Ågustpriset -"han var fullkomligt normal och skarp i tankegången"

I ett inlägg 21/10 med rubriken Ågustpriset förutspådde jag att Athena Farrokhzad  samt. Schibbye och Persson skulle få prisen för skönlitteratur resp. fackbok. Nu blev det inte alls så vilket förundrar mig mycket. Inte pga den litterära kvaliteten som jag inte vet något om men pga det allmänna kulturklimatet just nu. Jag har inte läst Lena Anderssons bok och kommer inte att göra det men jag läser vad hon skriver i DN och tycker att det  för det mesta är mycket bra. Att Bea Uusmas bok skulle vinna fackboksklassen i den överväldigande konkurrensen där nästan alla andra nominerade så väl passar in i tidsandan  hade jag heller aldrig trott.

Mina intryck av hennes bok skrev jag om den 17/9. I slutet av inlägget har jag drabbats av ett minnesfel. Den bok jag tänkte på var inte alls någon fiktiv dagbok utan en mycket bra faktabok (sic!) om just Nils Strindberg av Tyrone Martinsson. Vid sitt Parisbesök 1896 uppsökte Nils sin faders kusin, själve August S. Nils skriver i ett brev hem:

På måndagen sökte jag upp August Strindberg och fann honom efter något kringflackande i staden på 60 Rue d'Assis. Han kände ej igen mig först, men var mycket intresserad av expeditionen. Han var fullkomligt normal och skarp i tankegången.

August själv skriver i Inferno:

Den 13 maj. Fick brev från min hustru, som av tidningarna inhämtat att en herr S. skall fara till Nordpolen i ballong, och höjer ett ångestskri, tillstår att hon oföränderligen älskar mig, ber mig på sina knän att avstå från ett företag, som är liktydigt med självmord.

Jag upplyser henne om misstaget, och att det är en son till min kusin som ämnar våga livet för en stor vetenskaplig upptäckts skull.

Även Gauguin trodde tydligen, enligt Martinsson, att det var August som flugit mot Polen och skrev att han hoppades att författaren skulle komma hem utan att ha brutit armar eller ben av sig.

Fel hästar - vad var det jag sa'?

I ett inlägg 12/11 med rubriken Fel hästar  berättade jag om förre österrikiske inrikesministern och europaparlamentarikern Strasser som sedan flera år varit föremål för en rättsprocess ang. korruption. Två brittiska journalister hade kontaktat honom i Bryssel och erbjudit en stor summa pengar för att få honom att ändra i två lagförslag (rörande skydd för investerare resp. handhavande av div. avfall) för ett antal storföretags räkning. Strasser accepterade glatt och berättade öppet om hur mycket han brukade få från sex andra "klienter" i liknande ärenden. Det hela filmades i smyg och blev en stor succé på nätet.

I mitt inlägg  skrev jag att det visserligen brukar bli åtal (och ibland t.o.m. fällande domar) i liknande fall men att ingenting egentligen händer därefter. Efter ca fem år brukar ett frikännande komma och då har ju alla glömt bort vad det handlade om och alla kan fortsätta som förut.

Efter många om och men dömdes Strasser faktiskt till 4 års ovillkorligt i första instans. En så hård dom hade man aldrig hört talas om tidigare när det gäller korruption på hög nivå och det var väl mest för att demonstrera för EU och andra hur omutlig rättvisan i Österrike är. Nåväl, efter ytterligare något år togs ett överklagande upp. Det spekulerades nu att  en högre instans skulle sänka straffet betydligt och kanske nöja sig med att ge Strasser en s.k. fotboja.  Idag kom emellertid ett överraskande beslut från den högre domstolen att första instansen hade gjort formella fel. Man hade dömt för korruption men glömt att tala om exakt vilka lagförslag som skulle påverkas. Den högre domstolen läser tydligen varken tidningar eller tittar på TV eller Internet - där framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Nu får allt dras igenom på nytt. Man börjar till våren och en ny dom kanske kan väntas i slutet av nästa år eller början av 2015. Därefter kan man naturligtvis vänta ett nytt överklagande osv.

Fiat justitia, pereat mundus

Heterodoxa hyror

"A precursor to the financial crisis post-2008 was the collapse of the hedge firm LTCM 10 years earlier in September 1998. On the company's board were Myron Scholes and Robert Merton who had won the Nobel prize for economics in 1997 on the valuation of derivatives. This was an egregious instance of the prestige of the Nobel prize being accorded to economic orthodoxy, thereby adding to the dominance of neoclassical economics in academia."

(Från ett brev till The Guardian, länk nedan)

Jag har ofta nämnt eller vidrört skandalen 1997 då skojarna Scholes och Merton fick "nobelpriset" i ekonomi. Citatet ovan kommer från en artikel i Guardian från en grupp som kallar sig The Post-Crash Economics Society at Manchester University med rubriken "We need economic theories fit for the real world." Märkligt nog kallar gruppen sina krav på ekonomisk teoribyggnad baserad på den verkliga utvecklingen i världen för "heterodox ekonomi". Så långt har det alltså gått att verkligheten blivit heterodox (vilket ju också bekräftas av årets val av pristagare).

En annan kommentar tar upp samma tema: "Orthodox economists have failed their own market test".

På en svensk site kallad Ekonomistas skriver företrädesvis yngre svenska nationalekonomer. De måste få en eloge för sin strävan att försöka förena ekonomisk teori med verkliga problem i ekonomi och samhälle vilket ofta gör artiklarna intressanta. Men deras "ortodoxa" övertygelse skiner oftast fram. Så skriver t.ex. Robert Östling om Högre hyror i allmänhetens tjänst och uttrycker sin förvåning över att "många människor" har "svårt att förstå" att högre priser på en begränsad resurs leder till att brist och köer försvinner. Som exempel tar han parkeringsplatser och bostäder i Stockholm. "Höjer man priset tills dess kön försvinner skulle parkeringsplatserna nyttjas av de med högst betalningsvilja, vilket tenderar att vara de som har störst nytta av dem. Just detta argument verkar dock gå dem flesta som inte läst nationalekonomi förbi." skriver Östling.

Nu är bostäder inte riktigt detsamma som parkeringsplatser skriver Östling vidare. Men höjda hyror skulle dock leda till bättre "yteffektivitet" dvs. fler människor skulle bo i lägenheterna och dela på kostnaderna vilket också skulle reducera köerna. Högre hyror skulle också leda till att många inte skulle ha råd att bo kvar utan ersättas av nya hyresgäster med "högre betalningsvilja" vilket också leder till större "ekonomisk effektivitet."

Människorna i Östlings modell reduceras till subjekt med varierande betalningsvilja, dvs. till variabler i en ekonomisk modell. Jag känner inga sådana människor, alla jag träffat är mer eller mindre heterodoxa.

Ni "som inte läst nationalekonomi" kan titta på ett blogginlägg av en folkpartistisk riksdagsledamot som lättfattligt visar vad det är fråga om. Hennes lista över samhällsproblem som går att lösa med högre priser avfärdas dock av någon anledning av Östling som "sarkastiskt". Visst, det är säkert sarkastiskt men beror på att författaren skriver om människor av kött och blod osv. och inte om variabler i en ekonometrisk modell.

Dock bör man ju vara hjälpsam mot en kollega och jag återpublicerar därför den lägenhetsannons som avslutar Östlings artikel:

"SÖKES: Undertecknad söker liten hyresrätt (20-30 kvm) i centrala Stockholm, företrädesvis på Södermalm eller längs tunnelbanans röda linje. Ett extra plus är om ombildning till bostadsrätt är på gång. Lägenheten kommer att användas sparsamt som övernattningslägenhet för släkt och vänner varför slitaget kommer vara minimalt. Maxhyra: 2500 kronor per månad."

Konungens död 1632

Idag den 6 november uppmärksammas året 1632 i Sverige eftersom den tämligen fete Gustav II Adolf då stupade i sitt försök att erövra kejsartronen i Wien. Men även Sveriges rättmätige konung, Sigismund III Vasa dog detta år. Denne Johan den tredjes son som tillträtt år 1592 avsattes dock helt bryskt av sin fabror Karl IX 1599 och fick trösta sig med att vara kung av Polen. Han hade dock föga glädje av detta, invecklad som han var i olika krig under hela resten av sin levnad. Sina anspråk på Sveriges tron gav han dock aldrig upp. Trots krigen var Sigismund en känslig artistnatur och var känd som en fin oljemålare och silversmed.

Usurpatorn Karl hade mera tur. Bl.a. lyckades hans general Jacob de la Gardie erövra Moskva, en bedrift som ingen västerlänning efter honom lyckats med trots som bekant våldsamma försök. Men det var fegt av Karl att överfalla Ryssland just då i den s.k. Stora oredans tid som också kallades De falska Dimitriernas tid. Ingen visste riktigt vem som regerade i Ryssland och Karls ambition var att sätta in sin son Karl Filip (yes!) som tsar. Tur att det inte lyckades.

Någon Sigismundbakelse finns inte vad jag vet. Dags för ett sockerbagarinitiativ här.