Precis som du skriver har det gått inflation i de här täckorden. I dag har vi en höger och en vänster som specialiserat sig på att kidnappa alla de ord som en gång betydde något - och ge dem den motsatta innebörden. I söndags passerade jag Sergels torg där det just pågick en manifestation pro Putin. Hängivna anhängare av yttrandefriheten hade samlats för att ge uttryck över sin bestörtning att varken den svenska regeringen eller media säger som det är, nämligen att Ryssland självklart har rätt att (je nach Lust und Laune) annektera vilket grannland som helst. Talarna använde sig av alla de ord du räknar upp. Ett alternativ till soptippen är ändå att återerövra orden. Pedantiskt och humorfritt insistera på att deras innebörd inte är förhandlingsbar. Jag noterar att till och med en så omutlig språkkritiker som Karl Kraus var svag för formuleringen "wo viel Feinde, ist viel Ehr'".
Folk idag (eller rättare sagt, tyckare och PR-scouter i media och i politiken) föredrar verkligen att argumentera enbart på språklig nivå: det X gör, hävdar eller argumenterar för är dåligt och förtryckande därför att de ord/argument X använder bär på en kod som är typ nykolonialistiska, orientaliserande, vita, höger, exkluderande etc. Att visa att X faktiskt har *gjort* någonting, har någon konkret skuld eller att den där chifferaktiga innebörden verkligen finns där blir helt ointressant med en sådan språkspelsmetod - det viktiga är att man kan smeta ut litet skuld för ögonblicket. Guilt-tripping kallas sådant på engelska, men eftersom svenskar i gemen (särskilt en litet äldre generation, eller de som inte pluggat på högskola) är mycket oskuldsfulla och ovana inför retoriska finter åker det igenom utan att diskuteras.
Utan tvivel pekar du och jcb på väsentliga och besvärande tendenser som försvårar eller omöjliggör det offentliga samtalet. Men jag måste erkänna att jag hade mera triviala saker i tankarna när jag skrev mitt inlägg, baserat på vad jag hört i dagligt tal och läst under mina Stockholmsvistelser. "Heder" verkar vara något som sitter mellan en kvinnas ben och "respekt" innebär att vara beväpnad. Vad "ära" är vet jag inte - jag tror inte att det är någonting bra. Därför min apologi för ärelöshet.
Precis som du skriver har det gått inflation i de här täckorden. I dag har vi en höger och en vänster som specialiserat sig på att kidnappa alla de ord som en gång betydde något - och ge dem den motsatta innebörden. I söndags passerade jag Sergels torg där det just pågick en manifestation pro Putin. Hängivna anhängare av yttrandefriheten hade samlats för att ge uttryck över sin bestörtning att varken den svenska regeringen eller media säger som det är, nämligen att Ryssland självklart har rätt att (je nach Lust und Laune) annektera vilket grannland som helst. Talarna använde sig av alla de ord du räknar upp. Ett alternativ till soptippen är ändå att återerövra orden. Pedantiskt och humorfritt insistera på att deras innebörd inte är förhandlingsbar. Jag noterar att till och med en så omutlig språkkritiker som Karl Kraus var svag för formuleringen "wo viel Feinde, ist viel Ehr'".
SvaraRadera"War is Peace. Ignorance is Strength. Freedom is Slavery". Processen har nog redan gått för långt. Vi får hitta på något nytt.
SvaraRaderaFolk idag (eller rättare sagt, tyckare och PR-scouter i media och i politiken) föredrar verkligen att argumentera enbart på språklig nivå: det X gör, hävdar eller argumenterar för är dåligt och förtryckande därför att de ord/argument X använder bär på en kod som är typ nykolonialistiska, orientaliserande, vita, höger, exkluderande etc. Att visa att X faktiskt har *gjort* någonting, har någon konkret skuld eller att den där chifferaktiga innebörden verkligen finns där blir helt ointressant med en sådan språkspelsmetod - det viktiga är att man kan smeta ut litet skuld för ögonblicket. Guilt-tripping kallas sådant på engelska, men eftersom svenskar i gemen (särskilt en litet äldre generation, eller de som inte pluggat på högskola) är mycket oskuldsfulla och ovana inför retoriska finter åker det igenom utan att diskuteras.
SvaraRaderaUtan tvivel pekar du och jcb på väsentliga och besvärande tendenser som försvårar eller omöjliggör det offentliga samtalet. Men jag måste erkänna att jag hade mera triviala saker i tankarna när jag skrev mitt inlägg, baserat på vad jag hört i dagligt tal och läst under mina Stockholmsvistelser. "Heder" verkar vara något som sitter mellan en kvinnas ben och "respekt" innebär att vara beväpnad. Vad "ära" är vet jag inte - jag tror inte att det är någonting bra. Därför min apologi för ärelöshet.
SvaraRadera