ut möjligt att jag läser fel tidningar eller fel sidor i de tidningar jag läser men hittills har jag inte sett en rad om dessa damer. De är värda att lyssna till.

Här är en "trailer" - inte så spännande men en liten inblick får man.

De Profundis

Hos Dixikon hittar jag en notis om ovanstående bok, visserligen med några år på nacken, men verkar mycket spännande och faktiskt aktuell. Så bekvämt att kunna sitta hemma vid computern, beställa och betala och få boken i brevlådan om ett par dagar. (Om den inte skulle gå in i brevlådan kommer brevbäraren upp med den och om vi inte är hemma lämnar han den till någon granne. Man behöver inte gå till Konsum och hämta ut den.)

Men redan vid beställningen kärvar det till sig. Det första man skall fylla i är postnumret. Men mitt postnummer är "fel". Så ser jag att "Sverige" är förtryckt som "land" och inte går att ändra på. Tja, vad trodde jag. I ett land där SJ inte tar icke-nordiska kreditkort, där SL:s biljettautomater inte heller gör det och där Telia kräver att man skall vara "folkbokförd"  för att komma åt alla delar av

...and tell Tchaikovsky the news!

Årets Polarpris gick till två kontroversiella eller åtminstone nyskapande musiker - ett fantastiskt fint val.

För ett antal år sedan fick jag uppleva den s.k."First Night" i Boston , dvs nyårsaftonsfirande då ca 1 miljon människor driver omkring och konsumerar teater, musik, mat och andra kulturyttringar (allt alkoholfritt) och avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri.  Man kan köpa en särskild knapp som ger inträde till det mesta.

På en liten teater någonstans fick vi se och höra Peter Sellars berätta och förklara det stycke som skulle framföras och som han hade "iscensatt": Bachs Cantata Ich habe genug, BWV 82.  Sellars är en av de få personer som muntligt kan presentera musik på ett sätt som blir både levande och begripligt samtidigt som den humoristiska ådran alltid finns där. Bernstein och Sten Broman var andra sådana personligheter. Tyvärr minns jag inte namnet på sångerskan som sjöng efter presentationen men det var en uppenbarelse, ett av dessa avgrundsdjupa musikaliska ögonblick som man aldrig glömmer. Omedelbart efter hemkomsten till Wien gick jag in i en musikaffär och utan vidare krusiduller sade jag direkt till försäljaren :"Ich habe genug!" Han vände sig om, rotade i hyllorna och efter ett par minuter kunde han visa mig 3 olika versioner av Bachkantaten!

Här är emellertid en fin version som inte har något med Sellars att göra annat än via mina "hågkomster ur ett dåligt minne.": Ich habe genug.

Chuck Berry - det var tider när rock betydde rock-and-roll och inte nutida skränande och helgalna trumslagare utan varje tillstymmelse till vare sig talang, text eller melodi. Här är en klassiker (som ju senare tagits upp av många artister bl.a. The Beatles): Roll over Beethoven (and tell Tchaikovsky the news).

Och, weil es so schön war, som vi säger i Euroland en annan klassiker: Johnny B. Goode dock inför ett märkbart oentusiastiskt auditorium.

Jag är säker på att Sellars och Chuck kommer att finna varandra på galan. Om de inte redan gjort det.

En miljon till Wien

Birgit Nilssons musikpris på 1 miljon dollar gick alltså denna gång till Wiener Philharmoniker.  Inte mycket att säga om det - filharmonikerna är naturligtvis en av världens bästa symfoniorkestrar. Marcus Boldemann berättar ganska bra och rapsodiskt om orkesterns tillkomst och egenheter i den länkade artikeln.

Till anekdoterna om orkestern, som ju inte har någon fast chefsdirigent utan bjuder in berömda gästdirigenter, hör också att  om musikerna inte gillar en viss dirigent spelar de precis efter hans anvisningar.

Som berörs i DN-artikeln finns det också mörka sidor i orkesterns historia. Att man i det längsta värjde sig mot att ta med kvinnor är ju välkänt och endast på senare tid tvingades man böja sig för starka påtryckningar från sponsorer och inte minst från amerikanska kvinnoförbund som hotade med att bojkotta och frysa ut orkestern från turnéer i USA. I början nöjde man sig med att ta in en eller två kvinnliga alibiviolinister. Nu har kvinnoandelen ökat men är fortfarande låg  (DE) jämfört med andra liknande orkestrar, t.ex. Wiener Symphoniker. (7 av 128 enligt den länkade artikeln). Jag tror att det fortfarande enbart är violinister (utom harpisten förstås som alltid har varit kvinnlig).

Orkesterns rykte under nazitiden är skamligt. De numera traditionella nyårskonserterna startades regelbundet 1941 på initiativ av Gauleiter Baldur von Schirach. Schirach visste hur han skulle hålla wienarna på gott humör och tillät t.o.m. judiska musiker för att upprätthålla orkesterns kvalitet. Så sent som för kanske 10 år sedan lovordades han för detta av en känd judisk kulturpersonlighet i Wien. Att en betydande del av musikälskarna var förhindrade att lyssna pga hastiga avflyttningar till diverse luftkurorter i Tyskland nämnde han inte. (Se Das Neujahrskonzert abschaffen? )

Först under senare år har man beslutat att försöka göra rent hus med historien. Orkesterföreningens ordförande tillsatte en historikerkommission och öppnade alla arkiv som i dag finns lätt tillgängliga. En redogörelse för materialet med vissa länkar finns (ehuru litet i skymundan) på orkesterns website. 

Det var inte min avsikt att svärta ner orkestern men att det finns mycket nazistisk surdeg som fortfarande jäser i samhället har vi t.ex. nyss blivit påminda om i samband med valkampanjen för EP-valet. Alpföreningen och det stora automobilförbundet ÖAMTC har liknande bakgrunder och har även de på senare tid öppnat arkiv och försökt redovisa sin historia.

Men annars gäller, liksom för allt annat, i Österrike:

Glücklich ist
wer vergisst
was doch nicht zum ändern ist.

Så gör dom väl allihop?

I går avslutades da Pontecykeln med Nicholaus Harnoncourt, Consentus Musicus och Arnold Schoenbergkören på Theater an der Wien med "Cosí fan tutte." Jag skrev tidigare en (alltför) lång drapa om den första föreställningen "Le Nozze de Figaro" som så här i efterhand nog visade sig vara den bästa av de tre.

Att få biljetter var inte att tänka på - möjligen på svarta börsen. Men det fick bli ett par timmar framför teven - inte så illa, Österrikarna kan verkligen göra musik- och operateve.

Nu skall jag inte trötta ut er med att skriva om denna föreställning, det kanske inte är så intressant och någon egen möjlighet att se den hade väl de flesta av de eventuella läsarna inte. Musik och sånginsatser (med något undantag) i alla föreställningarna var absolut magnifika - det lär dröja länge innan man får uppleva en musikalisk stjärnkonstellation av den klassen.

Jag har alltid tyckt att "Don Giovanni" är litet tråkig. Mozart lär ha skrivit musiken i en hast för att följa upp succén med Figaro och där finns naturligtvis ett par hitnummer. Men vad handlar det om? En sexmissbrukare ( med ett osannolikt framgångsregister "Cameriere, cittadine, contesse, baronesse, Marchesine, principesse" . Se "Katalogarian" - också med svensk text) som får sitt välförtjänta straff men också en hoper våp som låter sig missbrukas. Nåja, där fanns också den manipulativa Zerlina, sjungen av Marit Eriksmoen (scrolla), för mig den stora nyupptäckten i detta sammanhang.

Cosí fan tutte är en i högsta grad omdiskuterad opera och har varit så ända sen sin tillkomst. I äldre tider retade man sig mest på den fullkomligt orealistiska handlingen. Numera koncentrerar man sig på den minst sagt ålderdomliga kvinnosynen för att inte säga -föraktet. Operans försvarare (och de äro legio) försöker försvara sig med att även männen i sin fåfänga och sitt övermod demaskeras, et je m'en passe... Det tror jag inte alls på men man får ta det för vad det är. Och i operan förekommer en av mina absoluta favoritkaraktärer i denna genre: tjänsteflickan Despina. Hon sjöngs här av Elisabeth Kulman med stor skicklighet och humor (men i en misslyckad kostym om jag får säga min mening).

Nåväl. Eriksmoen var perfekt som den svekfulla men samvetsömma Fiordiligi men överraskningen för mig var hennes syster Dorabella som sjöngs av Katija Dragojevic (scrolla). Jag har aldrig hört talas om den sångerskan men hon var fantastisk. Mera lättövertalad än sin syster och med ett litet slampigt uttryck när väl revorna i anständighetens mask började vidgas. Så visar det sig att hon är svenska! Jag kollar naturligtvis och ser att hon med stor framgång sjungit klassiska roller på berömda teatrar i Europa och New York  bl.a. La Scala, Covent Garden och Salzburger Festspiele.Till sommaren skall hon sjunga Cosí på la Scala under Daniel Barenboim.

Dragojevic är alltså en stor internationell svensk stjärna. Nu kanske jag läser fel tidningar eller fel sidor i dem jag läser men jag har aldrig sett hennes namn i lättillgänglig svensk press. Däremot tvångsmatas man med spaltmeter efter spaltmeter om outbildade och obildade popsnören som kvider fram obegripliga sånger på "Mello".  Märkliga prioriteringar - men så gör dom ju alla...

Trots de briljanta sånginsatserna var väl den största behållningen av denna cykel (heter det verkligen så på svenska?) Harnoncourts tolkning av Mozart med aldrig tidigare uppnådd detaljtrohet, originalinstrument och originalklang. Det anses här att detta var en engångsföreteelse som svårligen låter sig upprepas. Harnoncourt (scrolla) som är 85 år har sagt att detta var hans sista stora insats.

Ni får ursäkta att jag skrivit så mycket om detta men man skall ju gräva där man står heter det.

Nozze Giovanni Cosi

Ja så kallar vi vår egen "mello" här i Wien - Mozarts tre s.k. da Ponteoperor uppförs med två föreställningar var under mars månad på anrika Theater an der Wien. Publik- och kritikersuccé garanterad.

Föreställningarna ges "konsertant" - dvs. man spelar inte upp operan på en scen utan sångarna står bakom sina notställ och sjunger rakt upp och ner. Det kan verka tråkigt men gårdagens premiär på Le Nozze di Figaro var allt annat än det. En scenbild var uppbyggd och sångarna "spelade" mot varandra på ett sätt som gjorde att man totalt glömde att det inte var en konventionell föreställning. Dessutom hördes texterna bättre och det var lättare att följa med i den inte alltför enkla handlingen.

Cykeln (heter det verkligen så på svenska?)  har satts upp av Nicolaus Harnoncourt som dirigerar sin Concentus Musicus med Arnold Schoenbergkören under Erwin Ortner. I musikens värld är det svårt att tänka sig en djupare skönhet och formfulländning - jag frestas att än en gång citera Johan Tobias Sergel: ta mig tusan djävlar var det inte en stråle av det himmelska ljuset. Och sångarna gjorde honom all rättvisa. Den danske barytonsångaren Bo Skovhus var utan tvekan den bäste Almaviva jag sett och hört. I en intervju före föreställningen berättade han att han inspirerats av John Cleese som Basil Fawlty - och när man visste det var det inte svårt att se likheten. En suverän prestation. (1) Susanna spelades av en norsk sopran, Mari Eriksmoen på ett sätt som skulle ha fått kardinalkurian i Rom att fundera på om det här med celibat är en så bra idé.

En särskild pikant poäng ger kritiken till den tyska mezzon Elisabeth Kulman som spelade Cherubino. Nu är ju det en roll som borde vara särskilt intressant i dessa tider - en kvinnlig sångare som spelar en mansroll i vilken hon kläs ut till kvinna.  Här hade man lagt till ett extra lager: Som Cherubino bar hon visserligen kavaj och byxor men kroppsspråket och urringningen gjorde det helt klart från början att hans/hennes kön inte var något socialt konstruerat dylikt. Intressant nog spelade Kulman en liknande roll i vad som betecknades som årets operahändelse 2011, Donizettis Anna Bolena med Netrebko och Garancha (min text: Off with her head!) Kulman spelade där den unge pagen Smeton som ställer till det för alla inblandade.

Spännande blir det nu att många av de ledande sångarna (tyvärr inte Skovhus) kommer att spela andra roller i Don Giovanni resp. Cosi fan tutte. Speciellt den senare med Eriksmoen som Fiordilgi och Kulman som Despina (!) borde bli kul. Dirigent, musiker och kör är givetvis genomgående. Om man kan komma över biljetter återstår att se.

(1) Om hur jag avsade mig titelpartiet i Ambroise Thomas Hamlet till förmån för Skovhus se : Min karriär som operasångare.

My Funny Valentine

Chet Baker med Lasse Gullin på barytonsax.

Sedvanliga hälsningar till eventuella läsarinnor!

En pava rödtjut för Marta

We are the folk song army
everyone of us cares
we hate poverty, war and injustice
unlike the rest of you squares.

Tom Lehrer The Folk Song Army

Pete Seeger har dött. Kanske någon av eventuella läsare var med på den tiden det begav sig och vi satt och förändrade världen med Fäng Väng Dalgerie , våra gitarrer och Pete Seegers och Woody Guthries sånger. Då mådde vi bra och kände att vi verkligen gjorde något. Men många av sångerna  var bra och lever än idag, inte minst Pete Seegers repertoir. Where have all the flowers gone, insjungen av så många artister och grupper av de mest varierande slag. (Själv tycker jag bäst om Marlene Dietrichs version).

Låt oss lyssna till Little Boxes i Pete Seegers version. Det är inte han som skrivit sången men hans version är den bästa.

En ordentlig ironisk känga till det välorganiserade, slätstrukna och utjämnade samhället där en tråkig medelklass går i sina förutbestämda banor  mot en förutbestämd framtid. En kul sång av Malvina Reynolds, om någon vill höra originalet finns det här.

Men så läser jag en krönika i DN av en man kallad Erik Helmerson. Jag vill förutskicka att jag inte vet vem han är, vad han skriver eller var han står i samhällsdebatten. Men hans artikel Ticky-tacky kan du vara själv  är ett välöverlagt försvarstal för medelklassfolket i lådorna. ..." de älskar sina barn och de har uppriktigt sagt lite svårt att fatta vad som är så förgripligt med att gå på universitetet. Seeger, och tusen andra som han, är syrsorna som i fabeln sjunger glatt medan myrorna stretar till stacken." Det sista syftar naturligtvis på La Fontaines fabel om syrsan och myran med den skillnaden att i fabeln låter den strävsamma myran den stackars syrsan som dansat bort hela sommaren frysa i hjäl.  "Vous chantiez! Eh bien, dansez maintenant!" Men, skriver Helmerson, "så grymma är inte de där medelklassmänniskorna i husen, de köper syrsans låtar, sjunger dem och tar hand om syrsan under dess ålderdom."

Så låt oss knäcka en pava Fäng Väng för Marta (och Martin) i trots av vad t.o.m den Heliga skrift säger. (1)

Nån skall göra jobbet också. Men vi kan väl sätta oss på golvet och lyssna på Pete Seeger medan vi dricker.

(1) Ur Lukas 10:..."en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus. Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord. Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig.» Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»

Abba Haidschi bumbaidschi bum bum

Bortsett från videon är denna text det bidrag jag skrev 2006 till Joruns adventskalender, en fin tradition från perioden 2005 till 2010. Men den är aktuell än idag. 2005 fanns inte så mycket på YouTube, nu finns hur mycket som helst och vill ni höra Placido Domingo, Hans Hinterseer eller en kinesisk barnkör är det bara att leta på YouTube med visans namn.

I Österrike sjunger man. Män sjunger, kvinnor sjunger, barn sjunger. Ibland var för sig, ibland tillsammans. Och det är ofta fruktansvärt vackert. Särskilt till advent och jul. En av de traditionella sånger som oupphörligt spelas i radio, teve, shoppingcenters, tunnelbana, julmarknader – som gosskör eller blandad kör eller smäktande insjungningar av Engelbert Humperdinck, Nana Mouskouri, Peter Alexander, Mireille Mathieu, Heintje och många andra:

Abba Haidschi bumbaidschi schlaf lange,
Es ist ja dei Muetter ausgange,
Sie ist ja ausgangend kummt lang net hoam,
und läßt dös kloa Büabel alloa net dahoam.

Refrain:
Abba Haidschi bumbaidschi,
Bum, bum, bum, bum,
Abba Haidschi bumbaidschi, bum bum.

 (Abba Haidschi bumbaidschi sov länge; din mor har gått ut och kommer inte hem på länge; hon har lämnat den lille pojken ensam hemma;)

Men vad i allsindar betyder det?  Det  märkliga är att ingen verkar veta varifrån orden kommer. Själva visan är uråldrig: den anges vara bajersk, tyrolisk, steyrisk allteftersom. En vardaglig och populär förklaring är att det bara är nonsensord, ibland utsmyckat till att vara ljudhärmning  av en sång som en grekisk barnflicka skulle ha sjungit för något tyskt furstebarn.  Men seriösa forskare verkar se en anknytning till turkiska. En vacker tolkning är att sången handlar om Maria och Jesusbarnet;  eftersom de kom från mellanöstern har man i sången vävt in turkiska ord man hört från ockupanterna. Därför har det också övergått till att bli en julsång.

En annan, och mera sinister, tolkning, härleds från sista versen:

Und da Heidschi-Bumbeidschi is kumma
Und hat ma mei Büabal mitgnumma.
Er hat ma's mitgnumma und hat's nimma bracht,
drum wünsch i mein Büabal a recht guate Nacht

(Och Heidschi-Bumbeidschi har kommit och tagit min lille pojke med sig. Han har tagit honom med sig och inte lämnat tillbaks honom; därför önskar jag min lille pojke en god natt).

På gränsen mellan det osmaniska och habsburgska riket förekom ofta ömsesidiga kidnappningar, terroraktioner och plundringar. Känt är att turkarna kidnappade gossebarn som uppfostrades till ”janitscharer” vid sultanens hov. Möjligt, ja troligt, är väl att sången syftar på detta.

Dock: i nuvarande politiska läge vill vi inte ytterligare hetsa upp sinnena utan lutar oss tillbaks och njuter av den smäktande kören.  Att inte begripa vad man hör är ju en omistlig del av nutida musikkultur. Men litet spännande är det med denna direktkanal ner i historiens djup och till en tid när gränsen mellan orient och occident  gick just utanför dörren mot den fredliga gatstump vi numera bebor.

Abba Haidschi bumbaidschi,
Bum, bum, bum, bum,
Abba Haidschi bumbaidschi, bum bum.

(Wien 2006 12 02)

Hansans drottning

Marienkirche. Dit Bach gick till fots
från Thüringen för att höra Buxtehude.










Lübeck, den centrala punkten för det mäktiga Hansaförbundet som i flera århundraden behärskade handel och sjöfart på Östersjön och stora delar av Nordsjön, ger än i dag ett yttre intryck av solid trygghet grundad på Luther och borgerliga dygder. Saltmagasinen vid Obertrave där salt från Harz lastades om för transport till det sillfiskande Sverige står kvar. De väldiga timmerupplagen på kajerna  vittnar ännu om livliga förbindelser norrut liksom gaveln till vad som en gång var svenska kyrkan men numera är ett profant bostadshus. En mängd båtar och skepp trängs i hamnen och faktiskt också en och annan kogge, Hansans typiska lastfartyg, låt vara byggd i nutid och huvudsakligen använd för turist-och feständamål.  Den gamla staden som bombarderades sönder under andra världskriget har pietetsfullt byggts upp och de enhetliga (mer eller mindre) fasaderna som speglar sig i vattnet längs Untertrave drar betraktaren direkt in i Medeltiden.

Speciellt gäller detta en morgon när Mariakyrkans klockor bullrar ut sin sång. Men det skulle krävas en Strindberg för att beskriva ackompanjemanget från S:t Petri, S:t Jacobi, Domen och S:t Ägiden. Jag vet inte om Thomas Mann eller Heinrich Böll  skrivit om klockorna i Lübeck eller om Herbert Frahm tänkte på dem när han som Willy Brandt besökte Mosebacke eller kanske läste Röda Rummet. Men de är endast ett par av de kulturella och politiska personligheter som präglat staden och vars intryck än i dag är ytterst påtagliga.

Men trots detta är musiken kanske det mäktigaste med Lübeck. I sjuttonhundratalets början vandrade den unge Bach till fots från Thüringen till Lübeck för att lyssna till, och möjligen ta lektioner av Buxtehude (född i Helsingborg!). Buxtehude var jämte Jan Pieterzoon Sweelinck ("Fantasia op de manier van een echo") den främste företrädaren för den nordtyska orgelskolan  Vackrare, enklare, klarare musik finns inte och -för att säga som Sergel i ett annat sammanhang- "ta mej tusan jävlar en stråle av det himmelska ljuset".

Men ingen orgel i kväll. Vi vandrar vidare. Från S:t Petri (som f.ö. inte har några klockor) hörs sång. På affischen utanför ser vi att dagen efter bjuder på en konsert med Verdi och Wagner. Kyrkan är, säger en skylt, "geschlossen". Dock är glasdörrarna öppna, vi smyger oss in och från bänken längst bak kan vi njuta av hur två körer från Lübecks universitet repeterar.

Allt nog. Vi avslutar kvällspromenaden med att hälsa på en gammal kompis, just vid Marienkirche. Kanske en del av er känner igen honom, andra kanske inte. Här sitter han för att erinra om hur han blev arg när man började bygga Marienkirche och försökte rasera bygget. En klok byggmästare sade då till honom "Herr Teufel, låt det som är byggt stå kvar" och föreslog att man i stället tillsammans skulle bygga en vinstuga mitt emot kyrkan. T. nappade på anbudet eftersom han visste att han fått många själar genom sådana inrättningar, hjälpte till att bygga kyrkan färdig och deltog sedan i bygget av en vinstuga mitt emot. Den står där än idag (liksom kyrkan).

(Se också "Totentanz" från 2010.)

Där slog vi oss ner och avnjöt en (liten) Holsten Bier. Gott, men inte lika gott som det "Lücksche Bier" som fanns att få för mycket länge sedan när Lübeck fick representera det fascinerande utlandet för en liftande gymnasist från det icke sönderbombade Sverige.

(Lübeck 2013 06 30)

Gloomy Sunday