28 sep. 2012

Traktat om toleransen

I en understreckare i Sv.D  (får dom vara kvar efter kulturrevolutionen?) skriver vår vän och bloggarkollega Håkan Lindgren om tolerans  med utgångspunkt från ett föredrag av en rumänsk författare om "Tolerance and the intolerable."  Föredragshållaren talar om en betydelseförskjutning av begreppet.  "Det betecknar inte längre ett accepterande av ’det annorlunda’, av en avvikande åsikt, utan helt enkelt ett (vänligt och välvilligt) ignorerande av den andres åsikt, ett avskaffande av skillnadens om skillnad." Men, säger föreläsaren enligt Håkan  "det säger sig självt att ur en sådan tystnad, ur oförmågan att verbalisera de olösta motsättningar som ändå finns där, kan vilka obehagligheter som helst bryta fram."

I min sjunde bloggtext överhuvudtaget den 17juli 2002 på en blogg som hette "I dåligt sällskap" (ej längre på nätet) citerade jag en understreckare av Merete Mazzarella  som diskuterar ämnet. Mazzarella citerar Zygmunt Bauman: "multikulturalismens förmenta tolerans egentligen är en form av likgiltighet" och en annan författare "Det finns en tolerans som bottnar i likgiltighet."

Jag tillåter mig att citera den ungdomligt naiva text jag skrev 2002: "Jag bryr mig inte alltså, så ni kan hålla på med vad ni vill. Kanske bottnar mycket av vår så kallade tolerans just i detta. Men borde vi inte egentligen skärskåda hela toleransbegreppet? Själva ordet, tolererar, kommer väl från latinets tollo, jag fördrager, jag lider. (Ecce agnus Dei, qui tollit peccata mundi...) När vi tolererar någon eller något innebär inte det att vi säger: jag är så storsint att jag tillåter Dig att vara afrikan, utlänning, muslim, handikappad osv. och jag tänker inte bråka om saken? Att tolerera någon eller något innebär väl ofta vad man på engelska kallar condescend, dvs. jag sänker mig ner till Din nivå.

Verklig 'tolerans' bör väl innebära att man redan från början och utan att tänka på saken befinner sig på samma nivå som den man 'tolererar'? I så fall undrar vi om inte tolerans som bottnar i likgiltighet snarare är mera genuin och ursprunglig än den som baseras på storsinthet?"


2004 på "När jag ändå har ordet" (ej heller på nätet) var jag mera skeptisk till likgitigheten. Den likgiltighetsbaserade toleransen såg jag då som en del av den i västerlandet -men framför allt i Sverige- förhärskande abdikationsideologin. "Att aktivt ta ansvar för familj, elever, kunder, anställda, medborgare, skattebetalare osv. är jobbigt och besvärligt och leder ofelbart till angrepp från det 'liberala' etablissemanget. Bättre då att låta utvecklingen ha sin gång – vi tolererar det som sker vilket [f.ö. då automatiskt] placerar oss i  en moraliskt upphöjd position och i angenämt åtnjutande  av välsignelser från etablissemangets opinionsmullas med böcker från Hayek, Friedman, Becker och Ayn Rand som sina heliga skrifter. Eller möjligen Robert J. Barro om man tillhör en postmodernare generation."

När jag läser dessa gamla texter samt Håkans artikel i Sv.D. menar jag nog att den tolerans som baseras på likgiltighet och kanske ointresse är mera värdefull än den som baseras på condescending. För att återvända till Håkan Lindgrens artikel  och den föredragshållare han diskuterar: kan då likgiltighet eller ignorans leda till "att vilka obehagligheter som helst" kan bryta fram över de icke uttalade åsiktsskillnaderna? Givetvis. Men är det inte bättre att käftas som jämlike i stället för att i moralisk överlägsenhet sparka neråt?

Tolerans kan givetvis missbrukas. När den i dagarna så aktuelle Göran Lambertz som JK bestämde att om man lät politiska partier  komma till skolorna måste detta även gälla nationaldemokraterna (!!) drog han ju det hela in absurdum. 

Håkan tar faktiskt upp - och det gläder mig - Göran Rosenbergs famösa artikel från 2010 om yttrandefrihetens svagaste punkt där Rosenberg pläderad för självcensur och menar att det man skriver och säger bör vara "avstämt" med potentiella läsare eller åhörare. Såvitt jag förstår hamnar Håkan ungefär i samma slutsater som jag själv gjorde när jag skrev om detta under rubriken Schtonk. (2)  Håkan för dock ett finstämt och intellektuellt resonemang utan personangrepp medan jag mera menar att det är egendomligt att en ledande svensk intellektuell oskadd kommer ifrån sin plaidoyer för fundamentala inskränkningar i yttrandefriheten.

Fotnoter:

(1) Titeln till inlägget är stulen  från ingen mindre än Voltaire som 1763 - 1765 författade en pamflett med detta namn som inlaga i en rättssak.  Huvudsakligen består traktaten av en föga övertygande argumentation för att tolerans mot oliktänkande är en en naturlig egenskap och att praktiskt taget alla samhällen i historien styrts av denna princip dvs. Voltaire ägnar sig åt att bortförklara uppenbara avvikelser från toleransen, såsom förmenta religionskrig, martyrskap m.m. Herbert Tingsten menar emellertid i sitt förord att boken "verksamt bidragit till att ändra det andliga klimatet inom stora västerländska kulturgrupper.

(2) "Schtonk" Diktatorn Hynkels uppfattning om demokrati och yttrandefrihet i Chaplins "The Great Dictator":  "Dimmokrazie schtonk! Free spraken. Schtonk!"




4 kommentarer:

  1. Jag undrar lite över det här "sparka" i uttrycket "att i moralisk överlägsenhet sparka neråt".

    SvaraRadera
  2. Kanske är det grumligt och otydligt uttryckt. Men är inte vad vi kallar "tolerans" ofta (oftast?) grundad på en känsla av överlägsenhet? Hunden skäller på månen, inte bryr sig månen om det. A Cat can look at a King. Men om de outtalade meningsmotsättningar som trots allt finns plötsligt artikuleras är der väl troligtvis så att den "tolerante" visar sitt rätta jag - "OK många av mina bästa vänner är invandrare men här hos oss får du faktiskt lov att dansa små grodorna som alla andra." Att man däremot kommer ihop sig med andra om saker man aldrig tänkt på förut är väl rätt naturligt: - "Nää du, att dansa små grodorna ser löjligt ut, jag kan ju inte hindra dig men musikanterna från Skaraborg är mycket stilfullare."

    För att ta ett realistiskt exempel...

    SvaraRadera
  3. Vad jag menar är att den som känner sig moraliskt överlägsen knappast "sänker sig" till att sparka eller "bevärdigar" någon med en spark. Överlägsenheten sitter lugn och behöver inte öda energi på att ge någon på tafsen. ("Tafsen" får man visst inte säga här, det omvandlas envis till "taften", vad nu det är.)

    Å andra sidan känner jag just nu en vag "taftig" längtan efter tolerans (hur dryg den än kan vara) i stället för alla de här upprört krävande ställningstagandena för eller ännu hellre emot olika folkslag. Och: "Jaså, du förstår mig inte? Jaså du förstår inte mitt folks lidanden?"

    SvaraRadera
  4. "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad" – Martin Luther King

    SvaraRadera