Den sjätte statsmakten

Pressen -och numera får man väl inkludera andra massmedia- brukade kallas den tredje statsmakten efter regering och riksdag.  Numera har väl Facebook, Twitter och Instagram placerat sig högre på listan. Pressens frihet, om vi nu skall tala om den, är likväl fortfarande viktig. Nyligen utkom Reporters without Borders med sin årliga rapport om tillståndet i världen vilket faktiskt uppmärksammades i DN:s nätupplaga med rubriken USA:s terrorjakt slår mot pressen. Visst är det så och även UK får sig en välförtjänt släng av DN:s slev. Sedan man gottat sig ett tag åt detta finns längst ner i artikeln ett litet stycke som talar om att Sverige ligger på 10:e plats vad gäller pressfrihet och är sämst i Norden (f.ö. också efter Luxemburg, Andorra och Lichtenstein - dessa lysande föredömen vad gäller transparens och opartiskhet).  Dessutom har läget för Sverige försämrats sedan föregående mätning - hur mycket och varför framgår dock inte.

Nu är det inte lika lätt att mäta "pressfrihet" som att mäta temperaturen. De artiklar jag läst redogör ingalunda för metodik och detaljerade resultat utan tar fasta på det mera iögonfallande. Den som klickar på länken ovan och sedan klickar runt litet finner snart att det inte är alldeles lätt att se hur mätningen görs. (Andra liknande rapporter, t.ex.  UNDP:s Human Development Report, är däremot mycket noggranna i detta avseende.) Emellertid kan man utläsa att de indikatorer som används är Puralism, Medias oberoende, Miljö och självcensur, Legislativt ramverk, Transparens och Infrastruktur. Dessutom vägs en bedömning av våld mot journalister in. (Här är en länk till  "Methodology".)

Någonstans i materialet bör väl finnas en redovisning av hur de ingående länderna bedömts enligt de sju kriterierna. Jag har emellertid t.v. inte hittat dessa uppgifter. Varför Sverige nu graderats lägre än övriga
nordiska länder (och de ovannämnda dvärgstaterna) och dessutom försämrats sedan föregående mätning kan man bara spekulera om. Emellertid hänvisar ordföranden för Reportar utan gränser i Sverige till  "FRA-lagstiftningen, den utbredda övervakningen och ett par liggande lagförslag om begränsning av offentlighetsprincipen".

De åberopade orsakerna har säkert sina problem. "Inskränkningen av offentlighetsprincipen" gäller t.ex. en anpassning till andra EU-länders krav eftersom man inte anser sig kunna lämna ut viktiga EU-dokument  till Sverige om de blir offentliga. Det är alltså fråga om en inskränkning av en frihet som är större än i andra länder. Inte bra naturligtvis.

I vad mån detta påverkat press- och yttrandefrihet i Sverige mer än i andra länder undandrar sig min bedömning. Jag hade gärna velat se konkreta exempel. Jag kan inte komma ifrån intrycket av att det mera handlar om en pliktskyldig eller reflexreaktion från professionella frihetsfigurer.

De största problemen med svensk press och massmedia skulle kanske kunna rangeras in i kategorierna Pluralism och Självcensur. Även om var och en har full frihet att uttrycka sina åsikter kan det vara mycket svårt eller omöjligt att få fram dem i de viktigaste debattfora som t.ex. DN Debatt eller TV:s debattprogram. Den som lyckas framföra en avvikande åsikt blir som regel utsatt för massiva motangrepp som ibland övergår till ren mobbning från konsensuskulturens företrädare.  Självcensuren i vissa samhällsfrågor har också växt sig allt starkare (vi kan erinra oss Göran Rosenbergs gamla inlägg om "avstämning" med folkopinionen!) Sveriges Radios beslut nyligen att avstänga ett antal personer från debatten och att inte visa vissa filmer förrän efter valet är ytterligare ett exempel på den flathet som breder ut sig. I dessa fall är det klart att åtminstone yttrandefriheten inskränkts kraftigt. Att det är frivilligt gör inte saken bättre.

Den som regelbundet följer olika utländska media kan också konstatera att utrikesbevakningen ofta är under all kritik. (1) Huvudsakligen beror väl detta på ointresse men även här smyger sig konsensuskulturen in. Att upproret i Syrien kidnappats av extremistiska jihadister (där svenska medborgare deltar med liv och lust), att upproret i Ukraina inte bara drivs av liberala EU-anhängare utan har kraftigt stöd av fascistoida nationalister, att det finns många länder som har betydligt grymmare homofobilagar än Ryssland är exempel på fakta som praktiskt taget aldrig diskuteras.

Fallet "Lexbase" är principiellt intressant. Här har några skumma individer lyckats slå mynt av en oförutsedd konsekvens av offentlighetsprincipen. De flesta tycker väl att det är bra att siten försvann. Men det var ju faktiskt så att verksamheten inte var olaglig (så vitt man på nuvarande ståndpunkt vet) och att det var den privata Internetleverantören Bahnhof som gav vika för den allmänna opinionen. Knappast någon sörjer väl Lexbase men vad blir nästa steg?

Min tentativa slutsats är att det krävs mera övertygande bevis för att hävda att myndigheter och regering i någon avgörande grad inskränker press- och yttrandefrihet. Inskränkningar, som är allvarliga nog, kommer huvudsakligen inifrån, självtillverkade av mediarepresentanter angelägna att stryka folkopinionen medhårs.


(1) Det finns säkert åtskilliga undantag men jag vill särskilt framhålla SVT:s Samir Abu Eid - kunnig och alltid på plats.