13 okt. 2012

EU och freden


'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor,rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom dessa högavlönade EU-byråkrater eller elaka politiker som vräker mina skattepengar in i det korrumperade Grekland.'
Lukas 18:11, något aktualiserad med bidrag från den svenska twitter- och bloggvärlden.

Bo på ett asplöv.. På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det ren hemort, ett hemland i en värld. Asplövsvärlden. 
Eyvind Johnson, Hans nådes tid.


Det första egentliga enandet av större delen av Europa skedde på 800-talet av Karl den Store. Men det byggde på våld  och föll snart sönder, inte minst genom Karls egna ambitioner att dela upp riket mellan sina söner, som kung Lehar ungefär. Inte nog med det, genom det karolingiska kejsardömets splittring lades grunden till många konflikter som intill senaste tid utmynnat i blodiga krig. Alsace-Lorraine har ofta stått i centrum.

Både före och efter Karl har Europa rivits sönder av krig. I modern tid kan vi tänka på Napoleonkrigen, fransk-preussiska kriget, första världskriget och givetvis andra världskriget som  i grymhet kanske överträffade allt annat. Tanken på att genom ett förenat Europa förhindra framtida krig hade funnits länge, manifesterat t.ex. genom bildandet av Paneuropeiska unionen men förblev en dröm hos kanske orealistiska idealister av olika kulörer.  Efter andra världskriget undvek segrarmakterna dock i stort sett de katastrofala misstag som begåtts efter det förra kriget. I stället för att utarma axelmakterna genom horribla skadeståndsbetalningar hade man lärt sig av Keynes (The Economic Consequnces of the Peace, 1919) och i stället satt Marshallplanen i sjön. Genom de Gaulles insatser kunde Frankrike spela sin rättmätiga roll som segrarmakt i stället för att ockuperas som förlorare vilket varit  Roosevelts och Churchills avsikt.  Den förre franske utrikesministern Schuman föreslog bildandet av en europeisk, främst fransk-tysk, kol- och stålunion vilket också skedde 1951. Redan 1957 bildade 6 länder Den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC) som genom många omvälvningar skulle bli vad som idag är Europeiska Unionen (EU) med 27 medlemmar och ett antal kandidatländer i kö för medlemsskap.

När man nu från mörkaste höger till avgrundsdjupaste vänster med en stor mängd måttliga och sansade kommentatorer mitt emellan dessa poler ondgör sig över den utmärkelse som tilldelats EU, i många fall i motbjudande vändningar även från de normalt måttfulla, vräker man alltså förakt över det arbete för fred och
enighet som lagts ner av personligheter som Schuman, Monnet, Spaak, Hallstein, Delors, Kohl och många många andra liksom nationella politiker av olika kulörer som lyckats övertyga väljarna om vikten av Europeisk enighet för kontinentens framtid. Schengenavtalet och den gemensamma valutan är unika framgångar sett i ett historiskt perspektiv och hade varit helt otänkbara bara för några decennier sedan.

De tusentals hängivna medarbetarna på institutionerna och i nationella sekretariat och myndigheter som arbetar anonymt och utan tack drabbas naturligtvis också av den överlägsna attityden.

EU i sin nuvarande form är alltså det senaste, men förhoppningsvis inte det sista, ledet i denna långa,  komplicerade och omvälvande process som lett fram till ett förhållandevis fredligt och stabilt Europa där tillfälliga, oftast mediahajpade, "kriser"  skall ses till sitt rätta värde. Vad EU betytt för de postkommunistiska Östeuropa och dess betydelse nu genom balkansstaternas ambitioner att bli medlemmar kan inte värderas högt nog. Den som är missnöjd med EU:s insatser i dessa avseenden borde ju göra sig stark för att öka resurser och befogenheter för organisationen. Överhuvudtaget borde man väl verka för att stärka och reformera unionen, inte minst genom att minska demokratigapet, i stället för att ställa sig vid sidan om och peka finger.

Att just Sverige i sin asplövsvärld saknar dessa perspektiv är naturligtvis förklarligt men inte försvarligt. När normalt sett ansvariga bloggare kommer med loskor som "Fred Flinta", "Luke Skywalker", "amerikanske presidenten", "gå i krig mot Norge" osv. kan jag inte se det annat än som ett hån mot de människor på alla nivåer som hårt och enträget jobbat och jobbar för ett bättre Europa. Och i första hand kanske för människorna i de länder där föräldra- eller farföräldragenerationerna drabbats av ett lidande som är okänt i det fredliga och undanskymda Sverige.

Kommentarer från postfascistiska ideologer som Andreas Mölzer (en tid Haiders chefideolog) eller politiska clowner som Vaclav Klaus behöver man inte bry sig om. Än mindre de nuvarande eller förutvarande EU-parlamentariker som levt och lever gott i Bryssel på att förakta Europa. Att Anders Borg ger goda råd om euron och Grekland blir ju närmast komiskt i sitt skrymteri. Men när en del vänner och kollegor uttalar sig i samma anda känns det smärtsamt.




13 kommentarer:

  1. Bengt, jag känner mig - jag vet inte med vilken rätt - något träffad, särskilt av den sista meningen. Det är en utmärkt och gedigen post du skrivit, och jag kan hålla med om det mesta, om än dock inte allt. Men jag vill göra den mer rättvisa än jag kan just nu, lördagkväll, för jag har som vanligt en hektisk och tröttande helg. Så jag ber att få återkomma med ett svar tidigt nästa vecka (om du nu vill höra't...)

    SvaraRadera
  2. Jag förstår din upprördhet. Min spontana reaktion på priset var att det var ännu ett klavertramp, men bara några sekunders eftertanke fick mig att ändra uppfattning.
    Under alla år som EG/EU-motståndare och numera som EU-skeptiker har jag dock alltid betraktat fredstanken bakom europasamarbetet som i grunden klok. (Läsningen av Mark Mazowers "Den mörka kontinenten" i våras förstärkte den uppfattningen). Nu lämnar jag alla andra aspekter av europasamarbetet därhän - men vem anser att vad Europa behöver är mer av nationalism?

    SvaraRadera
  3. Tack för att ni läst eftertänksamt och kommenterat. Jag ser förväntansfullt mot ytterligare meningsutbyte.

    SvaraRadera
  4. Bra text. I och för sig lite svår att ge pris till, kanske, men inte mig emot. Det som stör mig lite med det hela är att Norge hellre ger pris än går med.
    Det är lite som att trycka på gilla-knappen på facebook, för mig.

    SvaraRadera
  5. Jag tycker så mycket om ditt allvar i den här texten. Och kan inte låta bli att känna att det har något att göra med att du varit så nära inpå den här frågan. Jag är alls ingen EU-motståndare, men jag har ändå trott att fredspriset skulle handla om en kamp i större motvind, än att det skulle ges till ett gammalt koncept/projekt - hur viktigt det än är.

    För mig blir det ett både och. Jag förstår både Tariq Alis kritik, och din hållning. Där står jag, in between, och kan inte annat. Tredje ståndpunkt - betyder kanske att ett ännu bättre EU kunde fått priset. Men mina grekiska vänner klappar inte de små händerna.

    SvaraRadera
  6. Såvitt jag kan se finns det två EU. Det ena är det EU som finns på marken: den gigantiska byråkratin som flyttar mellan Strasbourg och Bryssel, bristen på insyn i de rum där besluten fattas, det havererande valutasamarbetet, den mur som möter invandrare från Afrika ... ni känner till allt det där. Det andra EU är visionen, det EU som finns i himlen, det som väntar oss någon gång i en obestämd framtid. Varje gång någon kritiserar en eller annan detalj i det EU som finns på marken pekar idealisterna förnärmat på det EU som finns i himlen: har ni något emot visionen, kanske? Tycker ni att det är fel med fred?

    Att det inte har blivit ett nytt krig mellan Frankrike, Tyskland och Storbritannien är inte EU:s förtjänst. En del av förklaringen tror jag är en förändrad mentalitet: efter Nazitysklands sammanbrott har den aggressiva nationalism som skulle kunna användas av politiker för att hetsa tyskar och fransmän mot varandra blivit otänkbar för en eller ett par generationer framåt. För övrigt tror jag att en historiker som Tony Judt skulle ha haft ett och annat att invända mot föreställningen om Frankrike som rättmätig segrarmakt. Halva Frankrike samarbetade med tyskarna (Vichy) och i den ockuperade halvan deltog fransk polis i judeutrensningarna. Någon som är mer kunnig än jag skulle kunna beskriva det bättre.

    Alla de vackra orden om att EU står för fred och demokrati blev omöjliga att använda - åtminstone för lång tid framåt - när vi på nytt fick se krig och etnisk rensning mitt i Europa. Sedan dess vet vi vad de orden är värda.

    EU:s handfallenhet den gången är inte förvånande om man förstår vad EU är: ett uppifrån infört projekt som syftar till fri rörlighet för varor och penningströmmar - allt annat (möjligheten att studera och arbeta i andra länder, de högtidliga orden om fred och demokrati och så vidare) är dekor som klistrats på i efterhand. EU:s grundsyfte - ekonomin först - gör det svårare för medlemsländerna att föra en ansvarsfull miljöpolitik, eftersom det kan anses som ett handelshinder.

    Bengt: jag skriver inte det här för att såra dig utan för att jag uppriktigt inte kan se det på något annat sätt. Jag skulle gärna vilja ha ett EU som motsvarar de goda idéer du beskriver. Ett sådant EU vore utmärkt.

    Bortsett från all kritik som kan riktas mot EU är det patetiskt att den norska nobelkommittén inte kunnat hitta en enda värdig NGO eller annan pristagare någonstans i världen. Ska ett fredspris av det här slaget vara meningsfullt bör det ges till de små, till individer och organisationer som arbetar underifrån, inte till en överstatlig gigant.

    SvaraRadera
  7. Tack för era kommentarer. Fint att någon reagerar. Jag återkommer, förhoppningsvis i morgon, måndag. Även om jag mycket värdesätter Håkans kommentar så håller jag inte med på många punkter. Men som sagt, jag återkommer.

    SvaraRadera
  8. Nu äntligen har jag kommit mig för att läsa norska Nobelpriskommitténs motivering... "The union and its forerunners have for over six decades contributed to the advancement of peace and reconciliation, democracy and human rights in Europe."

    Vem fan kan argumentera mot ett såpass snällt och intetsägande påstående? Inte jag i alla fall. Pressmeddelandena fick det att framstå som om EU var ensam fredsgarant i Europa sedan 1945. Note to self: check the source!

    Men, nej, jag gillar ändå inte det här fredspriset. Institutioner som EU är för sammansatta/komplicerade för att kunna isoleras som freds- och demokratibevarande faktorer. De är helt enkelt för stora, för hydrahövdade, för monolitiska.

    Kanske detta mer har att göra med definitionen av värdiga fredspriskandidater, men jag skulle personligen hellre sett att en enskild individ ur EU valts ut som vinnare, som representant. Gärna någon som inte har så särskilt hög lön.

    SvaraRadera
  9. Dessutom tål det att påpekas att även om inget krig förekommit på den europeiska kontinenten sedan 1945 så har ju Europa för den skull inte blivit ett dyft mindre "krigiskt" på andra håll. Från antigerillakrigen i Malaysia och Burma i slutet av fyrtiotalet, via Suez och Algeriet, till Afghanistan och Irak - nog finns den stormaktspolitiska och råvaruhungriga blodtörsten kvar, vilket väl inte minst de groteska försvarsbudgeterna vittnar om.

    SvaraRadera
  10. @ Håkan. Mitt svar på din kommentar blev för långt för att godkännas av Blogger. Blev därför att särskilt inlägg, om du ursäktar. Se alltså:
    EU och freden (2).

    Återkommer till Gunnar.

    SvaraRadera
  11. @Gunnar. Tack för dina kommentarer. Jag har egentligen ingenting att invända. Sedan 1901 har priset 17 gånger delats ut till organisationer och liknande. (2001 var jag själv delaktig ;-) )

    Jag tittar igenom listan och finner att jag nog kan sätta betydande frågetecken för en hel del av de individuella pristagarna också (och då menar jag inte Kissinger, Arafat et co utan blande de "snälla.") Aber was soll's?

    Din andra kommentar tar jag, något tveksamt, emot som ett understöd för mins synpunkter. "den stormaktspolitiska och råvaruhungriga blodtörsten kvar, vilket väl inte minst de groteska försvarsbudgeterna vittnar om." Jag håller med och menar att det talar för vikten av att ordentligt bygga ut den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

    A propos: För grundlig men konstruktiv kritik av EU se A Philosopher's Mission to Save the EU

    SvaraRadera
  12. einar a12:08

    Jag gör ett försök -

    Ytterst tycks mig det hela handla om huruvida en skön värld består av en centraliserad makt (och "värld") eller en icke-centraliserad sådan. Tror man på centraliseringen som det för människan bästa är det rent av logiskt att föredra att ge varje tänkbart pris till en institution istället för till en individ osv.

    En stor del av världens elände beror dock på centraliseringen som "tankefigur". Fascism och liknande ideologier är centralisering per excellence. Kopplingen mellan denna strävan efter (makt-)koncentration och det instrumentella tänkande som sådant, vilken sett ett uppsving under den modernitet som motsvaras av detta tänkandes genombrott, är omöjlig att förneka. Allt blir till ett medel för någonting annat - diktatorns vilja, staten, "folket".

    Utöver denna fråga - som är en principiell men också rent empirisk sak - frågar jag mig hur det kommer sig att alla som är för centralisering tror att en sådan liksom av nödvändighet skall leda till en bättre värld. Dvs att just deras värderingar (liberala, socialistiska, etc) skall följa på och gynnas av en sådan maktcentralisering. Man tror helt enkelt att abstraktioner (all centralisering innebär en högre grad av abstraktion) främjar de egna värderingarna - och kanske har de delvis rätt i detta. Ty kan man finna någonting mer abstrakt än "ideologier", som ju alltid tenderar att ta fasta på högst en eller två aspekter av verkligheten (klassen, "friheten", etc)?

    EU som ett fredsprojekt. Det finns krig och det finns krig. Det finns exploatering och det finns exploatering. Övergrepp och övergrepp. Kanske - kanske - kan man undvika en variant av risk för elände genom att låta en annan variant av risk för elände motivera utvecklingen i stort, men det som ser ut som den säkraste vägen kan också innebära ett pris som i andra hänseende är för stora - omänskliga - att betala.

    Krig är avskyvärt (som inte minst min mor vittnat om för mig, från sin barndoms Wien). Men finns det inte rättfärdigade krig? Liksom det finns "centralisering" som motsvaras av människors verkligheter (kulturella, sociala, religiösa) finns det centralisering som innebär att man påtvingar folk/sedvänjor/kulturer/individer en bestämd ideologi/ekonomi/världsuppfattning.

    En mer konstruktiv diskussion kring frågan om EU vore kanske möjlig, om man försökte förstå de som är kritiska, snarare än att avfärda all kritik med tal om "aggressiv nationalism" etc.

    Grekerna exempelvis. De är inga tyskar (i kultur, i mentalitet), de är heller inte svenskar. Men skall de "vara med på tåget" måste de bli som tyskar och svenskar. Med andra ord måste man vara rätt så förblindad av drivkrafterna i EU - de implikationer som centraliseringen som sådan och den ideologi som råder innebär - för att inte förstå det totalitära draget i ett på det retoriska planet så "välmenande" projekt.

    För att knyta ihop: Valet står mellan centralisering - att fortsätta "framåt" - eller att ta ett steg tillbaka. Låta verkligheten komma närmare människorna, låta "världen" landa i det verkliga. Eller - som Aniara - kastas vidare ut i abstraktionens sfärer.

    einar

    SvaraRadera
  13. Tack för din innehållsrika kommentar. Jag tror dock att vi huvudsakligen talar förbi varandra. Du diskuterar "centralisering" och dess effekter (dock utan, såvitt jag förstår, att skärskåda "decentralisering" på samma sätt).

    Mina inlägg behandlar ett annat ämne: integrering inom EU för att bringa unionens medborgare närmare varandra genom resor, handel, arbete, studier och bostadsort vilket naturligtvis bidrar till ökat välstånd och högre livskvalitet men också den inomeuropeiska fred som vi i naivitet och glömska verkar ta för given. Det största hotet kommer från den alltmera aggressiva nationalismen, uppammad och utnyttjad av cyniska maktmänniskor och politiker. Detta f.ö. både på central och lokal nivå.

    Jag tillönskar dig ett gott nytt år.

    SvaraRadera