19 sep. 2014

Den politiske kannstöparen (3)

1   Skottland. En missad chans. Intressant att EU-frågan inte verkar ha varit mera framträdande i valkampanjen. Sannolikheten att UK träder ut ur EU är väl överväldigande stor - då åker de EU-vänligare skottarna också ut. Synd för EU, synd för Skottland. Synd också för England som får dras med en bråkig minoritet som inte går på den tokliberala linjen och som tittar mot Norge och Sverige snarare än mot USA.

SVT:s nöjespanel denna morgon med Wolodarski, Anders Björck och en socialdemokratisk redaktör var eniga i sina välsignelser av resultatet. De tänkte alltså inte särskilt långt.

Intressant också att antifederala och supernationalistiska politiker av alla kulörer så enträget varnar för "balkanisering" av UK. The pot calling the kettle black som jag tror man säger i Storbritannien...

Den svenska anglofila opinionen är ungefär av samma slag som den tyska (och österrikiska) uppfattningen av Sverige, färgat av det s.k. Bullerbysyndromet.  Drömmen om ett land som inte längre finns och som i själva verket försvann för nu ganska länge sedan. Kanske man kunde säga Gentlemannasyndromet eller stiff-upper-lipsyndromet i det fallet. Plus missuppfattningen att vi kan tala deras språk.


2  Regeringsförhandlingarna i Sverige. Också en missad chans. 4 år av stiltje väntar. De som valde vänster gjorde väl det för att få ett slut eller åtminstone en broms på privatiseringar, liberaliseringar och riskkapitalets inflytande. Det blir nu inget av med det vilket naturligtvis kommer att skapa besvikelse och förtroendeförlust, främst hos(s)-väljare.  På sin höjd kanske man kan hoppas på att processen inte accelererar men t.ex. något förstatligande av järnvägsunderhållet blir det säkert inte.


3  En ljuspunkt finns: med Margot Wallström och förhoppningsvis Åsa Westlund i regeringen kanske man kan hoppas på en vettigare och mera aktiv EU-politik. (1) Liksom EU-bloggen skulle jag också gärna se en come-back av Göran Färm på någon EU-relaterad post. Och Birgitta Olsson som ny FP-ledare.

Men Magdalena Andersson sitter väl fast i den numera rätt isolerade följa-Davidpolitiken och krona-för-kronafarsen.


(1) Aktuellt exempel: I går signerade Europas idrottsministrar Europarådets konvention mot fixade och uppgjorda idrottstävlingar. Sverige skrev dock inte på . (Det gällde alltså Europarådet,inte EU, men den svenska attityden är densamma.)

3 kommentarer:

  1. Karl Malghult16:10

    Det verkar som att nej-sidan hade en betryggande majoritet i de övre ålderskategorrierna, speciellt bland pensionärerna medan Ja stöddes av yngre årgångar utan minnen av krig eller uppbyggnad av välfärdsstaten.

    En stor skillnad mellan självständighet förr och nu för västerländska länder ligger nog i detta. Till skillnad från när Irland bröt sig ur 1922 finns det en stor grupp invånare som tjänar på Status Quo och som kan ha allt att förlora på förändring - Just p.g.a. osäkerheten kring de fasta inkomsterna intjänade under annat system.

    Men: P.g.a. det jämna resultatet (45-55 mellan Ja/Nej) måste Nej-sidan (Dvs alla ledande partier i Westminster) hålla sina löften om "Devo-Max" (ett alternativ London strök ur omröstningsförslaget, emn som nu blivit en del av Nej-sidan). Det kan inte uteslutas att en stor grupp av de marginalväljarna röstade som de gjorde p.g.a. detta löfte. Beskattningsrätt m.m. kan flyttas till Skottland. Detta gillas förstås inte av de andra landsdelarna som kräver samma sak som skottarna kommer att få (England kanske får ett eget parlament till sist), t.o.m. i Nord-England kan det bli tal om "Devolution":
    http://www.thejournal.co.uk/north-east-analysis/analysis-news/now-what-your-vow-north-7796004
    återstår att se hur pass federalt landet kommer att bli.


    Vad gäller de svenska regeringsförhandlingarna, jag tycker nog det är märkligt att ingen kommenterar det faktum att Moderaterna gav bort regeringsmakten - De rödgröna fick två mandat extra jämfört med 2010 (S+1, V+1), M tappade stort (Allianskollegorna lite mindre) men de förlorade rösterna sögs upp av SD. Regeringen kunde mycket väl ha suttit kvar som sist, med stöd av SD och med propositioner man vet kommer att gå igenom Riksdagen. Att Alliansen är mindre än de rödgröna betyder ingenting med vår negativa parlamentarism, inget säger att det största "blocket" eller partiet måste bilda regering. Så att Reinfeldt och Borg så lättvindigt gav upp makten tror jag betyder att de antingen vet något vi andra inte vet som kommer göra det djävulusiskt svårt för nästa regering, att man avgår för att låta nya ta vid för att underlätta bildandet av en S/M-regering när den andra misslyckats hålla fyrpartisamarbetet levande eller att M självt ska komma ut med ett nytt ledargarnityr som stödjer sig på SD. Oavsett vilket motiv man hade från M:s sida, inget som kommer att leda till något gott tror jag.

    SvaraRadera
  2. Karl: Tack för din innehållsrika kommentar. Jag ber att få återkomma i morgon med mina tankar.

    Bon week-end!

    SvaraRadera
  3. Karl: Jag har inte haft möjlighet att fördjupa mig i detaljerna av valutgången i Skottland. Om åldersfördelningen har du nog rätt även om jag häromdagen i TV såg en äldre veteran från WWII som nästan grät över att Skottarna "inte vågat ta ödet i sina egna händer."

    Vad gäller Sverige så är det givetvis så att det finns olika matematiskt möjliga alternativ. Jag tycker nog knappast att något av dem är särskilt politiskt tänkbart. Även om (s), (mp) och (v) inte "vann" något så är det dock klart att allianspartierna förlorade. Hade det varit som i Österrike hade en stor koalition mellan (s) och (m) varit eine klare Sache men den lösningen har ju gjort landet i stort sett oregerbart. Vi får se vad den store på Torp har att säga i kvällens Agenda.

    SvaraRadera