Sockerbagarens arv

Konditori Demels traditionella skyltning med marsipansfigurer var inte speciellt märklig detta år. Oftast brukar man illustrera någon aktuell politisk eller kulturell händelse i marsipan och deras skyltfönster på Kohlmarkt drar alltid många besökare.

Sätter upp den här bilden bara för att "osökt" kunna länka till min berättelse En sockerbagare här bor i staden från 2011 om konditorn och  massmördaren Udo Proksch, god vän till högt uppsatta politiker och ingift i släkten Wagner (till Winifreds stora förargelse).

Proksch designade också ett smycke, en slags fingertuta i guld som han kallade "Goldfinger". Ian Fleming såg den på en utställning, köpte själva idéen av Proksch. The rest is history.

Stabat mater...

England må ha sin Diana, Frankrike sin Marie Antoinette och Sverige sin Madeleine men Österrike har sin Elisabeth ("Sisi"), tillbedd i en veritabel Sisikult. Och nog finns det tillräckligt med element: den unga adelsflickan som blev kejsarinna i stället för sin syster, det hatfulla hovet representerat av svärmodern, en man som bara jobbade med sina "Akten" hela dagen. När hon inte lyckades göra sin plikt och framföda en tronföljare blev hon mobbad - de fyra döttrarna räknades inte. Hennes ende son mördade sin älskarinna och begick självmord ("Mayerlingdramat"). Hon vände Wien ryggen och befann sig ständigt på resor tills hon, 60-årig, knivmördades i Genève av en anarkist.

Nåja, det där räcker för att skapa en myt presenterad i ett otal filmer och böcker samt oceaner av kitsch som prackas på troskýldiga turister. Bilden ovan är reklam för en specialutställning om "den sörjande modern" som just nu visas i Hofburg. Den som eventuellt vill veta litet om verkligheten bakom denna visserligen olycksdrabbade men bittra och självupptagna (och troligtvis frigida) kvinna rekommenderas i stället Brigitte Hamanns bok "Kaiserin wider Willen" som grundligt demolerar klischéerna.

Hisoriker (inte Hamann) har försökt dikta till ett par kärleksaffärer till Sisi, bl.a. med en ungersk toppdiplomat Greve Andrassy och med sin kusin, galne kung Ludvig av Bayern. Som Wikipedia helt torrt hävdar var dock Elisabeth ingen vän av "die körperliche Liebe" vilket väl också förklarar hennes överdrivna reslust. Däremot uppmuntrade hon aktivt sin makes förbindelse med skådespelerskan Katarina Schratt som utövade ett viss politiskt inflytande på kejsaren. Bl.a. lyckade hon förhindra honom från att utnämna protonazisten Karl Lueger till borgmästare i Wien men fick ge sig efter dennes andra valseger. (Se också min text En vålnad).

Det var en sorglig tid i Österrikes och Europas historia som slutade med imperiets sönderfall i rök och dimma, mästerligt skildrad i Roths roman "Radetzkymarsch", lika mästerligt förfilmad av Axel Corti  med Max von Sydow i huvudrollen.

À propos Hamann måste jag nämna hennes bok "Hitlers Wien", den kanske grundligaste genomgången av Hitlers ungdomsdagar i Wien. Hamanns teser är kontroversiella därför att de delvis går emot "conventional wisdom" men jag menar personligen att de ger en mer förståelig förklaring till fenomenet Hitler. Särskilt intressant är hans beundran av Wiens antisemitiske borgmästare Karl Lueger (se länk ovan) och de mycket praktiska slutsatser han drog av dennes politik. Hitler insåg bl.a. betydelsen av massrörelser och massdemonstrationer och vikten av att koncentrera sig på en enda fiende där judarna i Tyskland liksom i Wien blev den vikigaste måltavlan. Överlagd strategi alltså snarare än "ideologisk" antisemitism - detta i rörelsens begynnelse. Lueger hyllas än idag som en av de stora samhällsbyggarna i Wiens historia.

Richard Swartz skrev en fin krönika om Wiens största loppmarknad där Kejsar Franz Joseph, Hitler och Stalin var de populäraste figurerna medan kvinnorna representerades av Sisi och Maria, Jesu moder. Med denna enkla obervation har Swartz fångat in mycket av den självbild som än idag präglar wienaren.

Påtvunget blogguppehåll

Pga av ett allvarligare computerhaveri långt bort i fjärran land kan jag endast med svårighet komma åt att blogga f.n. Räknar inte med att kunna lösa detta problem  förrän i början av nästa år.

Får alltså utan vidare spisning önska alla eventuella läsare en god jul och ett mycket mycket bättre 2016.

(Klicka på bilderna så ser ni vad det är fråga om.)

Frank Sinatra i Finspång

Frank Sinatra har uppmärksammats i dagarna eftersom det är 100 år sedan han föddes. SvT har sänt en dokumentär i två delar -mycket bra och intressant. Bland "mina" bloggar är det bara Gabrielle R.W. som skrivit om Sinatra - jag rekommenderar hennes text där jag också gjort en kommentar.

1953 nådde Sinatras karriär ett bottenläge. Sparken från Columbia, svikande publik, besvärlig skilsmässa och nytt äktenskap med den vackra och firade Ava Gardner. Förkyld och deprimerad gör Sinatra med sin nya fru en turné i Sverige med uppträdanden bl.a. i Finspångs Folkets Park. Turnén har, med rätta,  mytologiserats i Sverige.

Gabrielle publicerade en länk till en dokumentär om Sinatra och Gardner i Sverige som jag nyss tittat på  ( på storTV med hjälp av ChromeCast. Bra.). Jag kan varmt rekommendera denna film. Man får stillbilder av den nergångne Sinatra och hans strålande hustru men filmens behållning ligger helt i skildringen av och intervjuer med de svenskar som var med vid tillfället och svensk folkparkskultur i mitten av förra århundradet där man hade den sjungande bandyspelaren Snoddas Nordgren ena kvällen och Frank Sinatra den andra. Biljetterna kostade f.ö. 4 kronor för Sinatra (och 1 kr för Snoddas) men man gick ändå back när Sinatras gage på 6000 kronor hade betalats ut.

Folkparken i Finspång hade två dansbanor: en för gammaldans, en för modern dans. Dessutom en övertäckt scen där kulisserna från en föregående föreställning av "Värmlänningarna" stod kvar och bildade bakgrund till Frank Sinatras uppträdande.

Ava Gardner och Frank Sinatra övernattade på Hotell Standard i Norrköping. En överlevande hotellanställd berättar i filmen att rummet hade en så kallad granli.

Det var ett enormt anti-Sinatra pressdrev som gick där hans prestationer nedvärderades i grunden. Det gick så långt att turnén avbröts och boulevardpressen jublade: ni slipper höra Sinatra. Som kontrast får vi höra yrkesmannen Putte Wickman som gör  en professionell och beundrande värdering av Sinatras framträdanden under vidriga  omständigheter. Den orkester med danska musiker som skulle ha spelat med sångaren var så berusad att den fick avskedas och ersättas med en i hast hopplockad amatörgrupp som gjorde sitt bästa men naturligtvis inte var vuxna en sådan uppgift.

Nåja. Vi vet hur det gick. Senare samma år hade "From here to eternity" premiär och Sinatra fick sin Oscar och inledde sin superkarriär. Efter brytningen med Ava utvecklades hans röst och framför allt hans teknik till den genialiska som vi numera förknippar med honom.

Allt väl ombord i det sjunkande skepet

Har äntligen kommit mig för att skriva en post på Euroflarn med rubriken Allt under kontroll på det sjunkande skeppet. Jag har egentligen aldrig bekymrat mig mycket för den s.k. "eurokrisen" (kanske mest därför att jag aldrig riktigt fattade vari den bestod) eller för "Greklandskrisen" (vars dimensioner var så små att den naturligtvis skulle lösas om det blev riktigt allvarligt  och för att "grexit" var ett komplett omöjligt alternativ). "Brexit" som ansågs och anses som en ödesfråga ser jag snarare som en win-winsituation. Det verkliga problemet enligt min mening var den ekonomiska stagnationen och de ökande sociala klyftorna, allt frambringat av en primitiv och föråldrad ekonomisk politik. Men opinionen mot denna politik växte sig allt starkare.

Medlemsländernas reaktioner på inströmningen av flyktingar från krigshärjade områden liksom från länder där möjligheterna till utbildning och arbete är obefintliga och deras sabotage av de åtgärder som Kommission och Råd beslutat om är av en helt annan dignitet. Det är här fråga om ett återfall i avgrundsdjup nationalism som en reaktion på och underblåst av invandringsfientliga rörelser med ideologi från vanlig patriotism till nyfascism. Alltså ett frontalangrepp på de värden som skapat den europeiska unionen och som vi gärna förknippar med en sekulär värdegrund baserad på upplysningens ideal.

När vi samtidigt ser att demokratifientliga rörelser dominerar i USA och Ryssland och att religion blivit en allt viktigare drivkraft för att attackera dessa värden finns det anledning att se mörkt på utvecklingen. Någon väsentlig motreaktion för att försvara demokrati, sekularism och öppenhet ser vi knappast. Yttersta höger och yttersta vänster må inbilla sig att man bekämpar varandra: i realiteten drar man åt samma håll. Avgrunden.

Om någon vill läsa litet mer kan ni alltså gå till Euroflarn. Om inte annat kan ni lyssna på Udo Jürgens, salig i åminnelse.

Jakten på den sjunkna guldskatten

För några dagar sedan fångade dagspressen -i brist på andra ämnen?- upp en nyhet från TT-Reuter som i DN fick rubriken: Sensationellt vrakfynd i Colombia. Det handlar om en spansk galeon, San José, som sjönk på 1700-talet "lastad med ädelstenar samt guld- och silvermynt, som i dag kan vara värda flera miljarder kronor" skriver DN/TT.

Vad man däremot inte skriver är att vraket i fråga också varit en het politisk fråga i Sverige där starka krafter försökte att få lägga rabarber på en del av miljarderna till den svenska statskassan. En numera -lyckligtvis- bortglömd historia.

År 1973 grundades Sveriges Investeringsbank som ett instrument för den nya socialdemokratiska industripolitiken under ledning av industriministern Krister Wickman. Banken skulle finansiera svenska industriföretags investeringar. Efter ett mindre lyckat försök blev den fantasifulle Harry Schein bankens chef år 1983.

Enligt Scheins bok "Makten" förekom redan tidigt kontakter mellan Palme och den Columbianska presidenten. Det ledde bl.a. till att svenska företag fick bygga infrastrukturen till en flottbas. Den svenska regeringen hade, enligt Schein, förhoppningar om en demokratisk utveckling i Colombia som man ville stödja.

Ett amerikanskt bolag hade upptäckt ett område där man trodde att även vraket efter den sägenomspunna San José fanns. Den lyckade bärgningen i Stockholm av Wasa väckte intresse i Columbia och diverse förhandlingar inleddes bl.a.med Investeringsbanken. Man kan fråga sig, skriver Schein, varför Sveriges Investeringsbank skulle engagera sig i ett sådant företag. Jo, svarar han själv "man hade möjlighet att tjäna en ryslig massa pengar."  Så inleddes en komplicerad process av förhandlingar och diskussioner med många inblandade parter, inte minst med det amerikanska bolag som ansåg sig ha upptäckt vraket (f.ö. representerat av den från Watergateaffären ökände John Ehrlichman). Diverse mutanklagelser lanserades, bl.a. mot Schein  som dock lyckades rentvå sitt namn. Schein berättar vidare om hur han varnats att hans eget liv var i fara och han levde tidvis under ett annat namn på hotell i Bogota.

Columbias regering annonserade till slut att man träffat ett principavtal med Sverige ang.bärgningen av San José.  Vid det laget hade emellertid den svenska regeringen med bl.a. Ingvar Carlsson, Anita Gradin och Thage Peterson dragit öronen åt sig: med knarklandet Columbia ville man inte ha något att göra. Detta enligt Schein som lägger större delen av skulden på tjänstemännen på utrikeshandelsdepartementet. Så gick det hela i stöpet och guldskatten fick ligga kvar där den ligger.

På 26 sidor berättar Schein i sin bok om hur Sverige, enligt honom, förlorat åtskilliga miljarder kronor på grund av att affären som han engagerat sig i saboterats av okunniga tjänstemän som inte visste något om hur man gör affärer och av fega politikers rädsla för ytterligare "affärer" (detta sammanföll i tiden med Ebbe Carlssonaffären).

Det finns emellertid en  motbild till Scheins framställning. Carl-Johan Åberg som var statssekreterare i Utrikeshandelsdepartementet och av Schein utpekas som huvudansvarig för "fiaskot" skriver i sin bok "Berättelser från 1900-talet"  följande: "Vi på UD:s handelsavdelning fick ett starkare och starkare intryck av att Harry mer och mer uppfattade sig leva i en agentroman med spioner och skurkar och med jättelika rikedomar inom räckhåll."

Scheins bok "Makten" innehåller ytterligare ett antal berättelser om projekt som misslyckats - enligt honom pga bristande kompetens hos omgivningen. Den andas över huvud taget bitterhet och besvikelse trots att författaren ideligen försäkrar oss att han inte är bitter. Det kan vara svårt att urskilja vad som är sanning men nog känns det tryggast när svenska statstjänstemän, politiker och bankirer avstår från att försöka bärga sjunkna skatter i Karibiska Havet.


Disclosure: Carl-Johan Åberg var en tid min chef i Finansdepartementet och långvarig kollega. Att jag fäster något större vikt vid hans uppfattning än vid Scheins må vara mig förlåtet. Å andra sidan enda gången jag själv haft beväpnade livvakter var just i Bogota vid mitt enda besök där i samband med ett av mina mest misslyckade uppdrag.

Vilket slags samhälle har vi halkat in i?

Reklamskylt i Stockholms tunnelbana. "Just smile!"

1  Säkerhetsanvisning via högtalarsystemet på Stockholm C, på svenska och engelska: "Låt inte obekanta personer hjälpa er med bagaget vid av- och påstigning av tågen."

2  Två damer i 25 - 30-årsåldern i konversation. Den ena: "och han envisades med att hålla upp dörren för mig precis som om jag inte kunde göra det själv. Jag blev så förbannad!"

3  Jmf ovan. Andra två damer i samma ålder. Den ena: "Mitt emot mig på tunnelbanan satt en karl och log emot mig. Det var så obehagligt att jag steg av och tog nästa tåg."

Trist meta

Listorna över senaste inlägg och senaste kommentarer fungerar inte längre. Det beror på att Google har tagit bort en funktion ur sitt system utan att tänka på hur det påverkar andra delar.  Se deras förklaring. Det framgår också av deras förklaring att det kommer att ta tid att reperera skadan.

Man kan dock kommentera som vanligt men måste alltså "manuellt" kolla om något nytt tillkommit.

Ganska dåligt av Google men en typisk ingenjörstabbe.

Uppdatering 4/12: Google har tagit intryck av användarprotesterna och "ändrat tillbaka".Hoppas att det håller. "Don't fix it if it ain't broke."