Vid en hjärtskärande men nödvändig utrensning hittar jag en liten broschyr från 1964. En av dessa vardagliga och obetydliga saker som så påtagligt illustrerar tidens obönhörliga och skoningslösa gång.
Läs gärna vidare:
I SARA-krogens värme
Ha det bra i värmen på en Sarakrog.
Rosenrött och himmelsblått
ska det va. Vårt liv är inte bara knog.
Öl är till exempel gott.
(Tage Danielsson/Hasse Alfredson: Ett glas öl)
Statens stora inflytande på restaurangbranschen i Sverige är väl i stort sett okänt för dagens allmänhet. Till långt in på 1970-talet dominerades restaurangägandet i Sverige av regionala statliga bolag; ett led i den alkoholpolitik som växt fram under mycket lång tid och som på slutet präglades av företeelser som motbok, mattvång, ransonering och varietéförbud. Något om detta kan man läsa i en anmälan av en doktorsavhandling med den fantasieggande titeln: "Två vita och en brun, La Paloma och notan." - en känd parodi på en typisk beställning under ransoneringstiden då även den avdammade pytten och ölgåsen var strategiska begrepp.
Det största och viktigaste bolaget var Stockholmsdistriktets Allmänna Restaurangaktiebolag, SARA, som givit ut den här lilla broschyren. På bilden visar man en liten "stjärnfamilj" (© Stefan Löfven) som, uppklädda och fina, avnjuter kanske en söndagsmiddag på SARA-krogen, av glasen att döma troligen med "vin i karaff", ett annat uttryck från tiden. Nog så mysigt men verkligheten såg väl ofta annorlunda ut. Restaurangerna hade ofta två avdelningar: en litet finare matsal och en s.k. bakficka enklare möblerad och med mycket fokus på öl och spritransonerna.
Ridån går ned - med skrap och skräll...
en tia kan man klara!
Thy resom vi till Stadshotell,
där är oss gott att vara
(Ferlin: Från Folkets parker)
På vissa ställen serverades dock en alldeles utmärkt husmanskost till billiga priser där både "ölgubbar" och fattiga studenter kunde samsas.
I broschyren ovan, från 1964, listas 38 SARA-krogar i Stockholm. Som jag berättat i texten Kräftornas hämnd arbetade jag ibland på somrarna som någon sorts hjälpkock bl.a. på Oden på Norrtullsgatan, den legendariska Pilen i Klara och på Söderport vid Liljeholmsbron. Söderport fanns kvar till 2008 låt vara omgjord till ölhak och pizzeria. När jag går igenom listan hittar jag bara ett par krogar som finns kvar än idag, t.ex. Kvarnen, Pelikan och Stadshuskällaren. I något fall, Blå Porten, finns lokalen kvar men i annan funktion än den "dansrestaurang under sommarsäsongen" som broschyren talar om. (Alldeles utmärkt självserverad lunch men oj vilka köer!) Corso, "grill och dansrestaurang" är sedan länge McDonalds, Norra Brunn gick igenom skiftande öden, först i tyrolerstil till "Zum Alten Brunnen", numera under sitt ursprungliga namn men tyvärr förvandlad till "en scen för ståuppkomik" (av det värsta slag: i radio hörde jag t.ex. en sedermera mycket berömd och firad "artist" framföra en antisemititisk monolog av värsta sort).
"Röda Berget" på S:t Eriksgatan serverade några dagar på hösten surströmming och blev ett kärt mål för utsvultna norrlänningar. Röda Stugan på Munkbron serverade staden bästa ägg och ansjovismackor enligt Trenter. På
En ytterst roande krogrunda i sextiotalets Stockholm gör Povel Ramel i den Bellmansinspirerade balladen: Torstigste Bröder. Lyssna till den, ett tidsvittne bättre än de flesta. ("Bågen" och "Hovet" är Regnbågen resp. Sturehov på Stureplan, "Hyllan" är "Gubbhyllan", numera på Skansenområdet, "Backen" syftar på Hasselbacken.)
Men den lilla broschyren innehåller mycket mer. Bl.a. "En kort vägledning i de oftast förekommande utländska benämningarna på matsedeln". Här får man lära sig många nya termer och nya betydelser av en del välkända. Fint gick det tydligen till på SARA.krogarna. Om någonting är tillrett "à la Suédoise" t.ex. skall det var fyllt med stuvade nässlor, smaksatt med lök. Oeufs au plat abyssiniennes däremot är en vanlig ägglåda med hönskroketter och madeirasås. Och medan vi håller på med äggen kan vi ju göra en äggröra princesse Marie, dvs blandad med tryffel och serverad i bouchéer. Sedan kunde man få en hummer américaine, som jag alltid kallat armoricaine men nu fått lära mig på det förträffliga Internet att detta är fel, det skall vara américaine och inget annat. Och när jag minns den hummer jag fått i Maine och i Halifax inser jag att det är rätt så.
En viss mättnad börjar nu inställa sig och vi hoppar över både Gös à la Soto Major och Biff à la Rydberg dvs. pytt i panna som gått i Franska skolan som Red Top skrev. Med en nostalgisk suck övergår vi till nutidens slabbiga "dagens" översållad med ärtskott och tsatziki (filmjölk med gurka). Om något är suédoise numera innebär det att man har strött på allehanda ogräs. Dock ej stuvade nässlor.
Anm.: Men man kan få enkel mat som är god i Sverige. I Stockholm vill jag gärna rekommendera restaurang Nordens Ljus. Deras Wallenbergare får en att vilja bli kapitalist. På Tradition på Österlånggatan kan man få den mest häpnadsväckande blodpudding.
Tidigare i somras då jag var i Sachsen såg jag en bortgnuggad Mitropa-skylt i en av Elbedalgångens byar. Var de svenska statsägda serveringsbolagen någonsin så heltäckande - De, antar jag, hade väl en lägsta ortsstorlek för etablering.
SvaraRaderaMin egna alkoholhistoriska artefakt är Systembolagets katalog 1992/1993 års sortiment, när Vin och Sprit fortfarande var ensam och statsägd (sprit-)tillverkare och importör. Ett av katalogens råd: "Öl är en färskvara och skall behandlas därefter" - Så har jag just svept en sjuårig imperial stout ikväll, en typ de inte ens hade i sortimentet på den tiden.
Intressant! I Varberg fanns AB Varbergs folkrestaurant/Ölhallen 1926-1967. Jag hade inte riktigt åldern inne för några besök där. Men minns doften av öl, när man gick förbi den öppna dörren...
SvaraRadera