Snacka med Shakespeare

Gårdagen, 23 April, uppmärksammades världen över Shakespeares förmodade dödsdag. SVT sände faktiskt direkt en större gala från Stratford-upon-Avon där en skara skådespelare, musiker och artister framförde verk av eller om skalden. Det blev ganska bra faktiskt med en blandning av allvar och humor och en mängd förnämliga artister, för en svensk publik kanske huvudsakligen kända från diverse teveserier (Broadchurch, Sherlock, Downton Abbey och annat  - bl.a.med Judy Dench som "Hamlet, the Dame".) The Telegraph har en förkortad version av en av sketcherna här med en litet oväntad upplösning.  Höjdpunkten nåddes som sig bör i slutet av föreställningen med alla artister på scenen och David Tennant ("Broadchurch") som läste slutrepliken ur A Midsummer Nights Dream där Puck på skådespelartruppens vägnar inte helt seriöst ber publiken om ursäkt ifall det inte var så bra och lovar att bli bättre nästa gång. Men det var utomordentligt bra (med bl.a. den mest avskyvärda Lady Macbeth jag någonsin sett.)

(Rubriken ovan är från Gösta Rybrants kongeniala översättning av Cole Porters "Brush up your Shakespeare" - tyvärr hittar jag ingen vettig svensk version på nätet.)

Strax efter det jag börjat blogga 2002 skrev jag två ironiska inlägg med anknytning till Shakespeare. Det första "En mera korrekt Hamlet" gällde en Hamletföreställning på Orionteatern i Stockholm där regissören uppenbarligen tyckte att Shakespeare inte riktigt hade förstått vad det var han skrivit och förbättrade originalet genom att tona ner Hamlets roll som han tyckte tog onödigt mycket plats och också anlitade en koreograf. Herr Friberg medgav dock att det var "en himla bra text". Det var roligt i och för sig men som det hampade sig hade jag just läst ett referat i en gammal upplaga av Grönköpings Veckoblad  om hur det Janssonska Teatersällskapets gjort en mindre lyckad uppsättning av Hamlet. Parallellerna med Orionteatern var häpnadsväckande!

Det andra inlägget från 2003,  Var Hamlet mördaren? var mera seriöst i och med att det tog avstamp i psykoanalytikern och litteraturkritikern Pierre Bayards  "Enquête sur Hamlet" där han leder i bevis att det i själva verket var Hamlet själv som mördat sin fader eftersom han upptäckt att denne haft ett förhållande med Ofelia! OBS att det inte är någon parodi eller något skämt utan ett resultat av allvarligt menade litteraturvetenskapliga undersökningar. Trots detta skrev dock Bayard med glimten i ögat vilket man inte kan säga om Stephen Ratcliffe som på ca 25 sidor analyserar ca 20 rader av drottningens beskrivning av Ofelias självmord (Akt 4, scen 7). Ratcliffe kommer fram till att det varken var självmord eller olycka utan att flickan blev mördad. Han pekar också ut gärningspersonen. Läs själva.

Bayard har senare  skrivit om hur både Sherlock Holmes och Hercule Poirot pekat ut fel mördare i ett par av sina mest kända berättelser. Om detta se Mördaren som Shakespeare missade, en understreckare som väl får karaktäriseras som meta-meta,

Dessa båda artiklar var alltså allvarligt menade vilket man inte kan säga om James Thurbers "The Macbeth Murder Mystery" som jag också berör i mitt inlägg. Thurber kommer där fram till en förbluffande men övertygande ny hypotes om vem som mördade kungen i "Macbeth". Det var varken herr eller fru Macbeth kan jag avslöja, Att dessa två lät sig misstänkas var bara för att de ville skydda varandra.

Den som eventuellt är intresserad kan följa ovanstående två länkar.

A great while ago the world begun,
With hey, ho, the wind and the rain,
But that's all one, our play is done,
And we'll strive to please you every day.