6 dec. 2015

Jakten på den sjunkna guldskatten

För några dagar sedan fångade dagspressen -i brist på andra ämnen?- upp en nyhet från TT-Reuter som i DN fick rubriken: Sensationellt vrakfynd i Colombia. Det handlar om en spansk galeon, San José, som sjönk på 1700-talet "lastad med ädelstenar samt guld- och silvermynt, som i dag kan vara värda flera miljarder kronor" skriver DN/TT.

Vad man däremot inte skriver är att vraket i fråga också varit en het politisk fråga i Sverige där starka krafter försökte att få lägga rabarber på en del av miljarderna till den svenska statskassan. En numera -lyckligtvis- bortglömd historia.

År 1973 grundades Sveriges Investeringsbank som ett instrument för den nya socialdemokratiska industripolitiken under ledning av industriministern Krister Wickman. Banken skulle finansiera svenska industriföretags investeringar. Efter ett mindre lyckat försök blev den fantasifulle Harry Schein bankens chef år 1983.

Enligt Scheins bok "Makten" förekom redan tidigt kontakter mellan Palme och den Columbianska presidenten. Det ledde bl.a. till att svenska företag fick bygga infrastrukturen till en flottbas. Den svenska regeringen hade, enligt Schein, förhoppningar om en demokratisk utveckling i Colombia som man ville stödja.

Ett amerikanskt bolag hade upptäckt ett område där man trodde att även vraket efter den sägenomspunna San José fanns. Den lyckade bärgningen i Stockholm av Wasa väckte intresse i Columbia och diverse förhandlingar inleddes bl.a.med Investeringsbanken. Man kan fråga sig, skriver Schein, varför Sveriges Investeringsbank skulle engagera sig i ett sådant företag. Jo, svarar han själv "man hade möjlighet att tjäna en ryslig massa pengar."  Så inleddes en komplicerad process av förhandlingar och diskussioner med många inblandade parter, inte minst med det amerikanska bolag som ansåg sig ha upptäckt vraket (f.ö. representerat av den från Watergateaffären ökände John Ehrlichman). Diverse mutanklagelser lanserades, bl.a. mot Schein  som dock lyckades rentvå sitt namn. Schein berättar vidare om hur han varnats att hans eget liv var i fara och han levde tidvis under ett annat namn på hotell i Bogota.

Columbias regering annonserade till slut att man träffat ett principavtal med Sverige ang.bärgningen av San José.  Vid det laget hade emellertid den svenska regeringen med bl.a. Ingvar Carlsson, Anita Gradin och Thage Peterson dragit öronen åt sig: med knarklandet Columbia ville man inte ha något att göra. Detta enligt Schein som lägger större delen av skulden på tjänstemännen på utrikeshandelsdepartementet. Så gick det hela i stöpet och guldskatten fick ligga kvar där den ligger.

På 26 sidor berättar Schein i sin bok om hur Sverige, enligt honom, förlorat åtskilliga miljarder kronor på grund av att affären som han engagerat sig i saboterats av okunniga tjänstemän som inte visste något om hur man gör affärer och av fega politikers rädsla för ytterligare "affärer" (detta sammanföll i tiden med Ebbe Carlssonaffären).

Det finns emellertid en  motbild till Scheins framställning. Carl-Johan Åberg som var statssekreterare i Utrikeshandelsdepartementet och av Schein utpekas som huvudansvarig för "fiaskot" skriver i sin bok "Berättelser från 1900-talet"  följande: "Vi på UD:s handelsavdelning fick ett starkare och starkare intryck av att Harry mer och mer uppfattade sig leva i en agentroman med spioner och skurkar och med jättelika rikedomar inom räckhåll."

Scheins bok "Makten" innehåller ytterligare ett antal berättelser om projekt som misslyckats - enligt honom pga bristande kompetens hos omgivningen. Den andas över huvud taget bitterhet och besvikelse trots att författaren ideligen försäkrar oss att han inte är bitter. Det kan vara svårt att urskilja vad som är sanning men nog känns det tryggast när svenska statstjänstemän, politiker och bankirer avstår från att försöka bärga sjunkna skatter i Karibiska Havet.


Disclosure: Carl-Johan Åberg var en tid min chef i Finansdepartementet och långvarig kollega. Att jag fäster något större vikt vid hans uppfattning än vid Scheins må vara mig förlåtet. Å andra sidan enda gången jag själv haft beväpnade livvakter var just i Bogota vid mitt enda besök där i samband med ett av mina mest misslyckade uppdrag.

2 kommentarer:

  1. Roligt, Bengt. Min - mest intuitiva - uppfattning är att Schein var lite väl förtjust i guld och den grandiosa glans som därav följer. Men detta ska inte tas som ett "expertutlåtande". De har vi ju för mycket av numera.

    Trots det kan flickan som gärna läste Fem-böckerna av Enid Blyton - vid den tiden uttalat Enid Bly-ton, sakna det sjunkna skeppets skatter.

    SvaraRadera