Jag följer inte svenska referat från sportföranstaltningar och idrottsmästerskap så jag har dålig kläm på hur svenska reportrar och experter sköter sig. Kanske har den supernationalistiska ansatsen dämpats om det sent omsider gått upp även för fackfolket att Sverige inte längre är en världsmakt i någon sport och att prestationer på världsnivå är sällsynta. (Jag undantar handikappsport liksom de egendomliga former av skidakrobatik som nu och då dyker upp - jag vet inte hur det ligger till där.) Men när en yrkeskår (?) i en omröstning om Sveriges genom tidernas främste idrottsutövare placerar Zlatan före Stenmark kan man ju frukta det värsta.
Man får hoppas att det går mera sansat till än i Österrike. I kväll råder i stort sett landssorg efter det sämsta resultatet genom tiderna i världsmästerskapet i störtlopp i Colorado. Bäste österrikare hamnade på 12 plats trots att laget haussats före tävlingen och trots att både expertkommentatorn och tevereportern skrek i kapp under åkningen när var och en kunde se, inte minst genom de infällda mellantiderna, att det inte alls gick så bra. Man skyllde sedan på "väder och vind" som speciellt missgynnade österrikarna.
Man kan göra tankeexperimentet att exempelvis politiska experter skulle uppföra sig likadant under valnatten när resultaten börjar droppa in.
Nu finns det en särskild dimension till detta: Guld och brons gick till Schweiz - välförtjänta framgångar till två veteraner som länge dragits med otur och svåra skador och som ingen egentligen räknat med. (Även norrmannen Svindal gjorde comeback efter en ytterst svår skada och tog sjätte plats, alltså långt före de helfriska österrikarna.) Schweiz är "ärkefienden" i alpin skidåkning och speciellt i störtloppsgrenen. Ett bittert piller att svälja...Reportern tröstar sig med att det gick ännu sämre för Italien, en annan rival. Intervjun med med den sympatiske bronsmedaljören, Beat Feuz gick i stort sett ut på att fastställa hur stor andel i framgången hans österrikiska flickvän haft. Feuz försäkrade till reporterns tydliga tillfredsställelse att det var en mycket stor del.
Annars är det ju på damsidan som Österrike fortfarande är en första rangens skidnation. En guld och ett silver har det blivit hittills och flera kommer nog de närmaste dagarna. Som jag berättat tidigare var det denna dominans som gjorde att nationalsången ändrades, till mångas förtret. Till ursprungstexten "Heimat bis Du großer Söhne" lade man till "und Töchter". Litet svårare att sjunga men med god vilja är det inga problem.
(Not: Rubriken är knyckt från Elfriede Jelinek. en annan "stor dotter" även om hon med säkerhet inte skulle vilja bli kallad så. Hon gillar inte sport men har en viss humor: vid sista föreställningen av stycket på Burgtheater fick alla som kom i träningsoverall gå in gratis.)
Slutet gott, allting gott?
SvaraRaderaDen tyska sportjournalistiken, som för inte så länge sen faktiskt var einsame Weltklasse men nu utan vidare tävlar med den svenska i konsten att i alla lägen springa offside (inte minst stilistiskt), sammanfattar VM i en bild som inte är helt fri från grannrivalitet och avund:
Mit dem Geschick und der Ruhe eines Barkeepers öffnete Österreichs alpiner Vorzeigeathlet vor Dutzenden Kameras die riesige Champagner-Flasche, die er für seinen Erfolg in die Hände gedrückt bekam.
Etc, etc. Hårresande metaforer på temat österrikiska framgångar här:
http://www.kicker.de/news/mehrsport/wintersport/startseite/620761/artikel_alaba-gratuliert-zu-hirschers-perfektem-auftakt.html
Tack för din kommentar. Uppenbarligen är sportjournalister ett skrå för sig, oavsett var de kommer ifrån. En som verkligen kunde skriva om sport var ju Jolo. Men det var ju då mindre fråga om referat av matcher och liknande utan skönlitterära betraktelser över skeendet. En del finns samlat i boken "Allsvensk idyll"- jag har den inte tilgänglig just nu så jag kan inte citera. Men om jag minns rätt så skrev Jolo vid VM 58 inte om finalen Brasilien - Sverige utan i stället om matchen Wales - Ungern. Men det var mycket mera givande för en läsare.
SvaraRadera