PR-konsultens nya kund

"Mina örnar skola flyga från torn till torn
tills de nå Kreml."

När en debatt bröt ut om politikers s.k. "karenstid" dvs den tid som borde förflyta innan man antog ett nytt jobb efter det att man avgått skrev jag en liten ironisk sväng om Rasmussen Consulting som jag ansåg hade satt ett svårslaget rekord i branschen. Trots att jag rekommenderade min läsekrets att vända sig till den förre NATO-generalsekreteraren, speciellt om man ville börja något krig eller så, vet jag inte om han fick några kunder. Men nu kanske marknaden öppnats: för några dagar sedan meddelades att Ukrainas president  Petro Poroshenko utnämnt Fogh Rasmussen till sin "Advisor".

Att detta inte sitter så bra i Kreml är klart. EU Observer skriver visserligen att Russia mocks ex-Nato chief's new Kiev job , Att en man vid namn Kalashnikov (sic!) uttalar sig argsint tyder dock knappast på något humoristiskt sinnelag.

Kreml menar att utnämningen visar att Poroschenko inte litar på sina egna. Kanske man vågar ta ett litet litet steg ut ur åsiktskorridoren och påpeka att det verkar finnas ett visst fog för detta: EU Observer skriver att "The ex-Nato chief is the latest in a series of foreigners appointed to senior posts in Ukraine including in the finance ministry, economy ministry, EU affairs ministry, the prosecution service and local government".

Det största utropstecknet är naturligtvis att regeringen utnämnt Georgiens tidigare regeringschef Mikhail Saakashvili till guvernör i Odessaregionen och givit honom ukrainskt medborgarskap¨vilket han kan behöva eftersom han fråntagits sitt georgiska. Här får Ukrainas ledning verkligen se upp: i konflikten med Ryssland angående utbrytarregionen Sydossetien överskattade han grovt det stöd han kunde räkna på från NATO och USA och provocerade därmed fram ett katastrofalt inbördeskrig.

Kombinationen Fogh Rasmussen - Saakashvili  kan bli ödesdiger för Ukraina.

I djupa källarvalven

För att i någon mån kyla ner känslorna inför vad som pågår i Österrike passar  jag på att återpublicera en text från 2008 för en stunds läsning. Den är av personlig karaktär och handlar om ett möte med en trevlig och vänlig FPÖ-sympatisör och är trots sin ålder relevant än idag.  Enda skillnaden är att tanken att åter låta partiet nalkas maktens grytor då var ett stort tabu både för konservativa och socialister medan man idag närmast funderar på om man själv skall få tag i sked för att dela soppan.

Läs alltså gärna texten I djupa källarvalven.

Ett djupt splittrat land

Ovissheten om utgången av presidentvalet i Österrike kvarstår åtminstone till i eftermiddag eller kväll. Under tiden kan man begrunda nedanstående diagram publicerat i dagstidningen Der Standard. Språket lär inte lägga hinder i vägen för den klara tolkningen:

Österrikiska presidentvalet - första resultat

Enligt de högräkningar som just nu /17:30) föreligger är utgången ytterst oviss. FPÖ-kandidaten Hofer beräknas få 50.1 % av rösterna och hans motståndare van der Bellen 49.9 %. Detta är en prognos när ca 60% av rösterna räknas. Den innehåller också en prognos om poströsternas fördelning. I den gruppen har man räknat med ett tydligt övertag för van der Bellen. Men antalet poströster har varit oväntat stort tdenna gång (ca 900 000) och slutresultatet bli antagligen inte klart förrän under måndagen. I motsats till de flesta prognoser steg valdeltagandet ytterligare från första omgången och beräknas nu uppgå till 72.5 %, ett aktningsvärt tal.

Det enda som med säkerhet kan sägas är att de som talat om ett polariserat land fått än mera tydligt ätt än man kunde  befara.

Länk till ORF:s  (det statliga TV-bolaget) högräkning: http://orf.at/stories/2340480/2340481/

En fascistisk regering i Västeuropa?

Uppdatering 22/5 2016:

Nu, på själva valdagen strömmar de artiklar in som borde ha publicerats och diskuterats lång tidigare. Aftonbladet skriver  "Snart kan vi vara tillbaka i nåt som liknar 1930-talets Europa"  resp.  "Bakom leendet finns järnnäven" . Deras korrespondent har träffat och intervjuat Hans Rauscher som jag också refererade till i  mina inlägg.


Uppdatering 21/5 2016:

Äntligen två vettiga artiklar i DN. Först givetvis Richard Swartz: Politisk radikalisering underifrån. Sedan Jan Lewenhagen: Högerpopulist kan ta hem vinsten i Österrike Trots sin intetsägande rubrik har den senare artikeln flera intressanta samtal med både politiker och "vanligt folk" - ger en ganska bra bild av stämningen.

Men det är så dags nu!


Jag har på Euroflarn skrivit tre inlägg om utgången av den första omgången i presidentvalet i Österrike (länkar nedan). Jag är djupt besviken men inte förvånad över hur litet intresse detta väckt  i svensk press och andra MSM. Man menar väl att vad som händer i detta lilla alpland långt bort inte är mycket att fästa sig vid.

Faktum är dock att möjligheten att Österrike nu på söndag väljer en president från postfascistiska FPÖ är överväldigande stor. I den mån svenska tidningar uppmärksammat detta har man viftat bort det med att presidentposten endast är "ceremoniell".

Detta är inte sant. Grundlagen ger presidenten stora möjligheter att avsätta och tillsätta regeringar vilket den ledande kandidaten förklarat sig beredd att göra. Detta skulle leda till nyval vilket med ganska stor sannolikhet skulle innebära att FPÖ blev största parti och anförtros regeringsbildningen. Både de stora traditionella partierna (SPÖ och ÖVP) vacklar i sina ståndpunkter men är egentligen helt inställda på att samarbeta med FPÖ.

Vi står alltså inför perspektivet att ett "västeuropeiskt" land kommer att ledas av en folkvald högernationalistisk regering med ideal som Ungerns och Polens. Men egenltigen värre eftersom Österrike fortfarande dras med en stor mängd brun surdeg, inte minst genom de s.k. Burschenschaften ur vilka FPÖ:s (och till stor del även ÖVP:s) ledande politiker rekryteras.
Österrike skulle då styras av det parti som ,medförde att landet bojkottades av övriga EU år 2000. Bojkotten upplöstes senare genom en mycket tvivelaktig insats av sedermera fredspristagaren Martti Ahtisaari.
En sådan utveckling kunde få katastrofala följder för utvecklingen i Europa. En artikel ur EU Observer "Austria  prepares for historic swerve to the right" skriver om detta.

Mina inlägg på Euroflarn:

Presidentval i Österrike

Another one bites the dust

Tillbaks till trettiotalet?

Lotta, Boris och Godwin. Och Gustav.

"As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one."

Boris Johnson lär ha liknat EU med Hitler. The EU wants a superstate just as Hitler did enligt en artikel i The Telegraph. Ett vackert exempel på den s.k. Godwins Law (vars ursprungliga formulering citeras ovan) som säger att ju längre en diskussion varar desto större är sannolikheten för att en jämförelse med Hitler görs. En följdsats till lagen är att den som gör jämförelsen har förlorat och att vidare diskussion är meningslös.

Rätt skall emellertid vara rätt. Jämförelsen mellan EU och Hitler gjordes redan 2003 av det svenska miljöpartiets (vem annars?) dåvarande språkrör Lotta Nilsson-Hedström, Material på nätet finns naturligtvis inte kvar men hon lär ha citerat "Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer",

I en TT-intervju hette det:

TT: Hitler och Napoleon var diktatorer. Kan man jämföra dem med EMU?
L N-H:  Ja. Det handlar till exempel om Sveriges möjligheter att inlägga veto

Kritiken blev mycket hård och talröret fann sig föranlåtet att precisera "att hennes parallell inte omfattar Hitlers fascistiska tankegods".

Vad blir det kvar då kan man fråga sig.

En hundvänlig vegan som "gjorde tokiga saker"?  (Jmf Maud Olofsson här)

Men det här var länge sedan. Och kanske bara dumheter jämfört med Fridolins envetna vägran att se de övertramp som med jämna mellanrum poppar upp i hans parti som annat än "misstag" som vem som helst kan göra. Att en religiös fjant vill ha uppmärksamhet genom att vägra att ta kvinnor i hand är en sak, förre bostadsministerns långvariga balansgång, inklusive övertramp, på gränsen till islamismen är betydligt allvarligare.

Ställ Magdalena Andersson inför riksrätt!

Jag skyndar mig att understryka att rubriken är sarkastiskt menad och att sarkasmen riktar sig mot Rouseffaffären i Brasilien och mot dem som utan att tänka efter välkomnar avsättningen av en impopulär och möjligen misslyckad politiker, i Sverige givetvis främst representerad av DN:s Gunnar Jonsson.

Brasilien hade en lång framgångsperiod (BRIC-staterna, nån som minns?) under den populäre och internationellt aktade presidenten"Lula" da Silva. När hans efterträdare kom till makten vände  alla kurvorna, speciellt oljepriset under senaste period. Till detta kom en rad andra problem som t.ex. ZIKA-viruset, kriminaliteten i storstäderna osv. Regeringen förmådde inte anpassa sin politik och vågade naturligtvis inte börja skära i de välfärdssatsningar som gjorts under framgångsåren.

För att täcka hålen i budgetbalansen  lånade regeringen pengar i statliga banker och fonder, enligt Rouseff ett standardförfarande i den ekonomiska politiken. Oppositionen såg sin chans och inledde ett "impeachment"-förfarande: presidenten hade brutit mot budgetlagen! I dagarna lyckades man när senaten med nödvändig majoritet beslutade att suspendera presidenten och ställa henne inför "riksrätt". Om hon fälls blir hon definitivt avsatt.

Nog kan man kalla detta en "statskupp". "Trams" tycker Jonsson.

Men vad har Magdalena med det här att göra? I dagarna har Riksrevisionen och delar av den politiska oppositionen klagat på finansministerns sätt att hantera det s.k. utgiftstaket, dvs det nominella värde som statens utgifter maximalt får uppgå till. Utgiftstaket fastställs för en treårsperiod, Nu  öppnar detta möjligheter till en del kreativ bokföring - om taket hotas kan man exempelvis förskjuta en del betalningar till kommande år vilket man tydligen gjort för att kunna klara kostnaderna för flyktingmottagandet.  Detta kallas av motståndare för att  "fiffla med bokföringen".

Egentligen borde det inte ens vara nödvändigt eftersom, som Riksdagen själv skriver: "Riksdagens beslut om utgiftstaket är ett så kallat riktlinjebeslut. Det betyder att riksdagen inte är bunden av någon lag som säger att statsbudgeten inte får överskrida utgiftstaket.

Riksdagen kan när som helst ompröva ett redan beslutat utgiftstak. "

I sammanhanget kan nämnas att EU beslutat att tillåta högre maxgränser för budgetunderskott för att klara flyktingkrisen. Men Sverige ligger trots denna inte ens i närheten av EU-s gränsvärde. Skräcken för utgiftstaket är alltså helt hemgjord,

(Det bär mig egentligen emot att skriva om det här eftersom jag anser att hela diskussionen om överskottsmål, utgiftstak, krona-för-krona osv är grundad i ett antediluvianskt tänkande som inte är relevant i dagens ekonomi. Men man får sänka sig till kamrersnivån om man vill kommentera debatten,,,)  (1)

Så vad Magdalena och Sveriges regering gör är väl ungefär detsamma som Dilma gjort. Pengarna finns kvar, de har inte gått till mutor (2) och redovisningen är transparent. Det är heller inget nytt utan utnyttjas nu och då både i Sverige och i andra länder.

Om man är missnöjd med en regerings politik skall ju denna normalt sett bekämpas med politiska medel inklusive opinionsbildning och möjligen krav på nyval. Inte med juridiska finter. Tyvärr ser vi i Sverige ett ökande antal okynnesanmälningar till KU främst från (m)  och (c) vilket är
i en liknande anda. En KU-anmälan från Ulf Kristofferson kommer säkert som ett brev på posten. (3)

Jag rekommenderar en artikel ur Guardian till läsning: Dilma Rouseff suspended.. . Lättläst och klar. Men scrolla ner till avsnitttet "Brazil's presidential line of succession" så får ni se vilken skara renlevnadsmän som skall efterträda presidenten. Vice presidenten som nu träder till  är själv föremål före ett avsättningsförfarande och utredning om korruption liksom f.ö ungefär hälften av senatens ledamöter.


(1)  Vilka groteska resultat respekten för "utgiftstaket" kan få skrev jag om 2014 i inlägget The evil that men do  Sverige gick miste om EU-bidrag  om 1.1 miljarder kr till åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i speciellt utsatta områden.  Som vanligt i EU-sammanhang skulle regeringen först betala ut pengarna till olika åtgärder och sedan få ersättning från EU. Men om Sverige hade gjort det skulle man ha överskridit "utgiftstaket" ett år men fått tillbaka pengarna nästa år och därför avstod man från EU-pengarna,  Bokföringen var viktigare än åtgärderna för ungdomarna.

(2)  Brasilien är ett genomkorrupt land med jättelika korruptionsaffärer i det statliga  oljeföretaget Petrobras. Båda Rouseff och Lula är misstänkta inte för att ha berikat sig själva utan för partifinansiering. Men det är inte dessa affärer som ligger bakom avsättningsbeslutet utan de föregivna brotten mot budgetlagarna.

(3) Ju mer jag hör av eller läser om denne man övertygas jag om att det vore en katastrof för Sveriges ekonomi om han fick något att säga till om.
         

Gamla spöken blir som nya

Tron att en FPÖ-president i Österrike bara skulle vara ytterligare en högerpopulistisk krumelur i det politiska landskapet kan visa sig ytterst bedräglig. På Euroflarn skriver jag om hur favoriten i presidentvalet blåst liv i gamla grannfejder och uttalat sig aggressivt mot Italien och fientligt mot Tjeckien. Detta av omsorg om sina Volksgenossen.

Läs alltså: Tillbaks till trettiotalet?

Vi läser lokalpressen

Men dessa de mycket fattiga
dem gör det mej ont att se.
De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén
och aldrig ett ord i Clarté.

Jag orkar inte förklara vad Clarté var och förresten finns den kanske inte längre. Frälsningsarmén finns nog men man märker den aldrig. Att versen skrevs av "busen Fabian" kanske någon lägger märke till.

Jag lägger märke till en artikel i alldeles utmärkta tidningen "Södermalmsnytt" som berättar om hur en grupp volontärer varje helg delar ut kaffe och mat till hemlösa personer vid Björns trädgård vid Götgatan. Det speciella är dock att man bara delar ut till hemlösa svenskar -  eftersom dessa enligt en representant för volontärerna är de sista som får hjälp. "Den gruppen som är minst gynnad...De som inte får kaffe vid centralen och alltid kommer in sist på härbärgena" säger hon vidare.  Tidningen skriver att gruppen har "beskyddare med kopplingar till Sverigedemokraterna, Soldiers of Odin (!) och Nordisk ungdom".

Ett motinitiativ med namnet "Fika för alla" har bildats.

I ett brett uppslag berättar tidningen om något som gått rikspressen alldeles förbi. Att man skall bygga modulhus för 2 810 flyktingar på tillgängliga ytor runt Stockholm har kanske omnämnts men den kraftiga ilska, inte helt fri från rasism som det verkar, bland lokalbefolkningen som riktats mot frånvarande politiker har jag inte läst något om tidigare. En stackars tjänsteperson har avdelats till att handskas med denna folkliga ilska. Naturligtvis har hon blivit hotad och trakasserad och vill inte uppträda i bild i intervjun. Den ansvariga politikern, Karin Wanngård, tar dock det hela lugnt och menar att bristen på information beror på att man inte hade tid att lämna någon sådan. (Tid hade hon dock att hålla ett helt irrelevant tal om Nobelprisets betydelse i fullmäktige när det gällde byggandet av det förgyllda bilbatteriet på Blasieholmen.). "Vi måste hjälpas åt" säger Wanngård som har kritiserats hårt för att inte en enda modul byggts i innerstaden.

Där har jag ett konstruktivt förslag. Bredvid Medborgarplatsen på Södermalm finns en stor cirkulär lergrop som går under namnet Fatbursparken. "Fatbur" förstår man men begreppet "park" verkar helt malplacerad på detta ett av huvudstadens största planeringsfiaskon. Jag har länge pläderat för att byta namn på "parken" till "Piazza Benito Mussolini" eftersom den är omgiven av en arkitektur som kunde vara direkt hämtad ur Musses jätteprojekt, förorten EUR, i Rom. Här finns plats för ett stort antal modulhus - centralt belägen och "parken" skulle äntligen komma till vettig användning.

Men det blir nog inte så. Däremot kommer man att bygga 80 lyxbostadsrätter på en remsa av parkens norra sida,

Det gäller att prioritera.

Kompromissdemonstration

(Foto Mksson)

Den megafonförsedda marschledaren för vänsterpartiets förstamajtåg med Adidasreklamen på tröjan under blågula fanor.

Mera revolutionärt var det längre bak i tåget där "Tantpatrullen" entusiastiskt sjöng riktiga kampsånger från 70-talet som "Tjejer" och "Vi äro många".

En annan megafonledd grupp skulle just klämma i med "Röda fanan" men sången dränktes av en blåsorkester på trottoaren som körde "Internationalen"  så det dånade. Kanske var det en efterklang från de fraktionsstrider som alltid präglat vänsterismen.

Emellertid skall ni inte behöva gå miste om "Bandiera rossa". Här är en länk: Röda fanan.

Översättningen är av Lars Forsell. Men det låter bättre på italienska. Därför var det också den versionen som användes när de blivande näringslivstopparna och jag skrålade sången i Handelshögskolans källare i forna tider. Man kan undra varför kommunister och socialister alltid haft de bästa sångerna. 

Det var en härlig vårdag så min toleransnivå var okaraktäristisk hög.