(Flickan Spara har samlat gammalt garn
och stickat vantar som hon sålt.)
Och allt vad hon tjänar på sina vantar
står på banken och växer. Ty slantar
läggas till slantar, och snart blir det - ränta
Så Spara får mer än hon vågat vänta
Slösa är inte förtjust i att sticka
Det enda hon gör är att klubbor slicka.
Men när hon blir äldre, så kan man befara
hon ångrar att inte ha lärt sig spara.
Precis så är det tydligen i statens ekonomi också. Om man inte sparar och skär ner kan man inte ta hand om gamla och sjuka. Och om man befäster Gotland måste man ju skära ner och spara ännu mer -krona för krona så att säga. Det är ju dessutom alla partier ense om.
Däremot är det ju litet dåligt med ränta på det sparade kapitalet. Banken är nog ingen bra idé men man kan ju göra saftiga vinster genom att investera i välfärdssektorn. Men i och med att den nu accelererande inflationen ("galopperande" skulle kanske Riksbankchefen säga) kanske går upp ända till 0 % kanske det blir bättre på räntefronten också.
(Anm: Ovanstående är ett försök, låt vara klumpigt, till satir, ett slags stilgrepp som fanns förr i världen innan humor omdefinierades till att dra ner byxorna mot publiken eller tafsa på varandra. Men å andra sidan är det väl ungefär så regering och opposition tänker. Och Ingves.)
Nog var det mer schvung i politikerna förr i tiden. Ernst Wigforss pamflett "Har vi råd att arbeta?" från 1932, något så här slagfärdigt tycks ingen längre vara förmögen till, alla "mediekonsulter" "retorikexperter" till trots:
SvaraRadera"Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna"
... "Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.
Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag".
http://www.folkrorelser.org/rorelsemapp/dokument/wigforss.html
Tja, på nittiotalet fick landstingen säga upp folk för att nya regler tvingade dem att fondera medel till framtidens pensioner. Varför inte sparka lärare,så vi kan fondera medel till framtidens skolundervisning? Osv.
SvaraRadera@Pierre. Columbii ägg! Men hoppas inte Borg läser denna blogg.
SvaraRadera