Så gör dom väl allihop?

I går avslutades da Pontecykeln med Nicholaus Harnoncourt, Consentus Musicus och Arnold Schoenbergkören på Theater an der Wien med "Cosí fan tutte." Jag skrev tidigare en (alltför) lång drapa om den första föreställningen "Le Nozze de Figaro" som så här i efterhand nog visade sig vara den bästa av de tre.

Att få biljetter var inte att tänka på - möjligen på svarta börsen. Men det fick bli ett par timmar framför teven - inte så illa, Österrikarna kan verkligen göra musik- och operateve.

Nu skall jag inte trötta ut er med att skriva om denna föreställning, det kanske inte är så intressant och någon egen möjlighet att se den hade väl de flesta av de eventuella läsarna inte. Musik och sånginsatser (med något undantag) i alla föreställningarna var absolut magnifika - det lär dröja länge innan man får uppleva en musikalisk stjärnkonstellation av den klassen.

Jag har alltid tyckt att "Don Giovanni" är litet tråkig. Mozart lär ha skrivit musiken i en hast för att följa upp succén med Figaro och där finns naturligtvis ett par hitnummer. Men vad handlar det om? En sexmissbrukare ( med ett osannolikt framgångsregister "Cameriere, cittadine, contesse, baronesse, Marchesine, principesse" . Se "Katalogarian" - också med svensk text) som får sitt välförtjänta straff men också en hoper våp som låter sig missbrukas. Nåja, där fanns också den manipulativa Zerlina, sjungen av Marit Eriksmoen (scrolla), för mig den stora nyupptäckten i detta sammanhang.

Cosí fan tutte är en i högsta grad omdiskuterad opera och har varit så ända sen sin tillkomst. I äldre tider retade man sig mest på den fullkomligt orealistiska handlingen. Numera koncentrerar man sig på den minst sagt ålderdomliga kvinnosynen för att inte säga -föraktet. Operans försvarare (och de äro legio) försöker försvara sig med att även männen i sin fåfänga och sitt övermod demaskeras, et je m'en passe... Det tror jag inte alls på men man får ta det för vad det är. Och i operan förekommer en av mina absoluta favoritkaraktärer i denna genre: tjänsteflickan Despina. Hon sjöngs här av Elisabeth Kulman med stor skicklighet och humor (men i en misslyckad kostym om jag får säga min mening).

Nåväl. Eriksmoen var perfekt som den svekfulla men samvetsömma Fiordiligi men överraskningen för mig var hennes syster Dorabella som sjöngs av Katija Dragojevic (scrolla). Jag har aldrig hört talas om den sångerskan men hon var fantastisk. Mera lättövertalad än sin syster och med ett litet slampigt uttryck när väl revorna i anständighetens mask började vidgas. Så visar det sig att hon är svenska! Jag kollar naturligtvis och ser att hon med stor framgång sjungit klassiska roller på berömda teatrar i Europa och New York  bl.a. La Scala, Covent Garden och Salzburger Festspiele.Till sommaren skall hon sjunga Cosí på la Scala under Daniel Barenboim.

Dragojevic är alltså en stor internationell svensk stjärna. Nu kanske jag läser fel tidningar eller fel sidor i dem jag läser men jag har aldrig sett hennes namn i lättillgänglig svensk press. Däremot tvångsmatas man med spaltmeter efter spaltmeter om outbildade och obildade popsnören som kvider fram obegripliga sånger på "Mello".  Märkliga prioriteringar - men så gör dom ju alla...

Trots de briljanta sånginsatserna var väl den största behållningen av denna cykel (heter det verkligen så på svenska?) Harnoncourts tolkning av Mozart med aldrig tidigare uppnådd detaljtrohet, originalinstrument och originalklang. Det anses här att detta var en engångsföreteelse som svårligen låter sig upprepas. Harnoncourt (scrolla) som är 85 år har sagt att detta var hans sista stora insats.

Ni får ursäkta att jag skrivit så mycket om detta men man skall ju gräva där man står heter det.