Gammalt inlägg om idrott och politik

Nej detta är inget inlägg om Sotchi  eller målade fingernaglar. Ett gammalt inlägg från 2006 (rev. 2011) behandlade en fotbollslandskamp mellan Sverige och Tyskland år  (1941!) som jag lagt upp litet i skymundan eftersom det är svårt angripet av länkröta.  Det är föranlett av ett inlägg hos Tidens tecken och kommentarerna därtill.

Klicka alltså nedan om du är intresserad.

Fotboll och utrikespolitik

2006 08 20  (rev 2011 04 26)

Nedanstående är en något reviderad version av en text som vi skrev 2006 08 20. Tyvärr har den s.k. länkrötan härjat vilt sedan dess och en hel del information kan inte länkas. Eftersom detta gäller även mera seriösa sammanhang är det ett allvarligt problem i den digitala tidsåldern - ett problem som knappast alls diskuteras. 

I ett gammalt blogginlägg frågade vi efter namnet på en fotbollsspelare som förekom på ett bokomslag. Vi fick många intressanta svar som ibland gick långt utöver frågan. Som ett resultat hittade vi bl.a. en film från 1941 som visade avsnitt ur matchen Sverige - Tyskland som Sverige vann med 4 - 2 och där 3 av målen gjordes av vår hjälte, Henry "Garvis" Karlsson. Det intressanta med filmen var emellertid kringbilderna från Råsunda där man bl.a. ser det tyska laget göra stram Hitlerhälsning för den svenske kungen och kronprinsen.

Liksom av en händelse hittar vi i Riksarkivets bibliotek en avhandling av Per Olof Holmäng: Idrott och utrikespolitik (Medelanden från Historiska Institutionen i Göteborg, nr 37, 1988). Om den ovannämnda landskampen skriver Holmäng:

”I mitten av 1941 gjorde tyskarna en del hårda ingripanden i Norge. Ett par framstående fackföreningsledare arkebuserades och ett stort antal fick långvariga fängelsestraff. Tre veckor senare, den 5 oktober, spelades en landskamp i fotboll mellan Sverige och Tyskland. Råsunda-stadion var fyllt till sista plats av en entusiastisk publik och nationalsånger sjöngs. Kung Gustaf och kronprins Gustaf Adolf steg ner på planen och hälsade på de båda lagen. På SFF:s middag efter matchen var statsminister Per Albin Hansson närvarande. Han anförtrodde sin dagbok att matchen avlöpte väl och att den kunde göra en viss nytta, t.ex. för att visa att svenskarna inte var förvekligade. Realpolitikern tog sedan överhanden-statsministern anteckande en smula resignerat att ’i det stora spelet har det väl ingen betydelse.’"

(Ur fotnot:)

”Enligt en tysk diplomatisk rapport skulle statsministern vid banketten samtalsvis ha yttrat att han betraktade sådana händelser som landsmatchen som värdefulla bidrag till ömsesidig förståelse......Statsministerns rapporterade yttrande var just vad man kunde vänta sig av en ansvarig svensk statsman i dåvarande politiska läge.”

(Här kan vi f.ö. toppa upp Holmäng litet: filmavsnittet visar ju att Per Albin också var närvarande på läktaren, inte bara på banketten.)

Uppenbarligen har avhandlingsförfattaren inte sett matchfilmen eftersom han inte berör Hitlerhälsningen, ett ämne som han annars ger mycket intressanta upplysningar om.

Våren 1934 deltog Sverige i fotbollsVM i Italien, Bologna. Vid första matchen ställde spelarna upp sig i ring och gjorde vad Idrottsbladets (IB) rapportör kallade ”en mycket effektfull fascisthälsning med utsträckt högerarm.” Denna gest uppskattades mycket av publiken och upprepades vid den andra matchen i Milano. Ledare försökte sedan förneka att det var en fascisthälsning utan bara en ”gest.” Men varför ansåg man det nödvändigt att göra en gest överhuvudtaget?

H. berättar  också att  England spelade fotbollslandskamp mot Tyskland på Olympiastadion i Berlin den 14 maj 1938 När ”de båda tyska nationalsångerna” spelades stod de engelska spelarna med högerarmen lyftad till nazisthälsning. Enligt en artikel i Daily Telegraph var det ambassadören sir Neville Henderson som hade tillrått detta. (Henderson kom ju sedan att spela en nyckelroll i samband med krigsutbrottet.)

På bokomslaget till "Fotbollhjältar" förekommer bl.a. namnen Glocar Well, Ceve och Putte Kock som alla förekommer i Holmängs bok. "Ceve" hette egentligen Linde och skrev i Torsten Tegnérs Idrottsbladet (IB). Både Ceve och TT hade upprepade gånger kritiserat det nazistiska Tysklands uppträdande i idrottssammanhang. Linde var också fotbollsledare och när Sverige år 1942 skulle spela returmatch i Berlin vägrades han inresevisum. UD menade att sådant var vanligt i krigstider och uppmanade Fotbollsförbundet att inte bråka vilket man inte heller gjorde. Även i andra sammanhang hotade Tyskland att inställa idrottsutbytet om matcherna refererades i IB. Vi kan bara ana oss till den explosion av skiljetecken som Alice Tegnérs son troligen sprutade ur sig.

Om nu de berörda fallen med en välvillig tolkning kan anses bero på Riksidrottsförbundets vilja att agera med UD:s goda minne och i många fall på direkt uppmaning framstår däremot boxningförbundets ordförande Oscar Söderlund, signaturen Glocar Well, som en utpräglad anpassling och opportunist som siktade mot högre mål efter Tysklands seger.

Men redan tidigare hade idrottsrörelsen i Sverige visat en anmärkningsvärd flexibilitet enligt Holmäng. 1923 spelade ett sovjetiskt fotbollslag ett antal matcher i Sverige. Det sovjetiska laget krävde emellertid att få möta lag som dels inte var för bra dels inte innehöll några ”överklassare”, framför allt inga studenter. Av den anledningen ströks bl.a. Putte Kock av svenskarna. Den sedermera jovialiske och cigarrrökande tipsfarbrorn var på sin tid en fruktad högerytter och stöp på båda dessa sovjetiska kriterier.

"Den dagen stod idrottsglädjen högt i tak" säger SF:s reporter avslutningsvis i den ovannämnda filmen.