Semifinal i skojarbranschen?

Som vanligt senare än alla andra har jag läst Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen".

Det första jag lägger märke till före läsningen är att alla renommerade kritiker i de stora tidningarna är undantagslöst entusiastiska medan anmälan på de kvalitetsbloggar jag läser oftast är mera reserverade. (Se t.ex. Ekman-smoothie hos Karin Stensdotter liksom Petra Rhodins anmälan.)

Jag slås av hur generiska de flesta av tidningsrecensionerna är - de kunde ha varit skrivna i förväg och mutatis mutandis om vad än Ekman hade skrivit. Ibland måste man fråga sig om anmälarna egentligen läst hela boken eller nöjt sig med baksidestexten eller kanske något pressmeddelande från Bonniers. Romanen "vägrar kompromissa vare sig med berättelsen eller med idéinnehållet" skriver SvD. "En njutning från första sidan till den sista" skriver Sydsvenskan. "En berättelse om...lögn och sanning, ensamhet och gemenskap" skriver Bonniers.

Jag har dock hittat två recensioner som skiljer sig från de övriga. I Sydsvenskan skriver Per Svensson att Ekman vill "sparka sönder den manliga självgodheten...En stenhård feministisk tjottablängare." Ja så kan man ju se det.

Roligare är då Kurt Mälarstedt i DN som skriver av en inspelning av en intervju som han gjort med Ekman från 2009 då hon berättar om sitt första möte med Det Stora Förlaget. Det visar sig att den roande episoden
praktiskt taget är helt identisk med hur huvudpersonen i Grand Final gör, tänker och är klädd vid samma sorts tillfälle.

Therese Eriksson skriver den intelligentaste och kunnigaste recensionen i UNT. Hon har defintivt läst hela boken och inte bara en gång. "inte bara en gång får jag bläddra tillbaka och se vad jag missat i min ivriga framfart. Spåren, de möjliga läsarterna, är många i Ekmans roman och till slut är hundöronen i både övre och nedre hörnen löjligt oräkneliga."

Min läsart närmar sig Thereses. Jag slipper dock ta ställning till om romanen är ett lysande mästerverk eller en medioker bok av en berömd författare. Jag hoppade nämligen högt redan i början när jag upptäckte att Babba och Lillemor har exakt samma skolbakgrund som jag och om de funnits på riktigt borde de ha varit ca två klasser före mig. Jag borde alltså ha känt dem eller åtminstone vetat vilka de var ;-) Babelsberg där Lillemors föräldrar bodde är välkänt för mig, ofta har jag knatat upp för den branta trappan dit.

Så jag var tvungen att läsa boken från den utgångspunkten för att erfara igenkännandets glädje och upptäcka alla de referenser Kerstin Ekman kastar ur sig i förbigående och oftast utan namns nämnande. Så förutom de många lokala referenserna jagade jag med pennan i hand andra dolda eller halvgömda anspelningar på femtiotalets Sverige. Ingen av de recensenter jag läst har nämnt något om dessa - kanske tyckte man det var irrelevant eller kanske har man helt enkelt missat dem.

Gärna skulle jag gå igenom boken och redovisa allt jag hittat men det skulle nog bli alltför tråkigt. "Tidens etablerade kvinnliga deckarförfattare" som inte gillar hur Lillemor/Babba beskrivit liljekonvaljerna i sin första deckare är naturligtvis Dagmar Lange (Maria Lang: "Kung Liljekonvalje av dungen"). De mycket elakt skildrade skribenter som skall hjälpa Lillemor med ett filmmanus är Stig Ahlgren, Birgit Tengroth och Kerstin Bernadotte. "Täckholm" - professor Vivi Täckholm  - botanikprofessorn som bodde i Egypten och blev Refaat el Sayeds mentor (menteuse hade jag så när skrivit.) Barbro Backberger, biskop Helander - nån som kommer ihåg dom?  Uno Florén, som refuserade Babba (och Kerstin Ekman?) fanns i verkligheten, kompis till Pär Rådström, jobbade bl.a. för OBS.

Babelsberg där Lillemors föräldrar bodde.










Men det djupaste intrycket gjorde dock beskrivningen av stadsbiblioteket i Kramfors där Babba jobbade och Lillemor lånade - det gjorde jag också, ungefär samtidigt. Det var där jag fick mina första egentliga kontakter med mera seriös och djuplodande litteratur (t.ex. Falstaff, fakir ;-).  Efter besöket där tog man en fika på konditoriet Lübecks där Babba också jobbade. Kanske blev jag serverad av henne.

Ja, så där kunde jag hålla på ända till slutet. Därför blev Kerstin Ekmans roman en speciellt upplevelse för mig. Men jag skall väl ändå skriva något om vad jag tyckte: det var en fantastiskt rolig bok. Visst, man kan gå in på alla de tolkningar som utbildade anmälare gjort men jag tyckte mest att det bara var roligt att läsa boken och saknade inte kompromisserna mellan berättelse och idéinnehåll eller hur det var.

Men jag undrar över titeln. Skall man tolka det som att boken var Kerstin Ekmans sista skönlitterära verk?