27 nov. 2014

Den döende baronessan

P D James, Baronessa av Holland Park, är död, 94 år gammal. Jag har uppmärksammat henne flera gånger på denna blogg och andra. Första gången var nog 2009 då jag bidrog (?) till en diskussion hos Bodil Zalesky om nattliga läsvanor med vad jag kallade en "hänsynslöst självutlämnande berättelse" med rubriken "The Secret Life of Erwin Klipspringer". (Släng dig i väggen Knausgård!).

En intressant sak med P D James var hennes kombinerade dagbok och självbiografi "Time to be in earnest". Den publicerades när hon fyllt 77 år och titeln syftar på ett citat av Johnson som tydligen   menade att när man blivit 77 år är det dags att bli allvarlig. Ni hittar mina reflektioner om denna bok som en del av inlägget Min bokmässa från 2011. (Scrolla till avsnittet "Sanctus - Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är fråga om.)

Det jag tyckte var intressant med denna bok var att den -enligt min uppfattning-  gav "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet."  Hon framträdde där tyckte jag som en helt annorlunda person än den jag tänkt mig med utgångspunkt från hennes böcker av vilka jag läst de flesta. Jag gick så långt som att säga att om jag läst självbiografin först (en något anakronistisk tanke) hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner. Men troligen ligger väl detta endast in the eye of the beholder.

P D James sista bok blev "Death Comes to Pemberley" från 2011.  Detta var tydligen en fortsättning på Jane Austen's "Pride and Prejudice"  som jag inte läst och aldrig skulle ha kunnat tänka mig att läsa. Men eftersom jag var nyfiken på vad P D James hade gjort med stoffet plöjde jag först igenom Austen's  351 sidor tjocka verk. Delvis för att försöka locka till en debatt (som dock uteblev) skrev jag ett inlägg med rubriken Bekräftade fördomar  där jag utan omsvep förklarade vad jag tyckte om Austen's roman.  Nu är jag den förste att inse att man inte får läsa en bok från  1813 med nutidens läsglasögon. Men jag fick ett mycket negativt intryck av boken - tråkig, ytlig och med ett ointressant tema som fick mig att klassa den i samma nejd som nutidens chick lit. Litet märkligt eftersom boken fortfarande prisas av kritiker och läsare och tydligen också med framgång har förfilmats.

När jag nu tittar på vad jag skrev märker jag att jag aldrig kom tillbaka med reaktioner på P D James bok som jag därefter tog itu med. Genom att lägga in ett mord piffade hon upp det tråkiga innehållet. P D James skrev också in en hel del natur och miljöskildringar och dessutom en del äkta kärlek i boken - alltså i motsats till Austen's resonemangsrelationer. Och faktiskt med en delvis humoristisk underton, något som var helt frånvarande från Austens verk även om hon blev omedvetet rolig i sina skildringar av ett par av huvudpersonerna.

Om ni inte har ett specialintressse för Pride and Prejudice kan ni hoppa över P D James sista bok. Övriga ger er däremot fina läsupplevelser, åtminstone den senare hälften. Det är kriminalromaner men man kan lika gärna stryka prefixet - det är skönlitterära verk av hög kvalitet. Man behöver inte läsa dem i tidsordning även om det är intressant att följa de genomgående personernas utveckling. "The Murder Room", "The Lighthouse" och "The  Private Patient" är tre av mina favoriter.

3 kommentarer:

  1. Tack, Bengt. Min "boktipslista" blir längre och längre. Har aldrig läst nåt av P.D.James, bara sett nån serie med Dalgliesh på tv, men nu skriver jag upp dom där tre du tipsar om.

    SvaraRadera
  2. Jag räknar till fjorton P. D. James i hyllan. Hon är bra. Eftersom jag lätt glömmer vem mördaren är, så har jag omläsning för en eventuell ålderdom...

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer. Jag har nyligen fraktat 14 shopping bags fyllda med engelsk- fransk- och tyskspråkig litteratur till UN Women's Guilds julbazaar - däribland kompletta serier av P.D.James, Ruth Rendell och Donna Leon. (Se länken "The Secrete LIfe...ovan). Ungefär lika mycket svenskspråkig skönlitteratur hamnade helt enkelt i återvinningen: förfrågningar hos svenska institutioner (kyrka, skola, ambassad) röjde bara ett massivt ointresse.

    Such is life and everyday it becomes sucher and sucher...

    SvaraRadera