Tre besvikelser

1989, en höstdag i Moskva. Uppluckringen av Sovjetunionen hade redan fortskridit ganska långt. Helt oplanerat hade jag beslutat att flyga från Kiev, där jag befann mig för ett möte, till Moskva för att besöka ett av de projekt jag var ansvarig för. Sådana improvisationer hade varit helt otänkbara tidigare då varje besök i Sovjet omgärdades av strikta formaliteter och alltid utkommenderat sällskap från de ryska värdarna.

Jag hade litet problem med att skaffa rum för natten men det ordnade sig med hjälp av en bunt dollarsedlar. Sedan jag installerat mig promenerade jag nerför den långa Gorkijgatan i riktning mot Röda torget. Det var en vacker höstkväll med sol och angenäm värme. Mycket folk flanerade längs den breda gatan. Men jag var medveten om ett egendomligt buller långt i fjärran. Min fantasi räckte inte till för att identifiera det men det blev allt starkare. Någonting närmade sig. En mängd poliser började dyka upp och uppmanade människorna att gå upp på trottoarerna . Rep sattes upp som avspärrningar. För mig som väl trots allt var påverkad av den inherenta rysskräck, som just i dessa dagar fått en sådan renässans, verkade det litet obehagligt. Men människorna verkade helt oberörda och makade snällt åt sig efter polisens anvisningar. Bullret blev allt starkare. Plötsligt, utan närmare förvarning, stormade hela Röda Armén fram längs gatan med pansar, lastbilar, interkontinentala raketer och soldater beväpnade till tänderna. Över trupperna vrålade sammanhållna formationer av MIG-plan fram. En imponerande men skräckinjagande syn.

Gorbatjev var på statsbesök i Finland och missnöjet med hans "perestrojka" var stort i konservativa och militära kretsar. Min första tanke var att det var en statskupp.
Men en liten familj stod bredvid mig på trottoaren och tittade intresserat på. På hemmagjord ryska frågade jag mannen vad det var fråga om. Mitt ordförråd räckte bara till att att fråga om det var "revolutija". Men mannen skrattade och log varmt och sade att jo, det var en revolution - en revolution för freden och det demokratiska samhälle som Gorbatjevs reformer skulle leda till. Arméns uppmarsch var en generalrepetition för en stor parad som skulle hållas någon vecka senare.

Mannen, hans hustru och lilla dotter så glada och lyckliga ut, kanske i förhoppning om ett bättre samhälle. Och jag tänkte i mitt stilla sinne:måtte det bli så. Men innerst inne visste jag att det var omöjligt, de onda krafterna hade ett alltför starkt grepp om samhället och skulle säkert bestå. Och så blev det ju också även om ondskan bytte ansikte och gick över i oligarki, råkapitalism  och korruption. Jag visste redan då att man skulle svika den lilla familjen och krossa deras förhoppningar.

Något år tidigare i Tbilisi. Ett seminarium anordnat av ett departement för internationellt samarbete (vars chef inte talade ett ord engelska) var inte mer ansträngande  än att det blev tid för en del sightseeing, bl.a. på en dockteater som spelade "La Traviata." Jag avböjde att delta i en utflykt till Stalins barndomshem och följde i stället med på en busstur upp i Kaukasus där vi fick se några urgamla kloster och hisnande utsikter. Guiden var en liten gladlynt man, jude visade det sig, och när vi kom i närmare samspråk kunde han knappt dölja sin entusiasm och glädje inför den nya tiden som nu skulle bryta ut. Nu skulle det bli slut på diskriminering och antisemitism och judarna skulle fritt och öppet kunna utöva sin religion. Det var äntligen slut med det gamla förtryckarsamhället.

Det sved inom mig när jag fick ta del av hans entusiasm och förhoppningar. Det kan inte bli så tänkte och visste jag, du kommer att bli fruktansvärt besviken. Jag vet naturligtvis inte vad som hände min vän (jag tänker på honom så efter bara dessa timmar i Kaukasus) men Georgien störtade snart in i korruption, våld och självprovocerat krig.

Det gamla kommunistgardet senare ersatt av en regim ditsatt av Världsbanken och USA svek min vän från bergen.

Scenväxling till Wien 2005. I FN-byggnadens rotunda uppträdde ofta körer, orkestrar och andra artister från hela världen för tjänstemän som brådskande ilade mellan arbetsrum, konferensrum och lunchrestaurang. Men man stannade alltid upp och tittade litet på dem som uppträdde. Den här gången var det en barnkör från Ukraina, kanske ett tjugotal sångare, pojkar och flickor i åldern 12 - 18 år, alla i uniform och naturligtvis -hur kunde det vara annorlunda-  en orange schal runt halsen. Man sjöng ukrainsk folkmusik och dansade ukrainska danser. Barnens glädje och entusiasm kunde man inte ta miste på och mot bakgrunden av den senaste tidens händelser fick de ett mycket varmt mottagande och stormande applåder.

Jag kände en kall hand kring hjärtat när jag såg och hörde de lyckliga barnen. De får fröjdas en kort tid - sedan går man åter till fattigdom, förtryck och besvikelse. Länge dröjde det inte förrän Ukraina började skakas av interna konflikter och stridigheter och snart var situationen densamma som under Kutschmas tid, låt vara att presidenten hade orange halsduk. Men den försvann också rätt snart och utvecklingen mot dagens katastrof fortgick oundvikligt.  De orangea revolutionärerna svek barnen för egen vinnings skull.

Jag tänker ofta på de sjungande barnen: sjunger de fortfarande eller har pojkarna kommenderats ut i krigsberedskap mot en övermäktig fiende?

Upproren på Tahirtorget i Kairo och på Maidan i Kiev började och vidmakthölls av en ung generation som tröttnat på de gamla politikerna och deras korrupta styre. Men i båda fallen kidnappades upproret av det gamla systemet: i Egypten av muslimska fundamentalister och sedan av en militärdiktatur, i Ukraina av det gamla gardet, korrupta politiker från Timosjenkos parti med deltagande av Europas kanske vidrigaste fascistiska parti (möjligen med undantag för Gyllene gryning) som öppet hyllar ledaren för de ukrainska nationalister som gjorde gemensam sak med Hitler mot Sovjet under andra världskriget. Svenska nazistpartier rekryterar frivilliga till Ukraina. I Syrien strider jihadister och andra muslimska extremister, inklusive ett antal svenskar, mot Assads förbrytarregim.

Av förnyelse och en ung generation - inte ett spår.

Det är bäddat för den fjärde besvikelsen som kanske blir den värsta.

En devis från 1960-talet: Det är rätt att göra uppror. Kanske det. Men det lönar sig inte.