Une langueur monotone - Lotta Lotass "Varia".

(OBS: Texten innehåller en hel del fotnoter som nog bör läsas i sammanhang med texten. Tyvärr är detta ganska knepigt i Blogger speciellt som den ganska långa texten bör delas upp på två sidor. Jag har därför lagt upp noterna  på en särskild sida. Genom att klicka på notsiffran i texten nedan hamnar ni där och kan sedan använda "tillbaka"-funktionen för att komma tillbaka hit. Hoppas att det fungerar.

Noterna finns också i slutet av detta inlägg)



"En monoton trötthet" - en  missvisande inledning till en amatörmässig diskussion av Lotta Lotass nyligen utkomna textsamling, "Varia." Men utan att nervärdera Lotass så har den sin relevans - tror jag.

Texterna har alla publicerats tidigare i diverse tidskrifter och tidningar och spänner över perioden 1998 till 2010. Flera anmälare, genomgående positiva, har menat att textsamlingen speglar författarskapets utveckling. Nu har jag en ganska bristfällig kunskap om hennes omfångsrika produktion men tycker mig ännu kunna väl ansluta mig till den meningen.

"Blessent mon coeur d'une longeur monotone" är rubriken till den första texten från 1998.  Citatet skulle vara från en dikt "Chanson d'automne" av Paul Verlaine. (Hela texten i original och med svensk översättning finns i det här inlägget från 2006 av Bodil Zalesky). I sin text för Lotass ett resonemang om begreppet entropi och dess -som hon uppfattar det- olika innebörd i termodynamik respektive informationsteori. Sedan faller hon pladask in i den öppna fälla som hade gillrats av  bl.a. Roland Barthes, de Man och naturligtvis övergurun Derrida. (1) "Hög" entropi i en text innebär ett stort antal tolkningsmöjligheter -om jag uppfattat det rätt- och man kan inte eliminera "bruset", dvs tolkningsmöjligheterna,  i en litterär text. Jo man kan men då måste man ge exakta instruktioner till läsarna. Så var, skriver hon, fallet den 5 juni 1944 då BBC i sin franska sändning sände ut det ovannämnda Verlainecitatet. Det var en i förväg överenskommen signal till de franska motståndsstyrkorna att invasionen skulle komma följande dag. Budskapet sändes alltså med lägsta möjliga "entropi" - "språket hade blivit en signal" skriver Lotass. Några "tolkningsmöjligheter" finns inte.

Så. Men nu visar det sig att analysen av citatet och BBC:s budskap innehåller en beaktansvärd "entropi" i sig själv. För det första finns två fel i texten (sedd som tagen ur Verlaines dikt). Det heter inte "longeur" utan
"langueur" - en viktig nyans i betydelse. Vidare löd inte BBC:s version "Blessent mon coeur" utan "Bercent mon coeur" dvs. inte "sårar mitt hjärta"  utan snarare "vaggar" eller "kramar" hjärtat.  (Jag har inte tillgång till min referenslitteratur just nu så någon frankofon läsarInna får gärna korrigera eller nyansera.)

BBC:s kodmeddelande är alltså inte taget ur Verlaines dikt utan ur en sång av Charles Trenet som tydligen var mycket populär just då. Den är visserligen till största delen identisk med Verlaines vers men en del avvikelser finns bl.a. "Bercent" istf  "Blessent" . Båda versionerna har dock "langueur"  istf  Lotass "longeur". Den här länken "Ici Londres" ger inte bara ljudinspelningar av kodmeddelandet utan också, nedanför tabellen, en fullständig jämförelse mellan de båda versionerna. (2)

Nu är naturligtvis allt det här både tråkigt och betydelselöst. Men det kastar ändå ett visst ljus över futiliteten i den typ av "textanalys" som man ägnade sig åt i slutet av förra årtusendet och kanske i början av detta. Man kan undra vad en äkta poststrukturalist (om det finns någon kvar) skulle kunna göra av Lotass text i just detta stycke. (Men det slår mig också att författaren som är en alldeles uppenbart skärpt, bildad och allmänt fiffig person kanske har hittat på alltsammans för att förvilla läsaren eller se om någon kommer på det hela.) Men hela ansatsen att se texten inte som en text utan som "ett makrotillstånd" bestående av oändligt många "mikrotillstånd" gör att man aldrig (jmf det kodade budskapet) kan nå fram till ett Ding an Sich. Men "Sometimes a Cigar Is Just a Cigar" som man, troligen felaktigt, påstår att Freud skulle ha sagt.

Vart synsättet att en text är ett oberoende onåbart "väsen" kan leda ser vi i "Mobil essä" där Lotass berättar om en konstnär som lånar en bok av  en man vid namn Greenberg, löser upp den i svavelsyra, bikarbonat och jäst och låter det jäsa. När lånetiden gått ut och biblioteket kräver boken tillbaka tappar han vätskan på  butelj och lämnar den till biblioteket med etiketten "The Essence of Greenberg."  Nu var ju det skadegörelse på allmän egendom men ganska roligt faktiskt, speciellt som det är en perfekt illustration av var det Derridaianska vanvettet till slut hamnar.  "O, matter and impertinency mix'd! Reason in madness!" (3)

I samma text berättar Lotass om ett litterärt verk från 1962 bestående av 150 lösa blad i en låda. Lotass har ju själv försökt sig i genren i  Den vita jorden. Ett annat verk, Fjärrskrift, bestod av en enda lång magnetbandsrulle. I avsaknad av magnetofon kan den intresserade gå till filmversionen här.

Jag återkommer med en diskussion av resten av "Varia" som jag uppskattade väldigt mycket. Ta därför inte ovanstående -om nu någon orkat läsa det- som en negativ värdering av författaren eller hennes senaste bok. Elakheterna är helt riktade mot en viss filosofisk skola som inte hade något annat att göra. Men inget ont som inte har något gott med sig: poststrukturalismen eller vad man skall kalla den har bringat fram en stor mängd parodier och andra humoryttringar där jag särskilt vill framhäva Frederick Crew's Postmodern Pooh från 2001. (4)

Om ni har det minsta intresse för ämnet vill jag uppmana er att läsa bloggaren Bernurs inlägg  "Varia, Lotta Lotass". En man som är seriös och vet vad han talar om i motsats till er krönikör. Men han gillar också boken.



(1) En av de djupsinnigheter som D. formulerade och som återges i texten lyder: "Une lettre n'arrive pas toujours à son destination".  Och detta var ändå innan privatiseringen av Posten!

En annan poststrukturalist har formulerat saken sålunda: "By taking Derridean semiotics and Foucauldian discourse theory as a matrix within which to synthesize the obsolete linguistics of Saussure and Jacobson, the obsolete psychology of Marx, poststructuralism has generated an ever more complex system of rhetoric altogether detached from empirical study."

Detta bara för att visa vilket universum vi vistas i.

(2) Det förtjänar nämnas att Wikipedia som vanligt fått det hela om bakfoten - man känner visserligen till Trenets sång men menar att den ofta är "erroneously cited"  som en del av kodmeddelandet. Tvärtemot alltså

(3)  King Lear, Act 4, Scen 6. F.ö. hänvisar jag till min text från 2004: "De Mortuis allt annat än bene".  I en alldeles underbar bok kallad Betrayals av Ch.Pallisser  finns ett grymt och träffande nidporträtt av Derrida i form av den litauiske filosofen Henri Galvanauskas.

(4) Uppsatserna Just Lack a Woman (Sisera Catheter) och Resident Aliens av Das Nuffa Dat, pionjär inom området Postcolonial Studies och numera Classic Coke Professor of Subaltern Studies vid Emory University rekommenderas särskilt. Tråkigt nog har jag inte nu tillgång till James Thurbers novell What Cocktail Party? där ett sällskap ingående diskuterar vad Eliot inte sagt i  "The Cocktail Party" och huruvida han medvetet inte har sagt det eller bara inte tänkte på det.