En pava rödtjut för Marta

We are the folk song army
everyone of us cares
we hate poverty, war and injustice
unlike the rest of you squares.

Tom Lehrer The Folk Song Army

Pete Seeger har dött. Kanske någon av eventuella läsare var med på den tiden det begav sig och vi satt och förändrade världen med Fäng Väng Dalgerie , våra gitarrer och Pete Seegers och Woody Guthries sånger. Då mådde vi bra och kände att vi verkligen gjorde något. Men många av sångerna  var bra och lever än idag, inte minst Pete Seegers repertoir. Where have all the flowers gone, insjungen av så många artister och grupper av de mest varierande slag. (Själv tycker jag bäst om Marlene Dietrichs version).

Låt oss lyssna till Little Boxes i Pete Seegers version. Det är inte han som skrivit sången men hans version är den bästa.

En ordentlig ironisk känga till det välorganiserade, slätstrukna och utjämnade samhället där en tråkig medelklass går i sina förutbestämda banor  mot en förutbestämd framtid. En kul sång av Malvina Reynolds, om någon vill höra originalet finns det här.

Men så läser jag en krönika i DN av en man kallad Erik Helmerson. Jag vill förutskicka att jag inte vet vem han är, vad han skriver eller var han står i samhällsdebatten. Men hans artikel Ticky-tacky kan du vara själv  är ett välöverlagt försvarstal för medelklassfolket i lådorna. ..." de älskar sina barn och de har uppriktigt sagt lite svårt att fatta vad som är så förgripligt med att gå på universitetet. Seeger, och tusen andra som han, är syrsorna som i fabeln sjunger glatt medan myrorna stretar till stacken." Det sista syftar naturligtvis på La Fontaines fabel om syrsan och myran med den skillnaden att i fabeln låter den strävsamma myran den stackars syrsan som dansat bort hela sommaren frysa i hjäl.  "Vous chantiez! Eh bien, dansez maintenant!" Men, skriver Helmerson, "så grymma är inte de där medelklassmänniskorna i husen, de köper syrsans låtar, sjunger dem och tar hand om syrsan under dess ålderdom."

Så låt oss knäcka en pava Fäng Väng för Marta (och Martin) i trots av vad t.o.m den Heliga skrift säger. (1)

Nån skall göra jobbet också. Men vi kan väl sätta oss på golvet och lyssna på Pete Seeger medan vi dricker.

(1) Ur Lukas 10:..."en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus. Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord. Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig.» Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»

En som inte gillar oss...

Väl är jag icke riktigt mjältsjuk vorden
men mången svartalf bär i bröstet jag.
(Ekelöf som A:lfr-d V:stl-nd)

Det visar sig vara lika svårt att hålla trettondedagslöften som nyårsd:o vilka vi för säkerhets skull inte avgivit några.  Efter en dryg månads vistelse i Sverige med viss exponering för teve, printmedia och digitala dylika kan det vara lätt att förfalla i förtvivlan (Läs Tegnérs "Mjältsjukan", en av de ruskigaste dikter som skrivits på svenska).  Det måste naturligtvis till varje pris undvikas. Dock skall det erkännas att vi tycker det är roligare att skriva om dåraktigheter än om mjäkigare saker och det är troligt att detta kommer att avspeglas sig också i eventuella blogginlägg under den fortsatta vistelsen i landet. Det skall ni inte ta så allvarligt kära eventuella läsare utan försök att betrakta bitterheten i humorns narrspegel. Om man säger så.

Men låt oss börja med något lättsammare. DN (nätupplaga) länkar idag till  en artikel i Manchester Guardian (vi skriver så för att betona det myopiska perspektivet). Ni kan läsa den, åtminstone det sista avsnittet som handlar om Sverige. Det kommer kanske att bli ett ramaskri bland sanna patrioter men otrevligt nog finns det kanske en hel del inconvenient truths i avsnittet.

Å andra sidan är ju citatet från Susan Sonntag helt irrelevant i dagens läge. Det är från 1996 och beskriver Systembolaget som "in part funeral parlor and part back-street abortionist."  Det var kul då men passar naturligtvis inte in på dagens strömlinjeformade shopping malls där man inte ens behöver visa upp körkortet om man skall köpa sprit.

Dessutom ser vi att författaren Michael Booth också är matskribent. Då drar vi öronen åt oss. Vi erinrar oss snortande Nigellor, en berusad engelsk kock som i teve reste runt i Norge och Sverige och förstörde råvaror och en berömd (!) engelsk restaurangkritiker som häromdagen delade ut DN:s "Gulddrake" till restauranger och caféer i olika kategorier utan att ha förberett sig, utan att komma ihåg vem som vunnit och
utan skymten till rimligt uttal av restaurangernas namn. Varför man väljer en engelsman i ettb sådant sammanhang är svårt att förstå men det är väl som vi alltid brukar säga därför att "they spik inglish you now."

Det finns en annan intressant aspekt av artikeln ifråga. Som   DN:s reporter helt riktigt berättar  så pågår ett "krig" i engelska wikipedias presentation av Michael Booth där meningar som "Much of his writing is claimed to be narrow-minded and misinformed, with this once again emerging as an issue following his most recent book on the Nordics"  tas bort och sätts tillbaka, gång efter annan. (Titta gärna under fliken "View history" får ni se en uppsjö av anklagelser om "slander", "vandalism" och liknande. Ganska festligt.)

Vi vet inte vad detta säger om Michael Booth men vi vet definitivt vad det säger om Wikipedia. Och det visste vi ju hela tiden.

Väderleksrapport

When that I was and a little tiny boy,
With hey, ho, the wind and the rain,
A foolish thing was but a toy,
For the rain it raineth every day.
....
A great while ago the world begun,
With hey, ho, the wind and the rain,
But that's all one, our play is done,
And we'll strive to please you every day (1)

(1) Eller åtminstone någon gång i veckan

Tankekraft i praktiken

Trots att det är lördag rasslar det till i brevlådan och vi hittar flera prospekt från folkbildningsinstitutioner med ett ofantligt erbjudande av olika kurser på de mest varierande områden. Medborgarskolan verkar intressant. Liksom övriga studieförbund finansieras verksamheten av  staten, landstingen, kommunerna -dvs skattepengar-  och av deltagaravgifter. Just Medborgarskolan drivs av organisationer anknutna till det gamla Högerpartiet och numera Moderaterna dvs.  Moderata Samlingspartiet, Fria Moderata Studentförbundet, Moderata Ungdomsförbundet, Aktiv Ungdom och Förbundet Aktiva Seniorer. Som ett extra plus deltar även Rojalistiska föreningen.

Det är ett oerhört brett kursprogram som presenteras. Men vår uppmärksamhet dras omedelbart till området "Kropp och själ" där vi kan gå på Kajaksafari eller njuta av "enkel klassisk vardagsmassage." Men den mest intressanta kursen verkar vara nedanstående:

Priset exklusive den skattefinansierade delen är 2170 SEK vilket ju verkar som hittat för att slippa gå ut med soporna eller bli av med oönskade personer.  Kursledaren heter Carrie Geller och det är ju ett namn som borde borga för kvalitet.

Eftersom vi inte äger någon silversked kan vi tyvärr inte delta i kursen utan får även i fortsättningen finna oss i att det regnar på picknicken. Vi får acceptera bristande respekt och ett okontrollerat liv men där har vi ju vanan inne.