Ett hörn av paradiset

Journalisten, radio- och teveprofilen Knut Ståhlberg har dött, 95 år gammal. Ståhlberg arbetade huvudsakligen från Paris  där han med vissa avbrott bott sedan 1945. Hans karaktäristiska röst och hans gestikulerande i rutan gjorde honom folkkär. Han var länge mannen som var Frankrike för en stor del av den svenska publiken.

Med Ståhlberg dör inte bara en unik journalist, författare och meddelare utan också en av de ytterst få svenska europeerna. Hans djupa erfarenhet och förståelse för de historiska förloppen uttryckte en visdom som ligger ljusår från dagens ytliga journalistik och meningsbildning. Men Ståhlberg förutsåg dagens utveckling. Själv menade han att "vi" hade lika rätt att känna oss hemma på Champs Elysées som på Götaplatsen i Göteborg - ett angrepp på den ena vore ett angrepp på den andra. Men om den svenska reaktionen var han uppgiven: "Avstånden har ökat. Vi har stått utanför. Vi har hört till men vi har inte velat vara med. Att inte vilja. Att inte förstå. Att stå utanför. Kommer det alltid att vara så?"

Ståhlberg var med. Han hörde till. Han skrev: "Jag kunde inte säga att jag kände något för de människor som jag levde tillsammans med om jag inte var beredd att vara som en av dem."

Jag måste erkänna att jag känner en stor affinitet med Ståhlbergs syn på världen och Europa. Redan 2011 skrev jag ett längre blogg inlägg om honom där jag också nämnde de böcker han givit ut, både personliga och en lysande biografi över de Gaulle. Jag återger texten nedan. Där hittar ni, om ni orkar så långt, också den sång av George Brassens som använts som titel hör och till en av Ståhlbergs böcker.

Inte många kvar nu.

Klicka nedan för att läsa vidare:




2011 08 06

Ett hörn av paradiset

Men med den kontinent där vi lever 
Repeteras en tragedi 
Där författarna kallas strateger 
Och de som dör i slutet är vi

(Jag vill leva i Europa)

Vet ni vem den här mannen är? Nej, det vore kanske för mycket begärt. Journalisten Knut Ståhlberg var en legendarisk radio- och senare tevekorrespondent, huvudsakligen från Paris där han med vissa avbrott bott sedan 1945. Hans karaktäristiska röst och hans gestikulerande i rutan gjorde honom folkkär. Han var länge mannen som var Frankrike för en stor del av den svenska publiken.

Ståhlberg är född 1919 och hans första bok Storklockan i Paris kom ut 1995. Två år senare kom fortsättningen Ett hörn av paradiset och 2004 den monumentala biografin över de Gaulle, mig veterligen det enda vederhäftiga verket på svenska. Han senaste bok handlar om de Gaulle och Churchill och kom ut i år.

Knut Ståhlberg och hans rapportering från Frankrike från återuppbyggnaden efter kriget, de Gaulles första avgång, den kaotiska tiden fram till den femte republiken 1958, Algerietkrisen, händelserna 1968, epoken Mitterand osv. vore värt ett seriöst och ingående inlägg. Men här och nu är inte platsen för detta. Jag noterar bara i förbifarten att den i Sverige (och stora delar av Europa - England talar jag inte ens om) grovt missförstådde statsmannen de Gaulle (1) i Ståhlbergs böcker ställs i ett tydligt förklarande och mera positivt ljus. Det är omöjligt att läsa hans redogörelse för Roosevelts och Churchills planer att efter kriget behandla Frankrike som ett ockuperat land ställt under deras förmyndarskap utan att vilja rusa ut på Champs Elysées och ropa "vive de Gaulle". Om man hade varit där alltså.

Titeln "Ett hörn av paradiset" är ett citat från en av Brassens mest kända sånger "Un petit coin de parapluie ('contre un coin de paradis'). (Se YouTubeclip nedan). Ståhlberg syftar på sitt liv i Paris där han under många år levde i ett, som det framgår, mycket lyckligt äktenskap med en något äldre fransk kvinna.  Men jag vill använda uttrycket i en omvänd eller ironisk mening: ett litet litet hörn av världen där man tror sig leva i paradiset och bara vill vara i fred.

För Ståhlbergs del börjar det 1948. Med stöd av Sovjet hade tjeckiska kommunister kuppat och proklamerat folkrepubliken. Krigsskräcken bredde ut sig. En viktig fråga gällde Finland: skulle samma sak upprepas där? När Östen Undén besökte Paris tillfrågades han hur Sverige skulle ställa sig om Finland hotades av ett kommunistiskt maktövertagande.  Undéns svar var entydigt: den sådan utveckling kunde inte på något sätt påverka den svenska neutralitetspolitiken. Enligt en annan korrespondent lär han ha tillagt att Finland hörde till "den ryska intressesfären."

För Ståhlberg och andra korrespondenter blev Undéns ord en väckarklocka. Sverige skulle aldrig blanda sig i en uppgörelse mellan ett auktoritärt system och ett system grundat på frihet och demokrati. Stora värden stod på spel men vi skulle inte vara med och försvara dem. Den svenska neutraliteten var något absolut och från allt annat och från alla andra hänsyn avskilt. Vi hade bestämt oss att vi inte hörde till.

Ståhlberg med sin erfarenhet från Paris men också från Berlin, London och New York kunde inte acceptera detta. "Det vore fruktansvärt om Stadshuset eller slottet hemma i Stockholm skulle förstöras. Men lika fasansfullt om det vore Champs-Elysées, Notre Dame eller broarna i Paris. Det var ju vårt...Vi hade rätt att känna oss lika hemma där som på Götaplatsen i Göteborg."

Detta skrevs, eller tänktes snarare, långt före den europeiska gemenskapen.
med dess fyra friheter och före Schengen. Det var en annan tid då när det kalla kriget snabbt kunde slå över i ett hett d:o. Den svenska  neutraliteten vid en väpnad konflikt har diskuterats in absurdum och varje ståndpunkt har väl något som talat för sig. (2) Men attityden "vi hör inte till", "vi vägrar att vara med" har inte bara överlevt utan förstärkts även sedan murarna fallit och fiendebilden blivit en helt annan. Ståhlberg citerar en annan Pariskorrespondent  som i samband med Sveriges (sedermera avslagna) ansökan om association med EG 1967 och 1970 (3), talar om " den svenska regeringens brist på förståelse för den internationella situationen. Besluten som fattades 'präglades inte sällan av stämningar av en från Västeuropa isolerad miljö.'"

Och så har det fortsatt och t.o.m. förstärkts efter medlemsskapet. Ståhlbergs bok slutar "Hemma hos oss med vår levande demokrati och vår känsla för andra människor har ingen kunnat tala om hur oupplösligt vi hör till. Avstånden har ökat. Vi har stått utanför. Vi har hört till men vi har inte velat vara med.

Att inte vilja. Att inte förstå. Att stå utanför. Kommer det alltid att vara så?"

När detta skrivs råder det väl full konsens att Sverige inte hör till, inte skall höra till och att vi tjänar på att stå utanför.  Liksom efter andra världskriget köper vi vårt lugn och utveckling på bekostnad av ett krishärjat om än obombat Europa.

Ståhlberg skriver, och jag håller med, att han inte skulle kunna förstå vad som rörde sig i världen utan att dela dess öde. "Jag kunde inte säga att jag kände något för de människor som jag levde tillsammans med om jag inte var beredd att vara som en av dem."



(1)  de Gaulles uppfattning om det framtida samarbetet i Europa var praktiskt taget identisk med den politik som då drevs av Sverige och som fortfarande är Sveriges ledstjärna. ("L'Europe des patries") . Men det förstod man inte i Sverige utan såg de Gaulle som fientligt inställd. Hans skapande av den fransk-tyska axeln var ett historiskt framsteg. Hans klarsyn gentemot det "insulära" England likaså men här segrade andra krafter.

(2) Se t.ex. min anmälan av Henrik Arnstads bok om Sveriges utrikespolitik under andra världskriget: Spelaren Christian Günther.

(3) Ansvarigt statsråd var handelsminister Gunnar Lange. Ansökningshandlingarna bestod i stort sett av en lång lång lista på krav som måste uppfyllas för att EG skulle få ansluta sig till Sverige.

En liten bonus till slut för den som orkat så här långt: