Nicholas Harnoncourt firar sin 85 födelsedag - det vill säga det gör han inte. Han tycker inte om födelsedagar och tillfrågad om han är stolt över sitt livsverk säger han att varje människa har något att vara stolt över - själv är han stolt när han lyckas slipa en kniv.
Detta har dock inte hindrat ORF (Österrikes "SVT") att ägna hela dagen i sin speciella kulturkanal åt Harnoncourt och hans verk. Alltså tillbringar man den regniga söndagen fastklistrad framför teven och tittar på dokumentärer, intervjuer, inspelningar från repetitioner och flera kompletta operaverk som Orefeo, Idomeneo och Riddar Blåskägg liksom repriser av de konsertanta succéföreställningarna på Teater an der Wien av Le nozze, Don Giovanni och Così.
Harnoncourt började sin bana som cellist i Wiener Symphoniker under Karajan. Efter många år genomskådade han mekaniken hos den store mästaren och berättar om hur upprörd han blev när Karajan flinade och publiken i konserhuset log med och vaggade takten till en långsam sats hos Beethoven. "Hur kan man missförstå något så - musiken handlar om död och undergång och dirigent och publik sitter och myser." Han lämnade symfonikerna och grundade tillsammans med sin hustru "Concentus Musicus" med vilken han i grunden utforskade Mozart och Bach och med originalinstrument skapade en helt ny -fast egentligen gammal-klang. Från början var motståndet från "traditionalister" massivt men med tiden utvecklades orkestern och Harnoncourts tolkningar till internationellt stilbildande. Som musikforskare speciellt vad gäller Bach och Mozart är han en av världens ledande och han har en märklig förmåga att översätta sina forskningsresultat i framförandet av musiken.
I ett av inslagen i teve vittnade den kinesiske pianovirtuosen Lang Lang om hur Harnoncourt hade hjälpt honom att få en helt ny förståelse för Mozarts verk som han sedan alltid burit med sig.
Varje år anordnar landet Steiermark en festival "Styriarte" tillägnad Harnoncourt. Många tusentals människor som inte lyckats få biljetter tilll konsertsalarna följer musiken utomhus på stora bildskärmar.
Nicholas Harnoncourt har också gjort många legendariska operauppsättningar, främst av Mozarts verk. Han senaste kraftprov var höstens uppsättningar av de tre da Pontoperorna på Teater an der Wien. Jag skrev ett par blogginlägg om detta under rubrikerna: Nozze Giovanni Cosi respektive Så gör dom väl allihop? Jag såg reprisen av Così i dag- en mycket okorrekt opera i dagens läge. Men man fick återse och återhöra tre av de absoluta favoriter jag upptäckt under året: Elisabeth Kulman, Mari Eriksmoen och Katija Dragojevic - fantastiska sångerskor men ockå fina skådespelerskor och med en massa humor, speciellt vad gäller Kuhlman och Dragojevic. (Åh Katija, varför avföljde du mig på Twitter, mitt hjärta blöder...)
Varje dag på året kan avnjuta musik i världsklass på någon av Wiens många scener. Om man nu t.ex. föredrar bildande konst kan man just nu välja mellan utställningar av Velasquez (!), Miro eller Toulouse-Lautrec.
Så det så.
7 dec. 2014
29 nov. 2014
Faktiskt
har Sv.D publicerat ett antal artiklar om P D James över åren och på ett föredömligt sätt nu sparat 7 av dem i ett sammanhang (men hur länge får de vara kvar där innan digitaldöden slår till?). Den senaste är Mats Gellerfelts obituary som fått den löjliga titeln Urbrittiskt mys i dödens skugga. Den intresserade kan börja där och sedan klicka sig fram genom de 6 följande artiklarna, den äldsta från 2004, också av Gellerfelt.
Märkligt nog berör Gellerfelt inte dagboken/självbiografin Time to be in earnest från 1994 som jag nämnt ett par gånger. Naturligtvis är det bara min egen läsart men jag tyckte att det var en intressant kontrast mellan den bild av författaren som framkommer där och den som man gärna bildar sig själv genom att bara läsa hennes romaner. "Hennes politiska ideologi, om hon nu har någon, torde vara fjärran från såväl Thatchers som Blairs" skriver Gellerfelt i artikeln från 2004 i anslutning till beskrivningen av "kriminalinspektör" Kate Miskin - en intressant karaktär som gjort en ordentlig klassresa vars konsekvenser ställs på sin spets i A Certain Justice från 1997. "En socialt ansvarsfylld konservatism" skriver Gellerfelt, kanske inte vad man - fördomsfullt - väntar sig från en baronessa och medlem av Överhuset.
En av artiklarna behandlar När döden kom till Pemberley. Kritikern är betydligt vänligare inställd till förlagan än jag men noterar också fördjupningen av Austens stoff och hur James gjort personerna mera mänskliga och med rikare karaktärsdrag - även de osympatiska.
Något som irriterar mig i ett par av artiklarna -och överhuvudtaget när det skrivs om klassiska kriminalromaner- är hur tanklöst Agatha Christie jämställs med författare som Dorothy Sayers, Margery Allingham eller Ngaio Marsh. Eller ännu värre med P D James eller Ruth Rendell. Jag har aldrig förstått Christies storhet: Hennes huvudhjälte är visserligen originell men egentligen bara en överdriven karikatyr. Hon konstruerade enligt min mening en enda intrig som förtjänar att gå till deckarhistorien, nämligen Murder On the Orient Express från1934 - givetvis fullständigt orimlig men som i vart fall gav upphov till en film 1974 av Sidney Lumet med ett skådespelaruppbåd som var fullkomligt överväldigande. (Jag undrar om det funnits någon film med en liknande stjärnskara.)
Christie platsar inte i det fina sällskapet. Där är filmerna, speciellt med David Suchet, mycket bättre än böckerna. De som filmat Sayers romaner borde däremot ha ställts inför rätta - gärna i överhuset. Jag har aldrig sett någon Dalglieshfilm men P D James lär inte ha varit helt lycklig över dem.
Ha, det här är väl knappast av något intresse men det var roligt att skriva något om "litteratur som den skall vara" för att citera en känd kulturpersonlighet.
Märkligt nog berör Gellerfelt inte dagboken/självbiografin Time to be in earnest från 1994 som jag nämnt ett par gånger. Naturligtvis är det bara min egen läsart men jag tyckte att det var en intressant kontrast mellan den bild av författaren som framkommer där och den som man gärna bildar sig själv genom att bara läsa hennes romaner. "Hennes politiska ideologi, om hon nu har någon, torde vara fjärran från såväl Thatchers som Blairs" skriver Gellerfelt i artikeln från 2004 i anslutning till beskrivningen av "kriminalinspektör" Kate Miskin - en intressant karaktär som gjort en ordentlig klassresa vars konsekvenser ställs på sin spets i A Certain Justice från 1997. "En socialt ansvarsfylld konservatism" skriver Gellerfelt, kanske inte vad man - fördomsfullt - väntar sig från en baronessa och medlem av Överhuset.
En av artiklarna behandlar När döden kom till Pemberley. Kritikern är betydligt vänligare inställd till förlagan än jag men noterar också fördjupningen av Austens stoff och hur James gjort personerna mera mänskliga och med rikare karaktärsdrag - även de osympatiska.
Något som irriterar mig i ett par av artiklarna -och överhuvudtaget när det skrivs om klassiska kriminalromaner- är hur tanklöst Agatha Christie jämställs med författare som Dorothy Sayers, Margery Allingham eller Ngaio Marsh. Eller ännu värre med P D James eller Ruth Rendell. Jag har aldrig förstått Christies storhet: Hennes huvudhjälte är visserligen originell men egentligen bara en överdriven karikatyr. Hon konstruerade enligt min mening en enda intrig som förtjänar att gå till deckarhistorien, nämligen Murder On the Orient Express från1934 - givetvis fullständigt orimlig men som i vart fall gav upphov till en film 1974 av Sidney Lumet med ett skådespelaruppbåd som var fullkomligt överväldigande. (Jag undrar om det funnits någon film med en liknande stjärnskara.)
Christie platsar inte i det fina sällskapet. Där är filmerna, speciellt med David Suchet, mycket bättre än böckerna. De som filmat Sayers romaner borde däremot ha ställts inför rätta - gärna i överhuset. Jag har aldrig sett någon Dalglieshfilm men P D James lär inte ha varit helt lycklig över dem.
Ha, det här är väl knappast av något intresse men det var roligt att skriva något om "litteratur som den skall vara" för att citera en känd kulturpersonlighet.
27 nov. 2014
Den döende baronessan
P D James, Baronessa av Holland Park, är död, 94 år gammal. Jag har uppmärksammat henne flera gånger på denna blogg och andra. Första gången var nog 2009 då jag bidrog (?) till en diskussion hos Bodil Zalesky om nattliga läsvanor med vad jag kallade en "hänsynslöst självutlämnande berättelse" med rubriken "The Secret Life of Erwin Klipspringer". (Släng dig i väggen Knausgård!).
En intressant sak med P D James var hennes kombinerade dagbok och självbiografi "Time to be in earnest". Den publicerades när hon fyllt 77 år och titeln syftar på ett citat av Johnson som tydligen menade att när man blivit 77 år är det dags att bli allvarlig. Ni hittar mina reflektioner om denna bok som en del av inlägget Min bokmässa från 2011. (Scrolla till avsnittet "Sanctus - Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är fråga om.)
Det jag tyckte var intressant med denna bok var att den -enligt min uppfattning- gav "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet." Hon framträdde där tyckte jag som en helt annorlunda person än den jag tänkt mig med utgångspunkt från hennes böcker av vilka jag läst de flesta. Jag gick så långt som att säga att om jag läst självbiografin först (en något anakronistisk tanke) hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner. Men troligen ligger väl detta endast in the eye of the beholder.
P D James sista bok blev "Death Comes to Pemberley" från 2011. Detta var tydligen en fortsättning på Jane Austen's "Pride and Prejudice" som jag inte läst och aldrig skulle ha kunnat tänka mig att läsa. Men eftersom jag var nyfiken på vad P D James hade gjort med stoffet plöjde jag först igenom Austen's 351 sidor tjocka verk. Delvis för att försöka locka till en debatt (som dock uteblev) skrev jag ett inlägg med rubriken Bekräftade fördomar där jag utan omsvep förklarade vad jag tyckte om Austen's roman. Nu är jag den förste att inse att man inte får läsa en bok från 1813 med nutidens läsglasögon. Men jag fick ett mycket negativt intryck av boken - tråkig, ytlig och med ett ointressant tema som fick mig att klassa den i samma nejd som nutidens chick lit. Litet märkligt eftersom boken fortfarande prisas av kritiker och läsare och tydligen också med framgång har förfilmats.
När jag nu tittar på vad jag skrev märker jag att jag aldrig kom tillbaka med reaktioner på P D James bok som jag därefter tog itu med. Genom att lägga in ett mord piffade hon upp det tråkiga innehållet. P D James skrev också in en hel del natur och miljöskildringar och dessutom en del äkta kärlek i boken - alltså i motsats till Austen's resonemangsrelationer. Och faktiskt med en delvis humoristisk underton, något som var helt frånvarande från Austens verk även om hon blev omedvetet rolig i sina skildringar av ett par av huvudpersonerna.
Om ni inte har ett specialintressse för Pride and Prejudice kan ni hoppa över P D James sista bok. Övriga ger er däremot fina läsupplevelser, åtminstone den senare hälften. Det är kriminalromaner men man kan lika gärna stryka prefixet - det är skönlitterära verk av hög kvalitet. Man behöver inte läsa dem i tidsordning även om det är intressant att följa de genomgående personernas utveckling. "The Murder Room", "The Lighthouse" och "The Private Patient" är tre av mina favoriter.
En intressant sak med P D James var hennes kombinerade dagbok och självbiografi "Time to be in earnest". Den publicerades när hon fyllt 77 år och titeln syftar på ett citat av Johnson som tydligen menade att när man blivit 77 år är det dags att bli allvarlig. Ni hittar mina reflektioner om denna bok som en del av inlägget Min bokmässa från 2011. (Scrolla till avsnittet "Sanctus - Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är fråga om.)
Det jag tyckte var intressant med denna bok var att den -enligt min uppfattning- gav "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet." Hon framträdde där tyckte jag som en helt annorlunda person än den jag tänkt mig med utgångspunkt från hennes böcker av vilka jag läst de flesta. Jag gick så långt som att säga att om jag läst självbiografin först (en något anakronistisk tanke) hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner. Men troligen ligger väl detta endast in the eye of the beholder.
P D James sista bok blev "Death Comes to Pemberley" från 2011. Detta var tydligen en fortsättning på Jane Austen's "Pride and Prejudice" som jag inte läst och aldrig skulle ha kunnat tänka mig att läsa. Men eftersom jag var nyfiken på vad P D James hade gjort med stoffet plöjde jag först igenom Austen's 351 sidor tjocka verk. Delvis för att försöka locka till en debatt (som dock uteblev) skrev jag ett inlägg med rubriken Bekräftade fördomar där jag utan omsvep förklarade vad jag tyckte om Austen's roman. Nu är jag den förste att inse att man inte får läsa en bok från 1813 med nutidens läsglasögon. Men jag fick ett mycket negativt intryck av boken - tråkig, ytlig och med ett ointressant tema som fick mig att klassa den i samma nejd som nutidens chick lit. Litet märkligt eftersom boken fortfarande prisas av kritiker och läsare och tydligen också med framgång har förfilmats.
När jag nu tittar på vad jag skrev märker jag att jag aldrig kom tillbaka med reaktioner på P D James bok som jag därefter tog itu med. Genom att lägga in ett mord piffade hon upp det tråkiga innehållet. P D James skrev också in en hel del natur och miljöskildringar och dessutom en del äkta kärlek i boken - alltså i motsats till Austen's resonemangsrelationer. Och faktiskt med en delvis humoristisk underton, något som var helt frånvarande från Austens verk även om hon blev omedvetet rolig i sina skildringar av ett par av huvudpersonerna.
Om ni inte har ett specialintressse för Pride and Prejudice kan ni hoppa över P D James sista bok. Övriga ger er däremot fina läsupplevelser, åtminstone den senare hälften. Det är kriminalromaner men man kan lika gärna stryka prefixet - det är skönlitterära verk av hög kvalitet. Man behöver inte läsa dem i tidsordning även om det är intressant att följa de genomgående personernas utveckling. "The Murder Room", "The Lighthouse" och "The Private Patient" är tre av mina favoriter.
21 nov. 2014
Sorgsen reflektion efter kvällens "Euronews"
Städer, där jag gått obehindrat, obesvärat, ensam, sent och njutit av klimat, atmosfär, kultur, "folkliv" och bara kopplat av efter ofta hektiska arbetsdagar. Caracas, Mexico City, Nairobi, Jerusalem, Hongkong...Nu våld, upplopp, gangsterism, terrorism. Caracas- en gång Sydamerikas Genève, numera kontinentens mordstad nr 1. Och Beijing. Där finns väl inget gatuvåld och man klarar sig väl men "just of two things you must beware/don't drink the water and don't breathe the air."
En enda ljuspunkt eller åtminstone ett litet glimmer: Rumäniens nyvalde president har fått en flygande start och låtit arrestera högt uppsatta politiker och ämbetsmän, misstänkta för korruption. Men hur länge kan han kämpa mot en genomkorrupt regering och regeringschef?
God kväll.
En enda ljuspunkt eller åtminstone ett litet glimmer: Rumäniens nyvalde president har fått en flygande start och låtit arrestera högt uppsatta politiker och ämbetsmän, misstänkta för korruption. Men hur länge kan han kämpa mot en genomkorrupt regering och regeringschef?
God kväll.
18 nov. 2014
Vad är sanning? Ja inte vet jag.
När man ögnar igenom DN:s förstasida på morgonen grips man ofta av en lätt svindel och känslan av att ha hamnat i ett parallellt universum. Att döma av vikt, perspektiv och synvinkel verkar de nyheter som presenteras oftast ha klippts direkt ur Mariefreds Meddelare eller något annat lokalorgan.
Ofta måste man stanna upp och fråga sig: är det här allvarligt menat eller är det vad som nu för tiden felaktigt klassas som "satir"? Det gäller att ha ögonen öppna och tänka efter. I ett nyligt inlägg Något tålde hen skrattas åt berättade jag om hur en hoax från Stockholm spreds i världspressen och i "sociala" media: ett taxiföretag erbjöd passagerarna att åka tillsammans med en psykolog i baksätet för att under färden försöka reda ut sina psykologiska problem. Sådan uppträder nämligen ofta i "one-person households" och då gärna på hösten skrev t.ex. Daily Mail. Nu var jag mera på min vakt och varnade mina läsare.
Bara för att för någon dag sedan hitta en krönika i Sv.D. av Karin Thunberg som testat modellen. Hon fick visserligen ta en liten omväg med taxin för att hinna klara ut alla sina problem men hon tyckte att det var värt pengarna.
För att klara mig ur denna knipa ber jag härmed att få deklarera mig som värderelativist så kom inte och påstå att något jag tycker är "fel". En annan fördel med detta är att man straffritt kan få tycka att det som t.ex. Hanna Hellquist, Hanna Fahl (nomen est omen??), Fredrik Strage eller Gunnar Jonsson skriver är pretentiöst nonsens på barnkammarnivå. Alla andra verkar tycka att de är supersmarta. Det må ju vara men jag har också rätt.
14 nov. 2014
Mänsklighetens sista dagar
Sveriges förnämste kännare av den österrikiske publicisten Karl Kraus (1864 - 1936), bloggarkollegan Håkan Lindgren, har skrivit en understreckare om Kraus med rubriken Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden. Artikeln rekommenderas varmt till läsning - "varje land skulle behöva en Karl Kraus" skriver Håkan, "varje tid" skulle jag vilja tillägga och knappast mera än nu, i mänsklighetens sista dagar för att citera Kraus mastodontverk från 1922.
Kraus livsverk är starkt anknutet till tidskriften "die Fackel" (1899 - 1936). Från 1912 skrev han samtliga bidrag själv; tidigare hade bl.a. Strindberg medverkat i tidskriften. Die Fackel finns nu i en mycket fin digital upplaga med en bra sökfunktion. (Gratis registrering krävs).
Jag vill passa på att länka till några blogginlägg som jag publicerade 2007, främst artikeln Kraus och Canetti - två elaka genier men också bilagorna Källor och illustrerande material samt en samling Randanmärkningar. Som framgår koncentrerar jag mig främst på förhållandet mellan Kraus och nobelpristagaren Canetti. Kanske kan dessa inlägg ge litet sidobelysning till Håkans angelägna analys. Bl.a. skriver jag om Kraus verksamhet som offentlig föreläsare som drog stor publik. När Canetti besöker en sådan "Lesung" för första gången är det i själva verket Kraus 300-de framträdande som föreläsare!
För att ge en litet intryck av det kulturliv i Wien som Kraus vistades i citerar jag ett stycke ur min artikel om Kraus och Canetti:
"När Kraus kommer in i Canettis liv (1924) har "die Fackel" publicerats i 25 år och sedan 13 år har Kraus skrivit hela innehållet ensam. Dramat "Die letzen Tage der Menschheit" som egentligen skall läsas upp, inte spelas, är färdigt sedan ett par år tillbaks. Kafka dör samma år men inte förrän ett år senare publiceras "Der Prozess" posthumt. Musil har en framgångsrik militär karriär bakom sig och lever som skriftställare och kritiker i Wien - han har börjat sitt arbete med vad som skall bli "Der Mann ohne Eigenschaften." Thomas Mann publicerar sin tredje roman "Der Zauberberg" och Joyce publicerar ett par kapitel av Finnegans Wake i en litterär tidskrift. I ett fängelse i München har en annan skrift just plitats ner av en obskyr lokalpolitiker under ett kortare straff för ett operettartat kuppförsök något år tidigare."
Emellertid: Läs understreckaren och eventuellt också Mats Gellerfelts anmälan av en svensk översättning av ett urval texter från Die Fackel.
Kraus livsverk är starkt anknutet till tidskriften "die Fackel" (1899 - 1936). Från 1912 skrev han samtliga bidrag själv; tidigare hade bl.a. Strindberg medverkat i tidskriften. Die Fackel finns nu i en mycket fin digital upplaga med en bra sökfunktion. (Gratis registrering krävs).
För att ge en litet intryck av det kulturliv i Wien som Kraus vistades i citerar jag ett stycke ur min artikel om Kraus och Canetti:
"När Kraus kommer in i Canettis liv (1924) har "die Fackel" publicerats i 25 år och sedan 13 år har Kraus skrivit hela innehållet ensam. Dramat "Die letzen Tage der Menschheit" som egentligen skall läsas upp, inte spelas, är färdigt sedan ett par år tillbaks. Kafka dör samma år men inte förrän ett år senare publiceras "Der Prozess" posthumt. Musil har en framgångsrik militär karriär bakom sig och lever som skriftställare och kritiker i Wien - han har börjat sitt arbete med vad som skall bli "Der Mann ohne Eigenschaften." Thomas Mann publicerar sin tredje roman "Der Zauberberg" och Joyce publicerar ett par kapitel av Finnegans Wake i en litterär tidskrift. I ett fängelse i München har en annan skrift just plitats ner av en obskyr lokalpolitiker under ett kortare straff för ett operettartat kuppförsök något år tidigare."
Emellertid: Läs understreckaren och eventuellt också Mats Gellerfelts anmälan av en svensk översättning av ett urval texter från Die Fackel.
11 nov. 2014
Kyrie eleison grabbar!
Den svenska penningpolitiken uppvisar allt mera bisarra drag. Paul Krugmans term "sadomonetarism" förfaller vara mera relevant än någonsin. Just idag intensifieras piskslagen ordentligt.
Men Riksbanken och Finansinspektionens idéer för inte mina tankar till de Sade och co. utan snarare till de medeltida flagellanter som drog fram i sorgliga tåg genom städerna och piskade sina egna ryggar blodiga som syndastraff. Syftet var väl att blidka och utverka nåd av de grymma och oförsonliga andemakter som spred pest och grejer men som endast flagellanterna själva trodde på och som ingen annan hade sett.
Nu kan man väl knappast hoppas på att de föråldrade (i sina teorier) och överbetalda (i praktiken) bankdirektörerna på Brunkebergstorg resp. Brunnsgatan drar sig tillbaka till något kloster för att utöva sin säregna religion. Men en liturgi behövs väl och jag har i all hast knåpat ihop en inledning som vi kan använda för att få Herrarna att föra vår talan hos den Heliga Bubblan att hon icke må spricka:
Ingves förbarma tigh öfwer oss
Martin Andersson förbarma tigh öfwer oss
Grabbar förbarma er öfwer oss
Ähra ware Ingves i Banken
Och Andersson i Inspektionen
Med er godha wilja kanske räntan stiger igen.
Och inflationen.
Wij lofwe er
Wij wälsignar er
Wij prijse och ähre er
O Ingves, Anderson och alla finansgurus
I som viljen borttaga vår stora skuldbörda
förbarma er öfwer oss.
I och enbart I som undfått den stora gåfvan
att leda oss i ärofrukt inför den heliga Bubblan
I ären allena de högste
Och vi få väl slita och betala
För att inte Bubblan (som bara ni har sett) skall spricka.
Medh then helige Andersson
och Ingves Härligheet
Amen.
Uppdatering på kvällen: Ingves:"amorteringskraven bra men inte tillräckliga". Per Bolund (mannen som inte kan skilja mellan en kristallkrona och en kristallkula):"Om ni inte sköter er kommer regeringen att lagstifta". (Vet regeringen om det? Är Bolund "regeringen"?) Vilken demonstration av maktens arrogans grundad på myter som man inte ens försökt granska innan man tar till orda! Eller är det bara okunnighet? Det har f.ö.varit alldeles för mycket av "regeringen det är jag" bland de nya statsråden.
Men Riksbanken och Finansinspektionens idéer för inte mina tankar till de Sade och co. utan snarare till de medeltida flagellanter som drog fram i sorgliga tåg genom städerna och piskade sina egna ryggar blodiga som syndastraff. Syftet var väl att blidka och utverka nåd av de grymma och oförsonliga andemakter som spred pest och grejer men som endast flagellanterna själva trodde på och som ingen annan hade sett.
Nu kan man väl knappast hoppas på att de föråldrade (i sina teorier) och överbetalda (i praktiken) bankdirektörerna på Brunkebergstorg resp. Brunnsgatan drar sig tillbaka till något kloster för att utöva sin säregna religion. Men en liturgi behövs väl och jag har i all hast knåpat ihop en inledning som vi kan använda för att få Herrarna att föra vår talan hos den Heliga Bubblan att hon icke må spricka:
Ingves förbarma tigh öfwer oss
Martin Andersson förbarma tigh öfwer oss
Grabbar förbarma er öfwer oss
Ähra ware Ingves i Banken
Och Andersson i Inspektionen
Med er godha wilja kanske räntan stiger igen.
Och inflationen.
Wij lofwe er
Wij wälsignar er
Wij prijse och ähre er
O Ingves, Anderson och alla finansgurus
I som viljen borttaga vår stora skuldbörda
förbarma er öfwer oss.
I och enbart I som undfått den stora gåfvan
att leda oss i ärofrukt inför den heliga Bubblan
I ären allena de högste
Och vi få väl slita och betala
För att inte Bubblan (som bara ni har sett) skall spricka.
Medh then helige Andersson
och Ingves Härligheet
Amen.
Uppdatering på kvällen: Ingves:"amorteringskraven bra men inte tillräckliga". Per Bolund (mannen som inte kan skilja mellan en kristallkrona och en kristallkula):"Om ni inte sköter er kommer regeringen att lagstifta". (Vet regeringen om det? Är Bolund "regeringen"?) Vilken demonstration av maktens arrogans grundad på myter som man inte ens försökt granska innan man tar till orda! Eller är det bara okunnighet? Det har f.ö.varit alldeles för mycket av "regeringen det är jag" bland de nya statsråden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)