Stabat mater...

England må ha sin Diana, Frankrike sin Marie Antoinette och Sverige sin Madeleine men Österrike har sin Elisabeth ("Sisi"), tillbedd i en veritabel Sisikult. Och nog finns det tillräckligt med element: den unga adelsflickan som blev kejsarinna i stället för sin syster, det hatfulla hovet representerat av svärmodern, en man som bara jobbade med sina "Akten" hela dagen. När hon inte lyckades göra sin plikt och framföda en tronföljare blev hon mobbad - de fyra döttrarna räknades inte. Hennes ende son mördade sin älskarinna och begick självmord ("Mayerlingdramat"). Hon vände Wien ryggen och befann sig ständigt på resor tills hon, 60-årig, knivmördades i Genève av en anarkist.

Nåja, det där räcker för att skapa en myt presenterad i ett otal filmer och böcker samt oceaner av kitsch som prackas på troskýldiga turister. Bilden ovan är reklam för en specialutställning om "den sörjande modern" som just nu visas i Hofburg. Den som eventuellt vill veta litet om verkligheten bakom denna visserligen olycksdrabbade men bittra och självupptagna (och troligtvis frigida) kvinna rekommenderas i stället Brigitte Hamanns bok "Kaiserin wider Willen" som grundligt demolerar klischéerna.

Hisoriker (inte Hamann) har försökt dikta till ett par kärleksaffärer till Sisi, bl.a. med en ungersk toppdiplomat Greve Andrassy och med sin kusin, galne kung Ludvig av Bayern. Som Wikipedia helt torrt hävdar var dock Elisabeth ingen vän av "die körperliche Liebe" vilket väl också förklarar hennes överdrivna reslust. Däremot uppmuntrade hon aktivt sin makes förbindelse med skådespelerskan Katarina Schratt som utövade ett viss politiskt inflytande på kejsaren. Bl.a. lyckade hon förhindra honom från att utnämna protonazisten Karl Lueger till borgmästare i Wien men fick ge sig efter dennes andra valseger. (Se också min text En vålnad).

Det var en sorglig tid i Österrikes och Europas historia som slutade med imperiets sönderfall i rök och dimma, mästerligt skildrad i Roths roman "Radetzkymarsch", lika mästerligt förfilmad av Axel Corti  med Max von Sydow i huvudrollen.

À propos Hamann måste jag nämna hennes bok "Hitlers Wien", den kanske grundligaste genomgången av Hitlers ungdomsdagar i Wien. Hamanns teser är kontroversiella därför att de delvis går emot "conventional wisdom" men jag menar personligen att de ger en mer förståelig förklaring till fenomenet Hitler. Särskilt intressant är hans beundran av Wiens antisemitiske borgmästare Karl Lueger (se länk ovan) och de mycket praktiska slutsatser han drog av dennes politik. Hitler insåg bl.a. betydelsen av massrörelser och massdemonstrationer och vikten av att koncentrera sig på en enda fiende där judarna i Tyskland liksom i Wien blev den vikigaste måltavlan. Överlagd strategi alltså snarare än "ideologisk" antisemitism - detta i rörelsens begynnelse. Lueger hyllas än idag som en av de stora samhällsbyggarna i Wiens historia.

Richard Swartz skrev en fin krönika om Wiens största loppmarknad där Kejsar Franz Joseph, Hitler och Stalin var de populäraste figurerna medan kvinnorna representerades av Sisi och Maria, Jesu moder. Med denna enkla obervation har Swartz fångat in mycket av den självbild som än idag präglar wienaren.