Auto-da-fé

Den 10 maj (alltså gårdagens datum) 1933 tändes det första stora bokbålet i Berlin. Det är alltså enbart 80 år sedan, en del ögonvittnen bör alltså fortfarande vara vid liv.

I gårdagens DN skrev Ola Larsmo en ytterst läsvärd artikel under rubriken Böckerna som brändes bort från historien Artikeln har en delvis pessimistisk anstrykning, "det går att döda litteratur och idéer" skriver Larsmo.

För den som kan läsa tyska rekomenderas en mycket personlig artikel  av en styrelsemedlem i Österrikes PEN-Club Brandgeruch im Dichter-Club. Michael Amon berättar om sin kusin Willi, senare SS-man, entusiastisk understödjare av bokförbränningen som försöker att få mormodern att rensa ut judiska författare ur sitt bibliotek. Mormodern -intelligent men ingalunda intellektuell skriver Amon- vägrar förskräckt och parafraserar utan att själv veta det Heine och säger att där man bränner böcker kommer man också att bränna människor.

Liksom de flesta riksomspännande organisationer som Alpföreningen, motoristförbundet ÖAMTC och för den delen Wiener Filharmoniker var österrikiska PEN-klubben starkt naziinfluerad. I motsats till  i Tyskland
har man aldrig upparbetat sitt förflutna. Dock har både Alpföreningen och ÖAMTC liksom på allra senaste tid Filharmonikerna lagt arkiv och historia öppna för allmänhet och forskare. Särskilt Alpföreningen har arbetat föredömligt. PEN-klubben har dock fortfarande stora svårigheter med sin historia. Det senare gäller f.ö. betydande delar av samhället där särskilt kultursektorn, läkare och jurister är speciellt anfäktade.

I min långa essä om Tucholsky och hans förhållande till Sverige och Hitlertyskland fråm 1997 (Allt det förgängliga - liknelse, spegling) översatte jag från Frankfurter Zeitung 11/5 1933:

"Berlins studentkår genomförde igår vid midnatt inom ramen för sin aktion "mot den otyska andan" en planerad förbränning av biblioteksböcker. Den svarta lista man ställt upp var mycket omfattande . Inte bara Karl Marx, Bebel och Lasalle, Remarque, Renn och Tucholsky, Theodor Heuss, Rathenau och Gumbel utan även Schnitzler, Werfel och bröderna Mann fanns på listan. ... Därefter marscherade man genom Brandenburger Tor till Opernplatz. Strålkastare belyste den stora människomassa  som församlat sig runt bålet. Facklorna kastades på bålet. Nio studenter ropade därefter ut deras namn. Man hörde bl.a. Heinrich Mann, Emil Ludwig, Theodor Wolff, Georg Bernhard, Alfred Kerr, Peter Panther, Remarque, Ossietsky, Siegmund Freud, Marx och Kautskh... Därefter talade Doktor Goebbels till studenterna"

"Peter Panther" var en av Tucholskys många pseudonymer.

I dagens läge bränner vi lyckligtvis inga böcker men åsikts- och yttrandefriheten ligger i dagens Sverige ändå illa till.  "Det går att döda litteratur och idéer" skriver Larsmo. En metod är den som mest prominent företrädes av Göran Rosenberg att bara skriva sådant som är "avstämt" med läsarna och alltså inte kan kränka någon. En mera effektiv och mindre arbetskrävande metod är att klart etikettera sådana åsikter som inte bör  framföras utan vidare. Man kan t.ex. klassificera som "rasism" eller "främlingsfientlighet" material som  pekar på den våg av antisemitism som väller fram under täckmanteln av (berättigad) kritik mot staten Israels politik eller på eventuell kritik av den reaktionära och människofientliga religion vars utövare från Bosnien till Indonesien tydligen alla utgör en "ras."

Ett annat sorts hot är väl att seriös analys och debatt dränks av en syndaflood av tankeslöa twitter, facebookposter, flashback och dylikt ( vilket passande ord i sammanhanget!). Vi orkar väl numera inte läsa mer än 143 tecken (eller hur många det nu är som tillåts). Ett Instagram säger mer än tusen ord.

2000-talet kan bli fascismens århundrade skriver tydligen Henrik Arnstad  (jag har ännu inte  hunnit läsa boken). En sådan tanke ter sig vidrig och förhoppningsvis orealistisk när man erinrar sig utvecklingen från 80 år tillbaka. Men grogrunden finns där.

"Wehret die Anfänge" som man säger på diktarnas och tänkarnas språk...