Krigsförbrytare, poet, bluffdoktor

I morgon, skärtorsdagen, avkunnas dom i den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) över den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic. Hans roll under Bosnienkriget är väl känd liksom den fruktlösa jakten efter honom under 13 år där han i början kunde leva helt öppet och senare i säkert beskydd av serbiska anhängare på högsta nivå. Jakten på honom antog ibland bisarra drag tills han infångades år 2008. En artikel i Guardian belyser väl både hans grova brott mot mänskligheten och de stundtals rent groteska försöken att ta fast honom.

Att mannen är skyldig råder det inga tvivel om. Om han kommer att bli fälld i domstolen är en annan fråga. En artikel i DN  belyser de juridiska problem som domstolen ställs inför.

Karadzic  hade många strängar på sin blodiga lyra. Han hade en akademisk grad i psykiatri som han bl.a. utnyttjade till att skriva falska intyg åt soldater som ville bli frikallade. Han arbetade också som biträdande ledare i ett multietniskt fotbollslag för att "install the will to win". Hans verkliga ambition var emellertid

( Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)
 

En konsert och en musikstund

Förra årets nyårskonsert från Wien kommenterades ganska negativt i mitt blogginlägg från 2014, Pressen ansåg att det var bra att Zubin Metha inte dirigerade så mycket eftersom orkestern nog visste bäst själv hur man skulle spela.  Mariss Jansons däremot jobbbade ordentligt i årets version speciellt när det gällde att få alla musiker att sluta spela på en gång.

Repertoiren var mera varierad än i fjol. Orkestern var uppenbarligen förnyad med många nya musiker. Särskilt uppmärksammad blev harpisten som fick möjlighet att göra två solon för harpa och för detta fick en välförtjänt applåd. I övrigt kunde jag bara räkna till två kvinnliga violinister (varav en första fiol) och en oboist. Om jag inte missat någon så var det alltså färre kvinnor på scenen än 2014.

Gunnar Pettersson på Pressylta publicerade en negativ kommentar redan innan konserten var slut. Även om jag sätter årets konsert högre än fjolårets är det svårt att inte hålla med honom. Arrangemanget har överlevt sig självt. Det lär ta 5 år i kö för att få  biljetter till överdrivna priser om man inte har speciella kontakter vilket nog en överväldigande majoritet av besökarna har. Och om sanningen skall fram: kvalitativt når musiken inte upp till den nivå som man normalt kan finna i Wien vilken vecka som helst under resten av musikåret.

I år uppträdde även -under publikens jubel-  Wiener Sängerknaben. Nu fattas bara Spanska ridskolans lippizanerhästar så har man helt täckt in klichébilden av Wien.

Peter Havlicek, Traude Holst och Karl Hodina

Som en liten kontrast en bild från en annan konsert strax före jul på Gasthaus Birner  på en gata med namnet "An der oberen alten Donau" på andra sidan Donau. En trio med kontragitarr, sång och dragspel trakterat av Wienerliedernas nestor och ikon,  professor Karl Hodina.

Wienerlied är en mycket speciell musikgenre - det är visor från och om Wien men oftast med ett realistiskt och socialt innehåll, företrädesvis vemodigt eller rent av sorgligt. På Wienerdialekt naturligtvis vilket gör texterna ganska svåra att förstå för den oinvigde. Men det är äkta sånger skapade av folkliga artister med rötter i sitt eget liv och situation.Konserten inleddes f.ö.med en sång från 1930-talet med en titel och refräng som kan översättas som "Folk har för litet pengar" (Die Leute haben zu wenig Geld) som skildrar nöden och fattigdomen under lågkonjunkturen.

Men Wienerlieden har utvecklats också i en annan riktning som man kan kalla Wiener Blues där text och innehåll är densamma men musiken går mera i blueston. Kända utövare är Extremschrammeln och den ovannämnde Hodina.

Men det finns också humoristiska sånger och jag får erkänna att vid det här laget föredrar jag nog "Die Zehn Uhr Mette" framför "Sfärernas klang" av Josef Strauss. Låt vara att Strauss musik är en omistlig del av Wienkulturen men den är numera närmast ett museiföremål att visas upp för beundrande turister medan den folkliga musiken har rötter i tidigare århundraden och fortfarande är livskraftig och utvecklingsduglig. Mera svårtillgänglig dock pga språket.

Sockerbagarens arv

Konditori Demels traditionella skyltning med marsipansfigurer var inte speciellt märklig detta år. Oftast brukar man illustrera någon aktuell politisk eller kulturell händelse i marsipan och deras skyltfönster på Kohlmarkt drar alltid många besökare.

Sätter upp den här bilden bara för att "osökt" kunna länka till min berättelse En sockerbagare här bor i staden från 2011 om konditorn och  massmördaren Udo Proksch, god vän till högt uppsatta politiker och ingift i släkten Wagner (till Winifreds stora förargelse).

Proksch designade också ett smycke, en slags fingertuta i guld som han kallade "Goldfinger". Ian Fleming såg den på en utställning, köpte själva idéen av Proksch. The rest is history.

Stabat mater...

England må ha sin Diana, Frankrike sin Marie Antoinette och Sverige sin Madeleine men Österrike har sin Elisabeth ("Sisi"), tillbedd i en veritabel Sisikult. Och nog finns det tillräckligt med element: den unga adelsflickan som blev kejsarinna i stället för sin syster, det hatfulla hovet representerat av svärmodern, en man som bara jobbade med sina "Akten" hela dagen. När hon inte lyckades göra sin plikt och framföda en tronföljare blev hon mobbad - de fyra döttrarna räknades inte. Hennes ende son mördade sin älskarinna och begick självmord ("Mayerlingdramat"). Hon vände Wien ryggen och befann sig ständigt på resor tills hon, 60-årig, knivmördades i Genève av en anarkist.

Nåja, det där räcker för att skapa en myt presenterad i ett otal filmer och böcker samt oceaner av kitsch som prackas på troskýldiga turister. Bilden ovan är reklam för en specialutställning om "den sörjande modern" som just nu visas i Hofburg. Den som eventuellt vill veta litet om verkligheten bakom denna visserligen olycksdrabbade men bittra och självupptagna (och troligtvis frigida) kvinna rekommenderas i stället Brigitte Hamanns bok "Kaiserin wider Willen" som grundligt demolerar klischéerna.

Hisoriker (inte Hamann) har försökt dikta till ett par kärleksaffärer till Sisi, bl.a. med en ungersk toppdiplomat Greve Andrassy och med sin kusin, galne kung Ludvig av Bayern. Som Wikipedia helt torrt hävdar var dock Elisabeth ingen vän av "die körperliche Liebe" vilket väl också förklarar hennes överdrivna reslust. Däremot uppmuntrade hon aktivt sin makes förbindelse med skådespelerskan Katarina Schratt som utövade ett viss politiskt inflytande på kejsaren. Bl.a. lyckade hon förhindra honom från att utnämna protonazisten Karl Lueger till borgmästare i Wien men fick ge sig efter dennes andra valseger. (Se också min text En vålnad).

Det var en sorglig tid i Österrikes och Europas historia som slutade med imperiets sönderfall i rök och dimma, mästerligt skildrad i Roths roman "Radetzkymarsch", lika mästerligt förfilmad av Axel Corti  med Max von Sydow i huvudrollen.

À propos Hamann måste jag nämna hennes bok "Hitlers Wien", den kanske grundligaste genomgången av Hitlers ungdomsdagar i Wien. Hamanns teser är kontroversiella därför att de delvis går emot "conventional wisdom" men jag menar personligen att de ger en mer förståelig förklaring till fenomenet Hitler. Särskilt intressant är hans beundran av Wiens antisemitiske borgmästare Karl Lueger (se länk ovan) och de mycket praktiska slutsatser han drog av dennes politik. Hitler insåg bl.a. betydelsen av massrörelser och massdemonstrationer och vikten av att koncentrera sig på en enda fiende där judarna i Tyskland liksom i Wien blev den vikigaste måltavlan. Överlagd strategi alltså snarare än "ideologisk" antisemitism - detta i rörelsens begynnelse. Lueger hyllas än idag som en av de stora samhällsbyggarna i Wiens historia.

Richard Swartz skrev en fin krönika om Wiens största loppmarknad där Kejsar Franz Joseph, Hitler och Stalin var de populäraste figurerna medan kvinnorna representerades av Sisi och Maria, Jesu moder. Med denna enkla obervation har Swartz fångat in mycket av den självbild som än idag präglar wienaren.

Påtvunget blogguppehåll

Pga av ett allvarligare computerhaveri långt bort i fjärran land kan jag endast med svårighet komma åt att blogga f.n. Räknar inte med att kunna lösa detta problem  förrän i början av nästa år.

Får alltså utan vidare spisning önska alla eventuella läsare en god jul och ett mycket mycket bättre 2016.

(Klicka på bilderna så ser ni vad det är fråga om.)

Val i Wien (2)

Den första något så när tillförlitliga prognosen över valutgången har just kommit, baserad på 48 % av rösterna. Även om tendensen är den förutsedda måste siffrorna ses som en mindre sensation och har också uppfattas så. SPÖ förlorade visserligen men förlusten begränsar sig till strax under 5 % (istf väntade 7 - 10 %). FPÖ vann med en vinst som begränsades till ca 5 %- iofs en hög siffra men mycket lägre än väntat. De gröna förlorade något men inte mer än att en fortsättning av koalitionen röd/grön ter sig som det enda möjliga regeringsalternativet.  De konservativa (ÖVP) förlorade stort och är nu endast det fjärde största partiet i Wien. Delvis kan detta förklaras med att det relativt nya marknadsliberala partiet NEOS nådde ett aktningsvärt reultat om strax över 6 %.

Valdeltagandet låg ca 5 % högre än föregående val. Kanske något att fundera på för SD:s motståndare i Sverige också.

(Litet lustigt att se den jublande segerstämningen hos SPÖ när första prognosen kom, trots att man alltså förlorat 5 % av sina väljare. Men farhågorna var mycket värre.)

Val i Wien

Breaking: Kl 17:00 stängdes vallokalerna i Wien, det viktigste och största Bundesland i Österrike. Wien är sedan gammal en "röd" högborg och en viktig stötta för SPÖ i den federala regeringen. Första högräkningarna har ännu inte kommit men allt tyder på kraftiga förluster för SPÖ (-5 à -7 procentpunkter) och motsvarande eller högre vinster för FPÖ. Alla andra förlorar, särskilt de konservativa ÖVP. Det är i skrivande stund oklart vilket parti som blir störst: det är inte omöjligt att FPÖ lyckas erövra den positionen.

Återkommer snarast när resultaten börjar droppa in.

Islams svärd och maffian i Kärnten

En "domstol" i Libyen har dömt förre diktatorns näst äldste son, Saif-al-Islam ("Islams svärd") Khadaffi till döden. Det finns egentligen ingen anledning att känna medlidande med denne man men dödsstraff hör inte hemma i ett civiliserat samhälle, speciellt inte om det är utfärdat av någon självutnämnd  instans i bakvattnet till den arabiska "våren" som givetvis genast övergick i  kallaste höst och vinter utan någon som helst ljusning i sikte.

Dagens Nyheter har en kort notis om domen, Manchester Guardian en längre artikel.

Under Khadaffis tid ansågs Saif av många som ett framtidshopp. Han pratade mycket om demokrati och likaberättigande och tycktes på ytan omfatta många västerländska värden, åtminstone sådana som uttrycktes i snabba bilar, vackra flickor och lyxigt boende. På 1990-talet studerade Saif vid en internationell skola i Wien, lärde sig tyska och blev mycket god vän med Jörg Haider.

Lägg märke till dryckesvalet. Otypiskt för Haider. Men mycket halal.

Österrikiska Die Presse har en intressant bildserie med Haider och Saif  (se särskilt bild 9 -  15 - texten är på tyska men bilderna till stor del självförklarande). Där förekommer också pappa Muammar med vilken Haider hade täta kontakter. Enligt ett vittne som stått Haider nära skulle denne ha mottagit mångmiljonbelopp som stöd för sitt politiska arbete - hållfasta bevis för detta finns dock

(Klicka nedan för att läsa vidare)

Do I dare / Disturb the universe?

(klicka gärna)

Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Like a patient etherized upon a table;
Let us go, through certain half-deserted streets,
The muttering retreats
Of restless nights in one-night cheap hotels
And sawdust restaurants with oyster-shells:
Streets that follow like a tedious argument
Of insidious intent
To lead you to an overwhelming question ...

När vi varit på IKEA och skall köra hem gäller det att ta motorvägen mot Prag och inte mot Budapest. Annars kommer man fel.

I den trappuppgång där vi bor finns det en enda familj med ett tyskklingande efternamn. Alla övriga har svårstavade tjeckiska eller ungerska namn men det är inga invandrare utan familjer väl rotade sedan imperiets dagar.

Sedan Schengen åker man enkelt genom 4 länder på en eftermiddag om man har rätt klistermärken på rutan eller håller sig till småvägar. Tjeckerna försöker tjäna litet pengar på att bötfälla förare äldre än 70 år. Men då har man Automobilklubbens tryckta informationsblad som på eftertrycklig tjeckiska påpekar att detta är olagligt enligt EU:s regler. I Slovakien hjälper en eurosedel i körkortet om man råkar ut för något - ger en alltid samvetskval men man får välja mellan att åka vidare eller att  försöka ändra på en djupt rotad "kultur" vilket tar sin tid.

Enrico Panigls manufaktur med filialer i Trieste,Wien och Marienbad

Balkan börjar vid tunnelbanestationen Landstrasse/Hauptstrasse. Wiens flygfält ligger på den ungerska pustan som omärkligt övergår i de ryska stäpperna. Vid klart väder ser man Karpaternas utlöpare och Bratislavas miljonprogram från serveringen på Cobenzl där man kanske avnjuter ett par palatschinken till kaffet, något som väcker häpnad och förundran hos tillresta gäster från Piefkelandet.

Men nu är det slut. Do I dare to eat de svenska restaurangernas ogräsbeströdda rätter? Måste jag gå omkring på stan i kortbyxor? Måste jag tycka att det är demokratiskt och bra när ministrar fjantar sig med journalister till dålig popmusik? Måste jag titta på Mello?

Fler framgångar för postfascisterna i Österrike.

Jag skall inte tjata om det här men mitt inlägg Dammen rämnar om regionalvalen i Österrike tilldrog sig ett visst intresse, åtminstone i form av antal click. I september är det val i provinsen Oberösterreich som för tillfället styrs av en koalition av ÖVP och De Gröna. En aktuell opinionsundersökning visar nu en förlust för OVP med ca 6 - 8 %,  FPÖ blir med avstånd näst största parti och lämnar SPÖ långt bakom sig.

Guvernören har klart uttalat sig mot en koalition med FPÖ men stämningen på lägre nivåer är helt annorlunda. Resultatet i Burgenland har visat vägen och fältet är i stort sett fritt för FPÖ. En sådan koalition skulle vara förödande för SPÖ i Wien som får möta väljarna senare i år och givetvis också på riksnivå.  FPÖ kommer att ha ett kraftigt inflytande i Österrikes regeringar för många år framåt.

FPÖ har just i Europaparlamentet gått med i en ny partigrupp tillsammans med Marine le Pen, Geert Wilders och en bunt ännu extremare löshästar.

Högerextremism och nyfascism breder ut sig allt mer i Europa. Att i det läget börja samarbeta med SD vore en kapitulation för denna motbjudande trend.

Asylrätten i Österrike i praktiken upphävd

Ett litet tillägg till mitt inlägg Vilken är då min nästa? Österrike har nu helt kapitulerat i flyktingpolitiken. Från och med nu kommer inga nya asylansökningar att prövas, inte heller återförening av familjemedlemmar. Alla resurser sätts in på att organisera avvisning av flyktingar, till Dublinländer eller hemländer.

Man kan väl ifrågasätta om detta ens är lagligt: rätten till asyl är ju grundad i en FN-konvention som är ratificerad också av Österrike. Men skräcken för den inhemska opinionen tar över alla sådana hänsyn.

Risken att FPÖ blir största eller åtminstone näst största parti i nästa val är överhängande. Skräcken för detta beror ingalunda på hotet mot demokrati och mänskliga rättigheter utan enbart på risken att förlora makten.

Varföre är allt en trasa?

Polisen bekräftar: Döda flickan är ***
Prinsparet inleder med förfest
Mördarsekten blev global maktfaktor
Plågsamt att se Lotta Schelin
Nya ”Terminator”-filmen verkar bli ett svidande magplask
Prata med SD eller utlys nyval

(DN, första sidan nätupplagan idag)

Båtflyktingarna: EU:s räddningsmission misslyckas
Wien:Tuberkulos i skolorna hemlighålls
Asylförfarandet i Österrike strider mot människorätterna
Australien betalar människosmugglare för att segla tillbaka
S&P sänker Storbritanniens kreditvärdighet till negativ
EU sackar efter om kvinnors rättigheter

(Der Standard, Wien, dagens nätupplaga. Min översättning)

(Besöksstatistik Flarnfri)

Dammen rämnar

Jag är medveten om att det här ämnet knappast är av intresse för läsare i andra länder. Men möjligt är att man kanske borde fundera en aning på vad som håller på att hända i Österrike - av självbevarelsedrift om inte annat..

Nedan finns mina texter om valutgången i regionalvalen och reaktionerna på den koalition i provinsen Burgenland som blixtsnabbt formades mellan SPÖ (socialdemokrater) och FPÖ (Haiders gamla parti). Reaktionerna inom SPÖ. Ungdomsförbund, progressiva krafter och Kreiskysocalister i stark och upprörd opposition. (Alltså de riktigt gamla och de riktigt unga i gott samförstånd). "Pragmatikerna" dvs. storkoalitionärerna mera accepterande. Just när jag skriver detta pågår ett krissammanträde inom s: alla väntar att resultatet blir ett beslut om att ett samarbete med FPÖ är uteslutet på riksnivå men att "länder" och kommuner får göra som de vill.

Nu hör det till saken att det finns bindande beslut från de två senaste partikongresserna att aldrig samarbeta med FPÖ på någon nivå.  Guvernören av Burgenland har inte bara satt sig över detta utan, som det verkar, fått partiet på god väg att ändra strategi.

Risken att Österrike efter nästa parlamentsval får en regering av den typ som redan 2000 ledde till en bojkott av Österrike inom EU - en bojkott som avslutades genom en tvivelaktig insats av medlare Martti Ahtisaari, senare fredspristagare. (Han messade upp Kosovo också). Varken SPÖ eller ÖVP verkar kapabla att rida spärr mot det nyfascistiska inflytandet.

En liknande utveckling är fullt tänkbar i Sverige. Man kan säkert lita på ledarskiktet inom Moderaterna men att sympatier för samarbete med SD växer sig starka på lägre nivåer och att trycket efter ännu en storseger för SD kommer att öka till den grad det inte går att stå emot.

För att gå tillbaks till Österrike: det som händer bestyrker mig i min uppfattning att landets federala och korporativistiska struktur i stor sett gör det oregerbart. Varken SPÖ eller ÖVP kan uträtta något som inte passar regionala och lokala organisationer, fackföreningar eller yrkes- och industriförbund.. Det kan däremot FPÖ.

För Sveriges del drar jag slutsatsen att landstingen bör avskaffas och den kommunala självstyrelsen ses över och revideras grundligt (skolan!) innan det är för sent.

Han går på rockfestival men tröttnar och går och lägger sig

Så långt behövde jag inte gå. Det vara bara att öppna sovrumsfönstret där ljudet från Vienna Rock på Donauön trängde in, fullt hörbart, särskilt trummorna.

P.g.a. bristande sakkunskap kunde jag inte avgöra om det var Metallica eller Kiss som spelade men dessa två legendära band är huvudattraktionerna i arrangemanget.

Det är inte min musik men faktum är att ju längre tiden går desto mer förädlas också det som man urpsrungligen tyckte var helt ohörbart. Det kan vara ganska roligt att se och höra t.ex. Metallica nu för tiden, bara det inte blir för mycket. Ett fornfynd liksom.

När jag såg teves nyhetsutsändningar fäste jag mig vid att de intervjuer som gjordes med publiken alltid var personer i medelåldern, ibland övre d.o. Det var uppenbart att de hade varit unga en gång och nu försökte återuppleva dessa tider.

Det skall man aldrig göra.

Man väntar sig ca 30 000  besökare. Det finns campingplats på ön men man räknar med att de flesta föredrar att bo på hotell inne i stan. Några klagade på biljettpriserna  €200 för tre konsertkvällar. Jag kan inte bedöma om det mycket eller litet.

Hemma hos oss är det gratis.

Första torsdagen efter trefaldighet.

Idag är det ju som ni  vet första torsdagen efter trefaldighet, dvs 60e dagen efter påskdagen, och då har alla i Österrike ledigt inklusive protestanter, muslimer, pastafarianer och andra apostater.

På gatorna i Wien, åtminstone i förorterna, sätter man upp små blomsterprydda altare och efter en procession där en helig monstrans bärs i täten firas en mässa. Det är alltid vackert väder den dagen.

Jag har många gånger frågat katolska vänner vad det hela skall betyda men aldrig fått något ordentligt svar. Det är som den dagligen använda hälsningen "Grüß Gott" vars bokstavliga betydelse heller ingen lyckats förklara för mig. Som sekulär person säger jag "Guten Tag" men jag har förstått att det inte är riktigt artigt. "Grüssi"  ("Ich grüße Sie") kan man säga om man vill vara folklig. Ett tips: vill du låta som en infödd Wienare säger du helt enkelt: "Skott ni frau" - alla tror att du säger "Grüß Gott, Gnädige Frau!".  Vi är så där artiga av oss här. Men jag har märkt av sedernas förfall: ingen kallar mig längre "Herr Ingeneur" eller "Herr Chef " vilket var vanligt förr särskilt när man tog en taxi. "Doktor" blir dock alla som tagit studenten vilket även jag har gjort trots att jag är svensk.

Nåväl. Det finns ju alltid Internet. Där hittar jag hos ORF (motsv. SVT) en ordentlig förklaring  (DE) till Kristi kropp och blodhögtiden. Det är fråga om att fira transsubstantiationen, dvs att Kristi blod och kropp rent fysiskt ingår i nattvarden enligt katolsk tro.  Undra på att mina vänner inte velat ge mig några ordentliga förklaringar!

1206 fick en from kvinna vid namn Juliana en vision då hon drömde om en måne  med en fläck på. Det var dock inte fråga om Mare Tranquillitatis eller liknande utan en symbol för att en helig fest saknades i kyrkan. Kyrkoherden i hennes församling var kvick nog att införa en sådan fest för att fira närvaron av Kristi kropp och blod. Det blev en del diskussion om detta men 1264 bestämde påven att festen skulle firas i hela kyrkan. "Roma locuta, causa finita"  skriver ORF.

Luther vände sig med skärpa mot detta firande och menade att det var den allra skamligaste högtiden som skändade och hånade Gud och Kristus. Att bära omkring monstransen vara att göra narr av den heliga nattvarden och likställt med avguderi.

Heja Martin!

Emellertid var allmogen inte dummare än att man tog tillfället i akt och firade en riktig fest med mat, öl och gevärssaluter kombinerat med urgamla hedniska riter för att driva bort onda makter eller garantera fruktsamhet hos kvinnor och andra grödor. I Steiermark, skriver en källa, (DE) måste flickorna bära en grön krans i håret när de gick till kyrkan för att bedyra sin jungfrulighet. Betydligt humanare än de åtgärder i samma syfte som numera vidtas i vissa religioner eller som det eufemistiskt kallas "kulturer".

Nåja. Ledigt får man i alla fall. Och i andra länder firas ju vidskepligheten på andra dagar. T.ex. de 6/6.

Dammarna brister

Liten uppdatering av texten nedan om det österrikiska provinsvalen i Steiermark och Burgenland. Valen innebar enorma förluster för socialdemokrater resp. konservativa och lika enorma vinster för postfascistiska FPÖ.

I Burgenland har nu koalitionsförhandlingar inletts mellan SPÖ och FPÖ! Allmänt betraktas detta som ett tabubrott - men vad gör man inte för att få vara kvar vid maktens köttgrytor. Samtidigt i Wien har lokalpolitiker från FPÖ gått ut på gatorna med nästan handgripliga demonstrationer mot flyktingar och asylsökande. Wiens borgmästare, liksom förbundskanslern, har för sin del kategoriskt uteslutit regeringssamarbete med FPÖ.

Med säkerhet kommer det att gå samma väg i Sverige.Moderaterna förlorar väljare till SD och det lokala motståndet mot "avgränsningen" blir allt starkare. Kanske försöker man att lägga sin politik närmare SD:s hjärtefrågor - som jag ofta påpekat en klar förlorarstrategi. Väljarna vill ha originalet, inga kopior. Om partitaktikerna inser detta är det återstående alternativet ett formellt samarbete. Hur övriga allianspartier som krymper som smör in solsken kommer att ställa sig är svårbedömbart.

De mörkblå på frammarsch

(Denna text har också lagts ut på Euroflarn)

Två viktiga regionalval har idag hållits i Österrike. Både i Steiermark och i Burgenland förlorade regeringspartierna, socialdemokraterna (SPÖ) och de konservativa (ÖVP) mycket kraftigare än de mest pessimistiska prognoserna.

Av diagrammet ser vi att de stor partierna förlorade omkring 9 % av väljarn medan FPÖ ökade med 16 % pch är nu jämstort med regeringspartierna. De Gröna ökade obetydligt och ekonomiliberalerna hade ingen chans. (Att kommunistpartiet är relativt starkt beror på mycket speciella omständigheter i Graz där deras röstandel  uppgår till ca 20 % beroende på mycket omtyckta lokalpolitiker).

Skyll inte på mig!

I Wien har ett ganska uppseendeväckande fall av människosmuggling just upptäckts och upprört sinnena. Ett dussintals personer med anknytning till en säkerhetsfirma verksam på flygfältet Swechat har arresterats efter att ha lyckats smuggla ombord ett antal personer på flyg till USA och UK med hjälp av biljetter, visum och resedokument utfärdade för andra personer. Exakt hur man gått till väga har väl av utredningsskäl inte framkommit men man har låtit andra personer köpa biljetter och skaffa visum och nödvändiga dokument. "Kunderna" som betalt 7 - 9000 € har slussats in i transitområdet (möjligen genom en personalingång), övertagit dokumenten och med hjälp av ligamedlemmar slussats igenom säkerhetskontrollen. I åtminstone ett fall avslöjades en passagerare vid inresan i USA och skickades tillbaks till Wien vilket påkallade myndigheternas uppmärksamhet.

Amerikanska officiella ställen är ganska upprörda och påpekar med en viss rätt att om det är så lätt för illegala invandrare är det väl minst lika lätt för terrorister.

Sedan detta upptäcktes har vi ett otal gånger fått se i TV hur samtliga inblandade institutioner med emfas bedyrat att de inte har något som helst ansvar för vad som hänt.

A walk on the wild side?

Här skriver jag en ganska lång drapa om två personligheter som i olika avsnitt av sitt liv och på olika sätt haft anknytning till Wien. Mycket olika människor men båda på något sätt typiska för livet i denna stad. Ödet har trasat sönder deras inre. Efter framgångar och popularitet tar ålder och sjukdom ut sin rätt. En blir omhändertagen, en i stort sett lämnad åt sitt eländiga öde.

Men mitt i allt finns en del frivoliteter: film och musik. Fritt associerat. Hoppas ingen tar illa upp.

Läs alltså nedan: Random walk i Hollywood, Buchenwald och Wien

Fel låt vann!

För första gången på minst 10 år tittade jag på "Melodifestivalen" - huvudsakligen för att den sändes från Wien och det var en hel del intressanta omkring-reportage. (Man kan tycka vad man vill om tillställningen men arrangörer och TV gjorde ett fantastiskt och beundransvärt jobb- möjligen med undantag för manus till de tre moderatorerna - normalt sett duktiga personer men litet out-of-place här. Två av dem talar obehindrat tyska, franska och engelska men ändå användes praktiskt taget bara engelska. Varför?).

Emellertid: för att förekomma kollega Per Gudmundson presenterar jag här den låt som borde ha vunnit:



(med särskild hälsning till A.C.)

Ock så naturligtvis den odödliga:



Sillstryparns sång är ju anti-ABBA och där har väl en ordentlig musikalisk och politisk omvärdering skett sedan dess. Mycket roligt tycker jag att nedanstående är: Benny Anderssons son och hans hustru Nanne Grönwall framför Sillstryparns sång och ställer den därmed i nutidens ljus. Mycket bra.



F.ö: Jag har hört Nanne Grönwall sjunga Brel (på franska) och Charlotte Perelli sjunga Taube: otroligt fint och bra. Varför kan de inte få göra sådant i stället för hjärndöd modern popmusik?  Och Sylvia Vrethammar: en fin jazzsångerska innan hon fastnade i det inkomstbringande tyska schlagerträsket.

Ja, ja , det var bättre förr...