Mjölkflickorna Anders och Magdalena

Det var en gång en flicka som gick till marknaden med en kruka mjölk. På vägen fantiserade hon om hur många ägg hon skulle kunna köpa för mjölkpengarna, hur de många kycklingarna från äggen skulle ger henne råd att köpa en gris och när grisen skulle säljas skulle det säkert räcka till en ko och en kalv. Men så snubblade hon och spillde ut mjölken och det blev varken ägg eller ko. (de la Fontaine: "La Latière et le pot au lait.")

Den här fabeln är faktiskt troligen mera känd i Tyskland och Österrike än i Frankrike och begreppet "Milchmädchenrechnung" är ett dagligen förekommande begrepp för detaljerade beräkningar som iofs verkar stämma men där man glömt att ta med viktiga omständigheter som till slut gör att räkningen omöjligen kan gå ihop. (1)

Men nog är det sorgligt när den typen av beräkningar blir helt avgörande för ett lands ekonomiska politik enbart av den anledningen att det är enkelt att visa väljarna att summeringen stämmer - att debet och kredit går ihop som det måste göra för dig och mig. Dagens debatt om den svenska ekonomiska politiken för de kommande åren är ett praktfullt exempel på detta.

Finansministern meddelar att ekonomin nu är i en uppsvingsfas och att det från och med nu gäller att "finansiera" alla utgifter "krona för krona".  Det gäller nu att "uppnå balans och överskott." Även om man godtar analysen är krona-för-kronaresonemanget helt uppåt väggarna: om en krona
ökade utgifter "finansieras" med 1 krona ökade statsinkomster blir troligen effekten på ekonomin (och därmed så småningom statsfinanserna) helt olika eftersom olika utgifts- och inkomstslag har mycket varierande multiplikatoreffekter. Vanligtvis kan man räkna med större effekter från en utgiftsökning än en inkomstd:o.

Det är alltså fråga om en typisk mjölkflicksräkning. Men varför är det nu så jämrans viktigt att uppnå "balans och överskott"?   Från vänster (?!!) ojar sig socialdemokraternas Magdalena Anderson: Borg har "förstört statsfinanserna" och hans underskott gör att vi nu ligger långt under överskottsmålet på en procent. Det blir tufft att återvända till sunda statsfinanser säger hon. Miljöpartiets Romson jamar med och  menar att Borg försöker att misstänkliggöra motståndarna som minsann är minst lika måna om sunda statsfinanser de också.

Hur har det nu blivit så här? "Överskottsmålet" (och andra budgetpolitiska mål) infördes i början av 2000-talet som en reaktion på en djup finansiell och ekonomisk kris som bl.a. lett till en ansvällning av statsskulden. F.n. är målet  formulerat som att den offentliga sektorns finansiella sparande (grovt uttryckt "budgetsaldot") skall uppgå till i genomsnitt 1 % över en konjunkturcykel. Det betyder definitivt inte att "statens budget" måste visa överskott varje år. Magdalena Anderssons kritik är redan av den orsaken irrelevant. På senare tid har många ekonomer - oberoende såväl som partianknutna - med Assar  Lindbeck i spetsen föreslagit att man skall slakta denna heliga ko.

Så innan vi diskuterar om överskottsmålet har nåtts eller inte måste vi veta var vi är (och har varit) i konjunkturcykeln. Men det vet ingen. Tittar vi på regeringens egen prognos ser det visserligen ljust ut för perioden fram till 2018. Frågan är om vi kan lita på den. För 2014 skulle uppgången bero på en ordentlig uppgång i den privata konsumtionen  och i investeringarna. Detta trots att lönerna beräknas stiga ungefär som 2013 och man kunde förmoda att hushållen skulle vara rätt sparbenägna efter en lång period av osäkerhet. Varför företagen skulle gå in i vad som måste betecknas som en investeringsboom är oklart: prognosmakarna har tydligen diskonterat en kraftig uppgång i exportefterfrågan - det kan bli så, men den kan lika gärna utebli.

Men är allt det här annat än en Milchmädchenrechnung? De balanskrav som skall ställas bör ju rimligen avse samhällsekonomin i stort snarare än enbart "staten". Är då Sveriges ekonomi i balans eller kommer den att bli det med regeringens budgetpolitik eller oppositionens alternativ?  Den kanske viktigaste indikatorn är sysselsättningen. I januari 2014 uppgick arbetslösheten till 8.6 %. Regeringen själv räknar med att talet skall ligga kvar på över 7 % ett antal år framåt.

(Sista punkten i diagrammet är jan 2014.)

Vi ser alltså att arbetslösheten aldrig återhämtat sig efter uppgången 07 - 10 och ligger väsentligt högre än i 2000-talets början. Är det nu rimligt att en ekonomi med Sveriges resurser skall acceptera en långsiktig arbetslöshet på 6 -7 %  (ser man till undergrupper av arbetskraften, t.ex. unga, är givetvis talen ännu högre). Naturligtvis inte. Den så förkättrade "naturliga" arbetslösheten låg historiskt på kanske 2.5 - 3 % - möjligen kan man få lägga till en procentenhet pga de strukturändringar i ekonomin som skett. Men högre arbetslöshet än 4% borde inte vara nödvändigt i Sverige. Vi ser alltså att arbetsmarknaden befinner sig i svår obalans.

En annan viktig balansindikator är utbytet av varor, tjänster och kapital med utlandet. Exporten av varor och tjänster har sedan 2000-talets början varit väsentligt högre än motsvarande import. (Överskottet visar dock en kraftigt fallande tendens där övervärderingen av den svenska kronan förmodligen spelar en väsentlig roll.) Det kan ses som positivt men betyder egentligen bara att investeringar och konsumtion inom landet utvecklas svagt.

Prisutvecklingen ("inflationen")  har av hävd setts som en viktig indikator på samhällsekonomins tillstånd. Inflationstakten i Sverige är obetydlig och förväntas förbli så den närmaste tiden (KPI som brukar användas som mått sjönk faktiskt i januari 2014 - vi hade alltså en liten minideflation.) Det kan ju verka bra för medelkonsumenten men är i själva verket ett tecken på att efterfrågan är svag och att det inte är något riktigt tryck i ekonomin. En "normal" inflationstakt i en sund tillväxtekonomi borde väl vara ungefär 3 % (att döma av historiska erfarenheter) och t.o.m. Riksbanken har ett inflationsmål på 2 % , dvs. penningpolitiken skall vara inriktad på att nå upp till denna inflationstakt. Räntehökarna i Riksbanken ("bankdirektörerna på Brunkebergstorg") ger emellertid fullständigt f-n i detta och börjar redan nervöst tala om räntehöjningar eftersom en del ljusglimtar i konjunkturen möjligen börjar skönjas långt borta. (Detta har ju lett till svåra konflikter inom bankens direktion och åtminstone en, kanske två, ledamöter har avgått i protest.)

Räntehöjningar inom överskådlig framtid skulle ytterligare förvärra den ekonomiska situationen, stärka kronan och försvåra exporten. (2) Den mest påtagliga effekten skulle bli att bankerna tar chansen att höja bolåneräntorna - då skulle ju Riksbanken faktisk ha bidragit till ökad inflationstakt men naturligtvis på ett synnerligen improduktivt sätt. Men det skulle ju se fint ut i statistiken...

Summan av all denna kardemumma och bittermandel är att samhällsekonomins resurser fortsätter att vara underutnyttjande. Enligt regeringens prognoser skulle underutnyttjandet sjunka något 2014 och sedan successivt uppnå fullt utnyttjande 2018.

I detta läge med lågt resursutnyttjande, hög arbetslöshet, ingen inflation och ökade exportsvårigheter föreslår alltså regeringen en helt kontraproduktiv ekonomisk politik. Det finns i själva verket gott om utrymme för aktiva åtgärder: de skamliga brister i exempelvis skola och vård som vi dagligen konfronteras med visar att det vore läge att målmedvetet öka den offentliga konsumtionen (oftast det effektivaste sättet att öka sysselsättningen) men regeringen gör tvärtom och håller den på sparlåga. I stället förlitar man sig på kraftiga investeringsökningar från den privata sektorn - ökningar som man inte ens kan ana i den dagliga hagelskuren av uppsägningar, nedläggningar och utflyttningar. (Samtidigt ligger ju Riksbanken och lurar på att vid första bästa tillfälle kunna höja räntan vilket naturligtvis kommer att  verka negativt både på konsumtion och investeringar.)

Men hur skall då en expansiv politik kunna finansieras? För det första måste man sluta att bluffa allmänheten med krona-för-kronafarsen. Staten har faktiskt gott om utrymme för att öka upplåningen, särskilt om man lånar inom Sverige.  En ökad inhemsk statlig upplåning skulle kanske t.o.m. få till följd att det privata sparandet skulle minska något vilket vore en välkommen strukturell korrigering. Men man kan faktiskt också låna utomlands till räntor som är lägre än någonsin och alltså inte behöver betyda någon större belastning på folkhushållet. Allt med måtta naturligtvis.

Eftersom jag redan varit så heterodox skall jag ta ett steg till som kanske blir alltför långt i mångas ögon. Man kan ju faktiskt låna pengar i Riksbanken vilket i politikermun kallas "att trycka pengar." Det är ju som vi vet jättefult, ett slags falskmynteri som omedelbart leder till en okontrollerad inflation. Då drar man utan att tänka sig för paralleller med vad som hände först hälften av förra århundradet eller i diverse sydamerikanska kaffeekonomier. (3) Men sambandet mellan penningmängd och prisstegringstakt är i den nutida ekonomin ytterligt försvagat och kanske nästan obefintligt och inflationsspöket kan nog liksom riktiga spöken förpassas till sagornas värld.

Ja, och så är det skatterna. Nu är ju Sverige återigen lyckligt lottat såtillvida att det faktiskt kan finnas en viss opinion för att genomföra vissa skattehöjningar.

Det borde alltså vara möjligt att föra en ekonomisk politik som syftar till bättre resursutnyttjande och framför allt lägre arbetslöshet genom kloka och försiktiga kombinationer av de möjligheter jag antytt. Tyvärr är det så att den politiska oppositionen i allt väsentligt anammat den konservativa/liberala ideologin. Det är bara fråga om nyanser -som iofs kan vara viktiga-  om hur budgeten skall utformas, vilka områden som skall ges prioritet osv men allt inom den resursram som regeringen skissat upp.

I DI skrev Daniel Suhonen nyligen en artikel som i mycket ansluter sig till de synpunkter jag framfört ovan, dock icke vad gäller finansieringen. Suhonen vill helt använda skattefinansiering och bortser därför från att utbyggd och fungerande vård och skola, förbättrad infrastruktur osv. blir till nytta även för kommande generationer. Det är därför inte mer än rimligt att de får bidra till finansieringen genom räntebetalningar.

Men man får inte vänta sig någonting. Här gäller det att vinna val och då går det mycket lättare att att göra falska analogier med privatekonomin. Man kan inte ge ut mer pengar än man har. Den som är satt i skuld är icke fri osv. Debatten gräver därför ner sig i detaljer som egentligen är ganska oväsentliga när det gäller att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Och då har jag ändå inte sagt ett ord om klimat- och energipolitik -  ett annat område där symbolerna betyder allt, innehållet inget.

Qui ne fait châteaux en Espagne ?
Picrochole, Pyrrhus, la Laitière, enfin tous,
Autant les sages que les fous ?
Chacun songe en veillant, il n’est rien de plus doux

(Grov översättning: Vem bygger inte Luftslott? Världserövrare, mjölkflickan, ja alla. Både visa och dårar. Alla har dagdrömmar - det finns ingenting så skönt.)

(1) De flesta större byggnadsprojekt i offentlig regi är ju av den typen: jämför Sochi vars kostnader underskattades med en faktor 10. I Sverige  lär väl det nya Slussenprojektet komma upp i samma storleksordning.

(2) En ytterligare skjuts i denna riktning blir det när Sverige som enda land tillsammans med UK och Nederländerna kommer att vägra att införa EU-skatten på finanstransaktioner. Motivet för detta är ytterst dunkelt och kan inte medföra några fördelar för någon utanför finanssektorn.

(3) Detta är ju en av kärnpunkterna i den politik som Merkel och andra konservativa vill  trycka på alla EU-länder. En österrikisk analytiker menade att detta är en fix ide i Tyskland: "man stoppar in papper i sedelpressen och ut kommer en Hitler."