EU och freden (2)

(Det här inlägget blev för långt för att godkännas som "kommentar" av Blogger. För att förstås bör man först läsa Håkan Lindgrens kommentar till inlägget EU och freden.)

@Håkan. Din innehållsrika kommentar är en tung kritik mot EU som organisation och mindre mot fredspriset som sådant. Därför tar jag också huvudsakligen upp den aspekten. Om priset skall ges till en organisation (har skett många gånger, jag var själv med 2001) eller en individ,  NGO eller stater osv. kan alltid diskuteras liksom det meningsfulla överhuvudtaget med detta pris där man så långt fjärmat sig från Nobels uttalade vilja.

Såvitt jag kan se finns det (minst) två EU. En union som mödosamt, steg för steg, dag för dag, arbetar för att bringa kontinentens människor närmare varandra .genom att ta bort gränser och hinder och genomföra de friheter för personer, tjänster, varor och kapital som är grundläggande för sammanväxandet.  Omöjligt att gå in här på de enorma framsteg som gjorts, på de gigantiska hinder som fortfarande finns kvar. Omöjligt att gå in på den inkomst- och välståndsökning som avskaffandet av gränserna fört med sig och vad möjligheterna att fritt resa, bo, studera och arbeta betytt också för förståelsen och därmed -litet högtidligt- för den fredliga utvecklingen. Omöjligt också att här gå in på EU:s betydelse för det exkommunistiska Östeuropa och för det mödosamma skapandet av stabilitet på Balkan.

Det andra EU är tydligen ett paragrafsprutande monster i Bryssel  som mest sysslar med att bestämma hur gurkor skall se ut och även i övrigt sabotera "den svenska modellen."  En  bekväm och anonym fiendebild att ta till när saker inte utvecklas som man skulle vilja.

Det är alltså inte "den gigantiska byråkratin" som flyttar mellan Bryssel och Strassbourg utan det Europeiska Parlamentet (med tillhörande byråkrati). Ett onödigt slöseri, visst, men en fråga som enkelt kunde lösas genom att flytta parlamentet till Strassbourg. Vad jag vet har vi inte sett några svenska initiativ i den riktningen trots att det var en fråga som Malmström gjorde sig stark för innan hon blev kommissionär.  Bristen på insyn i rådets arbete är beklaglig men accepteras tydligen utan vidare även av Sveriges regering. Det ger också en bekväm möjlighet att dölja sitt agerande för hemmapubliken ("Jag kämpade ju emot men var ensam och fick ge mig till slut.")

 "Det havererade valutasamarbetet"...nej Håkan, där har du aningslöst gått på den strategi som "finansmarknaderna" speciellt engelska och amerikanska aktörer  med sina  "rating agencies" som torpeder tillämpar för sin egen profit och vinning. Valutasamarbetet har inte havererat och kommer inte heller att göra det. Muren mot afrikanska invandrare - det står den svenska regeringen fritt att öppna alla slussar för invandring, politiskt stöd på hemmaplan och resurser för att ta hand om de nytillkomna på bästa sätt finns väl antar jag.

Att tro att aggressiv nationalism spelat ut sin roll vore ett ytterst allvarligt och farligt fel. Se på utvecklingen i Ungern, Ukraina, Grekland, Finland bara för att ta några exempel  Än farligare är kanske postfascismens
utveckling i Sverige och Österrike eftersom den uppträder med ett till synes civiliserat yttre (i båda länderna f.ö. gärna i folkdräkt!).  När en känd bloggare och politisk personlighet skriver till mig i anledning av diskussionen att han bara vill se samarbete "mellan självständiga nationalstater" går det kalla kårar efter min rygg.  (Att det dessutom vore ekonomiskt självmord i den multipolära värld som växer fram bidrar ytterligare.)

"Krig och etnisk rensning"  antar jag syftar på Balkankrigen. När det kommunistiska Jugoslavien föll sönder kom urgamla etniska och religiösa konflikter upp till ytan och makten i de flesta nya länderna föll i händerna på aggressiva och korrumperade nationalister som omedelbart försökt göra sina anspråk gällande med vapenmakt. EU hade inga resurser eller något folkrättsligt mandat för att ingripa. I stället kom en USA-ledd NATO-operation som till stor del misslyckades och i några fall innebar folkmord och en enorm human katastrof. En FN-representant tillsattes som övervakare (en tid f.ö. Bildt.)  Att lasta EU för detta är ohistoriskt. Men nu, det enda som något så när håller balkanstaterna i skinnet är utsikterna att kunna få bli medlemmar. Det enda som garanterar en viss om än vacklande stabilitet i området.

Skulle man f.ö.  frånkänna det fria Frankrike rollen som segrarmakt får man väl också ställa Quislingnorge till svars som Hitlers medhjälpare. Finland behöver vi inte ens tala om. Läs Henrik Arnstads böcker.

I Sverige riktas kritiken mot EU alltid som mot någonting utanförstående. Men Sverige är faktiskt medlem av Unionen. Borde vi inte börja på hemmaplan och kräva att de svenska representanterna förde den politik baserad på solidaritet och öppenhet, inte minst gentemot utomeuropeiska invandrare, som tydligen de flesta kritiker vill se? Men i själva verket är Sverige nu ett av de länder som  mest aktivt verkar som bromskloss, är mest inriktat på oreglerade marknadslösningar och avskaffande av kontroller, t.ex. över finanssektorn liksom den skatt på finasiella transaktioner de flesta medlemsländer vill se.  Men vi skäller på "EU" istf för på Reinfeldt, Borg och Billström. Bekvämast så och så kan det ju knappast  reta någon.

För den som vistas, arbetat och rest i det kontinentala Europa  där gränserna är borta, där inga reseformaliteter finns, där vi kan betala med samma pengar, där det inte kostar extra att ta ut pengar ur bankomaten,  där vi kan slå oss ner om vi får lust och ta ett jobb om vi hittar något, är det svårt att se den svenska attityden gentemot det gemensamma Europa som något annat än rädslan för det främmande, skräcken för det okända, oviljan att pröva något nytt och en inre övertygelse om att hos oss är allt till det bästa i den bästa av världar.