Glöm inte att klicka på nya Euroflarn - Flarnfris perspektiv på Europa just nu.
19 mars 2014
Slutet för InomIet? Ett mene tekel för hen?
Kära LäsarInnor,
Så skulle det förmodligen heta i en tyskspråkig blogg (fast på tyska). Det s.k. "Binnen-I" ("InomIet"?) används regelmässigt sedan länge för att indikera att man vänder sig till både kvinnor och män. Som bekant är detta ett problem även i Sverige dock icke så utpräglat som i tyskspråkiga länder där särskilda maskulin- och femininformer för t.ex. yrkesbeteckningar och akademiska titlar (mycket viktigt i denna kulturkrets) är praktiskt taget genomgående. (Polizist - Polizistin, Slowake - Slowakin, Arzt - Ärztin, Magister - Magistra bara för att ta några mera obstrusa exempel). Dock: träffar man en fru Professorin vet man inte utan vidare om det är en akademikerIn eller en dam som är gift med en dylik. Men det spelar ju oftast ingen roll.
Nu har en österrikisk standardiseringskommission som märkligt nog heter "Austrian Standards Institute" lagt fram förslag till en "ÖNORM A 1080" som skall reglera detta. Som riktlinje i officiella och affärsmässiga dokument förordas att den maskulina formen skall användas genomgående, dock med en. s.k. Generalklausul som inledningsvis berättar att man vänder sig till båda könen. (Ingenting sägs om socialt konstruerade dylika.) Anledningen är att varje text "måste vara möjlig att problemfritt läsas högt". Dock kan man alternativt använda båda formerna, varvid den feminina bör komma först. Man håller upp dörren för damerna liksom.
Nu försöker standardiseringskommissionen att hävda att det här skall vara frivilligt och att det inte blir några rättsliga påföljder om man skriver t.ex. "Landeshauptfrau" (1). Men missnöje och upprorsstämning gör sig kraftigt gällande i olika kvarter, främst i de politiska kvinnoförbunden förstås.
Många kommentarer från män som aldrig gillat iden med "Binnen-I" går i triumferande hatfyllda tonarter
I sammanhanget har någon påpassligt nog konstruerat en "app" för Firefox och Chrome som automatiskt tar bort "inomIet" på de websidor man läser om man irriteras av detsamma. "Binnen-I be gone" kan ställas om så att man valvis ändrar texten till både maskulina och feminina former, enbart maskulina eller i förekommande fall något neutralt begrepp (t.ex. Studerande istf Student). Man kan också vit- resp. svartlista olika siter.
Nu har ni ju en liknande debatt i Sverige vad gäller det nya pronomenet "hen", av DN kallat det största som hänt på 400 år. Vad gäller pronomen alltså. Såvitt jag vet har ingen ännu konstruerat någon "Hen-eliminator" som app för våra webläsare men det kanske kommer och då ligger väl bl.a några av mina favoritbloggar Jonas, Håkan och Björn i farozonen. Själv kommer jag naturligtvis inte att peta i deras texter men något "hen" blir det inte på Flarnfri och ingen generalklausul heller. Ni vet naturligtvis ändå att jag tänker på er, alla sorters läsare.
Ett par länkar till tyskspråkiga tidningar:
Liebe Wähler! Liebe Österreicher! Liebe Herren! (Die Presse)
Norm-Entwurf zu geschlechtergerechter Sprache sorgt für Empörung (Der Standard. Denna tidning skriver mycket om feminism och kvinnofrågor men i en särskild avdelning som man kallar "Die Standard". Om det är så klokt?)
Das Ende des Binnen-I (Wiener Zeitung)
(1) Vissa kvinnor på denna viktiga politiska post föredrar dock att kalla sig "Landeshauptman". Tro det eller ej men formen "Landeshauptmännin" förekommer också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här får en la tänke sej för lite granne.
SvaraRaderaJag är väl lite tokig kanske, men jag tycker det är helt ok med könsskillnader. Fann en viss poetik i tjeckernas bruk av fem. och mask. i efternamnen. Havelska.
SvaraRaderaJa, jag tror jag föredrar det framför neutral-hen.
Dessutom är hen så fult, om än praktiskt. Lite som byxkjol.
Vet inte varför jag kommer att tänka på den utdöda debatten om personnummer. Vars resultat blev att man i alla sammanhang blir tillfrågad först om sitt nummer, sen om sitt namn. Med hen blir det förstås så att man först är "numret" hen och sen sitt personnummer, sen sitt kön, och sen sitt namn. Vilken frihet!
Min syster, som alltid varit skådespelerska, är sen några år tillbaka skådespelare. Vilket inte har ändrat hennes villkor. Ordet skådis däremot kan göra skillnad, lite hen över det.
@Gabrielle: Bara för att jag är nyfiken: Ändrade din syster själv yrkesbeteckningen eller bestämdes det från ovan?
SvaraRadera"Från ovan" tror jag inte man intresserar sig för dessa frågor. Alls.
SvaraRaderaMen, nej ingen har "bestämt", det har väl bara sjunkit ner. Jag tro hon är ligeglad. (Hittar inget lika bra svenskt ord för både hennes och mitt förh. till detta)
Liebe Leserinnen, liebe Leser ..
SvaraRaderaJag har alltid funnit detta tilltal lite löjeväckande när jag sett det i tyska tidningar. Och varför det kvinnliga först?
Dock har jag ofta undrat över benämningen sjuksköterska på en man.
Bengt,
SvaraRaderaintressant inlägg! Det finns mycket att säga.
För tyskans del får man väl skilja på två saker:
För det första sådana uttryck som hänför sig uteslutande till kvinnor. Där har ju den s.k. moverade formen (Lehrerin istället för Lehrer, Studentin istället för Student) slagit igenom på bred front och är tämligen ohotad.
För det andra - och här blir det knepigare - sådana uttryck som refererar till kvinnor och män samtidigt eller till en grupp vars könsliga sammansättning är okänd för talaren. Här finns det många konkurrerande former, av vilka maskulinum är en, Binnen-I en annan och dubbelformen (Lehrerinnen und Lehrer) är ytterligare en. Jag kan mycket väl tänka att där finns ett slags "Verdrossenheit" vid dessa i många fall omständliga former och i stället används maskulinum eller neutralform. Det är ju inte säkert att man vill framhäva "kön" eller könstillhörighet, och eftersom de "feministiska" språkformerna i någon mening fortfarande är uppseendeväckande för många språkbrukare kan det finnas goda skäl att avstå dem.
Men faktum är - enligt ganska samstämmig psykolingvistisk forskning från 1988 och framåt - att just dubbelformerna, där både maskulin och feminin ändelse skrivs ut, är de som har bäst chans att framkalla könsneutrala tolkningar av personsubstantiv. Så om man tycker att språklig jämställdhet är viktigt bör man använda dubbelformen. Men annan forskning (läs: min egen) visar samtidigt hur svårt det är att upprätthålla principen om dubbelformer i en och samma text, maskulinformer tycks slinka in lita här och var och fyller då kommunikativa och retoriska funktioner som är svåra att få till med dubbelformer.
Så till hen: Min försiktiga bedömning är att ordet har kommit för att stanna som en språkekonomisk, könsneutral lösning. Om det sen är "fult" är väl en smaksak. Jag har själv skrivit ett par artiklar om detta som ännu inte är publicerade, men för den som vill ta reda på hur hen faktiskt används just nu rekommenderar jag senaste utgåvan av Språk & stil (23), som har två fylliga forskningsartiklar i ämnet.
/Magnus
Stor tack för denna expertkommentar. Hur det utvecklar sig i det tyska språket får vi väl avvakta. För den som endast knaggligt behärskar detta språk ter det sig kanske litet fyrkantigt att skriva "Bonnie und Clyde waren gefährliche VerbrecherInnen" men OK för min del.
SvaraRadera"Hen" tycker jag ( 'tycker' alltså ) låter fult - jag kommer obönhörligt att tänka på "höna" när jag ser det. Dessutom är det verkligen inte så svårt att uttrycka sig allomfattande på svenska.
I dagens "Der Standard" finns en artikel av en sociolog som menar att man inte behöver normera språket alls. De nästan 100 kommentatriserna och kommentatorerna är huvudsakligen av annan mening.
http://derstandard.at/1395363198363/Herr-Ockham-kann-SprachpolizistInnen-helfen
Du är alltid välkommen här.
Jag läste en del av inläggen i hendebatten när det begav sig och som vanligt undrade jag varför människor tror att språket har så stor effekt på tänkandet. Kinesiska har bara ett ord för "han/hon/hen" - ta - och det märks indirekt av att många kineser som pratar engelska ofta blandar ihop "he" och "she". Men trots detta är Kina inte något jämställt underland och inte heller har folk några problem med sin "könsidentitet" som en del belackare lät göra gällande.
SvaraRaderaKan inte påstå att hen är någon favorit för mig heller men jag har använt det några gånger i fall där "han/hon" bara kändes tillkrånglat. Den tyska lösningen synes mig dock än mer komplex och jag är glad att jag slipper ta till något sådant. Engelskans "they" i singular är en annan klassiker som man ser ibland även om den inte verkar ha antagits i någon högre grad.
Tack Olof - mycket värdefullt att få en kommentar från någon med ditt globala perspektiv. Jag försöker att inse värdet av de olika synpunkter som framförts. I motsats till de flesta politiska diskussioner får man väl anta att de som yttrat sig i dessa diskussioner har goda avsikter (även de mest aggressiva).
SvaraRaderaJag vill rekommendera Magnus P. Ängsals senaste inlägg.
http://magnuspangsal.wordpress.com/
I liknande diskussioner har jag alltid hävdat att man bör respektera de drabbade grupperna även om man själv är av annan uppfattning (typ "Tintin i Kongo"). Men i det här fallet finns det väl ingen entydigt definierad "offergrupp" så det är väl upp till var och en att välja. Själv skulle jag aldrig använda "hen" annat än ironiskt eftersom jag helt enkelt tycker att det är fult. Men jag vill gärna att man explicit vänder sig till både läsare och läsarinnor. I svenskan är det ju inte heller så svårt att göra det. Jag har egentligen heller inte något emot det tyska "Binnen-I" -även, som jag skrev, det känns litet konstigt att skriva t.ex. "Bonnie und Clyde waren gefährliche VerbrecherInnen."