3 mars 2014

Tre besvikelser



1989, en höstdag i Moskva. Uppluckringen av Sovjetunionen hade redan fortskridit ganska långt. Helt oplanerat hade jag beslutat att flyga från Kiev, där jag befann mig för ett möte, till Moskva för att besöka ett av de projekt jag var ansvarig för. Sådana improvisationer hade varit helt otänkbara tidigare då varje besök i Sovjet omgärdades av strikta formaliteter och alltid utkommenderat sällskap från de ryska värdarna.

Jag hade litet problem med att skaffa rum för natten men det ordnade sig med hjälp av en bunt dollarsedlar. Sedan jag installerat mig promenerade jag nerför den långa Gorkijgatan i riktning mot Röda torget. Det var en vacker höstkväll med sol och angenäm värme. Mycket folk flanerade längs den breda gatan. Men jag var medveten om ett egendomligt buller långt i fjärran. Min fantasi räckte inte till för att identifiera det men det blev allt starkare. Någonting närmade sig. En mängd poliser började dyka upp och uppmanade människorna att gå upp på trottoarerna . Rep sattes upp som avspärrningar. För mig som väl trots allt var påverkad av den inherenta rysskräck, som just i dessa dagar fått en sådan renässans, verkade det litet obehagligt. Men människorna verkade helt oberörda och makade snällt åt sig efter polisens anvisningar. Bullret blev allt starkare. Plötsligt, utan närmare förvarning, stormade hela Röda Armén fram längs gatan med pansar, lastbilar, interkontinentala raketer och soldater beväpnade till tänderna. Över trupperna vrålade sammanhållna formationer av MIG-plan fram. En imponerande men skräckinjagande syn.

Gorbatjev var på statsbesök i Finland och missnöjet med hans "perestrojka" var stort i konservativa och militära kretsar. Min första tanke var att det var en statskupp.
Men en liten familj stod bredvid mig på trottoaren och tittade intresserat på. På hemmagjord ryska frågade jag mannen vad det var fråga om. Mitt ordförråd räckte bara till att att fråga om det var "revolutija". Men mannen skrattade och log varmt och sade att jo, det var en revolution - en revolution för freden och det demokratiska samhälle som Gorbatjevs reformer skulle leda till. Arméns uppmarsch var en generalrepetition för en stor parad som skulle hållas någon vecka senare.

Mannen, hans hustru och lilla dotter så glada och lyckliga ut, kanske i förhoppning om ett bättre samhälle. Och jag tänkte i mitt stilla sinne:måtte det bli så. Men innerst inne visste jag att det var omöjligt, de onda krafterna hade ett alltför starkt grepp om samhället och skulle säkert bestå. Och så blev det ju också även om ondskan bytte ansikte och gick över i oligarki, råkapitalism  och korruption. Jag visste redan då att man skulle svika den lilla familjen och krossa deras förhoppningar.

Något år tidigare i Tbilisi. Ett seminarium anordnat av ett departement för internationellt samarbete (vars chef inte talade ett ord engelska) var inte mer ansträngande  än att det blev tid för en del sightseeing, bl.a. på en dockteater som spelade "La Traviata." Jag avböjde att delta i en utflykt till Stalins barndomshem och följde i stället med på en busstur upp i Kaukasus där vi fick se några urgamla kloster och hisnande utsikter. Guiden var en liten gladlynt man, jude visade det sig, och när vi kom i närmare samspråk kunde han knappt dölja sin entusiasm och glädje inför den nya tiden som nu skulle bryta ut. Nu skulle det bli slut på diskriminering och antisemitism och judarna skulle fritt och öppet kunna utöva sin religion. Det var äntligen slut med det gamla förtryckarsamhället.

Det sved inom mig när jag fick ta del av hans entusiasm och förhoppningar. Det kan inte bli så tänkte och visste jag, du kommer att bli fruktansvärt besviken. Jag vet naturligtvis inte vad som hände min vän (jag tänker på honom så efter bara dessa timmar i Kaukasus) men Georgien störtade snart in i korruption, våld och självprovocerat krig.

Det gamla kommunistgardet senare ersatt av en regim ditsatt av Världsbanken och USA svek min vän från bergen.

Scenväxling till Wien 2005. I FN-byggnadens rotunda uppträdde ofta körer, orkestrar och andra artister från hela världen för tjänstemän som brådskande ilade mellan arbetsrum, konferensrum och lunchrestaurang. Men man stannade alltid upp och tittade litet på dem som uppträdde. Den här gången var det en barnkör från Ukraina, kanske ett tjugotal sångare, pojkar och flickor i åldern 12 - 18 år, alla i uniform och naturligtvis -hur kunde det vara annorlunda-  en orange schal runt halsen. Man sjöng ukrainsk folkmusik och dansade ukrainska danser. Barnens glädje och entusiasm kunde man inte ta miste på och mot bakgrunden av den senaste tidens händelser fick de ett mycket varmt mottagande och stormande applåder.

Jag kände en kall hand kring hjärtat när jag såg och hörde de lyckliga barnen. De får fröjdas en kort tid - sedan går man åter till fattigdom, förtryck och besvikelse. Länge dröjde det inte förrän Ukraina började skakas av interna konflikter och stridigheter och snart var situationen densamma som under Kutschmas tid, låt vara att presidenten hade orange halsduk. Men den försvann också rätt snart och utvecklingen mot dagens katastrof fortgick oundvikligt.  De orangea revolutionärerna svek barnen för egen vinnings skull.

Jag tänker ofta på de sjungande barnen: sjunger de fortfarande eller har pojkarna kommenderats ut i krigsberedskap mot en övermäktig fiende?

Upproren på Tahirtorget i Kairo och på Maidan i Kiev började och vidmakthölls av en ung generation som tröttnat på de gamla politikerna och deras korrupta styre. Men i båda fallen kidnappades upproret av det gamla systemet: i Egypten av muslimska fundamentalister och sedan av en militärdiktatur, i Ukraina av det gamla gardet, korrupta politiker från Timosjenkos parti med deltagande av Europas kanske vidrigaste fascistiska parti (möjligen med undantag för Gyllene gryning) som öppet hyllar ledaren för de ukrainska nationalister som gjorde gemensam sak med Hitler mot Sovjet under andra världskriget. Svenska nazistpartier rekryterar frivilliga till Ukraina. I Syrien strider jihadister och andra muslimska extremister, inklusive ett antal svenskar, mot Assads förbrytarregim.

Av förnyelse och en ung generation - inte ett spår.

Det är bäddat för den fjärde besvikelsen som kanske blir den värsta.

En devis från 1960-talet: Det är rätt att göra uppror. Kanske det. Men det lönar sig inte.


14 kommentarer:

  1. Skulle gärna vilja veta vad du tycker om Timothy Snyders bloggpost om just detta: http://www.nybooks.com/blogs/nyrblog/2014/mar/01/ukraine-haze-propaganda/?insrc=wbll

    SvaraRadera
  2. Jag blir rörd. Av den enkla klara osentimentala närvaron. Har länkat till din text på twitter.

    Det är mig en gåta varför du inte förutom alla dina meriter (som vi ju vet rätt lite om) inte också blev författare. Men - säger jag mig här strax före sömnen: Vad är nu detta med att vi alla ska vara författare? En fix ide?

    I alla fall länkade jag samtidigt till Philip Roth som säger adjö till sitt författarskap och flyger ut ur buren, som han uttryckte det. Ja, det finns många såna burar, gyllene eller ej.

    Vad beträffar rysskräcken vet jag inte om den är hysterisk eller ej. Jag vet bara att Putin är djupt obehaglig, en av all världens "psycho" ledare (och möjligen ansvarig för ett par mord på dissidenter). Det oroar mig, Personlighetens inflytande, enligt de gamla exemplen Hitler, Stalin, Churchill.
    Men därmed får det räcka med oro för idag. Jag tror herrarna behöver lugn. Och en och annan liten gumma i Kiev, Sevastopol och Stockholm vill också ha det. Amen.

    SvaraRadera
  3. Tack Bengt. Ett enda vet man om livet - det kommer inte att bli som vi hoppas. Och ju mer vi hoppas desto sorgligare kan utfallet bli. Men mänskligheten måste ju ändå försöka förbättra sig, allt annat vore omänskligt.

    Så vi ger oss inte. På't igen.

    SvaraRadera
  4. Tack för era kommentarer inklusive de (alltför) vänliga orden. Joruns attityd är naturligtvis den enda rätta och så tänkte jag också när jag var ung, alltså till ungefär fem år sedan. Man får aldrig ge upp och förlora hoppet. Men verkligheten har en otrevlig vana att alltid trampa en på tårna.

    Om rysskräcken är "hysterisk" eller inte kan kanske diskuteras men nog är det tragikomiskt att se hur alla partier från (v) till (m) och troligen även (SD) vill öka försvarsanslagen och befästa Gotland.

    Besvarar Gunnars kommentar separat.

    SvaraRadera
  5. @Gunnar. Tack för kommentar och länk. (Snyders artikel finns nu översatt i DN - http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nar-propagandans-dimridaer-banade-vag-for-kriget/

    Ja vad skall man säga. S. präglas av sina fördomar liksom jag präglas av mina. Han ger en del intressanta detaljer om personer som var aktiva inom upproret och en analys av Janukovitjs regim som man bara kan instämma i. Men resten av artikeln vänder sig mot vad han uppfattar som att västliga media accepterat J.s propaganda om att det skett en fascistisk statskupp. Det gäller i vart fall definitivt inte svenska media som slaviskt och kritiklöst anammat bilden av hur en nationell regering stödd av det ukrainska folket och tillsatt genom ett folkligt uppror nu hotas av en främmande makt.

    S. bortser från eller bagatelliserar det inflytande som yttersta högern fått, Svobodapartiet har fått poster som vice premiärminister, försvar, inrikespolitik och ekonomi.

    Min tes är att det folkliga upproret kidnappats av den korrupta forna eliten med starkt inflytande av de mörkaste högerkrafter. Det var inte de som startade upproret eller lyckades störta Janukovitj men de tog över regeringsmakten. Man bedrog den generation som ville ha förnyelse och verklig demokrati.

    Se f.ö. en oped i Guardian: http://www.theguardian.com/world/2014/feb/28/ukraine-genuine-revolution-tackle-corruption låt vara skrive av någon med ett ryskklingande namn.

    Snyder nämner f.ö. inte med en stavelse den önskan om närmare anknytning till EU som i början var en drivande kraft.

    SvaraRadera
  6. Jag är helt med på vad du säger, i min relativa okunskap. Vilket i sig och i ett bredare perspektiv är en intressant fråga. Nick Cohen i Spectator idag undrar var slentrianvänstern finns, varför demonstrerar de inte i sina miljoner ute på gatorna, som de gjorde vad gäller Irak? Länken här: http://blogs.spectator.co.uk/nick-cohen/2014/03/chomsky-in-the-crimea/ Och jag håller med honom om hyckleriet, särskilt vad gäller Chomsky. Men det finns också en förklaring, som inte är en ursäkt: att vi häröver är rätt okunniga om Ryssland allmänt och i synnerhet Ukraina och i ännu mer synnerhet om historien om relationerna mellan de två. Jag tror många ("vänster om mitten" särskilt) förhåller sig lika avvaktande som jag gör därför att jag helt enkelt är såpass okunnig. Är det så konstigt eller klandervärt? Jag/vi hade jämförelsevis mycket mer historisk kunskap om Irak än vi har om Ukraina, för att inte tala om USA och UK. Ryssland är för många fortfarande ett mysterium. Därmed inte sagt att man skulle ursäkta det ena eller det andra. Bara att världen är komplicerad,

    SvaraRadera
  7. Markus Stettiner09:44

    Totalt utraderat från det västliga minnet är det faktum att Sovjetryssland och Hitlertyskland var allierade 1939 - 1941. Det förklarar balternas och polackernas nervositet. Snyder skriver i Bloodlands: "during the years that both Stalin and Hitler were in power, more people were killed in Ukraine than anywhere else in the bloodlines, or in Europe, or in the world".

    Men visst, världen är komplicerad. Det är bara de tyska nazisterna, som mördade fler judar än ukrainare har gjort genom historien. Och de polsk-ukrainska relationerna är inte heller de bästa, fast jag tror att många försök har gjorts att lägga historien bakom sig.

    Vill man veta vad (en del) av antikrigsvänstern tycker om situationen, kan man med fördel läsa detta: http://stopwar.org.uk/news/ten-things-to-remember-about-the-crisis-in-ukraine-and-the-crimea#.UxOJgIWuo-

    SvaraRadera
  8. Även den, som jag, som bara i förbifarten försöker följa internationella media om Ukraina har nog situationens komplexitet klar för sig. T ex att det inte är någon hemlighet att fascister/nynazister ingår i den nya regeringen. Och att Ukraina är en bricka i stormakternas smutsiga kamp, där ingen har rena händer. Men - är därmed folkrätten satt ur spel? Ska vi glömma av den nu, när det inte är USA som är huvudboven i dramat? Även vänstern är märkligt förstående inför de ryska intressena. Vilka de de nu är. Kanske låg det någonting olycksbådande i Putins ord om att Sovjetunionens upplösning var århundradets politiska katastrof?

    Åsa Linderborg i AB skriver att hon inte är någon "putinista". Bra. Och att "En rysk intervention skulle vara omöjlig att försvara, Ryssland måste självklart acceptera Ukrainas suveränitet." Vilket också är bra. Kanske "försvara" vore ett bättre ordval än "acceptera".

    Vi har ännu inte sett slutet på den här historien. Att oron nu sprider sig i de baltiska staterna förstår jag. Jag tror också att vi inte ska bli förvånade om det som inte borde hända faktiskt händer. Se t ex: http://www.svd.se/kultur/sunt-fornuft-maste-gora-halt_3324738.svd

    SvaraRadera
  9. Här gick det för fort! Ryssland ska självfallet "respektera", inte "försvara" Ukrainas suveränitet.

    SvaraRadera
  10. Tack för era välskrivna och eftertänksamma kommentatorer. Ett problem med debatten är väl just att det så gott som helt saknas nyanser och uppriktig vilja (och kunskap) att tränga in i problemet. Alla kommentarerna hade fina länkar som ledde till mycket intressant läsning.

    Artikeln på "stopwar" hade jag faktiskt redan läst och t.o.m Economist's avhyvling av densamma. http://www.economist.com/blogs/blighty/2014/03/britain-and-ukraine
    Samma slentriantänkande, knee-jerk reactions och hidden agendas på alla sidor.

    Det här är minerad mark och jag har ingen bombhund till hands så jag avstår från att skriva mer idag. Men vill ändå länka till Tidens tecken http://tidenstecken.wordpress.com/2014/03/02/iakttagelseformaga/

    Läs åtminstone det avlyssnade telefonsamtalet mellan den beryktade Victoria Nyland och USA:s ambassadör där man bedytämmer vem som skall sitta i Ukrainas regering.

    Återkommer möjligen senare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läste just det där samtalet f några dar sen. Det säger så oerhört mkt mer om situationen att man tackar bugg-tekniken.

      Radera
  11. Idag citeras i The Guardian en viss "Alexander", boende i Simferopol: "Vad ni utlänningar inte fattar är att de där människorna på Maidan, de är fascister. Jag menar, jag är helt för den vita rasens överlägsenhet, och alla de där grejerna, visst, men jag gillar inte fascister."

    Komplicerat var ordet.

    SvaraRadera
  12. Karl Malghult22:15

    En artikel på Folkrörelsebloggen om de senaste årens spontana folkresningar runtom i världen tar i med en hård slutsats:
    "En spontan revolt i avsikt att avsätta en regering leder normalt bara till att en annan regering bildas vars främsta skillnad mot den fällda är att den är mer benägen att använda våld.":

    http://www.folkrorelser.org/blogg/2014/03/08/apropa-maidan/

    SvaraRadera
  13. @Karl. Så sant som det är sagt. Det värsta exemplet är kanske februarirevolutionen 1917 som störtade tsarväldet, tog några försiktiga steg mot demokratisering och raskt kidnappades av Lenin och Trotskij. Och så går det vidare från "Viva Zapata" till Maidan där fascistiferingen gör oroväckande snabba framsteg.

    (Som jag inte skrev i år om kvinnodagen är ju den 8 mars dagen för de kvinnliga textilarbetarnas strejk 1917. Men den dagen har ju sedan faktiskt övertagits av "goda" krafter..)

    SvaraRadera