Faktiskt

har  Sv.D publicerat ett antal artiklar om P D James över åren och på ett föredömligt sätt nu sparat 7 av dem i ett sammanhang (men hur länge får de vara kvar där innan digitaldöden slår till?). Den senaste är Mats Gellerfelts obituary som fått den löjliga titeln Urbrittiskt mys i dödens skugga. Den intresserade kan börja där och sedan klicka sig fram genom de 6 följande artiklarna, den äldsta från 2004, också av Gellerfelt.

Märkligt nog berör Gellerfelt inte dagboken/självbiografin Time to be in earnest  från 1994 som jag nämnt ett par gånger. Naturligtvis är det bara min egen läsart men jag tyckte att det var en intressant kontrast mellan den bild av författaren som framkommer där och den som man gärna bildar sig själv genom att bara läsa hennes romaner. "Hennes politiska ideologi, om hon nu har någon, torde vara fjärran från såväl Thatchers som Blairs" skriver Gellerfelt i artikeln från 2004 i anslutning till beskrivningen av "kriminalinspektör" Kate Miskin - en intressant karaktär som gjort en ordentlig klassresa vars konsekvenser ställs på sin spets i A Certain Justice från 1997.  "En socialt ansvarsfylld konservatism" skriver Gellerfelt, kanske inte vad man - fördomsfullt - väntar sig från en baronessa och medlem av Överhuset.

En av artiklarna behandlar När döden kom till Pemberley. Kritikern är betydligt  vänligare inställd till förlagan än jag men noterar också fördjupningen av Austens stoff och hur James gjort personerna mera mänskliga och med rikare karaktärsdrag - även de osympatiska.

Något som irriterar mig i ett par av artiklarna -och överhuvudtaget när det skrivs om klassiska kriminalromaner- är hur tanklöst Agatha Christie jämställs med författare som Dorothy Sayers, Margery Allingham eller Ngaio Marsh. Eller ännu värre med P D James eller Ruth Rendell. Jag har aldrig förstått Christies storhet: Hennes huvudhjälte är visserligen originell men egentligen bara en överdriven karikatyr. Hon konstruerade enligt min mening en enda intrig som förtjänar att gå till deckarhistorien, nämligen Murder On the Orient Express från1934 - givetvis fullständigt orimlig men som i vart fall gav upphov till en film 1974 av Sidney Lumet med ett skådespelaruppbåd som var fullkomligt överväldigande. (Jag undrar om det funnits någon film med en liknande stjärnskara.)

Christie platsar inte i det fina sällskapet. Där är filmerna, speciellt med David Suchet, mycket bättre än böckerna. De som filmat Sayers romaner borde däremot ha ställts inför rätta - gärna i överhuset. Jag har aldrig sett någon Dalglieshfilm men P D James lär inte ha varit helt lycklig över dem.

Ha, det här är väl knappast av något intresse men det var roligt att skriva något om "litteratur som den skall vara" för att citera en känd kulturpersonlighet.