Ställ Magdalena Andersson inför riksrätt!

Jag skyndar mig att understryka att rubriken är sarkastiskt menad och att sarkasmen riktar sig mot Rouseffaffären i Brasilien och mot dem som utan att tänka efter välkomnar avsättningen av en impopulär och möjligen misslyckad politiker, i Sverige givetvis främst representerad av DN:s Gunnar Jonsson.

Brasilien hade en lång framgångsperiod (BRIC-staterna, nån som minns?) under den populäre och internationellt aktade presidenten"Lula" da Silva. När hans efterträdare kom till makten vände  alla kurvorna, speciellt oljepriset under senaste period. Till detta kom en rad andra problem som t.ex. ZIKA-viruset, kriminaliteten i storstäderna osv. Regeringen förmådde inte anpassa sin politik och vågade naturligtvis inte börja skära i de välfärdssatsningar som gjorts under framgångsåren.

För att täcka hålen i budgetbalansen  lånade regeringen pengar i statliga banker och fonder, enligt Rouseff ett standardförfarande i den ekonomiska politiken. Oppositionen såg sin chans och inledde ett "impeachment"-förfarande: presidenten hade brutit mot budgetlagen! I dagarna lyckades man när senaten med nödvändig majoritet beslutade att suspendera presidenten och ställa henne inför "riksrätt". Om hon fälls blir hon definitivt avsatt.

Nog kan man kalla detta en "statskupp". "Trams" tycker Jonsson.

Men vad har Magdalena med det här att göra? I dagarna har Riksrevisionen och delar av den politiska oppositionen klagat på finansministerns sätt att hantera det s.k. utgiftstaket, dvs det nominella värde som statens utgifter maximalt får uppgå till. Utgiftstaket fastställs för en treårsperiod, Nu  öppnar detta möjligheter till en del kreativ bokföring - om taket hotas kan man exempelvis förskjuta en del betalningar till kommande år vilket man tydligen gjort för att kunna klara kostnaderna för flyktingmottagandet.  Detta kallas av motståndare för att  "fiffla med bokföringen".

Egentligen borde det inte ens vara nödvändigt eftersom, som Riksdagen själv skriver: "Riksdagens beslut om utgiftstaket är ett så kallat riktlinjebeslut. Det betyder att riksdagen inte är bunden av någon lag som säger att statsbudgeten inte får överskrida utgiftstaket.

Riksdagen kan när som helst ompröva ett redan beslutat utgiftstak. "

I sammanhanget kan nämnas att EU beslutat att tillåta högre maxgränser för budgetunderskott för att klara flyktingkrisen. Men Sverige ligger trots denna inte ens i närheten av EU-s gränsvärde. Skräcken för utgiftstaket är alltså helt hemgjord,

(Det bär mig egentligen emot att skriva om det här eftersom jag anser att hela diskussionen om överskottsmål, utgiftstak, krona-för-krona osv är grundad i ett antediluvianskt tänkande som inte är relevant i dagens ekonomi. Men man får sänka sig till kamrersnivån om man vill kommentera debatten,,,)  (1)

Så vad Magdalena och Sveriges regering gör är väl ungefär detsamma som Dilma gjort. Pengarna finns kvar, de har inte gått till mutor (2) och redovisningen är transparent. Det är heller inget nytt utan utnyttjas nu och då både i Sverige och i andra länder.

Om man är missnöjd med en regerings politik skall ju denna normalt sett bekämpas med politiska medel inklusive opinionsbildning och möjligen krav på nyval. Inte med juridiska finter. Tyvärr ser vi i Sverige ett ökande antal okynnesanmälningar till KU främst från (m)  och (c) vilket är
i en liknande anda. En KU-anmälan från Ulf Kristofferson kommer säkert som ett brev på posten. (3)

Jag rekommenderar en artikel ur Guardian till läsning: Dilma Rouseff suspended.. . Lättläst och klar. Men scrolla ner till avsnitttet "Brazil's presidential line of succession" så får ni se vilken skara renlevnadsmän som skall efterträda presidenten. Vice presidenten som nu träder till  är själv föremål före ett avsättningsförfarande och utredning om korruption liksom f.ö ungefär hälften av senatens ledamöter.


(1)  Vilka groteska resultat respekten för "utgiftstaket" kan få skrev jag om 2014 i inlägget The evil that men do  Sverige gick miste om EU-bidrag  om 1.1 miljarder kr till åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i speciellt utsatta områden.  Som vanligt i EU-sammanhang skulle regeringen först betala ut pengarna till olika åtgärder och sedan få ersättning från EU. Men om Sverige hade gjort det skulle man ha överskridit "utgiftstaket" ett år men fått tillbaka pengarna nästa år och därför avstod man från EU-pengarna,  Bokföringen var viktigare än åtgärderna för ungdomarna.

(2)  Brasilien är ett genomkorrupt land med jättelika korruptionsaffärer i det statliga  oljeföretaget Petrobras. Båda Rouseff och Lula är misstänkta inte för att ha berikat sig själva utan för partifinansiering. Men det är inte dessa affärer som ligger bakom avsättningsbeslutet utan de föregivna brotten mot budgetlagarna.

(3) Ju mer jag hör av eller läser om denne man övertygas jag om att det vore en katastrof för Sveriges ekonomi om han fick något att säga till om.
         

Den förolämpade sultanen

En hel del har skrivits om president Erdogans avsikt att dra en tysk "satiriker" inför rätta och hur han fått förbundskansler Merkels erforderliga tillstånd att genomföra detta. Yttrandefrihetsfundamentalister (till vilka jag avgjort räknar mig) har närmast ryckt på axlarna. Alla snälla människor som menar att man måste "ta hänsyn", "lämna i fred" eller i värsta fall "avstämma" (Rosenberg...)  med offren har också hållit sig märkvärdigt tysta. Det ger väl inte så många kulturhipsterpoäng att ömka Erdogan som att bekymra sig för den lilla minoritet på en fjärdedel av världens befolkning som oftast kommer i skottgluggen. Eller bakom den, as the case may be.

Men missförstånden om den tyska affären har varit många. För den intresserade tänkte jag bidra med några länkar, något som tyvärr nästan alltid utelämnas i tryckt press.

Det hela började med en visa i satirprogrammet "extra 3" i NDR (Nordwestdeutsche Rundfunk). med refrängen "Erdowie, Eerdowo, Erdogan". Här är en länk som i skrivande stund fungerar:

https://youtu.be/R2e2yHjc_mc

Visan är en travesti på en känd schlager från 1984 med omkvädet "Irgendwie Irgendwo Irgendwann" framförd av artisten Nena.  (Nena är f,ö tillsammans med Nina Hagen en av de få artister som i någon mån kan få en att försonas med tysk populärmusik. Här är en länk till Nina Hagens framförande av "The Lady is A Tramp" - litet orepresentativ men kul och som hon sjunger: The Lady Is A Punk".)

Nåväl. Även med fragmentariska kunskaper in tyska kan man nog få ut en del av travestin, t.ex. om hur Erdogan bidragit till ökad jämlikhet för kvinnor eftersom de numera också misshandlas på samma sätt som männen.  Det satt naturligtvis inte så bra hos sultanen av det nyottomanska riket i sin 1000-rums villa. Den tyske ambassadören blev uppkallad till regeringen och man krävde officiellt att Tyskland skulle ta bort inslaget från videoarkiv och Internet.  Den gången reagerade ambassadören och officiella tyska talespersoner föredömligt och försvarade det fria ordet och att speciellt ledare och statsmän var tvungna att tåla kritik och satir. Även från Bryssel kom  liknande tongångar.

"Extra 3" var naturligtvis överlycklig över all uppmärksamhet och utnämnde Erdogan till "Månadens medarbetare". Men det var bara början på historien. Den rikstäckande kedjan ZDF förde saken vidare i sitt eget satirprogram, på ett sätt som blivit grundligt  missförstått både i Tyskland och andra länder, även Sverige. Programledaren Jan Böhmermann  tog upp  och lovordade NDR-inslaget men berättade sedan att det även enligt gällande tysk lag fanns saker som absolut inte får sägas,s.k. Schmähkritik. Som exempel läste han sedan upp en självskriven vers om  Erdogan där denne förolämpades på det värsta. Här gällde det inte bara politiken som i NDR:s program utan Erdogan tillvitades allehanda perversa vanor och åsikter t.ex. som utövare av tidelag. Naturligtvis var avsikten att förolämpa presidenten men den huvudsakliga tanken var naturligtvis att belysa den groteska lagstiftningen vilket Böhmermann hela tiden återkom till i sin uppläsning: "Så här får man alltså inte säga."

Men nu tog det verkligen hus i h-e. Genom att versen var så vulgär och tarvlig försvann alla andra perspektiv och det var svårt att försvara texten med yttrandefrihetsargument. Den tyska strafflagen innehåller ganska stränga paragrafer om  "Förolämpning av institutioner och företrädare för utländska stater". (Paragrafen i sin helhet här.)  Genom juridiska spetsfundigheter som blir alltför krångliga att redovisa här kan den förolämpade anmäla saken till åtal vilket Erdogan gjort. Emellertid lrävs godkännande av den tyska regeringen för att anmälan skall beaktas vilket Merkel redan medgivit. (Om någon verkligen är detaljintresserad finns  en utförligare förklaring i den här artikeln. /(Tyskvarning). Böhmermann har också fått åtminstone tillfälligt yrkesförbud och allt tagits bort från nätet och från kanalens s.k. Mediatek.

När jag skriver detta hittar jag en artikel i Sydsvenskan med rubriken "En satirisk fullträff. Förolämpningen mot Erdogan träffar hela EU". Artikeln beskriver det mesta av vad jag försökt säga men på ett betydligt klarare och mera lättläst sätt. "Detta underfundiga metaperspektiv är finessen med hela situationen. Poängen är inte i första hand att reta Erdogan. Poängen är att trampa på lagen " skriver tidningen helt riktigt.

Men nu finns lagen och åtal lär det väl bli.  Även om han fälls anser många att Europadomstolen för människorättsfrågor kommer att upphäva en eventuell bestraffning vilket man tydligen gjort tidigare i samband med politisk satir.

Lagen i fråga tillkom 1851. Man skulle kanske kunna förklara lagen som "totes Recht" , dvs.låta den vara kvar tills ett eventuell avskaffande men underlåta att tillämpa den. Prejudikat finns i viss utsträckning. I sammanhang med utvidgningen av EU uppstod en skarp konflikt mellan Tjeckien och Tyskland . Tjeckien vägrade absolut att avskaffa de s.k. Benesdekreten vilket var ett oavvisligt krav från tysk sida, Båda parter enades till slut att förklara dekreten som "totes Recht" och så gick det som det gick.  Situationen nu är emellertid betydligt svårare: genom flyktingavtalet har Turkiet hela EU i sin hand och lär knappast visa sig medgörligt. Kanske får vi alltså snart se en tysk journalist skaka galler för något han  sagt och skrivit. Sitt syfte att uppmärksamma den antediluvianska lagen och bidra till dess avskaffande skulle han ju dock ha uppnått.

Videon med Böhmermann finns på nätet men tas bort i snabb takt. När jag skriver detta kan man dock se den under denna länk.  Bäst att snabba på in sultanens digitala janitsjarer slår till.



Not: Även i Sverige finns exempel på vad som förmodligen räknas som "död rätt". Byggningabalkens kapitel 12 från 1736 är fortfarande gällande lag med rubriken "Hur svin må i ollonskog släppas."  Dock kanske mindre kontroversiell än kapitel 11 "Om mulbete, hjordavård, och vallgång"  där det stackars vallhjonet hotas med skadestånd i tredje paragrafen: "Tappar vallhjon bort fä, eller gör vilddjur skada, där vallhjonet prövas det hindra kunnat; umgälle det med sin lön, eller arbete."

Back to the future

(Detta inlägg har samtidigt publicerats på Euroflarn - ett europeiskt perspektiv)

Så här skriver Rickard Swartz i dag på DN:s nätupplaga:

Att – som Sverige – vara kvalificerat för en gemensam valuta, men ändå välja att hålla sig med en egen, bidrar inte till gemenskapen, däremot till en irriterad atmosfär. Storbritanniens beslut att folkomrösta om sitt medlemskap kan nog bara där uppfattas som ett försök att ”reformera” EU, på annat håll som ren egoism. Att som Tyskland och Frankrike sätta sig över gemensamma budgetregler är ett arrogant precedensfall som kan komma att åberopas av de mindre medlemsstater som förväntas att strikt hålla sig till regler som uppenbarligen inte gäller för alla.

Jag har knyckt några stycken men ni bör utan tvekan läsa hela krönikan med titeln Europa reduceras till geografi av en erfaren och övertygad europé.

Swartz text erinrade mig om en text jag lade upp 2007 med en smärre uppdatering 2010. Jag lägger upp den igen här i det nya formatet med rubriken Gränslöst. Mot bakgrund av Swartz text och den faktiska situationen i Europa idag ter sig mina funderingar från 6 -9 år sedan som tämligen naiva.

Min text utgår från en berättelse av Jolo  från 1971 där han berättar

En rimsmeds frånfälle

Ser just att Svenska Arbetsgivarföreningens förre VD Curt-Steffan Giesecke har avlidit 94 år gammal. Artikeln i Sv,D, ger också ett prov på de limerickar som Giesecke skrev. Här är två andra som jag citerar ur minnet.

En känd alpinist ifrån Bayern
var alltför förtjust i Tokajern.
Han linbanan tog
men störta och dog
för hans andedräkt frätte på vajern.

Det var två bröder Montgomery
som aldrig drack annat än Pommery
och gav man dem vatten
så sa dom "fy katten
det där är ju sånt man omkommer i."

Det var alltså inga fräcka verser av det slag man numera förknippar med limericks men fulla av spiritualitet och rimkonst.

Jag undrar om Carola Lemne eller Tordvaldson (stavning?)  skriver några limerickar?

Vad skulle Jesus ha sagt?

Varför är det bland de demokratiska partierna just de som gör anspråk på att vara kristna och t.o.m. bär epitetet i sitt namn som är mest hårdhänta och avvisande gentemot flyktingar? CSU och KD är värst i sina respektive länder, låt vara att i det senare fallet en omedveten komik i partiledarens framträdanden bidrar med ett om än minimalt försonande drag.

Är det helt enkelt undergångshotade partier med en irrelevant ideologi som försöker profilera sig?

Kristna fundamentalister i USA körde åtminstone förr i tiden med slagordet "What would Jesus do?" Borde inte deras meningsfränder i Europa och Sverige ställa sig samma fråga  emellanåt? Vi andra kunde ju fundera litet över vad humanism innebär i det konkreta fallet.

Jakten på den sjunkna guldskatten

För några dagar sedan fångade dagspressen -i brist på andra ämnen?- upp en nyhet från TT-Reuter som i DN fick rubriken: Sensationellt vrakfynd i Colombia. Det handlar om en spansk galeon, San José, som sjönk på 1700-talet "lastad med ädelstenar samt guld- och silvermynt, som i dag kan vara värda flera miljarder kronor" skriver DN/TT.

Vad man däremot inte skriver är att vraket i fråga också varit en het politisk fråga i Sverige där starka krafter försökte att få lägga rabarber på en del av miljarderna till den svenska statskassan. En numera -lyckligtvis- bortglömd historia.

År 1973 grundades Sveriges Investeringsbank som ett instrument för den nya socialdemokratiska industripolitiken under ledning av industriministern Krister Wickman. Banken skulle finansiera svenska industriföretags investeringar. Efter ett mindre lyckat försök blev den fantasifulle Harry Schein bankens chef år 1983.

Enligt Scheins bok "Makten" förekom redan tidigt kontakter mellan Palme och den Columbianska presidenten. Det ledde bl.a. till att svenska företag fick bygga infrastrukturen till en flottbas. Den svenska regeringen hade, enligt Schein, förhoppningar om en demokratisk utveckling i Colombia som man ville stödja.

Ett amerikanskt bolag hade upptäckt ett område där man trodde att även vraket efter den sägenomspunna San José fanns. Den lyckade bärgningen i Stockholm av Wasa väckte intresse i Columbia och diverse förhandlingar inleddes bl.a.med Investeringsbanken. Man kan fråga sig, skriver Schein, varför Sveriges Investeringsbank skulle engagera sig i ett sådant företag. Jo, svarar han själv "man hade möjlighet att tjäna en ryslig massa pengar."  Så inleddes en komplicerad process av förhandlingar och diskussioner med många inblandade parter, inte minst med det amerikanska bolag som ansåg sig ha upptäckt vraket (f.ö. representerat av den från Watergateaffären ökände John Ehrlichman). Diverse mutanklagelser lanserades, bl.a. mot Schein  som dock lyckades rentvå sitt namn. Schein berättar vidare om hur han varnats att hans eget liv var i fara och han levde tidvis under ett annat namn på hotell i Bogota.

Columbias regering annonserade till slut att man träffat ett principavtal med Sverige ang.bärgningen av San José.  Vid det laget hade emellertid den svenska regeringen med bl.a. Ingvar Carlsson, Anita Gradin och Thage Peterson dragit öronen åt sig: med knarklandet Columbia ville man inte ha något att göra. Detta enligt Schein som lägger större delen av skulden på tjänstemännen på utrikeshandelsdepartementet. Så gick det hela i stöpet och guldskatten fick ligga kvar där den ligger.

På 26 sidor berättar Schein i sin bok om hur Sverige, enligt honom, förlorat åtskilliga miljarder kronor på grund av att affären som han engagerat sig i saboterats av okunniga tjänstemän som inte visste något om hur man gör affärer och av fega politikers rädsla för ytterligare "affärer" (detta sammanföll i tiden med Ebbe Carlssonaffären).

Det finns emellertid en  motbild till Scheins framställning. Carl-Johan Åberg som var statssekreterare i Utrikeshandelsdepartementet och av Schein utpekas som huvudansvarig för "fiaskot" skriver i sin bok "Berättelser från 1900-talet"  följande: "Vi på UD:s handelsavdelning fick ett starkare och starkare intryck av att Harry mer och mer uppfattade sig leva i en agentroman med spioner och skurkar och med jättelika rikedomar inom räckhåll."

Scheins bok "Makten" innehåller ytterligare ett antal berättelser om projekt som misslyckats - enligt honom pga bristande kompetens hos omgivningen. Den andas över huvud taget bitterhet och besvikelse trots att författaren ideligen försäkrar oss att han inte är bitter. Det kan vara svårt att urskilja vad som är sanning men nog känns det tryggast när svenska statstjänstemän, politiker och bankirer avstår från att försöka bärga sjunkna skatter i Karibiska Havet.


Disclosure: Carl-Johan Åberg var en tid min chef i Finansdepartementet och långvarig kollega. Att jag fäster något större vikt vid hans uppfattning än vid Scheins må vara mig förlåtet. Å andra sidan enda gången jag själv haft beväpnade livvakter var just i Bogota vid mitt enda besök där i samband med ett av mina mest misslyckade uppdrag.

Vilket slags samhälle har vi halkat in i?

Reklamskylt i Stockholms tunnelbana. "Just smile!"

1  Säkerhetsanvisning via högtalarsystemet på Stockholm C, på svenska och engelska: "Låt inte obekanta personer hjälpa er med bagaget vid av- och påstigning av tågen."

2  Två damer i 25 - 30-årsåldern i konversation. Den ena: "och han envisades med att hålla upp dörren för mig precis som om jag inte kunde göra det själv. Jag blev så förbannad!"

3  Jmf ovan. Andra två damer i samma ålder. Den ena: "Mitt emot mig på tunnelbanan satt en karl och log emot mig. Det var så obehagligt att jag steg av och tog nästa tåg."

Kålrotsräknarnas triumf

Det känns svårt och futtigt att blogga mot bakgrunden av den apokalyptiska stämning som med tsunamins kraft brutit in över Europa de senaste månaderna och i en blink ödelagt så mycket av vad vi under decennier byggt upp och visat på ihåligheten i de värden som vi optimistiskt etiketterat som "europeiska" och trott vara en stabil grund för framtida utveckling. När detta skrivs är inte ens väpnade konflikter mellan "väst" och "öst" otänkbara -jag tänker på "incidenten" med Turkiets nedskjutning av ett ryskt stridsflygplan.

Mitt i den existensiella ovissheten finns det fortfarande personer som lägger ner mycket tid och digitalt bläck på att diskutera oväsentligheter. (1)  Rubriken till inlägget syftar på Gunnar Strängs föraktfulla beteckning på ekonomer som han inte tyckte om.(2) Nog lyssnade han på sina rådgivare i departementet och även på utomstående experter men när det kom till kritan gjorde han konjunkturbedömnigen själv genom att ringa upp en gammal fackkompis på SJ och höra sig för om utvecklingen på fraktmarknaden.

Men hela diskussionen om budgetunderskott, överskottsmål och utgiftstak är i egentligen bara ett gräl mellan kålrotsräknare.

It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Macbeth, Act V, Scene v)

Kostnaderna för flyktingmottagandet diskuteras hejvilt mellan politiker och journalister. Jag har redan tidigare skrivit om att merkostnaden för flyktinginströmningen är en nullitet som på intet sätt kan skada varken Sveriges ekonomi eller statens finanser. Ekonomistyrningsverket beräknar att den offentliga sektorns underskott kommer att öka från 1 % av BNP till 1.3 %  2017. EU:s budgetregler tillåter 3 %. Man har dessutom beslutat att tillåta överskridande av målet för extra kostnader betingade av flyktingkrisen. Eftersom Sverige skulle kunna låna upp vad som behövs till en obetydlig kostnad (eller egentligen gratis om man vågade sig på att låna i Riksbanken - enda hindret för detta är grovpopulistisk propaganda mot att "trycka pengar".)

Sveriges statskuld är f.ö. den lägsta inom EU-15 (dvs. exkl.östeuropa) med undantag för Luxemburg. Den uppgår till ca 45 %. Tillåtet enligt EU:s regler är 60 %. (Här är en intressant jämförelsetabell för det makroekonomiska läget mellan EU:s medlemslämder. Klicka på bilden för läsbar version.)

Från alla vettiga ekonomiska utgångspunkter kan alltså Sverige lugnt acceptera de ekonomiska konsekvenserna av flyktinginströmningen. En progressiv politik skulle t.o.m. kunna öka utgifterna för att snabbt producera bostäder och kraftiga åtgärder för utbildning och integration av flyktingarna.

Men så blir det naturligtvis inte. Kommunerna vill inte ha flera utlänningar än man absolut måste och det är lätt att hänvisa till bristande resurser. Eldunderstöd får man då från de "experter" och politiker som vägrar att acceptera den makroekonomiska verkligheten. Eller som kanske inte förstår vad det är frågan om.

Men skam den som ger sig. En skara debattörer med DN:s Johan Schück i spetsen tillsammans med professor  Lars "Än slank han hit och än slank han dit" Calmfors med KD-ledaren Ebba Bush Thor som comic relief  har kommit på att det finns något som heter "utgiftstaket" som definitivt hotas av merkostnaderna för flyktingmottagandet. Nu är "utgiftstaket" en självpålagd restriktion, konstruerad i ett helt annat konjunkturläge som kan ändras genom ett enkelt riksdagsbeslut om den politiska viljan finns. Det är en ren formalitet utan några som helst realekonomiska konsekvenser. Dessa bestäms ju till större delen av de storheter jag redovisat ovan ang.budgetunderskott och statsskuld.  Ebba och Lars tror att det skulle kunna påverka "marknadens förtroende" för Sverige negativt. Oklart vad detta i så fall skulle betyda och personligen är jag rätt övertygad om att "marknaden" har andra bekymmer just nu.

Liksom den allmäneuropeiska politiken nu är helt i händerna på  på osolidariska nationalister är alltså den svenska flyktingpolitiken i händerna på kålrotsräknare. Eller de fungerar kanske snarare som nyttiga idioter för en invandringsfientlig allmänhet och dess politiska representanter.


 1) Mera roande än allvarligt är kanske Folkpartiets självmordsförsök att döpa om sig till "Liberalerna". Bortsett från att det väl retar upp en del allianskamrater inom (c) och (kd) som nog anser sig ännu mer liberala så kommer naturligtvis många väljare att medvetet eller omedvetet associera namnet med den så grundligt diskrediterade "nyliberalismen" - en politisk rörelse som givit oss tokprivatiseringar, nedskärningar i vård, skola och omsorg, ett groteskt järnvägskaos, reducerat strandskydd och i stort sett eliminerat begrepp som ansvar och solidaritet ur samhällslivet. Men var så god: en upprensning i det svenska partilandskapet vore väl enbart välkommet.

2) Det finns många anekdoter om uppkomsten av detta uttryck. Följande är belagt. Under Strängs tid fanns en institution som hette "Ekonomiska planeringsrådet" i vilket han var ordförande. Medlemmarna var Sveriges ledande ekonomer och cheferna för näringslivets och fackföreningsrörelsens organisationer. Jag var själv några gånger föredragande  i rådet. Palme var inte formellt medlem men satt ofta med i samanträdena. Under en särkilt hetsig och förvirrad denbatt skickade Palme en lapp till Sträng med texten "Hur har du stått ut med det här i 18 år?" Sträng skickade tillbaks lappen med texten. "Förstår du nu varför jag kallar dem kålrotsräknare.". Ett annat bevingat uttryck från Sträng var "andens lättmatroser" varmed han avsåg dagspressens journalister. Huvudet på spiken kanske...

En byggherres vedermödor

(klickbar bild. Full dikttext här)

Om du vill  bygga hus
betänk dig först rätt väl.
Det blir ej något glädjeerus
men pina för din själ.
Allt kapital förgår
det kan du kanske bära
och byggnadskonsten svår
har du rätt väl fått lära
...
Att bygga detta hus

ett år tillfullo räckte
men det gick ej burdus
därtill få lov ty sträckte
därför sig tiden ut
i nära trenne år
...
om hus du bygga vill
att ej du må bli slagen
tänk dig då noga för

glöm ej stadsplanelagen
....
och myndigheters flock
den lär ej för dig ömma
och dina grannar sen
ha även dem i minne
du slätt ej anar än
hvad de ha uti sinne

Innanför porten till Götgatan 14 finner man denna bild av den "Klemmingska gården" med den inskription som en frustrerad byggherre lät rista in på fasaden. Nedanför dikten fanns ett antal paragraftecken formade till en drake som slök den stackars byggherren.

I versen beklagar arkitekten och byggaren sig över att det tog tre år att få alla nödvändiga tillstånd men bara ett år att bygga själva huset. Redan då fanns tydligen något slags "samråd" med grannarna vilket, precis som idag, kan ge stora problem för den som vill bygga. Och ingen dåtida YIMBY hade han i ryggen!

Klemming var arktitekt och ritade bl.a. Centralbadet. Hans specialitet verkade vara takträdgårdar. Någon sådan fanns dock inte på Götgatan 14 men väl på nummer 7 i hörnet av Klevgränd (Tidigare:Ormsaltargränd !) som jag tror än idag kallas Klemmingska huset. Hos Stockholmskällan hittar jag en text där en hyresgäst i huset bl.a. berättar om att författaren Stieg Trenter besökte huset, blev förtjust och använde miljön i "I dag röd"  (där f.ö. Slussens innanmäte också är en viktig del av miljön). Texten berättar dock inte att Trenter för en gångs skull fuskade: han tyckte att namnet "Urvädersgränd" som är gatan strax söder om Klevgränd lät bättre så han använde den adressen och flyttade t.o.m. den berömda Stomatolskylten dit!

Klemming lät bygga om den gamla 1600-talsfastigheten ca år 1911 och det var då inskriptionen sattes upp. I samband med modernisering på 1930-talet försvann den.

Facklitteratur

Under förhöstens nödtvungna utrensning av böcker från mitt bibliotek var huvudprincipen att i första hand rensa ut skönlitteratur med baktanken att den vore ganska lätt att få tag på på bibliotek. Facklitteraturen behöll jag i stort sett. Definitionerna var ibland flytande.

Vid ett nyligt besök på Akademibokhandeln i Stockholm ser jag att man öppnat en specialavdelning för Kvalfack. Det låter inte trevligt. För min del vore det verkliga kval att behöva läsa  t.ex. böcker om hjälp till självhjälp, "hur kan jag komma i kontakt med mitt inre jag", mindfulness, alternativmedicin, walmartpedagogik, "rädda klimatet genom rätt lufttyck i däcken",  eller på det ekonomiska området "ansvarsfull  budgetpolitik",  krona-för-krona, guldmyntfot, bitcoin, "eurokrisen"  etc. Eller studier som visar att kunskap i skolan kväver kreativitet och sjävständighet.

Men nu behöver jag ju inte det .Även den ytligaste skumning av dagspress och teve gör det dock omöjligt att slippa ifrån det hela.

"Krigets unga hjärtan"

Av en slump upptäckte jag att SVT 2 sänder en repris på den tyska serien "Unsere Mütter, unsere Väter" (under den idiotiska svenska titeln som jag angivit i rubriken). Det är en oerhört välgjord teveserie, mycket omskakande och på ett gynnsamt sätt olik många andra skildringar från andra världskriget. Men samtidigt finns det mer eller mindre dolda budskap som ur vår tids synvinkel kan te sig obehagliga eller åtminstone svårförståeliga. Serien orsakade en bred diskussion i Kontinentaleuropa och England när den sändes, I Polen uppenbar ilska på vissa håll.

Jag vill i sammanhanget erinra om den ganska långa och kritiska text jag skrev om serien när den först sändes 2013 där jag också tog upp andra aspekter på  utvecklingen av synen på Tyskland och Tysklands ställning i Europa efter andra världskriget och tills nu, speciellt den stora fördrivningen av tyskar från Östeuropa omedelbart efter kriget.

Jag nämnde diskussionen i Europa - i Sverige fick, såvitt jag såg, serien reservationslöst gott mottagande. Med ett men desto viktigare undantag. Jens Christian Brandt skrev i Aftonbladet om det kritiklösa mottagandet i Sverige under rubriken "'Krigets unga hjärtan' naiva politiska blåbär."

Som vanligt med kvalitetsteve sänds programmen så sent att det kan vara svårt att hålla sig vaken tills de börjar. När jag skrev mitt blogginlägg kunde jag inte tekniken att underlinjera länkarna så de är tyvärr svåra att se. Men om något verkar intressant kan man föra cursorn litet fram och tillbaka över de relevanta orden så framträder de. Jag ber om ursäkt för detta.

För bra för att vara sant?

Ett steg mot en förnuftig ekonomisk politik eller bara en endagsfluga?

Jag blir så trött...

Det accelerande inflödet av flyktingar och asylsökande till Sverige medför en oförutsedd ökning av det offentligas utgifter. Såvitt jag förstått av dagens nyheter beräknar man nu en merkostnad av 30 miljarder kronor utöver vad som redan budgeterats.

Omedelbart svartnar tidningar av rubriker i typsnitt som normalt sett är avsedda för katastrofer. I TV uttalar sig experter i dystra tonfall. Finansministern varnar för nedskärningar och ökat budgetunderskott. Det kommer att bli ännu svårare att uppnå balans och underskott (skall vara:"överskott"! Mr. Freud var framme) säger hon.

Man talar om nedskärningar i vård och kostnader för personliga assistenter. Flyktingmottagandet finansieras ur biståndsbudgeten. Kostnaderna för katastrofen får alltså bäras av de svagaste och fattigaste, inklusive de fattigare länderna där befolkningen inte haft möjlighet att fly ur eländet.

Så ställs grupp mot grupp, ändamål mot ändamål. De främlingsfientliga och nationalistiska kretsarna gnuggar händerna.

Om jag nu räknat rätt i hastigheten uppgår den beräknade merkostnaden till ca 1 % av Sveriges statsskuld. Denna "skuld" uppgår i sin tur till mindre än 40 % av BNP. Endast Luxemburg har en lägre statsskuld av de s.k. "EU-15" (dvs östländerna oräknade). EU:s regler tillåter 60 %.

Sanningen är alltså att merkostnaden för det oförutedda inflödet av flyktingar är en spottstyver i sammanhanget  som dessutom vore mycket lätt att finansiera utan att skära ner antalet personliga assistenter. Ev nästan gratis om man skulle våga sig på att låna i Riksbanken. Sverige har gott och väl råd att ta på sig denna kostnad.

Att för rubrikernas skull framställa kostnaderna som en stor belastning för samhällsekonomin tjänar bara till att gynna de främlingsfientliga krafterna - jag såg redan ett ytterst otrevligt uttalande av en SD-man i "Rapport" och till att skrämma upp en allmän opinion som tvångsmatats med det i nuläget grundfalska mantrat att "den som är satt i skuld är icke fri".

Svårigheterna att ta emot och ta hand om flyktingarna ligger på ett helt annat plan. Låt inte positivt inställda personer börja tveka och avskräckas genom en falsk matematik!

I förbifarten: Pact sunt servanda!

Jag har alltid haft en känsla, kanske felaktig, att Sverige är ett avtalstrohetens land. När två eller flera parter kommit överens kunde man praktiskt taget alltid lita på att ett ingånget avtal också skulle hålla. Det skapade en sorts trygghet eller snarare visshet om var man befann sig. Vad gäller politik kunde man tycka vad man ville om innehållet i avtalet. Att det överenskomna skulle gälla kunde man däremot  som regel lita på. Därmed visste man alltid var man var även om man inte gillade läget.

Den s.k. decemberöverenskommelsen, DÖ, var impopulär i  vida kretsar. I en grotesk överdrift ansåg man bl.a. att det betydde att det inte fanns någon opposition i Sverige, bortsett från SD. Man kan tycka vad man vill men det var dock ett överenskommet och undertecknat avrtal mellan 7 riksdagspartier som skulle gälla en längre period. När ett litet parti som kämpar, förgäves hoppas jag, för sin politiska överlevnad bryter avtalet efter några månader kan det kanske tas med jämnmod. Men att det ledande oppositionspartiet omedelbart förklarar att det betyder att hela överenskommelsen är ogiltig är egentligen en oerhörd händelse.

Moderaternas agerande är ett allvarligt grundskott mot den grundkonsens som trots allt alltid legat i botten av svensk riksdagspolitiken. Att hålla avgivna löften och avtal var en viktig del av detta. Uppenbarligen kan man inte längre lita på att överenskommelser hålls.

Avtalsbrottet är ett stort steg mot den "normalisering" av relationerna till SD som så många på den högra delen av värdeskalan förordar. Troligt är väl att nästa regering kommer att innefatta eller åtminstone stödja sig på ett parti med djupa rötteri rasistisk och fascistisk ideologi. Som Danmark, Norge och Finland.

Inflationen äntligen besegrad?

Jag har iofs samlat ihop en del aktuellt material för ett inlägg om den ostrukturerade odling av tulipanarosor som den svenska ekonomiska "politiken" f.n.  utgör. Ett sådant inlägg kommer kanske också men har egentligen blivit onödigt när jag i dagens inkomna nummer av Grönköpings Veckoblad läser om ett nytt djärvt initiativ för att komma till rätta med det uppenbarligen största ekonomiska problemet just nu: bristen på inflation.

Behjärtade Grönköpingsbor har nämligen startat föreningen Inflationsfrämjandet som skall söka underminera det stabila penningvärdet via höga lönekrav, motarbetande av prisförbilliganden m.m. Pengar skola falla i  värde så att alla har råd med dem, framhåller man. Ett medel blir återinförd priskontroll: lokaltelevisionens Uppdrag Uthängning har redan hunnit brännmärka en handlare som sänkt mjölkpriset med flera öre.

Riksbankens mål om futtiga 2 procent nöjer sig Inflationsfrämjandet inte med. En känd riskkapitalist påpekar att en hög inflation medför att de inledningsvis väldiga lån man dragit på sig därigenom kommer att smälta ihop till en ofarlig småskuld. Med erfarenhet från förkrigstidens Tyskland påpekar en bankdrektör att om man får ordentlig fart på inflationsbrasan blir så småningom alla miljonärer vilket ju vore en glädjande sak.

Endast en äldre medborgare håller inte med. Allt blir ett elände, kaffet blir dyrare och pengarna i spargrisen räcker inte till säger hon.  Tidningen påpekar dock att saken måste ses i ett makroekonomiskt sammanhang vilket kan vara svårt att förstå för den som bara har en 6-årig folkskola i bagaget. (1)

Flarnfri har sökt Stefan Ingves, Magdalena Andersson och Per "Regeringen" Bolund för en kommentar men det tutar bara upptaget.


(1) Dock ser jag i senaste numret av Nationalekonomiska Föreningens tidskrift Ekonomisk Debatt att även en emeriterad professor i ämnet har svårt att förstå varför inflation skall vara så bra och varför den i så fall skall vara just 2 procent. En av de vice riksbankscheferna förklarar dock att det måste vara så och att anledningen till att det är 2 procent är att man valt just detta tal.

Att vara ogiltig

Århundradets lågtryck eller hur det var gjorde inte någon större succé i Stockholmsområdet. Fram på eftermiddagen tittade t.o.m. solen fram mellan molnstackarna. Bäst att passa på och utnyttja situationen till en liten eftermiddagsutflykt. Med en trevlig fika på kafeet vid China Slott på Drottningholm kunde vi sitta ute en bra stund i en trots allt ganska värmande sol.

Hemvägen tänkte vi göra via den trevliga färjeleden Ekerö - Slagsta. Vi har ofta åkt där genom åren. Vid färjeläget ser vi att det numera blivit obligatoriskt att köpa biljett innan ombordstigningen istf på båten som förut. Nåja, man får stå i kö en stund framför automaterna men det är inte så farligt. Men sedan. En ganska komplicerad och svåröverskådlig procedur tar sin början. (Jag lägger f.ö. märke till att alla ganska krångliga anvisningar bara finns på svenska.) En bra bit in i kedjan kommer jag till uppmaningen:"Knappa in bilens registreringsnummer".  En kall hand griper mitt hjärta - jag förstår att det är kört. Det går faktiskt att skriva in mitt fortfarande österrikiska nummer men sedan slår det tvärstopp. Men dessutom blir mitt betalkort (svenskt) fastlåst i automaten Bara av en slump upptäcker jag att  efter ca 5 minuter (färjan hinner lägga ut) en liten lampa tänds och kortet lossnar.

Det blir till att vända och köra tillbaka över Ekerö, förbi Drottningholm och Bergslagsvägen till Västerbron.

Jag borde ha vetat bättre efter att ha vägrats boka tid på Volvos serviceverkstad, köpa biljett i SL:s kortautomater, betala en prenumeration på DN eller köpa tågbiljetter på nätet (icke nordiska (!) betalkort gäller inte).

Till  en början känns det litet förargligt att nu och då bli betraktad som ogiltig. Men så småningom förstår man ju att så måste det vara när det finns så många terrorister runtomkring. "Da könnte ja ein jeder kommen" som man säger i Euroland i liknande situationer.

Uppdatering 28/7: Som svar på ett mail från mig med länk till detta inlägg skriver Trafikverket: "Det finns massa möjligheter att göra fel med automaten".  Vidare att de inte kan "göra mer än att beklaga att det gick fel".

Inte för att jag hade väntat att de "skulle se över sina rutiner" eller förklara att det var "oacceptabelt" vilket ju annars numera är ansvariga personers och myndigheters standardreaktion på allting från tågförseningar till massdrunkningar i Medelhavet.

Welcome to Sweden

(OBS: All bilder klickbara. Det lönar sig)

Vid infarten till Sverige från Öresundsbron finns numera bara en fast tullkur uppställd och en till synes övergiven polisbil som lurade bakom ett skynke. Vi blev alltså inte misstänkta den här gången så det var ju en  bra början.

Någon kilometer efter motorvägen norrut finns en helt underbar gammal "Skånegård" ägd av Malmö kommun. Det är en gammal bondgård  med bl.a. en fin innergård inramad av byggnadens halmtakstäckta längor. Blomprakten är överväldigande.

Det är den första rastplatsen i Sverige på denna sträcka och det har alltid varit skönt att få ta en lång rast i den underbara miljön, sträcka på benen efter en lång körning och få något till livs, kaffe och en helsvensk mazarin kanske.

I huvudbyggnaden fanns turistinformation, rikligt  material om Malmö, Skåne och Sverige. Det fanns små utställningar av hantverksföremål och man kunde få hjälp med att hitta och beställa övernattning, åtminstone i Skåne, av den alltid trevliga och angenämt skorrande personalen. Nog hördes det att man kommit till Skåne alltid. Men nu är allt förstört och borta.

Sedan flera år är huvudbyggnaden stängd, turistinformationen borta. Men man har i alla fall kunnat få kaffe och bullar på serveringen och sitta i solen på innergården. Från början var det fråga om "hembakat" bröd, tilltugg och rejäla smörgåsar, ofta på "franska" dvs typiskt svenskt bröd. Men  så småningom ersattes detta av maskingjorda "dammsugare" och plastinpackade mackor från någon storindustri.  Men utmattade efter en lång bilkörning på Danmarks tråkiga motorvägar fick man ta vad som bjöds och kunde i vart fall koppla av en stund i solen och njuta av blommorna.

Men nu är all servering borta och till innergården kommer man inte.

(Klicka nedan för att läsa vidare)

Hiatus

Som någon kanske gissat sig till i det dunkla budskapet nedan blir det nu ett uppehåll på Flarnfri och troligen även på Euroflarn. Om tillfälligt efter ej får framtiden utvisa.

Skrivlusten sitter nog i men hur kommer den till uttryck i ett klimat där den lägre medelmåttigheten blivit norm och där påtvingad "tolerans" sedan länge överskridit gränserna till intoleransens och feghetens mörker? Hur länge kan man upprätthålla sin självständighet och kritiska blick i dunklet utan att helt halka över i tjatigt gnäll över allt och alla?

Jag har flyttat mellan olika länder tidigare och aldrig upplevt annat än nya perspektiv och upptäckarglädje. Men som "utlänning" har jag alltid kunnat åtnjuta en viss "Narrenfreiheit". Det dubbla främlingskapet har skapat en tillflyktsort. Att vara "främling i ett främmande land"  är inte så tokigt. Att vara främling i ett välbekant land är svårare.

Fast man kan ju alltid blogga om den fantastiska blodpuddingen på "Tradition" eller Wallenbergarna på "Nordens ljus."

Uppdatering 8/7:  Ett extrainkallat toppmöte mellan EU:s regeringschefer skall hållas på söndag för att diskutera den grekiska krisen och eventuellt ta beslut som kan påverka hela EU:s framtid. Den svenska EU-nämnden måste därför inkallas för att förbereda Sveriges ställningstaganden. Sveriges statsminister vill inte avbryta sin semester för en sådan småsak  och åker inte till Stockholm. Om han åker till Bryssel är oklart. Kanske han skickar Åsa Romson som Sveriges representant....

Och den här verkligheten skall man kliva in i?!

Do I dare / Disturb the universe?

(klicka gärna)

Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Like a patient etherized upon a table;
Let us go, through certain half-deserted streets,
The muttering retreats
Of restless nights in one-night cheap hotels
And sawdust restaurants with oyster-shells:
Streets that follow like a tedious argument
Of insidious intent
To lead you to an overwhelming question ...

När vi varit på IKEA och skall köra hem gäller det att ta motorvägen mot Prag och inte mot Budapest. Annars kommer man fel.

I den trappuppgång där vi bor finns det en enda familj med ett tyskklingande efternamn. Alla övriga har svårstavade tjeckiska eller ungerska namn men det är inga invandrare utan familjer väl rotade sedan imperiets dagar.

Sedan Schengen åker man enkelt genom 4 länder på en eftermiddag om man har rätt klistermärken på rutan eller håller sig till småvägar. Tjeckerna försöker tjäna litet pengar på att bötfälla förare äldre än 70 år. Men då har man Automobilklubbens tryckta informationsblad som på eftertrycklig tjeckiska påpekar att detta är olagligt enligt EU:s regler. I Slovakien hjälper en eurosedel i körkortet om man råkar ut för något - ger en alltid samvetskval men man får välja mellan att åka vidare eller att  försöka ändra på en djupt rotad "kultur" vilket tar sin tid.

Enrico Panigls manufaktur med filialer i Trieste,Wien och Marienbad

Balkan börjar vid tunnelbanestationen Landstrasse/Hauptstrasse. Wiens flygfält ligger på den ungerska pustan som omärkligt övergår i de ryska stäpperna. Vid klart väder ser man Karpaternas utlöpare och Bratislavas miljonprogram från serveringen på Cobenzl där man kanske avnjuter ett par palatschinken till kaffet, något som väcker häpnad och förundran hos tillresta gäster från Piefkelandet.

Men nu är det slut. Do I dare to eat de svenska restaurangernas ogräsbeströdda rätter? Måste jag gå omkring på stan i kortbyxor? Måste jag tycka att det är demokratiskt och bra när ministrar fjantar sig med journalister till dålig popmusik? Måste jag titta på Mello?

Glad midsommar!

Fast alla kurvor pekar neråt får vi väl hoppas att ni får en trevlig midsommar i Sverige även om vädrets makter, precis som här, ställer till det. Midsommarens djupaste innebörd fattades som alltid bäst av A:lfr-d V:stl-nd redan 1932 vid åsyn av midsommarstångens påklädning:

Det står i vart mäniskohjärta
en naken midsommarstång'
och tigger -säg hör du- med smärta
om grönska och blommors fång

O, giv då med brinnande vilja
det skönsta i blomväg du har:
häng Sångens rosa och lilja,
en Liederkrans kring envar!

Men även i det senaste numret av Veckobladet inspireras skalden av midsommarens festlighet men nu i tidens anda aningen folkligare och mindre högstämt:

Om små grodor utan svansar
sjunger man och jämfotsdansar,
gångar kring ett enbusksnår
gör som bagar'n var han står

Vadmal väves, havre så vi
vackra flickor skåda få vi
gossen rymmer långt åt skogen,
fast han lovat att bli trogen.

Men mitt i firandet lyssna till folkets röst från Dalarna: https://youtu.be/zag9DqM76OU

Jag vill bara tillägga: "massäck"!

Men allvarligt talat: jag hoppas alla eventuella läsare får njuta en trevlig dag, gärna tillsammans med nära och kära och litet god mat.