Mjölkflickorna Anders och Magdalena

Det var en gång en flicka som gick till marknaden med en kruka mjölk. På vägen fantiserade hon om hur många ägg hon skulle kunna köpa för mjölkpengarna, hur de många kycklingarna från äggen skulle ger henne råd att köpa en gris och när grisen skulle säljas skulle det säkert räcka till en ko och en kalv. Men så snubblade hon och spillde ut mjölken och det blev varken ägg eller ko. (de la Fontaine: "La Latière et le pot au lait.")

Den här fabeln är faktiskt troligen mera känd i Tyskland och Österrike än i Frankrike och begreppet "Milchmädchenrechnung" är ett dagligen förekommande begrepp för detaljerade beräkningar som iofs verkar stämma men där man glömt att ta med viktiga omständigheter som till slut gör att räkningen omöjligen kan gå ihop. (1)

Men nog är det sorgligt när den typen av beräkningar blir helt avgörande för ett lands ekonomiska politik enbart av den anledningen att det är enkelt att visa väljarna att summeringen stämmer - att debet och kredit går ihop som det måste göra för dig och mig. Dagens debatt om den svenska ekonomiska politiken för de kommande åren är ett praktfullt exempel på detta.

Finansministern meddelar att ekonomin nu är i en uppsvingsfas och att det från och med nu gäller att "finansiera" alla utgifter "krona för krona".  Det gäller nu att "uppnå balans och överskott." Även om man godtar analysen är krona-för-kronaresonemanget helt uppåt väggarna: om en krona

Röst i blogpausen

Jag torgför ej å nätet allt jag tänker
att läsas av en främmande agent
Nej, vad jag innerst inne trott och känt
jag ej som "instagram" och "twitter" vårdslöst skänker.

Allt är ej guld som grant å skärmen blänker:
semesterbild från utländsk kontinent,
men också skvaller, ytligt sentiment,
och stundom kommentar som giftigt kränker

Vad skönt jag tänkt, vad jag i sanning vill
skall ej av obekanta händer solkas,
ej heller skådas av en spanares pupill.

Min dikt hör Flarnfris spalter till
där skall den läsas, liksom också tolkas
och gärna memoreras utantill!

(A:lfr-d V:stl-nd, lätt adapterad för ändamålet av E. Klipspringer)

Vådan av att anlita experter som inte kan den svenska modellen

Det är väl ingenting ovanligt men jag ville ändå varsla om en trolig paus på Flarnfri på någon vecka eller så. Men gå inte alltför långt bort.

Under tiden är jag milt och ironiskt road över OECD:s utvärdering av den svenska skolan.  Tydligen menar man att resultaten skulle förbättras om det var mer arbetsro i skolan och om eleverna var mer koncentrerade. Man har gått så långt som att mena att eleverna bör ha förväntningar om vad man skall lära sig och att man t.o.m. skall ställa  krav på prestation. "Eget ansvar", "egna ansträngningar" och  "insats" är andra ord som förekommer i OECD:s bedömning. En annan OECD expert menar att resultaten skulle bli bättre om man slutade skolka och kom i tid till lektionerna. Dagens Nyheter sammanfattar allt detta under rubriken "Sverige bör höja lärarlönerna."

Att detta är utländska teoretikers orealistiska  pipe dream inser man ju lätt eftersom det inte alls stämmer med de politiska partierna skolpolitiska program vilket också framhålls av DN. Reaktionerna från föräldraorganisationer och lärarfack lär väl inte heller vänta på sig inför dessa groteska exempel på intrång i den personliga integriteten och stympande av "kreativiteten" i klassrummen. De flesta av rekommendationerna skulle ju dessutom innebära rena krängtningar.

Lärarna tar väl dock vara på rekommendationerna om att höja lärarnas löner och utöka karriärmöjligheterna. För att komma in på lärarutbildningen bör man tydligen i högskoleprovet slumpmässigt kryssa i samma svarsalternativ på alla frågor. Det skulle automatiskt ge betyget "0.5" medan intagningsgränsen nu tydligen ligger på "0.1" på en skala från 0 till 5 om jag förstått det riktigt. Men kanske kan man ändra på själva provet och fråga på ämnen som ligger mera i tiden istf matematik, ordförståelse  o.dyl. som man ändå kan googla sig till eller ännu hellre slå upp i Wikipedia.

Not: Jag tycker verkligen att lärarnas löner och framför allt karriärmöjligheter bör förbättras ordentligt. Men ett steg på vägen kunde kanske vara att bara ta in duktiga studenter i utbildningen? En ung dam som intervjuades i TV menade dock att den föreslagna höjningen av kraven från 0.1  till 0.5 var orättvis mot dem som inte klarade sig.

Lotta Lotass "Varia" - The End of the Affair...

Efter det postmoderna och poststrukturalistiska nedslaget, beskrivet i mitt första inlägg, verkar det som om författaren ånyo får  fast mark under fötterna.  En serie om 16 essäer och krönikor om varierande och ofta oväntade ämnen  väcker nyfikenhet och läsglädje. Kanske t.o.m med en underton av humor ibland (eller är det bara som jag inbillar mig?). Det Lotass berättar om William Faulkner (1) resp. Glenn Gould är så märkligt att jag kände mig tvungen att googla för att försäkra mig om att hon inte bara hittade på!  En text handlar om Thomas Pynchons "Mason & Dixon" , en författare som jag, i likhet med Norman Mailer och Arthur M. Schlesinger Jr, aldrig orkat läsa till slut. Romanen handlar uppenbarligen om gränsdragningen mellan Pennsylvania och Maryland 1763,  som resulterade i den s.k. Mason-Dixon line. Lotass text är så pass intressant att man nästan lockas till att göra ett nytt försök med Pynchon. Hans poesi är fascinerande (även i svensk översättning), exempelvis om lantmätarnas ankomst i Delawarefloden:

Mason och Dixon från Falmouth per Paket-Båt
Förbundna som medelst en osynlig Snör-Tåt

(Är det nästan inte litet Claes Hylinger över detta? Läs gärna min text Claes och mina restauranger i Paris och Stockholm.)

Speciellt glad blir jag av den (alltför) korta texten om Harry Martinson där även Aniara har en central roll. Lotass skriver om hans författarskap: "hjärtpunkten i ett textuniversum där utsikten från en grästuva faktiskt, en klar natt, kan sträcka sig ända bort till Andromedagalaxen." Hon lyfter alltså blicken mot Andromedagalaxen medan hennes i akademitjänsten yngre kollega Sara Danius gammar ner sig för att Daisy Doody rörs i gejdern och är vlamm och gondel.  Detta är nämligen en "vitalistisk  kvinnosyn" och förpassar Martinson som ett rostigt vrak till litteraturens bilkyrkogård som hon ungefär uttryckte sig  (Min text. DN:s text finns inte kvar. För en utförligare diskussion om Aniara, kvinnosynen och Danii kitik se min text Aniara - kritik över en kritiker  från 2010.)

Une langueur monotone - Lotta Lotass "Varia".

(OBS: Texten innehåller en hel del fotnoter som nog bör läsas i sammanhang med texten. Tyvärr är detta ganska knepigt i Blogger speciellt som den ganska långa texten bör delas upp på två sidor. Jag har därför lagt upp noterna  på en särskild sida. Genom att klicka på notsiffran i texten nedan hamnar ni där och kan sedan använda "tillbaka"-funktionen för att komma tillbaka hit. Hoppas att det fungerar.

Noterna finns också i slutet av detta inlägg)



"En monoton trötthet" - en  missvisande inledning till en amatörmässig diskussion av Lotta Lotass nyligen utkomna textsamling, "Varia." Men utan att nervärdera Lotass så har den sin relevans - tror jag.

Texterna har alla publicerats tidigare i diverse tidskrifter och tidningar och spänner över perioden 1998 till 2010. Flera anmälare, genomgående positiva, har menat att textsamlingen speglar författarskapets utveckling. Nu har jag en ganska bristfällig kunskap om hennes omfångsrika produktion men tycker mig ännu kunna väl ansluta mig till den meningen.

"Blessent mon coeur d'une longeur monotone" är rubriken till den första texten från 1998.  Citatet skulle vara från en dikt "Chanson d'automne" av Paul Verlaine. (Hela texten i original och med svensk översättning finns i det här inlägget från 2006 av Bodil Zalesky). I sin text för Lotass ett resonemang om begreppet entropi och dess -som hon uppfattar det- olika innebörd i termodynamik respektive informationsteori. Sedan faller hon pladask in i den öppna fälla som hade gillrats av  bl.a. Roland Barthes, de Man och naturligtvis övergurun Derrida. (1) "Hög" entropi i en text innebär ett stort antal tolkningsmöjligheter -om jag uppfattat det rätt- och man kan inte eliminera "bruset", dvs tolkningsmöjligheterna,  i en litterär text. Jo man kan men då måste man ge exakta instruktioner till läsarna. Så var, skriver hon, fallet den 5 juni 1944 då BBC i sin franska sändning sände ut det ovannämnda Verlainecitatet. Det var en i förväg överenskommen signal till de franska motståndsstyrkorna att invasionen skulle komma följande dag. Budskapet sändes alltså med lägsta möjliga "entropi" - "språket hade blivit en signal" skriver Lotass. Några "tolkningsmöjligheter" finns inte.

Så. Men nu visar det sig att analysen av citatet och BBC:s budskap innehåller en beaktansvärd "entropi" i sig själv. För det första finns två fel i texten (sedd som tagen ur Verlaines dikt). Det heter inte "longeur" utan

My Funny Valentine

Chet Baker med Lasse Gullin på barytonsax.

Sedvanliga hälsningar till eventuella läsarinnor!

Den sjätte statsmakten

Pressen -och numera får man väl inkludera andra massmedia- brukade kallas den tredje statsmakten efter regering och riksdag.  Numera har väl Facebook, Twitter och Instagram placerat sig högre på listan. Pressens frihet, om vi nu skall tala om den, är likväl fortfarande viktig. Nyligen utkom Reporters without Borders med sin årliga rapport om tillståndet i världen vilket faktiskt uppmärksammades i DN:s nätupplaga med rubriken USA:s terrorjakt slår mot pressen. Visst är det så och även UK får sig en välförtjänt släng av DN:s slev. Sedan man gottat sig ett tag åt detta finns längst ner i artikeln ett litet stycke som talar om att Sverige ligger på 10:e plats vad gäller pressfrihet och är sämst i Norden (f.ö. också efter Luxemburg, Andorra och Lichtenstein - dessa lysande föredömen vad gäller transparens och opartiskhet).  Dessutom har läget för Sverige försämrats sedan föregående mätning - hur mycket och varför framgår dock inte.

Nu är det inte lika lätt att mäta "pressfrihet" som att mäta temperaturen. De artiklar jag läst redogör ingalunda för metodik och detaljerade resultat utan tar fasta på det mera iögonfallande. Den som klickar på länken ovan och sedan klickar runt litet finner snart att det inte är alldeles lätt att se hur mätningen görs. (Andra liknande rapporter, t.ex.  UNDP:s Human Development Report, är däremot mycket noggranna i detta avseende.) Emellertid kan man utläsa att de indikatorer som används är Puralism, Medias oberoende, Miljö och självcensur, Legislativt ramverk, Transparens och Infrastruktur. Dessutom vägs en bedömning av våld mot journalister in. (Här är en länk till  "Methodology".)

Någonstans i materialet bör väl finnas en redovisning av hur de ingående länderna bedömts enligt de sju kriterierna. Jag har emellertid t.v. inte hittat dessa uppgifter. Varför Sverige nu graderats lägre än övriga

Gammalt inlägg om idrott och politik

Nej detta är inget inlägg om Sotchi  eller målade fingernaglar. Ett gammalt inlägg från 2006 (rev. 2011) behandlade en fotbollslandskamp mellan Sverige och Tyskland år  (1941!) som jag lagt upp litet i skymundan eftersom det är svårt angripet av länkröta.  Det är föranlett av ett inlägg hos Tidens tecken och kommentarerna därtill.

Klicka alltså nedan om du är intresserad.

Så var det (kanske) 1914!

(2014 02 07) Se även uppdatering längst ner)

Missförstånden, dumheten, schabblet, sturskheten, chanstagningarna, missgreppen, vettlösheten och förhoppningarna hade allt sedan söndagen i Potsdam den 5 juli haft fritt spelrum. Obevekligt skönjdes nu den yttersta följden: kriget.

(Jan Olof Olsson: 1914 Sarajevo, 1964)

I DN:s nätupplaga för 3/2 finns en intressant bokanmälan av Henrik Berggren med titeln "Så bäddade Europas ­trötta politiker för första världskriget". Boken är skriven av Cambridgehistorikern Christopher Clark: "The sleepwalkers. How Europe went to war in 1914".

Man borde väl läsa boken ett minnesår som detta. Men räcker tid och kraft? Enligt Berggrens anmälan presenterar Clark en delvis helt ny syn på orsaken till kriget och demonstrerar en  "polemisk slagsida mot de historiker som hävdar de långsiktiga faktorernas betydelse" och att "kriget blev möjligt därför att Europas ledande politiker inte klarade av att hantera en rad mer eller mindre tillfälliga kriser och problem åren kring 1914."  Och förhistorien till kriget var en "kavalkad av missbedömningar och missförstånd" enligt Berggrens referat av  Clark. Denne utmanar en lång historisk tradition skriver han eftersom det vore svårt att smälta tanken att "nio miljoner döda soldater och fyra års förödande krig skulle ha orsakats av tillfälligheter".

Utan att ha läst Clarks bok tänker jag mig att det nog var just så. Redan vid 50-årsminnet av krigsutbrottet, 1964, publicerade Jan Olof Olsson, Jolo, första delen av sin trilogi om första världskriget. Hans analys, oerhört detaljerad och inträngande, förefaller sammanfalla tämligen exakt med den som Clark gjort ytterligare 50 år senare (enligt Berggrens och andras anmälan). Den förvirring, inkompetens (schabbel som Jolo skriver), byråkrati, fåfänga och bördshögfärd, feghet och ovilja att uttrycka oangenäma fakta för överordnade som övertygande demonstrerades i Österrike/Ungern, Tyskland, Ryssland och även Serbien kombinerat med krigshetsande illvilja hos generaler och hovherrar i Wien, en ansvarslös och tanklös kejsare-poseur och en halvdement åldring i kejsarpalatsen i Potsdam och Wien drev utvecklingen mot katastrofens brant och slutligen  ohjälpligt över den.

Mordet i Sarajevo var en månad gammalt när krigsutbrottet kom  och tjänade i stort sett som en

Alla kan vi göra fel!

(Ur gratistidningen "Metro".)